Början på den stora resan

Jag berättar gärna lite (mycket) praktiskt om resan hit, ni är många som vill veta.

Jag åkte till jobbet på morgonen för att avklara de sista timmarna medan Tobias hade i uppgift att lämna Hanna på skolan fram till lunch och sedan fylla i våra hälsodeklarationer som Taiwan kräver innan incheckning. Han svettades länge med det där eftersom det inte fungerade. Funny story: visade sig att den inte gillade "é" i vårt efternamn. Sen så! Så kom jag hem, vi checkade in och hämtade Hanna från skolan för lite mys och fika hos farmor och farfar då hon fyllde jämnt! 

När det var dags att packa bilen upptäckte Tobias till sin fasa att vi fått punktering! Hur ofta händer det ens?!  Det visade sig att armering stack upp i marken precis vid garageporten. Vi tackade lite högre makter för att vi bor granne med svärisarna, är de tidspessimister vi är och att det inte händer efter vägen ... Det blev att lasta i bagaget i svärisarnas bil i stället och sedan bar det av mot Arlanda! 

Vi åkte med Turkish. Vi checkade in väskorna, hon bad att få se reseintyget där det framgick att vi testat negativt med pcr-test. Vi fick ju två olika dokument som innehöll samma information men såg olika ut och Hanna bara ett, eftersom hon inte har bank-id hade vi behövt boka tid för att skriva ut på Arlanda visade det sig i det finstilta, så vi visade bara upp de vi hade lika för att det inte skulle bli frågetecken. Det räckte fint! Puh, vi kände oss rätt trygga med att det skulle räcka men visst var det nervöst. Så fick vi visa något mer, hotellbokningen om jag minns rätt. 

Kön till incheckningen var ganska långsam, men inte jättefarligt. En av våra väskor blev specialbagage pga. en rem och när vi skulle gå in med boardingkort mot säkerhetskontrollen upptäckte vi att Tobias namn saknades på ett av korten, mitt stod på tre i stället, så det fick vi förstås lösa. När vi tagit oss genom säkerhetskontrollen käkade vi och sen var det i princip bara att gå mot gaten. Så vi var ute i väldigt god tid tyckte vi men tiden gick fort, skulle säga att 3h är rätt lagom.  

Vi fick gå igenom två till kontroller på Arlanda där pass och boardingkort kollades innan påstigning. Vid sista kontrollen dubbelkollade de att information om pcr-testet låg inne tror jag.

Vårt plan kom iväg lite sent och vi var nervösa att det skulle bli tajt i Istanbul, men när bussen kommit fram från flyget var det väldigt nära till den gate vi skulle till och vi behövde inte visa pass eller boardingkort utan det var bara gå till gaten där det gick ganska fort då innan det var dags att plocka upp boardingkort, pass med visumansökan och alla skärmdumpar från "viktiga dokument"-mappen på telefonen. De ville se reseintyg, hälsodeklarationerna vi fyllt i innan avfärd samt hotellbokningen. Medan planet till Istanbul var i princip fyllt var kanske en tiondel av det ännu större planet till Taipei bokade. Det är som synes inte många som släpps in än så länge. Munskydd hela flygresorna förutom när vi åt eller drack och satt man bredvid någon okänd uppmanades man att inte äta samtidigt eftersom båda då skulle vara utan munskydd. Hanna klarade flygresor och väntan galant! Hon sov en del, upptäckte mycket, tittade och spelade lite på egna plattan men mest på skärmen på flyget där det fanns spel och möjlighet att se rutten, berättade ofta att hon ääälskar att flyga. Jag fick ett ovärderligt tips om särskilda öronproppar för flygning och ingen av oss tre kände något i öronen. Skönt!

Framme på flygplatsen i Taiwan utbrast Hanna när vi landade "Välkomna till mitt land, mamma och pappa!". Taiwans flagga mötte oss, liksom flera människor i heltvita overaller, munskydd och visir. Tankarna gick inte helt osökt till Squid game eller liknande, fast dessa människor var givetvis mycket trevligare och utan gevär. Först fick vi  sätta oss utspritt och vänta på att få testa oss. De ropade upp våra namn, väldigt "löpande band". Hanna fick välja mun eller näsa och jag sa mun men hon vägrade öppna munnen. Han var snabb ändå och bände in topsen och for runt där i munnen. Hanna var nog för chockad och trött för att protestera. Efter en halvtimme meddelade de att alla testat negativt och visade oss var vi skulle gå, mot sim-korten. 

Vi köpte varsitt sim-kort för 30 dagar. Vi behövde fylla i namn och passnummer var det nog vid köpet. Hon satte vant i simkorten och ordnade med inställningarna i telefonen och bad oss kolla att det funkade. Vid detta laget hade Hanna hunnit bli kissnödig (vilket hon givetvis inte var 10 minuter innan) och den hjälpsamma kvinnan ökade tempot ännu mer. Jag blev lite hänförd ändå.

Nästa steg var att fylla i varsin hälsodeklaration och där registrera våra taiwanesiska telefonnummer. Vi ombads skärmdumpa deklarationen på fyra sidor var i och med att nästa steg var att ta emot fyra snabbtest var och få info om det samt visa skärmdumparna vi nyss tagit, där en kod scannades av. Sen fick vi följa "immigrationskyltarna" och där var det ett sista litet papper att fylla i (nu började Hanna och nog till och med mamman och pappan skruva på sig och ha en lite mer irriterad, uppgiven, ton mot varandra. 

Vi skulle fylla i visumnumret som fanns i passet, vilken flight vi åkt med, så behövde leta fram noteringar och "Vad heter våra yrken på engelska?" men i övrigt lätta frågor. Så tittades det noga på passen, vi vuxna fick ansiktena scannade och lämnade fingeravtryck. Sedan fick vi gå vidare mot våra resväskor som snurrade på rullbandet. Vi blev välkomnade på svenska! Ja, på en skylt alltså.

Litet fotostopp och sedan mot karantäntaxi där vi blev sprejade, vilket Hanna var ganska missnöjd med. De tog det med ro och skrattade. Väskorna sprejades också. Här visade vi nog bara hälsodeklarationen som scannades och där stod nog vårt hotellnamn. För taxin visste var vi skulle. 

Väl framme vid 20-tiden efter att ha landat 17.20 möttes vi av en personal som sprejade väskorna igen och gav lite information om vad som väntade. Vi fick adda hotellet på Line-appen där vi nu kunnat ställa frågor och meddela vår kroppstemperatur vilket vi ska göra varje morgon och kväll. 

Line är ungefär som whatsapp och används av både privatpersoner och myndigheter. Vi chattar alltså till personalen vår kroppstemperatur två gånger per dag, kan ställa frågor och meddela när vi beställt något till receptionen. I eftermiddags blev jag uppringd av en person från Taiwans motsvarighet till Folkhälsomyndigheten, fast lokalt skulle jag tro, och fick svara på frågor om oss, om vi bodde tillsammans och om vi fått snabbtesten för veckan och förstår vad karantänen innebär. Jadå, vi testar oss dag tre, dag sju, dag tio och så en gång till under självkarantänveckan. Så lade hon till mig i chatten så vi kan ställa frågor där också. Hon skrev och bad mig kolla att det kommit fram. Hon hade skickat en rolig emoji och ett "Hello, nice meeting you" och det är väl såna grejer som gör mig glad och lite avis på Taiwan, att det kan vara så uppstyrt och layed back samtidigt. Hon avslutade med att påminna om att under inga omständigheter stänga av telefonen eller uppdatera den i och med att den stängs av då, samt att myndigheterna i så fall kontaktar en för att försäkra sig om att man är kvar på hotellrummet. 

Det känns verkligen såååå skönt att vara här! Hotellet är inte lyxigt eller så, men alldeles lagom. Bra storlek på rummet och badkar som vi önskade till Hanna. Jag hade också meddelat han som bokat åt oss att vi gärna ville ha något att titta på utanför fönstret, antingen stadsliv eller natur och det är en fin utsikt över floden, med höga skyskrapor framför bergen som syns när det inte är molnigt.

Nu är klockan nästan ett. Hanna verkar äntligen ha kommit till ro efter att hon vaknade vid 21.30 då hon sovit en timme, det var ungefär lika igår kväll. Dags för mig också att sova. Wăn'ān! (God natt)

Fortsättning följer!