Sånt en taxiresa kan berätta

När vi landade i lördags var bland det första som slog oss att vi inte hade en susning om senaste nyheterna om Ukraina. Långa flygresor blir ju väldigt surrealistiska på det sättet. 

När jag packade det sista i resväskan i fredags, ett par extra hörlurar till Hanna, var det just min privilegierade situation kontra Ukraina jag tänkte på. Alla dessa mammor på flykt, i Ukraina och i många andra delar av världen, som bara packar det viktigaste i en enkel ryggsäck och inte ens vet om de återvänder hem och i så fall inte heller till vad.

I taxin på väg till karantänhotellet kändes det som en parallell verklighet på ett annat sätt, att försöka förstå att det kvällsliv som flimrar förbi utanför inte är en film eller tv-serie utan vår egen nya verklighet närmsta tiden. Vi pratade också om att det ju är nu, mitt i allt detta, som vi ska bli en ny familj. En ny familj för Alfred, men också en ny familj för oss. När det gick upp för mig i taxin blev jag lätt överväldigad. 

Vi har dessa instängda dagar att ta oss igenom. Men sen har vi ju denna helt nya, permanenta, livssituation framför oss. Det är helt otroligt att vi ska få uppleva det.

I kväll somnade Hanna normal tid, verkar sova lugnare, och jag slocknar nog snart fast klockan bara är nio. Nu vaknade Hanna till med ett "Åh, om jag kunde trolla så det blev morgon!". Det är lite roligt ändå, att hon längtar till morgonen och inte bort härifrån, så att säga. Hon får i princip oändligt av oss här, förstås, samt också närhet, närhet, närhet som hon söker främst på kvällen.

I morgon går vi in i karantändag 3, en femtedel avklarad. Det låter så pluttigt, men två dagar senare är ju redan en tredjedel avklarad.