Ett år präglat av längtan

Då är snart årets sista dag här och jag tänker på vilket år det varit men framför allt vilket år, vilket liv, som vi har framför oss.

Om vi börjar i rätt ände så har jag väl aldrig varit med om ett sådant år som detta 2016. Världen har varit konstig, sorglig. Inte nog med att en sådan "rasistiska citat"-maskin som Donald Trump vann presidentvalet i USA, oskyldiga barn och vuxna dör i ett beklämmande omänskligt krig i Syrien. Det är så att hjärtat gråter, går sönder, och tron på godhet ibland känns som bortblåst. Måtte det vända, måtte det vända.

Men jag bloggar ju förstås i ett annat ämne och där har hösten varit desto mer upplyftande än våren. På det privata planet gick mitt 2016 från att vara ett av de absolut tyngsta år jag upplevt, när den ofrivilliga barnlösheten nådde sin kulmen, till att bli det bästa i mitt liv.

Året måste givetvis delas upp i "före" och "efter" barnbeskedet. Vad gäller väntan minns jag särskilt när vi satt på bussen på väg till flygplatsen och skulle lämna Kreta. Medan landskapet tynade bort allt mer för varje sekund kände jag hur jag verkligen inte ville hem till vardagen, till den långsamma klockan och tysta telefonen. Vi hade haft en så fantastisk vecka, men nu skulle jag tillbaka till väntansgropen där jag hörde hemma. Jag ville bara gömma mig. Få ligga i en solstol, drömma mig in i en bok, medan väntan passerade. Det är så otacksamt. Men sorgen är ju sällan vacker, sällan sympatisk. Väntan åt upp mig under resten av semesterperioden och fortsatte tära på mig ända in till höstlöven.

Men. Så kom äntligen ljuset en av de sista höstdagarna. 21 oktober och den bästa stund jag upplevt i mitt liv, vilket måste göra 2016 till det mest fantastiska år i livet. När Tobias ringde och berättade att vi skulle få en dotter. Det var som att årets väntan, åren innan dess, sprängdes bort på en sekund där i lunchrummet på jobbet. Det är ju det som fascinerar med väntan. Att det kan skilja så på "före" och "efter". De trygga orden som jag längtat så länge efter att höra fanns äntligen där. Allt jag behövde veta. En dotter. Hon fyller ett i morgon. Nu var jag hel igen.

Jag förstår att detta kan vara att svära i kyrkan och att jag får äta upp det senare i vår väntan, men jag kan inte fatta hur fort tiden gått efter det samtalet! Det är drygt 25 timmar kvar av detta år. Snart är vi inne på det år när vi blir föräldrar. En envis röst inombords säger att det kommer ske i april. Jag har sådan kraft, energi, optimism att jag inte orkar bry mig om osäkerheten. Att något kanske händer som förhindrar processen, trubbel kommer i vägen. Vad pratar du om? Vi åker till Hanna i april. Den lyckovågen rider jag på och har nog gjort större delen av tiden efter barnbeskedet. Håll nu ut till april. Om vi får åka då, innebär det att vi redan väntat en tredjedel av tiden.

Är det något väntan lärt mig, är det att inte hålla tillbaka glädjen, hoppet och lyckan. Lev med det så länge du har modet och orken. Det är de känslorna ihop som gör att väntan går så mycket fortare. Jag säger inte att man kan nå den euforin på beställning. Men om man har turen att den hittar en, är det dumdristigt att mota bort den.

Det är väl att skriva er på näsan men jag tänker att 2016 är ett år då jag periodvis lidit som mest av barnlösheten, ett riktigt skitår, men samtidigt varit det år då jag äntligen till slut blev mamma, det bästa året i mitt liv. Så tänker jag att det väl så ofta är på det sättet, att glädje och sorg går hand i hand eller kanske snarare när man inte tror man ska orka mer och kraften är på väg att helt ta slut så sträcker hoppet ut en hand. Nu ska denna glädje fortsätta ända in i föräldraskapet, rätt in i hjärtat, och bara mysa. 2017 får äntligen min familj börja livet som tre. Det är den största dröm jag kan tänka mig och jag begär inget mer av livet just nu.

Gott nytt år!

Dags att få den berömda tiden att gå ...

Så är det snart januari och om någon nu missat det kan jag berätta att min plan är att tiden fram till att vi får åka till Taiwan, förhoppningsvis i april, ska gå i ett rasande tempo. Jag tänkte så ni vet om ni undrar var tiden tog vägen, ingen fara utan bara jag och Tobias som skyndat på den lite.

Detta planeras förstås göras på många sätt. Ett av dem är att jag planerat in för oss att gå på bio inte mindre än fyra gånger under årets första två månader! Redan nästa vecka har jag bokat in 101-åringen som smet från notan och försvann. Därefter väntar dramat Skönheten i allt, komedin Why him samt Disneyfilmen Vaiana.

Swosh, swosh, säger jag bara.

De små, små kläderna

De senaste veckorna har jag verkligen börjat plocka och sortera här hemma. Jag har tagit mig tid att köpa förvaring och stuvat undan, kastat det vi inte använder och städat. Börjat planera för en storrensning i garaget ...

Det är som att när adoptionsprocessen och göromålen och väntandet som kommer med det inte längre behöver tas itu med så orkar jag se allt det andra som behöver göras och det är så skönt. Särskilt som jag ju vill att tiden till resebesked ska gå fort, fort. Jag gör det dessutom gärna, för det är ju en väldigt befriande känsla att få saker gjort hemma.

När vi var till Gimo över jul fick vi en hel drös med barnkläder av en snäll bekant. Fantastiskt! Det var färgglada klänningar, tajts, tröjor ... och en vinterjacka. Guld värt att slippa köpa en dyr vinterjacka i rätt storlek, som hon nog bara hinner använda några gånger innan sommaren är här. De många kläderna, tillsammans med Hannas andra kläder som vi hunnit samla på oss, har lett mig in i nästa projekt: Att tvätta.

Jag hade tänkt vänta till mars eller åtminstone kunna hålla mig till nästa år men det var visst stört omöjligt. Det började lite oskyldigt med att jag köpte en rundstav (ja, eller "som ett plaströr fast i trä och inget riktigt rör", som jag så fint försökte beskriva det inne i trähandeln) så vi kan hänga upp en del av hennes kläder i garderoben i stället för att ha allt ihopvikt och så några små galgar från Mio. Så tänkte jag att jag kan tvätta några plagg och till slut bestämde jag mig för att köra rubbet efter att ha klippt bort alla prislappar och så där. Men varför inte? Om jag nu ändå har all denna energi, så är det väl lika att ta tag i tvättandet. Dessutom är det ju alldeles ljuvligt att få se dessa små, små kläder hänga på tork. Vilken milstolpe.

Två maskiner blev det igår kväll, de resterande två och sängkläderna ordnas det med i dag. Vi fick matchande sängkläder av farmor och farfar. Så de kommer vi nog ha bäddat med när vi kommer hem från Taiwan. Det var Tobias idé. Det tyckte jag var bra, med ändringen att i stället för att som han föreslog bädda dagen innan vi åker till Taiwan så bäddar vi några nätter innan för att lakanen ska ha fått våra dofter. "Dofter?" undrade Tobias ironiskt. Jag bara "Okej, odörer då" ...

Och så tillbaka in i garderoben igen!

Grannflickan och presenten

Har jag berättat om grannflickan? Det hände den mest bedårande grej. Grannflickan, som snart är tonåring och adopterades till Sverige från Kina när hon var liten, har följt vår adoptionsprocess med intresse. Likaså hennes föräldrar. Någon vecka efter barnbeskedet knackade jag på för att berätta de glada nyheterna.

Grannflickan var så där eftertänksam som hon kan vara, hoppade och studsade inte direkt av glädje, och jag funderade om jag kanske överrumplade henne med bilder och information och att det var mycket för henne att ta in. Min magkänsla sa mig ändå att hon nog var okej, även om jag var lite orolig.

Det gick några dagar innan hon knackade på hos oss. Med sig hade hon en urgullig ryggsäck som det visade sig att hon haft när hon var liten. I Mimmi Pigg-ryggsäcken låg ett pennskrin, en bok och en korg att hänga upp och ha leksaker i. Allt detta ville hon ge till vår lilla Hanna. Så himla snällt och genomtänkt av henne! Hon behövde bara lite tid att ta in vårt barnbesked och jag tror att när ytterligare lite tid gått kommer hon nog bubbla av frågor och goda råd, som hon så ofta gör.

För var dag som går

Från den här julen tar jag med mig njutningen av att vänta på Hanna. Jag vaknade med ett vemod på julafton, fällde någon tår av saknad men sedan tillät jag mig njuta. Så fantastiskt att veta att nästa jul, då finns hon med oss. Också den här julen var hon förstås väldigt närvarande utan att veta om det. De flesta paketen under granen var till just henne och de flesta paket som vi gav bort handlade om henne.

Vi gav bort tavlor på Hanna och Taiwanarmband från Barnens Vänners biståndsshop. Av mig och Hanna fick Tobias i present att jag och han ska gå på Afternoon Tea med bubbel på Gimo herrgård i mitten av februari. Kanske har jag prickat in datumet när längtan är nästintill olidlig och så en smålyxig aktivitet som vi inte kommer (vilja) se röken av på lång tid framöver ...

Av mig och Tobias fick Hanna då varsin julklapp. Tobias köpte ett Duplo tågset. Klart tjejen ska ha lego! Av mig fick hon en UV-dräkt av märket Banz att ha till sommaren när vi är och badar. Den är i lite större storlek så att den kanske räcker en sommar till. Och så några strandleksaker till, förstås.

De här dagarna har det varit stort att tänka att många av de släkt och vänner vi träffade i Gimo nu ... kanske, kanske var det sista gången som vi träffade dem och inte var alla tre. Hon är så nära nu! Det är nästan så vi kan ta på henne. Som de vackra orden lyder: Hon växer inte i min mage, men i våra hjärtan. Och det är svårt att förstå hur det går till, men för var dag som går älskar vi henne än mer.

Samhörighet genom syskon eller delade erfarenheter?

Igår, eller om det var i förrgår, kom pappren från Migrationsverket. Hanna får uppehållstillstånd. Nu ska vi bara lägga pappren på "ett smart ställe" så vi hittar igen dem när det bär av mot Taiwan.

I morgon är det julafton. Så otroligt overkligt. Visst är det mysigt med ledighet några dagar men jag och mannen är ganska överens om att det bästa inte är just att det är jul utan att vara ledig och att dagarna samtidigt går så att vi kommer närmare vår Hanna. Påsken är vi kanske, kanske tillsammans. Midsommar är vi med allra största sannolikhet det. Likaså på Hannas födelsedag och vips var det plötsligen dags för första julen ihop.

Igår gick jag och Tobias med i en internationell Facebookgrupp för St Lucy-föräldrar efter att jag bett om en inbjudan. Jag presenterade mig i gruppen och berättade att vi väntar på att få åka och hämta vår dotter någon gång mellan april och juni. Då berättade en mamma i USA, det är främst amerikanska föräldrar i gruppen, att hon hämtar sin dotter i januari när hennes dotter då är 18 månader. Hon är alltså bara några månader äldre än Hanna, så de är med stor sannolikhet lekkamrater! Är inte det helt fantastiskt?

Jag har tänkt mycket på det där. En del vet ju direkt om det blir fler barn. Vi vet inte utan får se vad som känns rätt när vi hunnit vara hemma ett tag. En ny medgivandeutredning påbörjas ändå inte förrän vi varit minst ett år hemma. Tur för vår del är att vi fortfarande är relativt unga i adoptionssammanhang och inte behöver bestämma oss snabbt. Åldersrekommendationen som sett likadan ut i flera år och som många kommuner följer strikt innebär att det börjar brinna i knutarna när vi passerat 40 skulle man kunna säga. Men än så länge är vi bara 33 och 30.

"Om sökanden är över 42 år då ansökan görs, bör utredaren klargöra, om det finns särskilda omständigheter som kan vara av betydelse för helhetsbedömningen av, om sökanden är lämpad att adoptera".
- Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens handläggning av ärenden om adoption -

Det jag tänker på är att en del pratar om att man vill ha fler än ett barn "för barnens skull". Jag är osäker på om jag kan relatera till det efter barnlösheten. Innan ville jag ha det så eftersom jag som vuxit upp själv ofta känt mig ensam. Så tänker jag i alla fall som vuxen. Samtidigt minns jag att jag älskade att gå in i min egen bubbla och leka ensam. Det kunde jag göra i timmar och känna mig väldigt tillfreds med. Så är det i dag också när jag tar mig an en arbetsuppgift, läser eller skriver. Jag kan verkligen njuta av att vara ensam. Jag tror också, handen på hjärtat, att de gånger jag mått sämst av att inte ha något syskon, är när jag saknar min bror som jag hade men förlorade.

Vi kanske inte kommer ge Hanna ett syskon, oss själva en till individ att älska. Men för mig känns det allra viktigaste att vi håller kontakt med andra adoptivfamiljer och då allra helst andra St Lucy-familjer. Kanske inte minst barn som bott på St Lucy samtidigt som Hanna. Det är en stark gemenskap för oss föräldrar, men framför allt tror jag det är en stark samhörighetskänsla för barnen. Jag vill i alla fall skapa förutsättningarna för Hanna att få det. Det kanske inte går att jämföra, men jag tänker att det känns så mycket viktigare att vårda de relationerna än att Hanna växer upp med ett eller flera syskon.

Ännu är vi inte där. Kanske att det känns annorlunda senare i livet. Jag är bara glad och tacksam att vi har gott om tid på oss att fatta ett beslut. Hur det än blir, tror jag det blir rätt för just vår familj.

Snart ser Hanna oss för första gången

I dag kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan mejlade Barnens Vänner för att fråga om vår pekbok kommit fram till kansliet och kanske rentav var på väg mot Taiwan. Då fick jag veta att den postas till St Lucy i dag! Fantastiska nyheter och jag var nog inte riktigt beredd på det men jag blev rörd.

Det är så stort att den här lilla boken, som vi pysslat med här hemma och omsorgsfullt valt bilder till, ska vår ljuva Hanna bläddra i och säkerligen tugga på och det snart. Det blir hennes första kontakt med oss. Vi som snart ska bli en familj, få en livslång relation tillsammans. Det i sig är överväldigande att ta in men börjar kännas allt mer självklart. Att det inte är konstigt alls. Det är precis som det ska vara.

Men ett steg i taget. Först ska hon få bekanta sig så smått med oss genom sin fina pekbok. Kommer hon reflektera över bilderna alls? Vilken fastnar hon mest för i så fall? Och så den stora frågan som vi förstås längtar efter ett svar på: Vad händer efter detta?

Med sele på magen

Ett stort paket väntade på oss när vi kom hem. Bärselen! Givetvis provades den lite snabbt direkt. Men eftersom huvudpersonen herself inte anlänt ännu fick ett av hennes större gosedjur agera testperson. Det gick bra! Det kändes riktigt mysigt att vagga runt hemma innan jag kom på mig själv med att det var ett gosedjur mot magen och inte vår dotter som är tusentals mil bort. Men snart så! Hoppas hon gillar den lika mycket som jag.

 

Snart är vi redo att hålla och bära

I dag fick Tobias med mig till gymmet! Det var verkligen länge sedan men jag är glad att jag tog mig an ett pass. När det blev tungt gjorde jag som Tobias berättat att han gör, föreställde mig när vi får träffa Hanna. Älskade lilla dotter. Mamma och pappa är på väg och oj så vi ska orka bära dig. Fick apropå det sistnämnda mejl i kväll om att vår bärsele är skickad! Vi beställde den igår. Det blev en Tula Toddler, som jag hört så mycket gott om. Eftersom många mönster kändes sjukt snygga men nog så feminina, tyckte jag det var helt upp till Tobias att välja. Det blev inga blommor eller något rosa utan ett mönster som vi tror Hanna gillar också, med små söta djur på. Åh, tänk att få bära vår lilla Hanna i selen. Vi valde en där hon kan sitta mage mot mage eller på ryggen. Det känns bra att ha de två alternativen.

Jag, som ändå haft stenkoll på de flesta av våra papper under detta år, lyckades med bedriften att glömma skicka med köpekontraktet på vårt hus till Migrationsverket i förra veckan. Det här insåg jag dagen efter att brevet var postat, mitt i en tanke så där, men tänkte att vi ju kan prova ändå. Men i dag kom påminnelsen via mejl, att vi behöver visa att vår bostad "är i tillräcklig storlek". Jaja, det var ju enkelt ordnat och skönt att vi kunde mejla kompletteringen men man kan ju inte annat än undra om inte en googling vore mer pålitlig än ett fyra år gammalt husköpekontrakt? Sedan blir vi förstås lite fnissiga och funderar över om de tror att vi bor i en koja. Men, men. Rätt ska vara rätt.

En blooper

Pekboken, USB-stickan (som vi hoppas inte kommer bort och hamnar på nån julfest hos Postnord) och pappren om att vi dyrt och heligt lovar att återrapportera och så där skickades igår mot Öjebyn och Barnens Vänner. Skönt! Vi insåg på torsdagsmorgonen att vi behövde ha vittnen till våra underskrifter, så det var bara att bege sig mot Tobias jobb för att häcka och haffa de två första.

Som jag sagt tidigare kommer jag inte bjuda på att visa barnsångerna. Men en blooper, imponerande nog vår enda, kan ni få.

Fem år senare

I dag är längtan efter Hanna otroligt stark. Det beror nog på julstämningen som råder och att Facebook svämmar över av söta lussebilder. En sådan här dag är det näst intill omöjligt att ta in att vi ska vänta så länge som till april, eller ve och fasa kanske juni.

Men det är precis vad vi ska göra och det kommer att gå jättebra. Det är så här det är. Bara att ta sig igenom det och försöka njuta av att vi äntligen vet vem vi väntar på. Dessutom måste jag säga att dagarna och veckorna går rätt fort ändå och det är ju en förutsättning för att månaderna ska ticka på.

Det är tufft att det är tyst från barnhemmet, ingen ny information alls har nått oss sedan barnbeskedet 21 oktober. Samtidigt tänker jag att uppdateringar i sig inte bara är av godo. Hon rammar in i ens vardag med kraft, utan att finnas här. Jag längtar så efter att få mer information, bilder och höra hennes röst på Skype. Men längtan kommer givetvis te sig både starkare och jobbigare efter det. Det är vad jag förväntar mig i alla fall. Ändå vill man nå dit, så klart.

Nästintill på dagen är det förresten exakt fem år sedan vi började vår resa mot Hanna! Då visste vi förstås inte att det var henne vi väntade på, eller att det var i Taiwan hon fanns. Men en liten aning hade kanske denna mamma ändå, eftersom jag skrev så här i min dagbok:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig. 

Fem år senare alltså äntligen vid detta, att få ta en bild på sig själv och skicka till sitt älskade lilla barn där på andra sidan jorden.

Hanna i Taiwan, hej!

Hux flux så var fotoboken till slut beställd. Det har snöat massvis i helgen, så vi skippade utebilderna. Bättre då att ta några utebilder och tanka ned i surfplattan nära inpå resan. Samma sak med bild på bilen, tänkte vi.

Vi valde mellan fotoklok.se och lookibooki. Jag har fått höra tidigare att lookibooki har rabatt för familjer som adopterar, att det bara är att mejla och fråga. Jag mejlade och frågade men fick aldrig något svar. Det tillsammans med att vi föll mer för fotokloks design och "verktyg" gjorde att valet ändå landade på dem. De hade 15 procents rabatt när man beställde första boken men med frakt blev det ändå rätt dyrt tycker jag, ungefär 300 kronor. Då fick vi å andra en fin fram- och baksida, där vi valde att ha bilder på Hanna och så är boken 18 sidor inuti (storlek 15x15 cm).

Den enda text vi har i boken, är på framsidan. Där står det Hanna Wei-Ching under bilden på henne. Inne i boken har vi bara bilder. Vi funderade på att skriva engelska ord i hopp om att personalen då kan peka och berätta för henne på kinesiska. Men det känns som att hon ändå är så liten, att bilderna räcker väldigt långt.

När allt var "klart och betar't" kom vi att tänka på att vi kanske är superoartiga när vi visar handflatan som här där vi vinkar till Hanna. Men när jag googlar om det hittar jag bara att det kan uppfattas som oartigt i Grekland. Så, det finns tydligen en risk för att en del greker tänker att vi säger "ät skit" här:

När man tar den här bilden vill man helst inte
att någon förbipasserande tittar in genom fönstret. 

Sångerna är också inspelade! Jag imponeras av pappa Tobias som valde att sjunga med ändå. Det tycker jag var modigt och det påminner mig om hans väntan. Att det finns en människa som är lika längtansfull som jag. I våra ögon ser vi ut som två galningar men jag hoppas vi inte skrämmer vår lilla Hanna utan att hon bara tycker vi verkar lite roligt knasiga.

Det finns en sorg som svämmat över mig när vi gjort pekboken. För många barn är mamma eller pappa ett av de allra första orden. Vår dotter vet ännu inte vad en mamma eller pappa är. Det är ändå trösterikt att veta att hon har människor som bryr sig om henne runt sig, som tar hand om henne och tröstar henne när hon behöver det. Jag undrar så om hon sagt sitt första ord ännu och vad det i så fall är. Hoppas vi får en uppdatering innan årets slut.

Åtta bilder kvar

Huskontraktet som ska kopieras är lokaliserat, arbetsgivarintygen hoppas vi hittar hem snart och fotograferandet och insamlandet av bilder har fortsatt. Nu är vi nästan i mål för denna vända. Resten av bilderna kirras under helgen så vi kan göra beställningen på söndag kväll. Vi passar på att sjunga barnsångerna i anslutning till fototillfället. Åtminstone jag tänkte ha samma kläder på bilderna, vid sången, under skypen och första gången vi träffar Hanna.

Så här ser den pyttelite ändrade fotolistan ut. Det kändes bäst att inleda och avsluta med en bild på oss:

1. Vi själva, eller ja: mamma och pappa – som håller i bild på Hanna

2. Mamma

3. Pappa

4. Barnrummet (klart!)

5. Barnrummet (klart!)

6. Spjälsängen (klart!)

7. Barnvagnen (klart!)

8. Gosedjur och leksaker (klart!)

9. Snuttis och docka (klart!)

10. Kläder (klart!)

11. Bilen

12. Mormor

13. Farmor och farfar

14. Farbror Mathias (klart!)

15. Kosmo och Seven (klart!)

16. Lekparken

17. Mamma och pappa som håller i bild på Hanna och vinkar

Jag tänkte inte göra i ordning för att fota spjälsängen igår. Jag var så trött och sovrummet kändes kaosigt. Men jag tog mig i kragen och gjorde det ändå. Jag är en sucker för att få bocka av på en lista att jag är klar med något. Har inte bäddat så noga. Det ska som sagt inte vara för mycket som ett skyltfönster.

Den här bilden

Den här bilden berättar så mycket. Framför allt att det börjar bli på riktigt. Att Hanna och vi är nära varandra nu. Jag kan verkligen se henne, oss, i det här rummet. Älskade, älskade lilla Hanna.

Det hände en kul grej ...

Förra veckan var jag ledig mellan torsdag och söndag, så jag bestämde mig för att åka upp till Öjebyn för att min farmor fyllde 85 år. Jag är glad att jag åkte, för det skänkte verkligen energi och så var det roligt att få visa släkten lite fler bilder på Hanna. Det kommer ju dessutom att dröja till några månader efter Taiwan innan det blir aktuellt att åka upp igen.

På fredagsförmiddagen tog jag med mig fika till Barnens Vänners kontor. Det var så härligt att få ge Anna, hon som kom med barnbeskedet till Tobias, en varm kram. Så drack vi kaffe tillsammans en stund och de kunde berätta om det som väntar nu och så fick jag berätta om mina tankar kring allt som händer. Jag fick också veta att vi varit "jättesnabba" med våra kontrakt tillbaka till Taiwan och att det var väldigt bra eftersom det var den biten vi kan påverka när det kommer till tid, vilket kändes oerhört skönt att höra och lite mallig blev man förstås.

När sedan min farmors 85-årsdag firades på lördagen, tillsammans med lite släkt och hennes pigga vänninor i samma ålder, hände en kul grej. Farmors 89-åriga granne och väninna berättade att hennes barnbarn och hans fru också skulle adoptera och hon hade för sig att det var från Taiwan. Jag berättade om det i en Taiwangrupp på Facebook och visst fick jag napp fort! Det visade sig att de också åker till Taiwan någon gång mellan april och juni för att hämta sitt lilla hjärta. Inte samma barnhem, men samma organisation. Hur häftigt är det inte, att de två grannarna och väninnorna i det lilla samhället väntar barnbarnsbarn från samma land, samtidigt? Fantastiskt!  

Några små projekt i rullning

Vi har tre uppgifter att klara av närmsta tiden:

1. Ansöka hos Migrationsverket om uppehållstillstånd för Hanna. Till det behöver vi:

• Bevis på att vi har medgivande att adoptera, blankett Adoption 12 (klart)
• Arbetsgivarintyg som berättar vår årsinkomst (begärt ut)
• Bevis på att vi äger vårt hus (blir nog inte så svårt)
• Kvitto på att vi betalat in avgiften på 750 kronor till Migrationsverket (klart)

Dessa papper ska så snart vi är klara, tillsammans med ansökan, skickas till Migrationsverket i Norrköping. Barnens Vänner tror att handläggningen är ungefär en månad så det är viktigt att vi får iväg pappren relativt snabbt så att det är gjort.

2. Bilderbok till Hanna. 17 bilder planerar vi att ha med i boken. På de flesta av bilderna har vi med ett särskilt gosedjur som vi kommer att ha med vid skajpen och till Taiwan. Vi har bilder på några personer som vi tror Hanna kommer träffa första tiden och framför allt ofta. Här är de 17 bilderna (kommentera gärna hur ni tänkte, ni som gjort detta!) :

1. Vi själva, eller ja: mamma och pappa – som håller i bild på Hanna

2. Mamma

3. Pappa

4. Barnrummet

5. Barnrummet

6. Spjälsängen

7. Barnvagnen (klart!)

8. Några leksaker (klart!)

9. Snuttis och docka (klart!)

10. Kläder (klart!)

11. Bilen

12. Mormor

13. Farmor och farfar

14. Farbror Mathias 

15. Kosmo och Seven (klart!)

16. Lekparken

17. Lekparken

Ni kanske anar ett mönster i bilderna? Det som känns roligt med St Lucy, är att de lite olikt andra inte vill ha det för städat på bilderna. Det ska synas att ett barn kan stöka till det i hemmet. Så det behöver vi tänka på när bilder på oss tas och när vi fotar barnrummet. Kul också att visa en bild på våra katter. 

De kläder vi fotat är sådant vi tar med oss till Taiwan (linnet är för övrigt det enda rosa plagg vi köpt! Rosa är inte direkt det som får oss att gå bananas i barnklädeshyllorna ...)

De flesta av de leksaker vi fotat är också sådant som hänger med till Taiwan. Det gäller till exempel gosedjuret, dockan och snuttefilten. 

Jag har inte tagit till mig bilderboken helt med den entusiasm som jag trodde att jag skulle ha men nu har det ändå börjat struktureras upp på mitt initiativ (mannen har legat däckad i magsjuka, ska sägas). Det är svårt att veta vad entusiasmavsaknaden beror på. Men jag har ju gått på som en ångvält större delen av adoptionsprocessen så det kanske är hjärnan och hjärtat som säger "låt oss vila, en stund bara". För jag märkte när jag fotograferade i kväll att det är överväldigande härligt på ett sätt, "Är vi äntligen framme HÄR, vid detta!?"-sättet samtidigt som det tar energi då längtan efter Hanna är så stor och gör sig påmind vid det här steget. "Kommer hon snart eller?" undrar hjärtat. 

3. En tredje grej vi ska göra är att spela in två filmsnuttar med barnsånger som vi får skicka till Hanna. Det här var nytt för oss. Men det ser jag fram emot att göra! Tobias gillar inte alls att sjunga men vi kompromissar så att jag sjunger och han gör rörelserna. Vi väljer två sånger som vi tror att hon känner igen melodin på: Blinka lilla stjärna och Imse, vimse spindel. Detta kommer av uppenbara orsaker inte att bloggas ut, haha. 

En trygghet som naggats i kanten

Var börjar man? Vi är oskadda, tror jag är en bra start. Men i tisdags kom vi hem till ett upp- och nedvänt hus efter jobbet. Inbrottstjuvar hade brutit sig in genom ett litet fönster ovanför köksbänken och sedan plöjt igenom lådor och skåp både på neder- och övervåningen. Till och med madrassen hade slitits upp. Det enda vi blev av med var två-tre smycken och 50 euro. Troligen slog de till sen eftermiddag. De lämnade kvar all elektronik och annat dyrbart.

Men katterna fanns ingenstans när vi kom hem och det innebar förstås en klump i magen. Ena katten hittade vi ganska snabbt längst in i garderoben, ihopkrupen som en boll bland kläderna. Den andra katten kom tack och lov fram efter ungefär 24 timmar efter att ha gömt sig längst in i kattvinden.

Passen. Så sjukt glada vi var över att tjuvarna inte tagit dem. De låg utslängda, men var kvar. Jag såg bara framför mig att passen, som vi ju har kopior av i alla våra handlingar, skulle ha försvunnit och vi kanske skulle ha tvingats skicka om vår akt på något sätt. Pust! Vi är sjukt lättade att vi kom så lindrigt undan, pengamässigt runt tusenlappen, bara tryggheten som naggats i kanten lite. Men visst är ett inbrottslarm på gång.

Det var mest det jag ville berätta. Kortfattat, än så länge, kan jag också säga att vår akt kom fram till barnhemmet i Taiwan i torsdags och att de nu ska kika på pappren innan akten skickas vidare till domstolen. I fredags fick vi nästa lunta instruktioner med vad vi behöver göra. Så det är bara att kavla upp ärmarna!

"Har du barn?"

Jag har mycket jag vill skriva om men just nu är det lite grötigt i huvudet. Tror jag försöker landa i väntan samtidigt som det inte riktigt går. En grej kan jag i alla fall berätta och det är hur jag noterat ett intressant men logiskt skifte.

Nu vill jag plötsligt att människor ska ställa den förbjudna frågan "Har du barn?". Så att jag får berätta att jag minsann väntar barn! Så att jag får berätta om Hanna! Snabbt tillägger jag "genom adoption" så att gratulationen inte ska komma samtidigt som de pekar på magen.

Landar inte samtalsämnet i denna fålla av sig själv tillräckligt snabbt, kan ni räkna med att jag försöker lirka för att föra samtalet dit! Betydelsefull kvarleva från den ofrivilliga barnlösheten, däremot: Jag ställer under inga omständigheter själv frågan "Har du barn?" bara för att jag själv uppskattar att få frågan nu. Kommer inte på fråga och jag behöver väl knappast förklara varför?

Axplock ur verkliga livet senaste månaden, eller en lathund i "Hur du för in samtalet på att få berätta om din adoptionsprocess när ingen frågar":

1. Ååh, vilka charmiga barn ni har! Det gör inget att de lever om lite. Jag älskar barn.
 
2. Åh! Jobbar du på förskola i Avesta? Vad roligt. Ja, jag och min man har pratat lite om förskoleplatser ... Vi väntar barn, alltså.

3. Vilken härlig tjej! Visst är det din dotter? Jag väntar också en dotter ...

Hur ska detta inte eskalera när Hanna äntligen finns hos oss? Jag kommer tjata hål i huvudet på folk om vår bedårande, festliga dotter!

A good day to be happy

Det kom ett mejl strax innan lunch i dag. Våra papper, det vill säga kontrakten och vår ansökan, har skickats till St Lucy i Taiwan i dag. En sådan lättnad. Vilken humörhöjare!


via GIPHY

A good day to be happy, så att säga.

En lugnare mamma

Först i morse uppdaterade Postnord att försändelsen landat på utlämningsstället i Öjebyn igår morse. Se där, då vet vi det. Skönt att veta att breven hittade fram. Det stillar nerverna lite.

Stillar nerverna med lite plock

Vet inte riktigt hur jag tänkte men hade nog väntat mig att våra rek-brev skulle ha nått sin destination i dag. Men enligt spårningen tuggar de fortfarande på en postterminal i Avesta. Ingen uppdatering sedan igår eftermiddag.

Låt oss hoppas att de kommit längre än så.

Jag blir hur som helst lite rastlös och har börjat att plocka lite. Först började det så smått på jobbet, sedan fortsatte det när jag kom hem. Plocka och göra lite måsten. Skönt, men nu är jag trött. När väl mycket är gjort, blir sugen på att föra grejer på tippen och röja undan i garaget, kanske jag plockat mig hela vägen till det där gymmet som plockar pengar av mig varje månad?

Då var det bara att vänta ...

Hurra! Nu är våra papper äntligen på väg till Öjebyn och Barnens Vänner! Vi hoppas att det blev helt rätt och blev det någon miss är det väl förhoppningsvis smidigt att ordna med. Om allt är grönt har vi en relativt passiv väntan framför oss nu innan domstolsprocessen i Taiwan kickar igång och samtalet om resebesked kommer om sisådär ett halvår. Däremellan ska det ju komma lite spännande skypesamtal och uppdateringar om vår ljuva dotter! Dessutom ska vi få skicka ner en bilderbok och förhoppningsvis någon leksak ...

I kväll, alltså, man är så otroligt glad men samtidigt rejält utpumpad. Det har varit extremt intensiva dagar sedan vi fick dokumenten från Barnens Vänner fredag 11 november.

Det har sett ut som följer:

Fredag 11 november: Dokumenten kommer till Icas postutlämning i Avesta efter att ha nått Barnens Vänner i Öjebyn dagen innan. Hämtas ut av Tobias, innan vi i ilfart beger oss mot Hedemora och NP.
Måndag 14 november: Vi hämtar pappren från NP, packar väskan och drar till Stockholm.
Tisdag 15 november: Besöker utrikesdepartementets legalisering, kopierar bunten och lämnar in på Taipei Mission.
Torsdag 17 november: Får avi om att rek-brevet från Taipei Mission kommit, men Ica säger sig inte ha fått det.
Fredag 18 november: Efter att vi svävat i ovisshet ett tag visar det sig att brevet haft ett rek-nr för mycket. Brevet finns!
Lördag 19 november: Kopiera, kopiera, kopiera. Barnens Vänner ska ha ett ex, St Lucy ett ex (+ originalet) och vi ett ex. Bibliotekarien när vi ska betala: "Oj, så här många papper tror jag ingen har kopierat. Det här var nog ett rekord för oss". Blir ändå färre papper och billigare än vi trott. Ungefär 930 kronor (akten är 104 sidor och det görs tre kopior för 3 kr/sida)
Måndag: 21 november: 15.30 kommer vi till möte hos socialförvaltningen. Klockan 16 är vi på biblioteket för att kopiera ytterligare några blanketter, däribland den viktiga samtyckesblanketten. 45 minuter senare, med en kvart till godo innan dagens rek-post går iväg, har vi lämnat in två rek-brev med våra handlingar som ska till Barnens Vänner i Öjebyn.

Varför två rek-brev? Jo, för som jag förstått det finns risken att det blir tidsfördröjning om man skickar mer än två kilo i ett paket även om det är rek. Våra paket vägde drygt ett kilo vardera så ett hade alltså inte räckt för att vara på den säkra sidan.

Ganska intensivt har det alltså varit nu. Lägg därtill de 24 timmarna av oro mellan torsdag och fredag. Det tog på krafterna. Vi har förstås inte mycket att jämföra med men känner oss ändå sjukt nöjda att vi fick iväg breven tillbaka till Barnens Vänner på tio dagar, inkluderat helger. Extra roligt att det blev i dag, dessutom, eftersom det är prick en månad sedan de ringde och berättade om vår Hanna!

I dag hade jag tänkt komma ihåg att fotografera luntan med papper men det kändes viktigare att få iväg den. Så ni får nöja er med denna bild som beskriver denna kväll i stället. Partyhatten på, men redo att gå och lägga sig.


via GIPHY

En BB-shower för Hanna!

Förra lördagen väntade ju en helt fantastisk överraskning för oss när vi hälsade på våra vänner Silvia och Björn. Vi visste att de ville fira barnbeskedet lite och det ville vi också förstås. Inte minst jag och Silvia har haft en fin kontakt under vår väntan och längtan. 

När vi kom hem till dem hade Silvia gjort ett helt fantastiskt förberedande! Förutom middag och fika fick Hanna flera små presenter och det var dekorerat med den finaste vimpeln som vi fick med oss hem. Ser ni vad det står på vimpeln? Det står BB-shower! Silvia hade fattat det kreativa beslutet att ta bort a:et och y:et i "baby". Klockrent! Den hänger i Hannas rum nu. 

Vi fick som sagt flera småpresenter, med fina små meddelanden. Meddelandena ska vi se till att spara i en speciell låda tillsammans med andra gratulationer som kommit i samband med barnbeskedet. I presentväg blev det bland annat några urgulliga rosetter, en barnbok som jag har en känsla av kommer läsas mååånga gånger, en badboll och ett par söta gammelrosa vantar till vintern.

En riktig favoritpresent var denna klänning eftersom Hannas bästis Alma, Silvias och Björns dotter, fått en likadan! De kommer vara så fina tillsammans nästa sommar när de hittar på bus ihop.    

Vi var alldeles överväldigade när vi begav oss hemåt och försökte smälta den vänskap som vi fick uppleva. Verkligen ett minne för livet och vilken upplevelse att få berätta om för Hanna.

Vi trodde vi hade förlorat henne

Älskade, älskade barn. Det här dygnet har varit fruktansvärt. En hinna av ovisshet har legat över oss sedan vårt obeskrivligt viktiga brev tycktes vara spårlöst försvunnet. Det svar vi skulle få efter fyra i dag, blev inte det vi ville ha. Postnord menade att brevet fanns hos Ica. Medan Ica menade att det inte var där. Lösningen var att Ica skulle göra en inventering inom 24 timmar eller så och då hitta eller inte hitta brevet. Återigen ovissheten.

Nu blev till och med Tobias orolig. När faran nu är över, brevet har äntligen hittat fram, kan jag berätta att vi aldrig under den ofrivilliga barnlösheten varit så rädda. Rädda att förlora vårt barn. För de stora "tänk om" som cirkulerade i vårt huvud var: "Tänk om vi måste göra om precis, precis allt?". Flera månader till att samla originalhandlingar, stämpla, skicka. Det kanske dröjer till 2018 innan vi får träffa Hanna. Det skulle vara fruktansvärt. Men det klarar vi, om vi måste. Den ännu värre tanken, är långt tyngre att leva med: "Tänk så säger de att de inte kan vänta på oss. Att Hanna behöver en familj nu och de måste välja några andra föräldrar till henne?".

Den tanken blir oumbärlig när jag, inne i bubblan, passerar Hannas rum. Att tänka att hon inte ska vara med oss. Att vi inte blir en familj. Det är en fruktansvärd tanke och sorgen över att tänka att det ens kan bli så överväldigande svår, värre i kombination med att se det där barnrummet. Jag segnar ihop. Skrikgråter. Så nära panikångest har jag aldrig varit i den ofrivilliga barnlösheten. En sådan rädsla har jag nog aldrig känt i hela mitt liv.

Att vi är rädda att Hanna ska ryckas ifrån oss på något sätt har vi pratat om innan. Vi har båda sagt att det ju kan hända saker under en adoptionsprocess, även om det är extremt ovanligt. Då har vi sagt att det finns något som skulle vara väldigt jobbigt men som vi inte kan se att vi skulle ställa oss emellan även om hjärtat skulle slitas sönder. Det är att Hannas biologiska familj skulle ångra sig. Där skulle vi antagligen inte kunna strida i det här relativt tidiga skedet, när Hanna inte ens vet att vi existerar. För då skulle det inte kännas som att det var för Hannas skull vi kämpade även om vi nog skulle vilja intala oss det. Nej, det skulle vara svårt att se att hon skulle förlåta oss för något sådant senare i livet om det kom fram vad som skett och det skulle det ju för något sådant hemlighåller man inte från sitt barn. Hur lever man med det? Är ni med? Men det betyder inte att hon inte är vår. Det är hon. Hon vet bara inte om det ännu.

Så ni kan tänka att alla de här rädslorna, att förlora Hanna, finns med oss och frustrationen var stor när detta brev med precis alla original inte hittade fram. Att förlora Hanna på detta sätt? Det vore en sådan mardröm. Så fel. Panik, panik, panik.

Strax efter åtta i kväll begav vi oss så mot Ica. Nej, inget brev. Jag bröt ihop och hulkade fram "Vår dotter. Jag vill inte förlora vår dotter". Och kvinnan i personalen som egentligen hade kassan men ville försöka hjälpa fast det verkade hopplöst ur en annans synvinkel hade tålamod. Vi frågade om det skulle hjälpa om vi sa hur brevet såg ut. Så gick hon in - och hittade det direkt! En sådan lättnad.

Det visade sig att brevet hade två olika rek-koder påklistrade. En som Taipei Mission klistrat dit och sedan en helt annan som Postnord klistrat på. Vi fick den ena på avin, men det var den andra som var inscannad i systemet. Någon, vem denna nu är, borde ha kollat att koderna stämde överens. Så här i efterhand tänker vi att vi kanske kunnat upptäcka felet om vi skrivit av/fotat Taipei Missions kod.

Nu var det ju inte Icas fel. Men den kvinna vi pratade med i kväll beklagade ändå att ingen därifrån letat ordentligt i kväll fast vi fått det intrycket och att ingen ringt oss fast brevet låg framme. Jag sa att hon inte behövde beklaga sig för vår skull utan att hon kunde gratulera i stället. Vi ska äntligen bli föräldrar.

En kalldusch inne på Ica

I kväll är det lite tufft att lägga sig. Vi begav oss mot Ica i dag, glada i hågen då vi fått en avi i brevlådan. På den stod att försändelsen hade kommit fram till vår Icabutik. En sådan glad överraskning, hann vi tänka båda två.

Men den hade inte alls hittat dit, visade det sig. Vilken kalldusch, vilken mardröm. Det var som att jag fick panik inombords därinne på Ica. Från gladast i stan till en blöt fläck på golvet.
"Det där brevet innehåller de viktigaste pappren i vårt liv", fick jag ur mig och hon kunde ju inte svara med så mycket mer än "Oj. Hoppas det kommer i morgon".
Och jag kände bara "Vad har vi gjort? Hur kunde vi skicka det med posten? Varför stannade vi inte kvar och väntade på att hämta dem själva?" Men det går ju inte, det går ju inte, det går ju inte och det är inte många dagar kvar innan vi behöver lita på att de där originalhandlingarna (som SKA hitta hem till oss) behöver postas en gång till.

Det är bara att hålla tummarna för att försändelsen hittar hit under morgondagen. Senaste som står om den på nätet är från 07:39 i morse och då stod det att den var på väg ... Nu ligger Postnords hemsida nere på grund av tekniskt underhåll. Jag är så fruktansvärt nervös, så nervös att jag mår illa och blir knäpptyst, samtidigt som jag försöker att inte måla fan på väggen. En gissning är väl att brevet hamnat fel och bara behöver ta en liiiiten, liten omväg till oss.

Men det här är som sagt de absolut, absolut viktigaste pappren i vårt liv. Det är sagt utan minsta överdrift. Det är ju alla originalhandlingar till vår adoptionsansökan. Vad händer om vi står utan dem? Jodå, det hinns med att spelas upp några ångestfyllda filmer i huvudet denna kväll, kan jag meddela. Jag försöker slå bort dem.

Usch, usch, usch. Ångestladdat är bara förnamnet. Jag vill verkligen att pappren ska landa hos oss. Inga konstigheter. Återigen det här med att vara så otroligt beroende av andra, att lita på att andra sköter det. Inte det lättaste i sådana här lägen.

Bara att försöka tänka happy, happy, happy thoughts. Finns någon "Snälla papper hitta hem"-dans som man kan köra?  

Taipei Mission complete

Vi är såååå trötta mentalt! Jag sa åt Tobias när vi väntade på tåget hem att jag inte kan minnas när man var så här trött i huvudet senast. Men han påminde mig om barnbeskedet och jo, ungefär så trötta är vi nog i dag med tillägget att vi behövt vara skärpta.

Tågresan hem försökte jag sova men väcktes av återkommande mardrömmen "Det saknas ett dokument". Hej och hå, låt oss hoppas att det stannar vid just en mardröm.

09.00: Dagen började med att hänga på låset hos utrikesdepartementets legalisering. När vi väntar på att få tillbaka vår akt hör vi ett annat par berätta för sin handläggare att de fått barnbesked och adopterar från Taiwan! Enters: Lina och Tobias, haha. De adopterar också genom Barnens Vänner, men inte från St Lucy. Vi önskade varandra lycka till och så ett "Vi ses!" förstås i stället för att säga hejdå.

Tobias fick visst inte riktigt med våning 18,
haha.

9.30: När UD gett oss alla stämplar, gett och gett, det gick på drygt 1600 kronor, så begav vi oss med buss och till fots mot Wenner-Gren center där Taipei Mission ligger. Innan Taipei Mission hade vi den viktiga uppgiften att kopiera hela vår akt till Taipei Mission. Detta skedde efter tips från andra Taiwanadopterande hos "ABA" på bottenvåningen av denna byggnad. Akten var ihopknuten med sigillen från vår Notarius Publicus. Superfint! Men oj så vi svor lite över att han inte hade klistermärken, hehe.

11.30: Kopieringen tog sin tid då det blev att vända blad för blad i stället för att låta kopiatorn göra det automatiskt. Nästan 200 sidor ... Nöjda, glada och ganska trötta tog vi efter en timmes kopierande hissen upp till Taipei Mission. Möttes av en supertrevlig kvinna som tog emot vår akt som ska få deras stämplar samt kopian som de sparar och sa "Jag hoppas ni har kontanter". Det hade vi inte.

Eftersom de skulle stänga för lunch och närmsta bankomat var en kvarts promenad bort lämnade vi akten, hämtade ut pengar och åt lunch och begav oss sedan tillbaka. Det är två dagars handläggning (vi betalade för expresshantering) och det kände vi oss beredda på. Vi betalade också för att få det "rek"-skickat. Så sammanlagt blev det drygt 1700 kronor till Taipei Mission varifrån vi också tog med oss några spännande resebroschyrer.

Nu ligger alltså vår akt hos Taipei Mission. Vi hoppas den hittar hem till oss på fredag. På måndag eller tisdag verkar vi kunna få en tid hos socialtjänsten här i Avesta så att vi kan få samtyckesblanketten ifylld och när det är gjort kan vi skicka iväg våra papper! När vi fått Taipei Missions stämplar ska akten kopieras igen, så det här hoppas vi kunna göra under helgen. Vi ska ha en kopia, Barnens Vänner en kopia och St Lucy originalet.

Här hos Taipei Mission sparas en kopia av vår akt,
som vårt barn kan begära ut.

Utmattade, men väldigt tillfreds. Äntligen! Det känns så otroligt nära nu och verkligare än på länge, på ett sätt, samtidigt som vi ännu inte är i mål och därför inte helt kan ta in vad som håller på att hända. Men snart så.

Heja, heja!  

En liten prinsessa i Hedemora

I dag vaktade vi telefonen från åtta på morgonen. Vid tio ringde äntligen vår NP och berättade att dokumenten var färdiga. Vilken lättnad. Vi var ju färdiga sedan länge så det var bara att bege sig mot Hedemora. När vi parkerat puffade Tobias till mig. En mamma och en liten tjej, som troligen var adopterad från något asiatiskt land, hade parkerat snett bakom oss.

På väg från vår NP, med alla dokument prydligt stämplade och i tryggt förvar i ryggsäcken, såg vi flickan och hennes mamma igen. Hela situationen gjorde mig så rörd. Tjejen hade prinsesskrona och jag såg att här är jag och min dotter, kanske också hon med en guldkrona i papp, om några år. Tänk att våra familjedrömmar är så nära att slå in. 

Om en timme går tåget till Stockholm. I morgon hänger vi på låset hos utrikesdepartementet klockan nio. Vi hoppas att de blir färdiga med stämplarna på vår adoptionsakt medan vi väntar trots att vi har lite för många dokument för det. Sedan är det dags att kopiera alla handlingar innan vi kliver in hos Taipei Mission. Kopian ska arkiveras hos dem och sedan stämplar de originalet. Där hade vi hoppats bli klara direkt, men har tyvärr fått veta att det brukar ta några dagar. Kanske uppemot en vecka.

Sen då? Vi har försökt få en tid hos socialen här i Avesta för att kunna lämna in våra papper och få samtyckesblanketten ifylld. Tyvärr är det lite svårt, då det verkar vara många sjukskrivningar där. Vi ska avvakta och försöka få en av de två personer som är insatta att kunna träffa oss. Den personen är tillbaka på halvtid i morgon. Då har vi förhoppningsvis möjlighet att ses innan vår akt kommer från Taipei Mission. Om inte personen ifråga är tillbaka i morgon får vi säga att vi måste få träffa någon annan. 

När vi sedan har fått samtyckesblanketten ifylld och fått tillbaka vår adoptionsakt återstår att kopiera den. Vi ska ha en kopia, Barnens Vänner en kopia och St Lucy originalet. När detta väl skickats och hittat fram är det "bara" väntan som återstår. Väntan på vår älskade Hanna. Hjälp, är det då det är dags att nypa sig i armen kanske?

Morgonrock åt far

Igår fick jag och Tobias uppleva en helt fantastisk dag hemma hos två av våra goda vänner och Hannas blivande bästis. Den måste jag få berätta om vid tillfälle. Det blev ett minne för livet. Ni kanske anar vem huvudpersonen för denna ljuvliga dag var när ni får en sneak peak här:

Eftersom det är fars dag i dag, Tobias första, så har vi firat det en smula. Tobias såg en glimt av paketet (mjukt, stort), så han har gissat på en morgonrock hela veckan. Så när jag kom in med frukost på sängen så frågade han efter sin morgonrock. Så kaxig, hehe, men så hade han ju ganska rätt också. Jag beställde varsin morgonrock åt honom och Hanna i present. Eftersom Tobias gillar Star Wars (årets underdrift?) så blev det en Jedi-morgonrock åt far och en Yoda-morgonrock åt dotter. Nästa fars dag kan de matcha varandra i sina outfits tänker jag, om det visar sig att Hanna gillar sin morgonrock lika mycket som pappa tycker om sin!

Jag tänkte göra en halvlyxig frukost på sängen men vi hade gammalt kaffe i perkulatorn, sur yoghurt i kylen och noll ägg. Så han fick en ostmacka, en ljuvlig muffins från igår och ett glas mjölk. Jag får jobba på det där alla kommande fars dag som stundar. Planerar redan för att jag och Hanna steker pankisar. Tänk förresten att när det är mors dag i slutet av maj nästa år, så kan vi mycket väl vara i Taiwan! Men vi hoppas förstås ha hunnit hem tills dess.

Jag vill skriva något djupsinnigt. Att jag vet att Tobias kommer bli en helt fantastisk pappa, den bästa, och så är det ju men jag kommer inte riktigt längre än så. Jag är bara så glad att få dela livet och föräldraskapet med just honom.

Gisslan hos NP

Vi hade lite fler dokument än vår NP förstått och det märktes att han var lite ställd när vi tog fram luntan. Ett ömsesidigt misstag. Vi erbjöd oss ganska direkt att återkomma till honom på måndag förmiddag för att hämta pappren och han drog en lättnadens suck. För oss är det lugnt eftersom vi är lediga från jobbet på tisdag också. Vi ska ändå ta oss till Stockholm redan på måndag, eftersom legaliseringen på UD bara har öppet mellan nio och elva på förmiddagarna.

Visst är det lite läskigt att ha pappren som gisslan hos NP, ändå! Men han verkar vara en stabil person, hehe.

Vi var riktigt glada att kontraktet och lite fler dokument hittade fram i dag. Men hjälp så förvirrade vi kände oss. Det är många papper att hålla reda på och det är ju rena grekiskan. Eller ja, kinesiskan då. Det var några kryss och "sign here" så nu håller vi tummarna för att det blivit rätt och riktigt!

Under dagen trillade också kontraktet, översatt till svenska, in i mejlkorgen. Överväldigande att läsa. Att  det där lilla pappret säger att vi anses vara passande föräldrar till vår lilla tjej. Vi har väl hunnit misstänka vid det här laget att andra tycker att vi skulle kunna anses vara det. Men ändå ... Vilken milstolpe!

Det händer, det är på riktigt

I dag kom ÄNTLIGEN kontraktet och lite andra dokument fram till Barnens Vänner! Jag kan säga att det är en stor skillnad på mitt mående i dag jämfört med igår. En sten lyftes från mitt bröst.


via GIPHY

Det gör att jag förstår att kontraktet ju är något så mycket mer än ett kontrakt. Att veta att det kommit fram till Barnens Vänner skänker mig ett lugn. Ett viktigt steg närmare Hanna. Vi kommer att ta oss dit. Det är inte som när vi tidigare varit nära att kunna bli föräldrar och sedan varit med om misslyckanden. Det här händer, det är på riktigt.

Ännu mer verkligt kändes det att se att vårt barnbesked presenterades på Barnens Vänners hemsida och Facebooksida! Det har jag längtat efter.

Då är ju bara frågan när. Närmast: När kommer brevet fram till oss? I dag har BV skickat det med så kallad "rek", alltså så att det ska kunna komma fram i morgon. Men med det väder som är, är det inte alldeles säkert att det blir så. Kommer det i morgon gasar dessa två föräldrar mot NP i grannkommunen, tänk så tålmodig han varit med oss(!), under eftermiddagen för att kunna få stämplarna. Kommer brevet inte fram i morgon, eller under helgen för den delen, då får vi lösa det då.

Just nu tror jag bara att jag behöver få känna att det är på riktigt. Ja, jag vill att vi ska kunna skicka vår akt till Taiwan så snart som möjligt men vi kan inte styra det helt och nu nöjer jag mig nog med att jag är glad att lugnet hittat mig åter.

Att fastna i ett steg

Kontraktet landade inte hos Barnens Vänner i dag och jag bröt ihop en stund på jobbet. I den stora processen är det en så liten grej, men just nu är det fruktansvärt jobbigt. Ett bakslag, känns det som. Det blir ju en kedjereaktion som är så frustrerande.

Det går inte att hoppa över ett steg tillfälligt för att sedan backa tillbaka utan vi måste beta av det bit för bit. Eftersom vi behöver en ny NP-person som inte kommer hittas nästgårds är det inte lönt att vi börjar leta efter denna förrän vi vet att kontrakten är på väg hem till oss och vi kan bestämma en dag och tid. Det är också bara att hoppas att jag kan vara ledig några andra dagar än de som jag fått okej för när vi väl kan ta oss till utrikesdepartementet och Taipei Mission.

Vi hade verkligen förhoppningar om att våra papper redan skulle ha varit på väg till Taiwan nu. Tiden tickar på medan vi står där vi står. "Men vi har i alla fall Hanna", säger Tobias. Ja, vi har ju det. Lilla, älskade Hanna.

Presidentvalet orkar jag inte ens kommentera i dag.

Det var ju det där med papper ...

Kollar av NP-pappren för att se så att vi har allt. Japp. Så fortsätter jag läsa pappren och ser att kontrakten som vi ju inte fått ännu också behöver stämplas av NP! Då fick vi lite att svära över. Den NP vi lyckats hitta, som finns någorlunda nära och som varit så flexibel och tålmodig med oss är nämligen bortrest nästa vecka om jag inte missminner mig. Dessa kedjereaktioner, alltså ...

To be continued. 

Då så

Då har polispappren hittat fram och skickats med mejl till Barnens Vänner som nog kan kirra med översättning till kinesiska i morgon. I dag höll vi oss rätt lugna, till skillnad från igår, eftersom vi visste att vår adoptionsorganisation var på utbildning sedan igår efter lunch fram till denna eftermiddag och därför inte skulle kunna ordna med våra papper just nu. Ingen dyrbar tid förlorad, alltså.

Förhoppningsvis på torsdag kan vi ta oss till NP som vi håller tummarna för inte protesterar över något papper utan ger oss stämplarna så att vi kan besöka UD och Taipei Mission på måndag. Den förstnämnda har nämligen stängt på fredagar som jag tolkat det på deras hemsida.

I morgon hoppas vi parallellt med detta att Barnens Vänner fått kontraktet från Taiwan så att det kan skickas vidare hit, signeras och resa tillbaka mot Taiwan så snart som möjligt. Nästa vecka känns rimligt. När det är gjort och våra dokument ungefär samtidigt skickats in och socialförvaltningen gett sitt samtycke att vi fortsätter, kan vi pusta ut och vänta på att domstolsprocessen förhoppningsvis ska börja om några månader.

Spjälsängen är på plats

Det var ju ett till litet, stort, steg som togs i helgen, när spjälsängen sattes ihop. Det inför ögonen på två riktigt nyfikna katter. Vilken pusselbit att få ställa den lilla bädden intill vår säng. Än så länge har vi bara en filt däri, när det närmar sig ska det bli så mysigt att bädda med Hannas sängkläder. Få sjunga eller läsa en saga och natta henne. Lyfta upp henne när hon sträcker upp sina små armar i luften. En stor, stor längtan ryms i den där lilla spjälsängen.

Båda katterna vågade sig ganska snabbt ner i spjälsängen och roade sig sedan med att hoppa i och ur. Jag förstår att en del är nojiga när det kommer till husdjur och spjälsängar. Det är inte vi, kanske känner vi oss lugna eftersom hon inte är ett spädbarn när hon kommer hem. Och katter, åtminstone våra, har ju sin vilja och envishet.

Katterna får passa på så länge det känns intressant, för när vårt lilla yrväder sedan flyttar in lär spjälsängen knappast vara en plats där de vill hålla till ...

Barnvagnen har landat

Det stora, lilla, steget. Hur annars kan inhandlandet av barnvagn beskrivas? När man köper barnvagn, då vet man vem den är till. Vår dotter Hanna. Hon är ungefär ett och ett halvt när hon kommer hem. Från den här sittvagnen kommer hon upptäcka världen. Häri kommer hon somna i i slutet av dagens äventyr och med denna kommer vi promenera tillsammans, tittandes på varandra och prata om sådant som faller småbarnsföräldrar och deras barn in.

Jag och Tobias kom fram till vilka kriterier vi har på en sittvagn, där tre viktiga var: 1. Busenkel att fälla ihop, 2. Vändbar, 3. Gott om utrymme undertill. Utan att ha uttalat det som några krav ville vi också att den självklart skulle vara lättkörd och inte vara alltför dyr.

Förstår ni hur många barnvagnar som finns på internet? Hur många recensioner som gjorts? Och kanske framför allt: Vilka hypermoderna termer som används och skrämmer iväg åtminstone dessa två rookieföräldrar? Googlandet ledde till efterlysning av förslag via Facebook där responsen blev fin, barnvagnar är ett kärt ämne, och mammor (ja, faktiskt bara mammor) talade varmt för just sin vagnmodell. Vi tackade och bockade även om det inte klickade helt för oss med någon av modellerna.

I helgen begav vi oss hur som helst till Barnens Land i Västerås och där var den. Vagnen som uppfyllde alla våra kriterier, inklusive de två outtalade, och som det var rabatt på eftersom den var förra årets modell och ytterligare rabatt då vi valde skyltexet.

Mina damer (och herrar, om ni är några som läser bloggen?), låt mig presentera vårt sköna åk Britax Go -15:

5000 pix blev det för vrålåket. På nätet hade det kunnat bli billigare, men då får man ju tänka montering och garanterat frakt så vi var väldigt nöjda ändå. Dessutom är det skönt att kunna provköra och få hjälp av personalen. Vi hade säkert kunnat hitta den perfekta modellen om vi gjort lite mer efterforskningar men för oss är det alldeles ypperligt att få sådant här gjort fort och smidigt.

Även om vi skulle kunna spara helt själva till alla de utgifter vi har nu, bara att det tar lite längre tid, har vi fått välkommet ekonomiskt stöd av både mina föräldrar och min farmor och nu när vagnen inhandlades ville Tobias föräldrar hjälpa till med det. Det uppskattas verkligen eftersom utgifterna förstås drar iväg.

Nu står den efterlängtade vagnen här hemma och både jag och Tobias drar i den då och då. Fram och tillbaka. Fnissar finurligt åt varandra, får något drömmande i blicken. Fäller ihop, fäller ut, rättar till handtaget, vänder på sitsen. Längtar oss framåt ... Vi skojar om att man skulle ta med vagnen på promenad utomhus, men att folk nog blir konfunderade när den är tom. Det hade i och för sig Tobias en bra replik till. "Jag är på väg att hämta dottern som är på kalas". Kanske provar dra den vid tillfälle.  

I efterhand har jag sett att vi nog kommer märka två, för oss mindre, nackdelar med detta åk. Det sprätter in grus i varukorgen sägs det och vagnen är lite bredare än en del andra modeller. Det sistnämnda bekommer ju inte oss utanför storstan. Vi är inte så många som trängs i affärerna här. Dessutom bor vi ju i villa, så plats finns det gott om.

Som vanligt fast ändå inte

Jag finner inte riktigt ro att skriva men vill ge ifrån mig ett livstecken. Säga att vi mår bra, väntar på varsitt sista papper innan det är dags för nästa steg. Vi hoppas innerligt att våra dokument är på väg mot Taiwan i slutet av nästa vecka.

Jag längtar så efter henne. Det kändes äntligen så konkret när barnbeskedet kom och dagarna därpå, med bilder och dokument att smälta. Men nu har vi ingen ny information utan lufsar på som vanligt och det börjar nästan kännas overkligt igen. Det är antagligen därför jag känner så starkt för att pyssla med hennes grejer, att hon känns lite närmare då.

En vän liknade det inte helt tokigt med en graviditet. Ett ultraljud, sedan är allt som vanligt fast ändå inte, innan första sparken äntligen känns.

Kontraktet har inte kommit ännu. Så vi ska väl stämma av med Barnens Vänner om det är naturligt eller om vi borde efterlysa de pappren på något sätt.

Det blev en spjälsäng ändå

Nu boar jag här hemma, må ni tro. Vår lilla Hanna börjar få så många presenter, från både släkt och vänner, så vi behöver göra plats. Ett riktigt angenämt bestyr om ni frågar mig.

Sedan tidigare har Tobias föräldrar införskaffat en spjälsäng "för säkerhets skull" för när vi hälsar på där. Men den har vi fått ta hem nu i stället. Det visade sig ju behövas en, vilket vi inte trodde innan barnbeskedet. Den hade jag tänkt montera ihop i kväll. Men det får nog vänta. Vi behöver göra lite bättre plats för den bredvid vår säng.

Tänk att det skulle bli en spjälsäng hemma hos oss ett tag, ändå. Det var vi nog inte riktigt beredda på. Ett skötbord lär nog införskaffas och möjligen en "lära gå"-vagn och andra gulliga ting. Växasängen får vi ställa undan ett slag, liksom ganska många av leksakerna som hon kommer att vara för liten för ännu något år.

Sedan tidigare har vi pratat om att alla barn kanske inte förknippar spjälsängen med något positivt. Men när vi läser om Hanna förstår vi att det är lite utav hennes "safe place" på barnhemmet. Den potentiella tryggheten vill vi inte beröva henne.

I dag mejlade jag polisen och frågade om det kanske, kanske fanns en chans att de kan skynda på vårt ärende. Jag förväntar mig inte att det gör det, men tänker att det definitivt är värt att fråga då varje dag är värdefull för oss. Tobias arbetsgivarintyg, på engelska, kom i dag så nu är det verkligen bara polispappren som behövs inför NP-besöket som är inbokat till början av nästa vecka. Har vi otur dröjer polispappren till onsdagen eller torsdagen och det förskjuter ju liksom allt. Någon av de dagarna önskar vi kunna hänga på UD:s och Taipei Missions lås.

Jag känner mig ändå väldigt lugn jämfört med i helgen. Med mitt mejl till polisen känner jag att jag gjort det som är möjligt för att påverka vår situation. Mer kan jag inte göra just nu. Kanske bidrar en av helgens presenter till mitt lugn? Svärföräldrarnas rara granne lämnade över en ametist, alltså en violettfärgad ädelsten, som jag haft i byxfickan och tagit fram då och då. Ametisten sägs vara lugnande för tankar och känslor.      

Glädje men oro

Innan läggdags igår översköljdes jag av en oro och stress som inte riktigt släppt. Jag har nog svårt att koppla av innan vi fått iväg pappren, gjort allt vi kan göra för att påverka tidsaspekten. Men vi är liksom förut i händerna på myndigheter.

Samtidigt som vi är i en lyckobubbla är detta ett jobbigt skede att vara i för mig. Både små saker att vara nervös inför, att vi fyllt i något papper fel som gör att processen försenas några veckor och det är det som gör att vi blir en familj om sju månader i stället för om fem.

Sedan det lite större perspektivet. Försöka förstå att hon är vår, förbereda sig själv på att lära känna henne, vara överlycklig och samtidigt veta att hon är ett halv jordklot bort. En inneboende rädsla att något ska gå fel, så att vi inte blir en familj. Att hon inte mår bra där hon är och att det är bråttom, bråttom.

Jag tror att detta är helt normalt. Som jag nämnde tidigare har ju vi som ofrivilligt barnlösa under över fyra års tid aldrig kommit så här nära föräldraskapet, förrän nu och därför känns det så ovant. Kan det verkligen vara möjligt? Är det säkert att det är nästintill noll procent risk för att något går fel? Hur kan det stämma?

Man är så van att det finns ett stort kanske med i bilden, att det aldrig är definitivt.

Parallellt med denna oro, som jag ändå inte låter äta upp mig helt, googlar jag på sittvagnar, bärselar och bilbarnstolar. Jisses, vilken uppsjö av märken och modeller det finns och inte använder de enkla ord i annonserna. Det ska väl låta så fräsigt som möjligt och bortdribblad blir man.

Nåja. I morgon håller vi tummarna för att kontrakten landat i brevlådan.

Från mammans garderob

I förrådet hittades bland annat de här tre plaggen som jag hoppas att vår lilla tjej kommer kunna ha.

Ett par rutiga hängselbyxor, en klänning som jag fick av min pappa när han var i Hong Kong då jag var ett år och en näpen liten kofta som min farmors mamma stickade till mig när jag var liten. Klänningen och koftan, särskilt den sistnämnda, är nog gränsfall, de kan nog vara för trånga. Men hängselbyxorna kommer nog passa bra. 

Där var hon

När Tobias ringde strax innan tio den 21 oktober var jag ganska beredd på att det kunde vara det samtalet. Barnens Vänner hade nämligen ringt mig några minuter innan, men snabbt lagt på. När jag direkt ringde upp dem (två gånger!) var det inget svar. De hade ringt Tobias först, när han inte svarade ringt mig och sedan var han snabb att ringa upp. I efterhand hör vi mina ringsignaler på inspelningen när Tobias är i telefonen med BV.

Så såg jag hans namn på displayen och var så nervös. Man hoppas ju verkligen. Men alla hopp man haft i den ofrivilliga barnlösheten tidigare, som sedan visat sig leda till besvikelse ... Man är sårbar och skärrad.

Tobias sa det direkt. "Vi ska få en dotter".

Men jag kunde ju inte riktigt tro vad jag hörde, var detta barnbeskedet? Var det verkligen det? Jag var tvungen be honom säga det igen. "Vi ska få en dotter". Då brast det för mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Vad roligt!" och "Jag älskar dig" får jag ur mig mellan tårarna.

Så många spänningar som släppte. "Vet du något mer?" frågade jag efter en stund. "Hon fyller ett år i morgon", berättade Tobias. Sen kom han inte ihåg så mycket mer.

Den stunden och det dygn som följde har kommit att bli den överlägset lyckligaste stunden i mitt liv (hittills!). Hela världen skakades om. En dotter. Fyller ett år i morgon. Där fick jag de stora svaren jag gått och längtat efter så länge. När jag sedan såg bilderna ... Åh, jag var tvungen att kolla på dem flera gånger för att kunna ta in allt och kunna förstå.

Första gången jag såg henne kände jag inte igen henne, ett helt nytt ansikte. Men det dröjde inte länge innan jag kunde se henne tydligt så fort jag sluter ögonen. Det är svårt att beskriva vår dotter utan att hon låter som en farbror, haha, men jag ska verkligen anstränga mig.

När hon föddes, några veckor för tidigt, var hon en liten sparv. Nu har hon plufsiga små kinder, världens gulligaste putmun och uppe på huvudet är det ganska glest mellan de stubbiga svarta hårstråna så det kommer dröja innan hennes hår går att sätta upp i tofs. Hennes knubbiga smalben och armar vill jag bara nypa tag i. Hon har två små gulliga veck mellan som blir handleden och armbågen när hon böjer armen. Som jag längtar efter att få hålla hennes lilla hand i min. Ja, Hannas pigga ekorrögon har borrat sig rätt in i våra hjärtan.

När vi vaknade dagen därpå och man förstod att detta lyckorus inte var någon dröm ... Det händer faktiskt ... Jag sa det åt Tobias att jag inte kan förstå hur det är möjligt, "Men jag älskar dig ännu mer än i förrgår". Att få uppleva detta tillsammans med Tobias, det stora barnbeskedet, och försöka ta in vad som väntar oss. Det är ett så avgörande ögonblick i livet. Vägen till vår Hanna. Vilken ynnest att få uppleva något så stort som ett föräldraskap tillsammans.

Dagen efter barnbeskedet, kan jag säga att jag kände som att jag släppte åren som vi kämpat. Som att jag kunnat vänta lika länge till, gråta miljoner fler tårar, slitas mellan ännu mer hopp och förtvivlan, om jag visste att det var henne jag väntade på. Visst, den tiden kommer säkert göra sig påmind då och då och hon är än ett halvt jordklot bort fysiskt. Men nu är Hanna här och det är vad som betyder något.

Vi för åtta år sedan.

Vi för fem år sedan.

Vi för fyra år sedan.

Att äntligen veta vem vi väntar på

I dag bokade jag in en tid hos en Notarius Publicus i Hedemora. Skönt att ha det gjort. Han är införstådd med att om alla våra handlingar inte blivit klara ännu, så behöver vi skjuta upp det några dagar. Men det är inte många punkter kvar på checklistan nu.

Jag fick även lite shoppingfeeling. Det var så härligt att inte bara köpa kläder och leksaker till vårt barn som vi någon gång ska få veta vem det är, utan till Hanna som nyss blivit ett år. Som vi vet tycker om bollar (till fotbollstokige pappas stora förtjusning) och att se sig själv i spegeln. Som vi vet tycker om att lyssna på musik och barnsånger.

Vår älskade Hanna. Jag är så glad att vi får veta detta om dig. Det gör att jag förstår att medan vi jobbar för att du ska komma hem får du vara hos människor som också bryr sig om dig, som följer din utveckling och funderar på vad du behöver. Som ser dig. Det gör mig lite lugnare, när jag tänker på hur stark längtan är och hur mycket jag önskar att vi kunde få vara tillsammans fortare.

Jag kunde inte heller låta bli att köpa Babblarna-figurerna och en pekbok med karaktärerna till. Jag har inte hört en förälder säga ett ont ord om Babblarna. Jag har inte riktigt förstått ännu hur dessa udda figurer hjälper barnen i deras tidiga språkutveckling men det är tydligen vad de gör. "Babblarna pratar sitt eget språk som helt bygger på ljudet i deras namn", skriver företaget på sin hemsida. På det sättet sägs barnet lära sig betoning och melodi, genom att lyssna och härma.

Det är under första levnadsåret som grunden för tal- och språkutvecklingen läggs. Även om vår dotter bara är 1,5 år när hon kommer till oss så har hon ju ingen erfarenhet av hur svenska låter eller vilka ord som finns. Därför är det viktigt att vi pratar, pratar, pratar. Det finns så många ord för henne att höra, försöka förstå, härma. Det blir spännande att se hennes ordförråd fyllas på men man får nog ge det ganska mycket tid.  

En vecka närmare vår dotter

Hurra! I dag är det en vecka sedan barnbeskedet och ÄNTLIGEN är helgerna återigen ett välkommet inslag! Men alltså en vecka ... Det känns som att hon funnits i våra liv så mycket längre än så. Det gör mig ibland lite nervös över hur långa dessa potentiella 29 veckor vi har framför oss ska kännas.


via GIPHY

Den här helgen har jag längtat efter hela veckan, för när Tobias slutat jobba beger vi oss mot Gimo och blivande farmor och farfar och blivande farbror, förstås. Så mysigt att en gång till få återuppleva barnbeskedet genom att prata om det och även fira vår dotters födelsedag.

Evelina undrade bland annat om jag inte kunde berätta lite mer om barnbeskedet och visst vill jag göra det. Jag började med ett inlägg här men suddade ut då det är fortfarande alldeles för rörigt att sammanfatta. Jag har börjat få lite distans till det men kanske behövs mer. Själva kärnan är ju busenkel, men jag vill ju verkligen gå på detaljnivå. Kanske lossnar den skrivkrampen lite senare i dag så att jag kan tidspublicera ett separat inlägg under helgen.