Tvåsamheten

Vi pustar ut hemma efter en underbar vecka på Madeira, mitt ute i Atlanten, och en skön jul hos svärisarna.

Det var ett så himla klokt beslut att åka utomlands tillsammans, bara vi två. Det hade inte kunnat vara bättre. Vi har verkligen fått njuta, skratta och vila. Och kan ni tänka er, vi blev inte med barn nu heller? Skönt, för annars hade vi ju kunnat boka in en charter för länge sedan. Skoja ba'. Men på en del självutnämnda experter verkar det ju som att det är så.

Medan jag påminns om den bitvis tunga ensamheten här hemma, så påminns jag om den ljuva tvåsamheten när vi semestrar. Att semestra med barn framöver kommer givetvis bli kul. Men att semestra vi två nu är ju en sådan avkoppling som vi sedan inte kommer få uppleva förrän vi åker ensamma igen. Eget tempo, inga rastlösa eller kräsna småttingar. Det är lyx att vara två vuxna människor i hotellbaren efter en god tvårättersmiddag och så lite biljard på det. Att hand i hand promenera länge, sitta på balkongen med varsin drink och föra vuxna samtal. Jag sa till min man att vore vi inte redan gifta, så skulle jag ha friat till honom. För det var så det kändes.

Fem akupunkturbesök

I morgon pyser vi mot det där utlandet. Hurra! Det verkar inte vara toppenväder, runt 15 grader, men det ska bli så skönt ändå. Lite solljus, halvvarmt och så ledighet på riktigt. Jag håller på att längta ihjäl mig just nu.

I torsdags var jag på mitt femte akupunkturbesök. Det verkar som att det är rätt bra för min kropp, även om jag fuskar ganska mycket när det kommer till kost och motion. Nu när han trycker på flera punkter (venusberget, låren och magen) så gör det inte alls ont. Då ska man ha i åtanke att det gjorde så fruktansvärt ont första och andra gången jag var där. Det har verkligen släppt och jag tror att det är bra.

Jag har problem med utslag på mina händer,det har jag haft i några år. Eller, jag kallar det knappt problem längre för att jag blivit så van med utslagen. Men de har han hur som helst inte kunnat bli kvitt och det stör honom, märker jag. Så nu har jag fått några kinesiska örter som han vill att jag ska äta varje dag, tre gånger om dagen, i ungefär en vecka. Så det gör jag nu. De ska vara bra för lungorna och lungorna hänger tydligen ihop med hudens välmående.

Jag tänkte på det sist som jag var hos akupunktören att han verkligen går igenom hela kroppen. Det händer inte riktigt när man går igenom en fertilitetsutredning. Då är ju undersökningen över på knappt en timme. Visst, man svarar på frågor i ett formulär och lämnar lite prover. Men det är liksom koncentrerat till de nedre regionerna. Akupunktören scannar av hela systemet. Sedan vet jag inte, det kanske inte funkar alls. Det lär vi bli varse om snart. Men det är värt ett försök, tycker jag.

Min mamma trugade lite om att jag kunde gå till en akupunktör redan innan ivf:en drogs igång. Det hade jag inte varit redo för. Jag har behövt vänta tills nu, när hoppet inte är så starkt som det var den första tiden.

Nu är det ganska precis tre år sedan som vi började försöka bli gravida. Jag har kunnat landa i det. Att längta, men utan en sådan extrem förväntan som bott i mig från första egna försöket till andra ivf-försöket. Nu kan jag också se akupunkturen som en del i att stressa av, i stället för som en del i att lyckas bli gravid. Visst, det är den ofrivilliga barnlösheten han försöker behandla. Men jag räknar inte med att det ska lyckas. I stället hoppas jag på att akupunkturen hjälper min kropp, hela min kropp, att må bättre. Låt oss börja så, tänker jag.  

Musikhjälpen

Carolina tipsade om en fin insamling som hon startat till årets upplaga av Musikhjälpen! Hennes initiativ heter ivffamiljer. Jag sms:ade in en slant, busenkelt. En beskrivning hur du gör finns här. Pengarna går till kampen för att stoppa spridningen av hiv.

Ny medicin påbörjad

I dag har jag tagit min första prasteron. Jag ska ta två sådana kapslar om dagen, en på morgonen och en på kvällen. Jag vet inte så mycket om kapslarna, förutom att de ska ge mig starkare ägg i och med ökat östrogen och progesteron och att en biverkning kan vara akne.

Men nu när jag börjat googla på det så ser jag att det som det innehåller, dehydroepiandrosteron (dhea) är dopningsklassat i Sverige och i stora delar av världen? Tror ni jag måste skippa volleybollen framöver? Haha, det vore just nåt. Tur att Korpenvolley, utom tävlan, inte har särskilt många dopningskontroller ;)

Jag hoppas inte att nya medicinen ställer till problem nästa vecka när vi åker till Portugal. Den romantiska resan inleds i häktet. Apoteket sa att det inte skulle vara några problem så länge jag har originalburken med mig men jag känner nog att det är läge att checka av det med kliniken. Vill inte hamna på löpet som någon steroidskurk.

Det ska bli så skööönt, om en vecka och en dag sitter jag och min underbara man och blickar ut över Atlanten! Jag kan inte tänka mig en ljuvligare måndag.

Det blir lite tvära kast här. Men i dag var vi hemma hos en bekant och träffade hans son och dotter. En femåring och en fyraåring. De var högljudda, energiska, uppmärksamhetskrävande och alldeles fantastiskt härliga att umgås med. Pojken var helt insnöad på julkalendern, om pirater, och flickan gav mig en skattkarta.

När vi kom hem välde en stark tomhet över mig. Det var knäpptyst hemma. Jag kunde höra köksklockan, mina egna andetag.

Vi stod och höll om varandra i hallen en stund. Kunde skratta mellan tårarna, när vi pratade om att den tiden också kommer så småningom. När vi längtar efter att bara vara vi, ha utflugna barn och höra köksklockans tickande igen. Så gick mannen upp för att spela tv-spel, med en himla massa pangande, och jag kastades in i att fantisera mig framåt till tonåren.

Ivf:en, adoptionen och jobbet

Ett litet sidospår till hur många som involveras i ens försök att bilda familj: Jag jobbar på en rätt liten arbetsplats. När chefen är sjuk, ledig eller iväg på möte så är vi två personer som kan hoppa in som ersättare. Vilket också sker titt som tätt.

Från och med starten på mars månad är den andra personen tjänstledig några månader framöver. Och hur ser mars ut för mig? Jepp, förhoppningsvis både blodprover, ultraljud, äggplock och ägginsättning. Sånt som inte går att planera, det går liksom inte att tumma på att man måste vara flexibel under några veckor. Utöver ivf-grejerna hoppas vi givetvis på att vi deltar i föräldrautbildningen inför adoption i mars månad, den utbildningen är troligtvis på dagtid. Alla dessa roligheter sker i Falun, inte nånstans man direkt tar sig bara över lunchen. Då är det skönt med en förstående arbetsplats.

Nu har jag förvarnat alla chefer och påtalat att fler än jag måste kunna hoppa in i mars. Jag förstår att det inte är mitt ansvar att arbetsplatsen funkar. Men det underlättar ju för både mig och de andra om man har koll på läget i god tid. Alla mina kollegor vet vad vi går igenom. När det kommer till flex och sånt är det så skönt att de vet vad det beror på.

På mitt jobb har jag rätt lätt att förskjuta arbetstiden. Det måste vara tufft i de jobb där det verkligen inte går, där man måste söka både semester och ledigt flera dagar varje gång det är dags för ett nytt ivf-försök eller ett föräldrautbildningstillfälle. Ibland har man tur, eller ja tur i oturen åtminstone.

Uppskjuten ivf

Kliniken ringde i dag. Ivf:en skjuts upp till slutet av februari. Tänk att en ynka månad kan få en att känna sig så uppgiven. Jag fällde några tårar men behärskade mig ändå någorlunda. Det är trots allt bara uppskjutet en månad. Men samtalet påminner mig om att det inte är våra spelregler. Det är omständigheterna/vetenskapen/slumpen eller nån annan jäkla sadist som bestämmer.

Anledningen till att behandlingen skjuts upp är att jag ska få äta särskilda kapslar, två per dag, fram tills dess att jag tar graviditetstestet. Medicinen, som jag inte minns namnet på, ska höja halten av progesteron och östrogen i mig. Min läkare hoppas att det ska leda till att jag får starkare ägg och det är ju bra. Det kan visst hända att det leder till några finnar i ansiktet också.

Hela tiden har vi fått höra att äggen är starka, om än få. Men jag har väl inte riktigt trott på att de är starka i och med att de inte klarat sig längre än några dagar utanför kroppen och de som satts in inte stannat kvar. Det känns liksom inte logiskt. Men jag vet inte, de kanske ser superstarka ut först men så trivs de inte med killbaciller? Haha, en vetenskaplig rapport på det?

Jag litar hur som helst på klinikens omdöme. Trots det finns ändå en bit som undrar varför jag inte fick de här kapslarna inför andra protokollet, eller första. Det borde jag komma ihåg att fråga. Men jag försöker tänka på det som faktiskt är, att kliniken gör sitt yttersta med de verktyg som finns för att hjälpa mig och min man att få ett barn. I slutet av februari. Nu tar vi ett djupt andetag inför tredje, och kanske sista, åkturen.

Första adoptionsmötet

Då har vi besökt socialen. 30 minuter tog det. Det gick bra, inte så mycket ny information. Men en viktig grej fick vi veta. Innan vi alls är aktuella för föräldrautbildningen och så småningom en eventuell medgivandeutredning, så måste vi ha fyllt i denna blankett och lämna in den till socialförvaltningen. Blanketten är en ansökan om medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption. Vi lade pappret på lådan i dag. Det kändes inte supermärkvärdigt. Men stort så här i efterhand ändå!

Vi vet ännu inte om vi kommer att få plats i den föräldrautbildning som drar i gång i februari. Jag hoppas verkligen det. Det är inte säkert att det arrangeras två utbildningar per år. Ibland arrangeras bara en vad jag fått veta när jag frågat kommunen om det tidigare. Då får vi väl börja fundera på om vi ska gå en utbildning utanför länet, men då måste vi betala för den själva. Det är ju bra med föräldrautbildningen, att kommunen betalar. Jag vet inte, men gissar, att det är så i alla kommuner?

Familjerättssekreteraren som vi träffade är i en sådan sits som i så många andra i små kommuner, antar jag. Hon har hand om ett fåtal adoptioner varje år och har främst andra arbetsuppgifter. Det är ju inte som att socialförvaltningen kallar in extra styrka och låter familjerättssekreteraren, som är ensam med att skriva medgivandeutredningen om ingen extra tas in, släppa allt hon har för att bara fokusera på oss det närmsta året. Men visst vore det underbart?

Mitt i sommaren har nämnden, som ska bestämma om medgivandeutredningen godkänns, semester. Det gör att jag är inställd på att en eventuell utredning inte är godkänd förrän nästa höst. För det kan ju hända att familjerättssekreteraren har semester fyra andra veckor och så kommer inte ärendet upp hos nämnden förrän i september. Det som är bra är väl att vår köplats i Sverige tickar på ändå.

Hej och hå! Nu är vi verkligen i gång att köra parallella vägar till föräldralivet. Vi får väl se vilken väg som leder oss rätt. Just nu känner jag bara: Bring it, barnlösheten! Försök att klå oss nu om du kan. (Nej, snälla. Gör inte det!)

Sammanfattning av vad som troligen väntar oss närmsta året:
1. Första adoptionsmötet hos kommunen. "Hej, vi är ganska normala. Får vi eventuellt adoptera?"
2. Skicka in blankett om medgivandeutredning.
3. Ställa oss i adoptionsköer. Vilket man egentligen inte behöver göra innan nästa punkt (inte i vår kommun i alla fall) om man inte vill. Men det är bra att ställa sig så fort som möjligt, för kötiden.
4. Gå föräldrautbildning.
5. Vifta med diplomet framför handläggaren för att få påbörja medgivandeutredning.
6. Skriva livsberättelse innan intervjuerna som är en var för sig, en tillsammans. Fylla i en massa blanketter parallellt med utredningen samt lämna två referenter var för handläggaren att ringa.
7. Hurra! Handläggaren har lämnat in medgivandeutredningen till socialnämnden och vi tycker den ser bra ut.
8. Socialnämnden godkänner utredningen. Nemas problemas.
9. Nu är vi i adoptionsorganisationernas händer.

Kort protokoll i slutet av januari

Nu vet vi lite mer. I slutet av januari är det dags att köra igång med ivf:en igen. Det blir, liksom vid andra ivf:en, den korta behandlingen. Förklaringen är att det åtminstone gick lite bättre än när vi körde det långa protokollet och att jag mådde bättre av det korta än det långa. Jag känner mig nästan vimmelkantig när jag tänker på det. Vi ska orka med en till ivf. Hur är det ens möjligt? Jo, det är klart att det är.

Vid det korta protokollet så slipper jag nässprej och så börjar jag få sprutorna på mensdag nummer två. Efter sju dagar med en spruta per dag, eller snarare kväll, är det dags för två åt gången. De flesta mediciner ska jag ha samma som sist. Gonal F, Ovitrelle och Lutinus (vaginaltabletter efter ägginsättningen) men i stället för Cetrotide från och med dag sju ska jag troligen ta Orgalutran. De sistnämnda är till för att hejda ägglossningen innan det är dags.

I dag grät jag för första gången på länge när det gäller ivf. Jag vet inte. Det är måndag, jag är trött, vi börjar en ny behandling om två månader. Och, just ja: Vi har inga barn. Inga alls. Allt det där vet jag ju, det är inget nytt. Men ändå känner jag mig så hopplös just nu. Jag har svårt att intyga mig själv att ett tredje försök ska göra någon skillnad när de två första försöken inte gått särskilt bra. Men jag får väl försöka tänka att om, om, om, om, om, om, om, om nästa försök fungerar så kan det ligga en ynka några veckor gammal bebis bredvid oss om ett år. Är det ens möjligt?

Sötsug och samtal

På senare tid har jag inte tänkt så mycket på Den ofrivilliga barnlösheten. Jag har till och med gosat med en alldeles bedårande sjuveckorsbebis utan att bli deppig efteråt.

Men i dag är dagen innan jag ska ringa ett samtal till ivf-kliniken. Jag vet inte helt vad det ska mynna ut i. Jag tror att det ska vara jag som säger "I januari eller februari vill vi komma i gång med nästa ivf" och att kliniken då ska svara "Okej, då vet vi. Då ska läkaren gå igenom era resultat och besluta om det blir korta eller långa protokollet". Eller så kanske de ska säga "Okej, då bokar vi in ett möte i januari eller februari".

Hur som helst gör detta givetvis att funderingarna kommer i gång igen och att jag tänker på att vi inte är en familj ännu. Att vi har många misslyckanden bakom oss, varav två ivf-försök. Att vi har åtminstone ett ivf-försök till framför oss och det gör mig matt. Jag vet att vi tar oss igenom det, det är inte det. Men den där karusellen, eller kanske snarare spöktåget, som känslorna måste ta sig igenom. Det är tufft. Det är svårare att ha en ivf framför sig än bakom sig, om du frågar mig. Men det lättaste av de tre plågorna, är kanske till och med att vara mitt uppe i en ivf. För att ha en ivf bakom sig, har ju hittills för oss alltid varit att ha ett misslyckande bakom sig. Det är svårt att jämföra med något annat i livet.

Allt som nästan går att jämföra det med blir så litet i jämförelse. Som att ta körkortet, när man tränat, tränat, tränat och sedan haft uppkörning och sitter där bakom ratten och väntar på att få höra om man lyckades eller inte. Men jag vet inte, det låter ju lamt och är inte alls samma sak som att genomgå en ivf-behandling.

Mensen kom hur som helst några dagar för tidigt. Jag antar som sagt att det är de där hormonerna som ställer till det. Sen var jag på akupunktur och han satte två nålar i öronen som skulle "göra att jag inte var så sötsugen" även fast jag inte var det och ett förbud fungerade absolut inte. Har jag någonsin varit så sötsugen som i fredags och hela helgen? Troligen inte. Jag gav efter rätt fort. Ingen idé att strida emot ett sötsug under lingonveckan. Jag ska inte på akupunktur igen förrän om tolv dagar, kan nog sköta mig fram tills dess.

På tisdag är också en stor dag. Då ska vi träffa socialen för att snacka föräldrautbildning! Jisses, inte kunde man tro att så här många personer skulle vara involverade i vår familj innan något barn ens finns hos oss. Kanske skulle börja räkna efter hur många som blir inblandade i den här lilla expeditionen eller vad man ska kalla det. Jag får det till 14, både större roller, biroller och närmast statister, än så länge:

• Utredningen: Gynekolog, blodprovstagerska, spermaburkstagerska ett, spermaburktagerska två. 
• Kliniken: Gynekolog ett, gynekolog två, blodprovstagerska, barnmorska ett, barnmorska två, gynekologpraktikant, embryoassistent ett, embryoassistent två, receptionist.
• Nu närmast: Kvinnan på socialen inför föräldrautbildning.
• Bubblare: Akupunktör.

Pigg i november

Kollegorna faller som furor, ner i förkylningsdimman och tröttheten. Jag är än så länge pigg och har väl sällan fått så många kommentarer om att jag ser just pigg och glad ut. När kroppen och sinnet dessutom snart färdats genom det solfattigaste november på åratal. Två och en halv timme sol, läste jag någonstans, att vi haft.

Jag vet inte om det är nålarna, den nya kosten eller bara ren jävla tur (jag brukar bli sjuk först av alla). Men jag hoppas att mitt nuvarande pansar till immunförsvar inte viker sig utan fortsätter hålla sig starkt och att energin stannar.

En cykel som hittat hem?

Det händer inte så mycket i vår lilla barnlöshetsvärld just nu. Två veckor sedan vi förstod att behandlingen misslyckats. Just nu accepterar jag lugnt att det kommer ta tid, på något sätt. Men det är stor betoning på just nu, det där går ju i perioder. I helgen fick jag en liten mellanblödning som varade i tre dagar. Det brukar jag never ever ha. Men när jag checkade av med kliniken i måndags fick jag veta att det inte alls är otänkbart att det är hormonerna som spelar mig ett spratt så här några veckor efter ivf-behandlingen. Givetvis tog jag ett graviditetstest ändå i helgen, om utifall att. Men det var som väntat negativt. Akupunktören, som ju vill veta hur det står till med alla diverse kroppsvätskor, sa att det var bra, att kroppen rensas på något sätt. Men jag vet inte. Det skulle också kunna vara den gamla cykeln som försöker hitta tillbaka, perioden stämmer, ivf:en ställer ju till det lite så att menscykeln rubbas.

Tre tänkbara länder

Jag vet att man får vara beredd att tänka om både en och tre gånger. Men jag har framför allt tre länder som jag fastnat för, och som verkar passa oss, när det gäller en eventuell framtida adoption och min man verkar tycka att de är rätt bra också.

Det dröjer nog ett tag innan vi vet om det är aktuellt för oss att ansöka om att adoptera barn med i förväg kända särskilda behov. Men vi har ju just liiiite tid på oss att komma underfund med det!
Här är de tre länderna som snurrar i huvudet just nu:

Madagaskar
Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vid syskonadoptioner gäller 0-60 månader.
• Makarna ska vara friska och den ena måste vara över 30 år gammal.
• Åldersskillnad mellan barnet och föräldrarnas genomsnittliga ålder får vara högst 40 år.
• Barnlösa par prioriteras.

Övrigt: Två års väntan i Sverige. Ett och ett halvt års väntan på besked om barn. Vistelsetiden i landet är tre månader (det både gör mig nervös och peppad!).

Thailand
Generella krav:

• Intyg om svårigheter att få biologiska barn.
• Makar som är yngre än 40 år kan ansöka om barn 0-36 månader. De som är äldre än 40 år kan ansöka om barn som är fyra år och uppåt.
• BMI: max 29.
• Friska makar med åtminstone gymnasieutbildning i bagaget.
• Barnlösa par prioriteras framför de som har barn sedan tidigare.

Övrigt: Besked om barn brukar dröja drygt två år. Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vistelsetiden i landet är drygt två veckor.

Vietnam

Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn som är lägst 0-36 månader.
• Ensamstående och par kan ansöka.
• Man måste vara tillräckligt frisk fysiskt och psykiskt för att kunna ta hand om barnet bra.
• Inga anmärkningar får förekomma i belastningsregistret.
• Flera barn sedan tidigare är okej.

Övrigt: Vietnam är ett pilotland. Det är svårt att säga hur länge besked om barn kan dröja. Som sökande måste man vara öppen för barn med i förväg kända särskilda behov. Vistelsetiden i landet är cirka en månad.

Källa: Adoptionscentrum

Drömmen fortsätter

Jag tänker ofta i bilder. Det kanske de flesta gör, jag vet inte. Jag tänker ganska mycket framåt också, visualiserar. Jag är nog lite av en drömmare, helt enkelt.

Tidigare när jag tänkt på vår framtida familj har jag sett små minikopior av både mig och min man. Inte jätteskarpa bilder. Men det har flimrat förbi en röd hårtuss att stryka från pannan, en blond lintott att fläta håret på.

Jag fortsätter att drömma om vår familj. Men nu är det både gamla och nya bilder. Jag ser barn med olika toner på huden, andra hårfärger än min och min mans. Stora bruna ögon, eller kisande små blå. Det är inte viktigt för mig hur vårt framtida barn ser ut. Det är bara jag som håller på att spricka av nyfikenhet för att jag längtar efter henne, eller honom, så. Jag tror att drömmar och visualisering är mitt sätt att bearbeta det. Ett sätt att kunna intala mig själv om att ett barn, kanske fler, finns där i framtiden för oss.

En vän sa något rätt häftigt tidigare i veckan när vi berättade om adoptionsprocessen. Att det kan ju faktiskt hända, att vårat barn finns därute någonstans i världen i detta nu. Det är en mäktig känsla att ta in.

Nu är nog nålrädslan förbi

Dagarna rullar på. Akupunkturen och detoxen likaså. Jag har varken druckit kaffe eller ätit socker eller mjölk sedan i torsdags. Men i morgon är det konferens och lunch med jobbet och då lär jag väl äta det som bjuds i vegetarisk väg. Och är det efterrätt, ja då har jag inte karaktär att låta bli. Men te blir det nog i stället för kaffe.

Nu har jag gått på akupunktur två gånger. Jag tror att det får mig att slappna av trots den stress jag "borde" känna på jobbet. Min nålkänsla känns liksom över och förbi sedan ivf:erna, även om den gör sig påmind då och då, genansen likaså. Vid senaste akupunkturbesöket fick jag en hemläxa, men den lär jag genomföra i garaget i fortsättningen. Det är tänkt att jag ska tända eld på något som nästan ser ut som en cigarr, det luktar väldigt starkt som en blandning av rökelse och cigarr, och så ska jag hålla den över olika partier på huden varje kväll.

Hemläxor och venusberg

När jag stod där inne på akupunkturkliniken och ombads att räcka ut tungan och blunda medan han fotade så tänkte jag att "snart hoppar ett kamerateam fram, pekar och skrattar". Men det hände förstås inte.

Jag fick sen, i trosor och behå, ligga på en brits medan jag fick nålar både här och där (jepp, venusberget var också inblandat). Sen smetade han också ut någon sesampasta som han tände eld på (inte på det berömda berget, puh!) med rökelse. Ibland blev det ordentligt hett, men det gick över fort.

Innan han stack in nålarna tryckte han på olika punkter, en del gjorde så sjuuukt ont och andra kändes inte alls. När sedan nålarna varit i, så gjorde det mindre ont på de flesta ställen. Men det var främst ett ställe på magen som det gjorde ont i när han tryckte. Där fick jag också någon värmelampa placerad. Och så fick jag några frön "för själen och fertiliteten" intejpade i öronen".

Jag har fått några hemläxor. Promenad 20 minuter om dagen är en av dem. Det tuffaste blir ändå att följa kostråden. Inget socker och ingen mjölk. Min första tanke var "Men, men. Onsdagsfikat på jobbet då?" Men det här ska jag väl klara, åtminstone för det mesta. På Madeira tänker jag inte vara utan vare sig socker eller ost. Och julbordet med jobbet är väl inte heller så kul utan socker och mjölk, när man dessutom är vegetarian och varken äter kött eller fisk.

Nu får vi se varthän det barkar. Jag googlar ivrigt på adoption också och har fastnat för några länder. Jag får väl ha en slags redovisning för maken (framför katedern, med pappret i hand, haha).

Hälsocheck

Starten på mitt hälsosamma liv:
Jag, ickefrukost-människan, hivar stressat i mig gröt direkt ur kastrullen innan det är dags att ge sig av mot akupunkturkliniken om en kvart. Nu: En mätt kropp i balans, typ?

Två stora steg

I dag har jag gjort två, eller egentligen tre, spännande saker. Det är två stora steg med samma mål, att bli föräldrar, men i lite olika riktning:

• Adoption: Bokat tid med handläggare hos kommunens familjerätt. Jag pratade med föräldrautbildningen i Falun för någon dag sedan och fick veta att en ny utbildning drar igång i mitten av februari. Men vi får inte anmäla oss till en sådan själva. I stället ska det gå via en handläggare som haft ett möte med oss. Nu är det inbokat till början av december. Pirrigt, pirrigt!
• IVF: Bokat en första tid hos en akupunktör. Jag mejlade honom igår kväll och fick snabbt svar. Han ville att jag skulle komma förbi på torsdag mitt under dagen i två timmar(!). Jag förhandlade det till fredag, när jag tack och lov är ledig hela dagen. Sedan är det tänkt att jag ska gå dit vid kanske sex tillfällen om jag tycker att det känns bra. Jag har inte inställningen att jag går in i detta med höga förhoppningar utan det handlar mer om att jag är öppen för att prova något nytt. Tips! Akupunktur är dyrt, 400 kronor per tillfälle betalar jag nu. Men man kan använda sig av friskvårdsbidraget om man har något sådant. Allt enligt Skatteverkets regler, om arbetsplatsen följer de. För mig blir det således sammanlagt 1400 kronor för behandlingarna i stället för 2400 kronor. 
• IVF: Bokade in mig på zonterapi (ska också gå att använda friskvårdspengen till detta!) men hon hade tid först i januari. Men sen sa min mamma, som älskar allt sånt här "hokus pokus" och prövat det mesta, att det inte brukar vara så bra att kombinera olika behandlingar parallellt med varandra. Så jag funderar på att stuva om zonterapin till senare bara för att prova det för mitt välmående. Eller så bokar jag av det helt.

Jag vet inte hur jag orkat med detta så nära inpå. Men jag tror att det dels beror på att jag var så ledsen redan förra veckan, dels beror på att jag allra mest blev förbannad på vår situation i måndags snarare än att jag bölade hela dagen. Jag blir sällan arg, men det är lite lättare att orka försöka göra något åt sin situation när man är arg än när man är ledsen tror jag. Så länge man lyckas göra något konstruktivt av ilskan. Den är ju förresten också en sorg, bara i en annan form.

Bara vara vi

Vet ni vad vi gjorde samma dag som vi fick det negativa beskedet? Vi slog till och bokade en fyrstjärning charter. I mitten av december drar vi iväg en vecka till Madeira. Det blir rom och cola på balkongen, yatzy, gott käk, pocketbläddring, spabehandlingar, jacuzzi inne och pooldopp ute … Få umgås, se varandra, i en ny avslappnad och kravlös miljö. Just nu känns det som att vår hemmiljö är ingrodd i sorg och som att sorgen, hjälplösheten, växer in i oss.  För en vecka ska vi bara vara vi. Inte några sorgsna, barnlösa kufar. Bara vara vi.

Fy fan så skönt och fy fan så välförtjänt tänker vi. Woop, woop!

PS. Kommentarer likt "Vem vet ... kanske blir ni med barn under semestern?" undanbedes vänligen och frrrruktansvärt bestämt!

Kvällen innan testdagen

Jag valde att försöka sätta ord på känslorna och tankarna kvällen innan det var dags för gårdagens graviditetstest.
När ovissheten stundvis kunde kännas ganska ljuv. Men också jobbig, förstås.

2014-11-02

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.

Nej, nej, nej

Det fungerade inte den här gången heller. Jag har nog hunnit gå igenom hela känsloregistret denna ruvardag 18 och testdag, från pirret innan resultatet till ilskan och frustrationen över vår situation. Just nu har jag mellanlandat i tröttheten, med ett axelryck.

Ledsen? Ja. Chockad? Nej. Jag vet inte. Jag är mest less. Vi kan det här nu. Kan vi inte få prova nåt annat? Vad sägs om ett plus på stickan? En bebis att sniffa i nacken?

Jag känner mig ganska lugn ändå. Det var nästan tuffare när inget av äggen klarade sig till frysen. Nu hade man en liten föraning om vad som riskerade vänta oss. Men när jag behöver ta orden i munnen, ringa till dem som hoppas så mycket med oss och inte få tjuta det där glädjetjutet, så stockar det sig i halsen. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att det är som att ringa och berätta att någon har dött. Ingen man hunnit komma nära kanske, men en bekant så där. Kanske med svajig hälsa. En person som man så gärna ville lära känna.

Det är givetvis en stor sorg att se ett negativt test igen. Men det måste ju göras. Vi blir ju inte med barn bara för att vi tar skygglapparna på och inte gör testet. Vi är där vi är. Jag har pratat med den förstående barnmorskan på ivf-kliniken i Falun. Vi ska höras igen innan jul, så är väl tanken att köra igång med den tredje ivf:en i januari om vi orkar. Jag hinner tänka praktiskt. Ska vi ställa oss i en eller två adoptionsköer då? Undrar om det blir långa eller korta protokollet? Ska man böna och be om två ägg på en och samma gång? Har vi chans till det nu trots att vi är unga? Jag vet inte. Vi får se.  

Jag kan ändå känna att det är skönt att för en stund pausa. Inte vara mitt uppe i en ivf-behandling, alla sprutorna, lutinusträsket, ovissheten. Nu skiter vi i det här en stund. Jag fick ju unna mig en snygg jacka, med gott samvete, i alla fall.

Lutinushumor

Alltså ... den när man glömmer sin eftermiddagslutinus hemma och får köra från jobbet med plattan i botten för att hinna hem i okej tid. Då skulle man inte vilja bli stoppad av polisen. "Men, men, men ... jag måste hem till min ehm ... musmedicin!". Det sistnämnda har inte hänt och kommer inte heller att hända, då jag proppat skrivbordslådan full med medicin.

 Nu är det bara några dagar kvar med den där förbannade lutinusen. Hurra, hurra! Ännu mer, försiktigt förvisso men ändå, hurra: ruvardag 16 och ingen mens än så länge.

Ruvardag 14

Tick, tack. Tick, tack. Ruvardag 14 börjar lida mot sitt slut. Jag försöker att inte känna efter så mycket. Även om det visst blir lite googlingar här och där. Jag har börjat misstänka att jag har magkatarr, vilket förstås inte är så bra. Särskilt inte om det är orsakat av stress. Men ... en liten google-fågel, eller en massa små google-fåglar, viskade till mig att en del får det under sin graviditet.

Jag är ändå skeptisk. Den här potentiella magkatarren kan jag ha släpat med mig ända sedan äggplocket, när det "rev i äggstockarna", bara att jag inte fattade att det var det. Positivt är i alla fall att jag inte sett någon mens ännu, förra gången hade jag hunnit få hintar om den vid det här laget. Men jag har å andra sidan inte sett någon nidblödning heller. Så det är mycket "å ena sidan, å andra sidan" ...

Min man och jag har hur som helst lovat oss lite tröstpriser nästa vecka om vi får se ett negativt test. Igen ...

Jag har lovat mig själv två grejer: 1. En sviiiindyr men oooh så skön vinterjacka från Fjällräven. 2. Ett varmt bad med ett glas (kanske något mer) av mitt absoluta favoritdessertvin. Det är som honung för smaklökarna.

Min man kunde inte komma på någon belöning till sig själv. Så då har jag lovat honom att vi ska se en action-film på bio. Jag haaaatar sådana filmer. Men jag ska bjuda min man på både det, mitt sällskap och popcorn om vi hamnar i det tråkiga läget. Alla två i familjen behöver tröstas om det inte blir som vi hoppas.

Några länktips om längtan

Jag köpte en present till min man tidigare i helgen. Drömmen om ett barn är skriven av Tobias Åkerman. Han berättar om sin längtan efter att bli pappa. Boken kom ut för knappt en månad sedan. Jag ska läsa den så snart jag orkar, så snart min man läst ut den.
Här finns en intervju med författaren.

Klara Zimmergren kom ju ut med sin bok Längtan bor i mina steg tidigare i år. Den boken rekommenderar jag varmt, tror jag nämnt den tidigare i bloggen. Boken är skriven med värme, humor och sorg. Här finns en ganska färsk intervju med Klara Zimmergren.

Om ni liksom jag missade dokumentärserien Drömmen om ett barn som gick på trean för några år sedan, så finns den på deras webb. Jag har sett första avsnittet och kommer antagligen att se resten.

Plågsamma dagar

Vi fick inga ägg till frysen. Det tog hårt både på mig och min man. Jag var på jobbet när brevet kom hem till oss. Jag ville ändå veta direkt och min man läste upp det. Det är ett sånt där tillfälle när det känns så fel att vara på olika ställen. Marken rasade under mig. Jag ville hem direkt, men det var bara att plåga sig igenom resten av arbetsdagen. Jag skulle ändå inte ha velat att vi väntade med att öppna brevet, det hade inte blivit bra hur som helst. Min fantastiska mamma tog med mig på lunch och ansiktsbehandling dagen efter. Som jag älskar henne för det.

Vi pratar om vår situation, sakta men säkert, jag och mannen. På mina tio meningar, kanske min man säger en. Vi förstår att det inte är kört, kanske inte ens nära kört, men vi har svårt att känna hopp. Vi tänker båda två på det faktum att det första resultatet ledde till två befruktade ägg, inget till frysen och slutligen ingen graviditet. Det andra försöket ledde till tre befruktade ägg, inget till frysen och väntan på att veta hur det går med kornet i mig, känns nu ännu mer oumbärlig. 

Båda har vi en rädsla som gnager. Vad säger att det här ägget ska överleva, när inget annat klarat sig? Vi tänker också på att polletten trillat ner på något sätt: det kanske inte är så konstigt att vi inte lyckats på egen hand, när vi inte ens lyckas befrukta ägg med hjälp av ett helt team av experter?

Vi har pratat om att från början tyckte vi att tre försök lät jättebra, mest med tanke på att man då kunde inkludera alla de där äggen som man får till frysen. Nu känns det naivt. Och vi är nog båda rädda för att det känns som att vi är så nära stupet i den här processen. Det känns som att de där försöken som kändes som många snart är slut. 

Olidligt spännande

Jag håller fortfarande på att döööö av nyfikenhet här hemma. Har något av äggen klarat sig till frysen? Igår kom det ett brev från Falun. Jag väntade (olidligt länge!) tills min man kom hem, han fick öppna det. Hela jag var på helspänn, beredd på det bästa och det värsta, trodde jag skulle spricka. Så var det bara ett kvitto från ägginsättningen i lördags!  Snacka om antiklimax. Får vi inte ett samtal eller något brev imorrn så är det jag som ser till att ringa kliniken.

Alltings början

När jag insåg att jag ville ha barn med just T, var det som att jag hade kommit på meningen med livet. Det låter klyschigt, men det kändes så. Jag minns det väldigt väl, det var en krispig höstdag när T:s kusinbarn just hade döpts.

Det kommer som en stöt genom kroppen, att det är så självklart. Och det är så stort den dagen när man på riktigt vet att man vill bli förälder. När man på riktigt vet att man har funnit den person som man vill bilda en familj tillsammans med. Allt faller på plats. Jag berättade för T om det som hänt, redan samma dag.

Jag minns att vi just då befann oss i ett litet skogsparti, mellan hans föräldrar och hans farmor. Jag sa kort och gott: "Nu är jag redo att skaffa barn. Nu hänger det bara på dig när det blir". Han sa inte så mycket, han log mest och lovade att återkomma.

Det var en omvälvande tid, att ha nått en sådan insikt. Jag var inte arg över att T inte nådde dit exakt samtidigt, det kändes snarare naturligt att det tar olika tid. Men visst, det var oerhört speciellt när han månaden senare sa att han också ville att vi skulle börja försöka få barn. Ännu större när vi kastade p-pillren månaden därpå.

När man väljer att vara ganska öppen med den ofrivilliga barnlösheten, även med ytliga kontakter i olika sammanhang, finns risken att en del tror att man tar lätt på det. De ser inte alltid att det är den största sorg man bär på i livet. Då smärtar det att höra "Du är ju så ung! Det är ingen fara". Då kan jag önska att det skulle gå att visa en bild på sin smärta, att andra ska kunna se vad jag känner. Men du ser inte, du vet inte.

Nu är det tre år sedan jag visste att vi var redo för att bli föräldrar.

Då slutar vi vara infertila då!

Har lite, lite lust att tårta nån i dag.

”Är du kille och vill få fart på dina spermier? Ja, då ska du ta ett glas vin och äta en köttbit", hördes det i P3 Nyheter i morse.

Nyheten handlar om en ny studie från ett universitet i Kalifornien och berättar att spermierna hos vegetarianer och veganer hade sämre rörelseförmåga i studien.

Infon i sig irriterar mig inte. Jag vet mycket väl att min vegetarianman har simmare som är alldeles utmärkt rörliga. Jag förstår att nyheter, särskilt i radio, ska vara korta och rappa. Men det provocerar mig ändå. Som att all tid vi lagt ner på sorg och förtvivlan kan lösas i ett nafs.  "Jahaaaaa. Behövde vi bara pimpla vin och äta kött?! Ja men dåååå så. Då slutar vi vara infertila genast då". 

Nä, jag har lite lust att tårta någon i dag. Men jag antar att det bara är kroppens sätt att säga: "Farväl alla sprutor! Fan vad skönt att få tillbaka energin".

Tack för ordet.

PS. Jag sitter som på nålar (obs. inte sprutor) och hoppas att kliniken ska ringa för att berätta om något av äggen klarat sig till frysen. Men det kanske dröjer tills i morgon innan det sker. Jag döööör av nyfikenhet.

Kornet är på plats

Igår besökte vi kliniken och jag fick ett befruktat, fint, ägg insatt i mig. De två andra befruktade äggen odlar de vidare på fram tills tisdag. Har de klarat sig tills dess, så fryses de in.

På väg till Falun igår kände jag mig ganska orkeslös och tom. Det är psykiskt påfrestande att ha ett misslyckande bakom sig och att nu försöka ta sig igenom samma sak fast med annorlunda utgång. När vi kom fram till kliniken och träffade läkaren så var väl inte mitt sinne särskilt förändrat. Förrän han visade filmen. Han visade en film på det lilla befruktade ägget innan han förde in det! Jag smälte genast. Filmen visar hur ägget delar sig först i två delar, sedan i fyra. Det känns så stort att se och jag känner att jag är med i matchen igen.

Jag har varit trött senaste tiden men för att inte lämna den speciella dagen därhän bestämde jag mig för att överraska mannen med en god middag när han kom hem från jobbet på kvällskvisten. En minnesvärd dag från morgon till sänggång.

Nästa helg är det förresten öppet hus på IVF-kliniken i Falun. I samband med det har dt.se gjort ett reportage och i det finns en häftig berättelse.

Tre befruktade ägg

Jag satt som på nålar innan kliniken ringde. Jag hade väntat mig att de, liksom förra gången, skulle höra av sig innan elva men den hann bli tjugo i tolv. Så tjugo i tolv fick jag veta att tre ägg blivit befruktade. De körde på icsi-metoden den här gången också, även om mannens prov såg mycket bättre ut än sist. I morgon ska vi till kliniken för att sätta in ett korn. Så hoppas vi innerligt att de två andra klarar sig till frysen.

Jag har varit hemma från jobbet i dag. När jag varit uppe och rört på mig har magen varit för öm för att jag ska kunna känna att det är okej att jobba. Men det verkar i alla fall ge med sig.

Redan strax efter kliniken, när vi begav oss mot Max som verkar bli en tradition efter äggplock, så kände jag att det onda inte släppt. Så var det inte förra gången. Nu när vi gick in mot Max så sa jag åt min man, kanske lite för högt, "Nu river det i äggstockarna!". Så passerar en medelålders man oss precis och man ser att han hört mig. Jag hade behövt världens största skämskudde och höll på att dö av skratt, ynkliga skratt givetvis eftersom att det gjorde ont. Jag antar att det lugnande också spelade in i varför jag inte kunde sluta skratta. Jag bjuder honom på den.

Liten update

Det blev fem ägg denna gång, ett mer än vid förra ivf:en alltså. Jag är omtöcknad och har fortfarande lite ont. Men när jag äter panodil och håller mig stilla är det lugnt. I samband med att sista äggblåsan, den nionde, skulle plockas så släppte bedövningen eller åtminstone delar av den och det gjorde givetvis ont. Väldigt ont, faktiskt. Men jag tänker att det kanske var vinnaren.

Ultraljuds-PS

I min iver att berätta om sprutorna för några timmar sedan glömde jag ju att skriva några korta rader om ultraljudet. Det gick okej. Jag är försiktigt optimistisk.

Man vill inte låta alltför otacksam mot sina äggstockar, men jag hade nog hoppats på fler blåsor. Det var en äggblåsa mer än förra gången. Nu har jag nio. När jag hade åtta, så ledde det till fyra ägg. Men jag hoppas förstås att det ska bli fler ägg nu även fast antalet äggblåsor är nästintill detsamma som vid förra försöket. Jag har berättat tidigare att kliniken hoppades att korta protokollet skulle generera i fler ägg för mig. På torsdag vet vi hur det går.

Stolt som en tupp!

Det körde ihop sig lite på jobbet och jag tog på mig att jobba kväll i dag, redan i förra veckan. Vad varken jag eller min man tänkte på då eller senare var att jag ju har sprutorna! 

Det kom jag på i morse, strax innan ultraljudet. Då började både min man och jag att skratta dels åt att sprutorna blivit en sådan del av vardagen att vi glömmer bort att anpassa livet efter dem, dels åt eländet att spruträdda jag alltså måste kånka på den smidiga kylbagen till jobbet och första gången som jag tar sprutorna själv blir det helt ensam. Men det gick så bra och jag är stolt som en tupp! Även om det är en spruta kvar ... 

För till grejen hör att efter ultraljudet, när kliniken ringde upp, fick jag veta att tre sprutor skulle tas i kväll och att det var noga med tiderna. Hej och hå. De första sprutorna, Gonal-F 150 IE och Cetrotide 0,25 mg, tog jag klockan sex. Tio i åtta, alltså om en liten stund, ska ovitrellen tas. Det vet nog de flesta, men inte alla, som läser den här bloggen vad det är. Ovitrellen är den pennspruta som tas 36 timmar innan äggplock! Förra gången som jag tog den var det viktigt att inte ta andra sprutor eller nässprej samma kväll som den sprutan. Men nu har jag blivit tillsagd att göra det. Ovitrellen ska sätta igång ägglossningen och det är därför som tiden är så viktig.

Let's roll, baby! 

Ultrakoll och biverkningar

Jag tar sedan några dagar tillbaka både Gonal-F 225 IE, som tidigare, och cetrotide 0,25 mg. Cetrotiden är till för att min kropp inte ska få för sig att ägglossa av sig själv.

I morgon är det dags för ultraljud och blodprov. Då ska vi få veta hur stora och hur många äggblåsorna är samt när det kan bli aktuellt med äggplock. Förra gången plockades äggen fyra dagar efter ultraljudet. Men de kanske hellre tar det på fredag än lördag. Det vore inte dumt för min man, som är ensam schemalagd att jobba på lördag och givetvis måste styra om det ifall vi måste bege oss mot Falun. Men vi får se!

Biverkningar då? Jag känner absolut av sprutorna mer den här gången än vid första ivf:en. Jag är så trött, så trött. Men det kan bero lite på att jag jobbar in så mycket tid som möjligt för att slippa ta ledigt från jobbet, kanske en kombination. Sedan har jag ofta ont där äggstockarna är just efter sticket och behöver sitta ner en stund. Det kan bli så lite under dagen också. Och som jag känner mig illamående och svälld, magen är som en ballong. Sedan vi började med två sprutor så har det blivit lite utslag där sticken är, fast det går bort efter en stund. Nedstämd är jag, bitvis. Men det behöver ju inte vara hormonerna utan kanske bara är den mentala biten som spökar.

Bra med försök två? Att korta protokollet går sååå mycket fortare än första gången, när vi körde det långa! Jag vet att någon kommenterade det innan vi satte igång, men just då kändes det väl ändå som att det skulle vara en evighet.

Att resa med sprutor

Min man fick i uppdrag att, under lågsäsong ska sägas, köpa en liten kylbag eftersom vi åkte bort i helgen och behövde ha en av sprutorna i en sådan. Han kom hem med denna. "Det fanns inga andra och jag var ju tvungen att köpa nån", blev förklaringen. Alright. Det var bara att lägga in två frysklampar, lite tidningspapper och så sprutan. Och det gick ju faktiskt vägen.

All by myself

I dag besöker jag kliniken ensam för första gången. Min man och jag tyckte det är onödigt att han ska kompa ut från jobbet bara för ett blodprov. Men visst är det lite speciellt att åka själv, checka in själv ... Blodproven var det förresten tänkt att jag skulle skicka med expressbrev från min hemort. Men behandlingen ville annorlunda, eftersom blodprovsdagen blev på en fredag. Kliniken sa att det kan gå att byta dag, men det känns bara dumt om det är denna dag som är bäst att ta blodprov på.

Litet sprutdrama på en söndag

Igår var det första sprutdagen. 225 IE Gonal-F stod på schemat. Gonal-F är en pennspruta som är förfylld, man behöver alltså inte mixtra själv med hur mycket pulver respektive vätska som det ska vara. Allt vi behövde göra, var att ställa in rätt dos på pennsprutan och sedan spruta in det i magen.

Men det blev inte helt odramatiskt. När vi väl satt där med den här helt nya sprutan blev vi ändå osäkra. Är det verkligen 225 IE, eller kan det vara 25, eller något annat, den ska stå på? Vi har ju bara två sprutor och om det är 225 IE så räcker inte de hela kuren. Vi kollade i pappren men det kändes inte som att vi kunde reda ut det. Det blev ett virrvarr.

Därför bestämde vi oss för att kontakta 1177, sjukvårdsrådgivningen. Jag hörde direkt att hon inte hade någon ivf-koll, låt gå. Men hennes ton var överlägsen och otrevlig. "Man ska alltid ta hela innehållet om det är en pennspruta", envisades hon med, fast jag sa att vi inte skulle göra det. Jag försökte förklara att vi undrade över det här med IE. Hon kollade upp vad vi hade för spruta, så sa hon att första sprutan skulle ges under kontroll av sjukvårdspersonal och att hon därför absolut inte rekommenderade att vi inte skulle ta sprutan den kvällen. Jag sa att det var ett väldigt svårt beslut att fatta för någon som är i den sits vi är i. Hon repeterade, fortsatt otrevligt, att hon absolut inte rekommenderade oss att ta sprutan utan i stället vänta och jag tänkte, inte högt, att "jag skiter väl i vad du rekommenderar och inte". Vid det laget var jag nära tårar, viskade fram ett hejdå, lade på luren och ångrade bittert att vi ringt. Jag kände mig som världens minsta människa.

Vi provade att ringa ett mobilnummer till kliniken, men kom inte fram.

I stället satte vi oss ner igen, kollade lugnt igenom pappren och hittade informationen vi sökte. Ja, 225 IE var logiskt. I receptet stod det att vi hade tre uttag, då klickade det för oss. Tre uttag innebär givetvis att sprutorna räcker, men att vi har för få hemma. Dosen verkade rimlig och vi bestämde oss för att skrida till verket. Vilket vi också gjorde.

En timme senare ringde det från mobilnumret vi ringt på, och vi fick bekräftat att vi gjort rätt. Slutet gott, allting gott.

Andra ivf:en

Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.

Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.

Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.

I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.

I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.

Fylld apotekspåse

I dag hämtade jag sprutorna (och lutinus) från apoteket. En stor, proppfull, gratis påse blev det. Kvinnan bakom disken undrade om jag ville dela upp det i två. Tårarna brände under ögonlocket när jag såg alla kartongerna. Det är en bit av mig som ännu inte kan fatta att det första försöket inte fungerade. Att jag snart måste ta de där förbannade sprutorna igen. Men jag antar att bara man kommer igång med det, så ska det gå bra.

Hipstern som bajsade

Under den drygt timslånga färden mot Arlanda, på väg mot min och makens minisemester var det ett stort, svart hål i mig. Jag gick igenom en sådan där mörk stund, när man inte tror att man ska få känna glädje någonsin igen. När man inte riktigt kan minnas när det nu egentligen var som man skrattade senast. I stället rann tårarna. Ibland tyst, ibland mer chockerat. Kvällen innan hade jag tagit det negativa graviditetstestet, svart på vitt, och det var den kvällen som sorgen kom som en redig käftsmäll. Det är över nu.

När vi kom fram till Arlanda var jag fortfarande ledsen. Men inte gråtande, mer nedstämd och instängd i mig själv. Jag hade knappt märkt att maken gått till toaletten, innan han kom tillbaka.
"Eh, fan så pinsamt. Jag öppnade dörren och där satt det en och sket."

Det tar bara en millisekund för kroppen att glömma bort att vara ledsen och jag skrattade, blommade. Inte ett gapskratt, men jag rycktes bort från det onda, från det jobbiga utan att riktigt förstå vad som hänt. Och så var jag förstås tvungen att veta. "Var det en gammal, förvirrad herre som glömt att låsa?". Nej, skulle det visa sig. "Det var en hipster som satt och sket. Han blev rätt förvånad när jag öppnade dörren". Och då blev det ännu roligare. Så man är lite sugen på att skicka en Dagens ros till nån tidning, för att tacka den där Hipstern som bajsade.

Tänk att så lite kan behövas för att åtminstone jag ska vara på banan igen, för en stund i alla fall. Man måste börja någonstans.

Kvällsgrubblerier

Häromveckan, när känslorna efter ett misslyckat ivf-försök fortfarande är väldigt färska. Kategori: saker man inte pratar om när adoptionsbyrån kommer på besök i framtiden, eller i affären för den delen:
Maken: Nu har det ju gått så långt att man skulle kunna tänka sig att köpa ett barn. Bara ta lån och betala en miljon. Sen får man ett barn 
Jag (tveksamt): Alltså ... Du tänker på människohandel.
Maken (eftertänksamt): Jaa ...

Men nja, jag tror inte att vi är där riktigt ännu.

Befruktningen som inte blev

Jag har sammanfattat äggplocket och isättningen ganska ordentligt, i tre delar. Här är sista delen.

När det efterlängtade telefonsamtalet kom dagen efter äggplocket fick vi, som jag berättat tidigare, veta att antalet befruktade ägg var två. Det kändes så skönt att äntligen veta och två är alltid bättre än noll även om det är få. Vi var så lättade över att det var två och inte ett ägg, ska sägas. Ett till frysen, phu.
Dagen därpå var det bara att hoppa in i bilen, redo att bli befruktad. Helst vill de vänta fem dagar tills isättningen. Men ju färre ägg, desto knappare om tid och det skulle vi bli varse om.

När vi kom fram fick vi veta att ett av äggen såg perfekt ut. Det andra hade dessvärre inte utvecklats som de befruktade äggen ska utvecklas. I stället för att bli ett jämnt antal delar, så var det ett ojämnt antal celler. En kort stund av besvikelse, men vi har ändå försökt tänka "vilken tur att det då var två befruktade ägg från början och att det ena delade sig rätt".

Att få se det befruktade ägget på en bild i datorn var riktigt häftigt. Wow. Äntligen fick vi ett tydligt bevis på att vi faktiskt kan göra detta tillsammans. Vi kan lyckas tåta ihop ett befruktat ägg (med viss hjälp, hehe). Jag fick lägga mig i stolen och det superminimala ägget placerades i mig genom ett rör, kan man väl lättast säga. Efteråt berättade embryologen att röret var tomt. Det befruktade ägget hade alltså intagit sin plats. Åh, så märkligt befriande det kändes efteråt. Vi var äntligen på en plats i livet, som vi väntat så länge på att finna.

Vi tog en varsin macka på Subway. Regnet vräkte verkligen ner utanför men vi satt där inne och kunde inte sluta le. Det var som att vi visste något som ingen i omgivningen hade en aning om. Jag minns i detalj var vi satt, tjejen i rullstol som satt snett bakom mig tillsammans med sin mamma, hon bar slöja. Tonårstjejerna som kom in alldeles blöta av regnet och så Vinyl 107 som spelade Dancing Queen. Innan vi tog oss dit passerade vi torget där Vänsterpartiet fiskade röster och en trubadur sjöng på en liten scen. När vi tog oss ut från restaurangen började vi småspringa till bilen, men mindes att jag borde vara lite försiktig. I stället blev det ett lugnare tempo, där i spöregnet.

Sedan var det den berömda väntan. Och även om man tänker att det inte ska ta sig på första försöket. Så ville hela jag inget annat. Den sorg som kom när det blev klart att det inte hade fungerat. Den hjälplösheten inombords. Det var som att hela jag rasade ihop för en stund. En bit av mig tappade tron på det goda, på livet. En liten bit av mig har väl inte hittat bort från det grå ännu. Men den största biten gör sitt bästa för att förtränga den avgrunden som var.

För nu måste vi göra om den här resan snart igen. Då måste modet komma åter.

Äntligen över på andra sidan

Jag skrev igår om det första äggplocket, här fortsätter berättelsen.

Strax efter äggplocket fick vi först veta hur många simmare som min man lyckats vaska fram. Dessvärre var de något färre än vid de tidigare undersökningarna, om än pigga och bra, och kliniken bestämde sig därför för att använda sig av tekniken icsi. Jag är så glad över att de kan tänka om så och inte köra på att "njaa, nu bestämde vi ju från början att vi skulle göra så här ...".

Icsi går ju till som så att man i stället för som vid vanlig ivf, när man lägger in ett stort gäng snabba simmare hos ett ägg, injicerar den spermie som man tror är starkast in i ett ägg. Först blev jag orolig. Så här var det ju inte tänkt att det skulle bli. Men vi frågade och de förklarade betryggande att det inte skulle försämra våra chanser att få befruktade ägg. Jag lugnade mig rätt fort. En stund senare fick vi veta att äggen var fyra till antalet, då hade vi varit på kliniken i mindre än tre timmar, och sedan var det bara att åka hem och vänta in samtalet.

Men det var ju inte så bara. Bilfärden hem kändes lång, oviss. Mina få ägg, min mans få spermier. Det som hade känts så bra tidigare kändes inte längre som de perfekta förutsättningarna. I bilfärden hem tänkte jag mycket på att ivf för oss mest handlat om den mentala biten, att kämpa med det. Det blir som att livet som ofrivilligt barnlös passerar i revy, samtidigt som framtiden känns så nära. Var är barnkammaren, bebisdoften. Är den nio månader ifrån oss? Är den fortfarande år ifrån? Fortfarande många tårar kvar att fälla i funderingarnas land, kändes det som under bilfärden.

Äggplocket gjorde inte ont senare heller, första dagen tog jag panodil då och då. Jag hade lite mensliknande smärtor men inte ens i närheten så ont som jag brukar ha vid mens.

Efter äggplocket var jag däremot dränerad på energi. Vi tog en lunch på Max. Det brukar kunna ge en illamående feeling efteråt men inte denna gång, trots en halv chilicheese-portion till menyn. När jag kom hem, mannen åkte till jobbet, sov jag i flera timmar. Det kändes som att ha bestigit berg eller slagits mot drakar och att äntligen vara ute på andra sidan. Pusta ut. Men jag tänkte mycket på den där mentala biten. Kommer vi orka gå igenom detta en gång till? Med vetskapen att det inte fungerade första gången?

Det första äggplocket

All nässprej, alla sprutor ... Det infann sig trots allt en lättnad
när äggplocket äntligen nalkades.

Det händer inte så mycket i vår process inför nästa IVF. Det är mest väntan. Så jag tänkte att jag kan skriva lite mer detaljerat om förra äggplocket. Håll till godo, den som är intresserad.

Vi, liksom några andra par, anlände till IVF-kliniken i Falun vid åttatiden på morgonen. Väl där fick vi "checka in" i ett rum med en säng och en fåtölj efter att ha suttit en stund i väntrummet. Jag fick byta om till en tygskjorta och knästrumpor. Snart fick jag en kanyl i handen inför att jag skulle få lugnande. Min man fick genomgå sin del först. Efter ett tag var det min tur. Jag var väldigt nervös innan, även fast jag kände mig så redo som jag skulle kunna bli.

Först blev jag lite ställd för att det inte var samma gynekolog som jag var van att träffa, men jag kände i alla fall igenom honom. De är två som jobbar där. Jag fick lugnande vid två tillfällen. Det kändes okej i stolen och med en vetekudde på magen. Men jag kollade inte på skärmen, i alla fall inte i början. Det gjorde min man och för honom blev det för mycket att se den långa sprutan med bedövning som gynekologen stack in i livmodern. Min man var tvungen att släppa min hand och gå ut i korridoren för att inte svimma.

Situationen gjorde mig orolig. Jag fällde en tår. Sköterskan var lugn och höll mig i handen, försökte försiktigt be mig att slappna av och försöka undvika tårar. Det gick bra. Jag strök hennes hand (försökte låtsas att det var min makes, haha) och tog mig igenom det. När jag hörde att ett ägg hittades i en blåsa direkt, så infann sig ett lugn hos mig. Det gick ganska fort för gynekologen att tömma de åtta blåsorna utan att han för den skull var ovarsam.

Alla tankar på varför man gör det, vad man hoppas på ska hända, är som bortblåsta för en stund. Det finns bara här och nu, att man hoppas på många ägg, ingen framtid som sträcker sig längre än så.

Efteråt var jag så förvånad och lättad över att det inte hade gjort ont. Det enda som kändes lite obehagligt var den vanliga gynekologiska undersökningen i början, innan bedövningen. Att äggplocket, som jag fasat så inför, inte gjorde ont alls fick mig så förvånad att jag var nära att svimma när jag reste mig upp. Jag var tvungen att lägga mig en stund, med svetten rinnandes, och känna att spänningarna som varit släppte från kroppen.

Nu var det en olidligt många minuters väntan, i rummet som vi tilldelats, innan vi fick veta hur många ägg som återfunnits ...

Äggjakten fortsätter

Minisemestern kunde inte ha kommit lägligare. Sen var det givetvis lite trist att ivf-bluesen medförde att jag inte riktigt var vid mina sinnes fulla bruk när jag packade. Men så får det väl lov att vara ibland. Iväg kom vi och påklädda var vi.

Nej, jag är inte gravid. Bara att skriva det, gör ont. Men tänker på det gör jag ju i alla fall, hur jag än vrider och vänder på det. I dag ringde jag kliniken för att berätta om det negativa testet. Vi hade redan hörts av när jag stod på Arlanda,,, i torsdags men då fanns ju fortfarande en svag, svag strimma hopp så vi pratades vid i dag också.

Redan på eftermiddagen blev jag uppringd av sköterskan som berättade att jag ska köra igång med korta protokollet i början av nästa mens. Hej och hå. En del av mig känner att jag och mannen kanske borde vila från ivf:en ett tag. Men den största delen av mig känner att det ändå inte går att tänka bort barnlösheten, att det inte går att tänka bort sorgen. Därför tycker jag det känns bra att komma i gång med detta så snart som möjligt. Andra försöket. Tungt.

Jag frågade varför det blir det korta protokollet denna gång. Svaret blev att man hoppas på fler ägg. Det hoppas jag också på. Mest av allt hoppas jag förstås på Ägget. Att det rätta ägget ska finnas där.

Auf Wiedersehen

Nu åker jag och lyssnar på lite tyska i några dagar. Jag hoppas på att kunna koppla bort allt det här jobbiga för en stund. Ikväll var det verkligen både mensen och mensvärken som kom. Så jag är än mer inställd på att det inte gått vägen. Mentalt är jag redan inne på andra försöket. Även om givetvis vi, och troligen också kliniken, behöver ta ett djupt andetag innan det är dags att börja om.

Auf Wiedersehen bloggen, tills nästa vecka i alla fall.

Ovissheten, ovissheten

Jag vill helst gå och lägga mig under sten under tiden som denna "hur många nyanser av blod finns det i världen?"-blödning pågår och då gärna fram tills graviditetstestet är taget. Men så fungerar ju inte riktigt verkliga livet. Upp och hoppa, ut och jobba. Hem och gråta.

Stort tack i alla fall för värmande och peppande ord som flera kommit med. Jag förstår att mensvärk och blod inte behöver betyda mens. Men rött i trosan har aldrig betytt något annat än just det för mig. Svårt att hantera just nu.

Ovissheten, ovissheten ... är så plågsam.

De mörka stunderna

I dag är en tung dag. Jag har blött ytterst lite i dag och lika lite igår. Jag förstår att det inte behöver vara mensen som är på gång, även om den brukar starta så här. Men jag vet ju inte och det är det som är så plågsamt. Jag hatar att det här är som att sakta, sakta dra bort ett plåster. I stället för att slita bort det fort. Ledsamheten pyser ur mig. Trots att jag inte vill vara nedstämd så är det just det jag är.

Helgen i Stockholm har självklart varit jättebra. Men det har funnits tillfällen när inte de glada stunderna eller trevliga sällskapet hjälpt. Inombords äts jag upp av ovissheten, av tomheten och det mörka. Nej, det går inte att bestämma sig för att inte sörja i förväg även om det vore fint.

Det känns som att ögonen vattnas varannan gång jag ser en bebis, vilket givetvis sker väldigt ofta i Sveriges största stad.

Att inte dricka alkohol när alla andra i ens sällskap gör det är en annan reminder om att man är mitt uppe i IVF-behandlingen och hoppas att den ska fungera. Men man vet inte om man är gravid. Det påminner lite om det där med att klappa sig på magen, utan att veta om kornet är kvar där inne. Jag beter mig alltså som att jag ska bli mamma fram tills nästa helg, när mattan riskerar ryckas bort under fötterna på mig.

Jag vill aldrig uppleva den här mentala kampen igen, men vet att det kan bli högst aktuellt om inte alltför länge. Det tär på mig. Jag ska ta mig ur den här negativa spiralen så småningom, vad som än händer. Men just nu är det som det är.

Ruvardagarna fortsätter

Visst går det lite långsamt ibland, det här med ruvning? Men jag försöker att inte känna efter allt för mycket. Även om jag googlar så smått ibland.

Nu bär det snart av mot Stockholm, det blir härligt att komma ur vardagsrutinerna en stund och se lite andra väggar och framför allt att äta ute. Heja tapas, Vapiano och indiskt. Det blir många ställen att hinna käka på när man måste passa på. Men visst blir det lite ovant att inte vara med och dela på en kanna sangria till tapasen, nu när en annan hoppas vara på tjocken.

Nu är det sista veckan innan testdagen kvar. Vi bestämde oss tidigt för att inte testa flera dagar innan. Det känns så dumt om det visar negativt men egentligen ligger ett pyre därinne. Inga ledsna tårar i onödan.

Klappa lilla magen

Jahapp. Då har man kommit in en bit i ruvarperioden. Jag försöker att inte känna efter så mycket, för det kommer ju ändå inte ge några svar på om däri ligger ett korn eller inte. Men som vi hoppas.

Jag är inne i ruvardag 5 tror jag, om man räknar att dagen när man sätter in det befruktade ägget är dag 0. Hur som haver kommer vi att befinna oss utanför landets gränser när det är dags att ta graviditetstestet om en och en halv vecka. Jag har funderat på det där, att man ju kan bli väldigt ledsen om det är negativt och då är det inte så roligt att vara på bröllopsfest. Men att det ju också kan vara skönt att få annat att tänka på. Min svärmor uttryckte det rätt bra och klartänkt, att när vi väl tar testet kommer det nog inte spela så stor roll var vi är.

Sådär som en tredje smak i den godispåse som i IVF-behandlingen innebär (om nässprejen är den första och sprutorna den andra) så har jag ju nu introducerats för vaginaltabletten lutinus. Woho. Den ska ju in i snippan tre gånger per dag för att ge livmodern lite progesteron, kvinnligt könshormon det vill säga. Så där härligt när man får göra det på jobbet. Jag gillar inte för ofräscha detaljer. Men jag snubblade in på en gammal blogg som sammanfattade det bra: det ser ut som risifrutti i trosan.

Vi har blivit uppmuntrade att prata med magen, som för att peppa att det ska gå bra. Men jag vet inte riktigt ... Klara Zimmergren beskriver det där rätt bra i sin barnlängtansbok, Längtan bor i mina steg, att man ibland har lust att gå runt med en kåldocka i en barnvagn, bara för att få vara med i bebisklubben. Och jag känner mig lite som en sådan toka när jag klappar på magen och pratar, att jag försöker smyga in i klubben. Jag tänker att jag ska känna mig så lurad om kornet tackade för sig redan första dagen. Men ibland låtsas jag inte om att jag tycker det är konstigt, utan berättar för kornet om vilka tokigheter som livet kan bjuda på ibland, och att vi håller på att spricka av nyfikenhet. Är du där, eller är du inte på väg till oss riktigt ännu?

Hört på kliniken

Knorrande man befinner sig på en IVF-klinik men tror att han har kommit till något Hiltonhotell och ropar därför ut i korridoren: Hallå? Vi skulle vilja byta till ett bättre rum.

Jag förstår att alla reagerar olika i olika situationer. Men jag blev så full i skratt och funderade på vad för fel det var på deras rum:
1. Saknades där en yttervägg?
2. Fanns där en kannibal i fåtöljen?
3. Var sängen byggd för en fakir?

Kornet är på plats

På tisdag kväll kändes det som lilla julafton. Jag var så pirrig inför vad som skulle komma på onsdag och klev upp tidigt, med lätta steg, för att jobba fyra timmar innan det var dags att ge sig av mot kliniken.

Wow, alltså. Det var häftigt att få se kornet innan gynekologen placerade den där den förhoppningsvis ska stanna ett bra tag framöver. Jag är så glad att vi har nått ett visst mål i alla fall även om vi har en bit kvar. Det här kommer väl troligen kännas som de längsta veckorna i mannaminne.

Det andra befruktade ägget hade dessvärre inte utvecklats som det skulle och kliniken odlar därför inte vidare på det. Först kände jag oro, att vi nu bara har ett befruktat ägg att hålla tummarna för. Men ett är inte så bara och det som vi har ser väldigt bra ut. Min första tanke var att vi förlorade vår backup. Men nästa tanke var i stället, vilken tur att vi hade två befruktade och att det ena blev bra.

Nu är det bara för oss att vänta och se vad som händer. Det är lite svårsmält, så jag ska försöka samla tankarna lite mer innan jag sätter livet på pränt igen. Det har hänt så mycket bara under den här veckan (och det är bara torsdag!) och känslorna har nog inte riktigt hängt med helt och hållet.

Dubbel glädje

Kliniken skulle ringa på förmiddagen och jag höll på att spricka av nyfikenhet innan telefonen hördes klockan 10:58. Två befruktade ägg. Vi gör glädjedansen här hemma en stund innan vi båda ska ge oss i väg för att jobba eftermiddag. Imorrn eftermiddag är det tänkt att ett av kornen ska bosätta sig i mig och förhoppningsvis bo där nio månader framåt. Hoppas, hoppas, hoppas ...

Ägg och nästansvimningar

Det är många känslor i dag. Men kortfattat så kan jag säga att det gick bra. Min man svimmade nästan när de gav bedövningen åt mig men jag tyckte inte att vare sig bedövning eller äggplock gjorde ont, vilket förvånade mig till den grad att jag nästan svimmade efteråt.

Efteråt har jag sovit, sovit, sovit och nu längtar jag tills i morgon när vi ska få veta hur många av våra fyra ägg som blivit embryon. Noll? Fyra? Imorrn vet vi.

Dokumenteringsmåtta

Under den här veckan har vi vid tre olika tillfällen haft vänner på besök när sprutan åkt fram. Då har vi räckt över kameran och bett dem att dokumentera. Vi skojade om att min bästis kanske ska följa med imorrn, som en paparazzi med kameran i högsta hugg: "Okej, Lina. Det ser bra ut. Bresa liiite mer bara." Klick. Nä, någon måtta får det vara.

Pundararmen

Efter ett gäng blodprover på senare tid har jag lärt mig att höger arm är hopplös, ja låt oss säga omöjlig, att få något blod ifrån. Så det är bara för sköterskorna att gå direkt i vänster arm. Min hud är lite känslig och får lätt blåmärken så efter tre blodprov inom loppet av tio dagar förvandlas den till en slags, jag kommer inte på något bättre ord, pundararm. Känns kanske igen för fler?

I morse tog jag den sista dosen nässprej och igår tog jag den sista sprutan med fostimon, sedan i torsdags trappades ner till 150 mg. I kväll är det dags för sprutfinal. Det är dags för sprutan som legat i kylskåpet och väntat ett tag nu. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det är den "pennspruta" som ges 36 timmar (blir det nog) innan äggplocket. Det känns som en piece of cake att få ta en sådan spruta i magen efter dessa dagar. Klockan 20.00 är det dags, lördagsunderhållning deluxe.

Blåskontroll

I dag var ju då äggkollsdagen. Gynekologen räknade till fyra äggblåsor på varje äggstock och sa att det såg bra ut. Nu är vi inplanerade att plocka äggen på måndag.

Jag är förresten så himla glad över IVF-kliniken i Falun där vi går. De ger ett proffsigt intryck och så är de som vi varit i kontakt med väldigt trevliga. Dessutom är det så smidigt, vi behöver aldrig sitta och vänta länge. Vi har ju en bit att åka och är tidspessimister och dyker därför upp en kvart för tidigt. Alla gånger som jag lämnat blodprov har vi varit klara tidigare än vad vi avtalat tid. I dag när det var både äggkoll och blodprov var vi klara på knappt en kvart, ingen väntan alls blev det eftersom de haffade oss när vi höll på att anmäla oss och så fick vi gå direkt från blodprovsrummet till ultraljudet.

Det är också en trygghet, för en som varit så spruträdd som jag, att det är samma person som tagit blodprov på mig varje gång (fyra tillfällen). Och gynekologen är så festlig. Hon sa att från och med i dag ska min man helst inte få utlösning. "Så det betyder att du får sova i garaget", lade hon till.

Jag har pratat rätt mycket med min svärmor om vi går igenom och jag tänker på en grej som hon sa när vi knappt var i startgroparna och jag var nervös, inte minst inför äggplocket, att man tar en sak i taget. För två månader sedan var jag i tårar bara jag tänkte på att de skulle plocka ut äggen ur mig. "Undrar hur ont det gör, undrar hur ont det gör" ... Nu är det bara något som vi tar oss igenom för nå dit vi vill. Men jo, jag kommer nog ha lite svårt att somna kvällen innan.

I dag nådde jag förresten upp i högkostnadsskyddet vad gäller läkarbesök. Aldrig hänt förr. Hur kan man dra nytta av det då? Hålla tummarna för någon släng av sjukdom i höst eller på vårkanten? Hihi.

Världsmästare i äggruvning

Snart vankas det äggkoll. Nu ser jag fram emot det. Men igår kändes det jobbigt. Återigen det här avgörande steget och tankarna sätter fart. Tänk så finns där inga ägg. Men min man tröstar mig med att där kanske finns jättemånga ägg, ja så pass att vi tar oss in i Guiness rekord-bok.

Det är ju så det är, att vi inte kan veta hur det ser ut innan vi genomfört äggkollen. Nu kör vi.

IVF på Ikeas vis

Apropå det här med sprutor och mängder så har vi skojat här hemma om att det är tur att man åtminstone slipper göra resten på hemmaplan. Som äggplocket, till exempel. Att kliniken efter att ha visat hur man tar sprutan bara: "Och så var det äggplocket. Har ni förresten en dammsugare hemma? Med baksug, alltså?". IVF om Ikea hade arrangerat det.

Ivf-pusslet

Jag la ett litet ivf-pussel som fick mig att samla tankarna en stund. 

Kliniken ringde upp bara ett par timmar efter blodprovet. Tji fick jag för att jag tidsinställde ett inlägg till lite senare på dagen. Jag ska hur som helst, som väntat, fortsätta med sprutor och nässprej i samma dos fram till åtminstone torsdag när det är dags för blodprov igen och vaginalt ultraljud, som det så käckt heter.

Jag ska fortsätta använda synarel morgon och kväll. Men till skillnad från början när jag gjorde sammanlagt fyra nässprejningar per dag, så gör jag nu bara två. Dosen i sprutan, som mannen ger mig i magen varje kväll, innehåller fortfarande 225 ml fostimon. Nu börjar vi vara vana men jag tycker innerligt att ge första sprutan var något av det modigaste och finaste som min man har gjort för mig.

Det har varit en verkligt speciell semester. Och ännu är inte det som gjort den så märkvärdig till ända. Så här med en ivf-behandling snart i bagaget, så är jag glad att den sammanföll med semestern. Jag förstår att alla inte har möjlighet att lösa det så och för oss var det givetvis en slump att det blev så. Men att genomföra behandlingen på semestern har gjort att vi inte behövt känna någon stress.

Vi har kunnat ta dagen som den kommer. Lika klyschigt som det är, lika mycket stämmer det. Jag tror att det däremot hade blivit stressigt om vi skulle ha valt att gå igenom detta samtidigt som vi skulle ha en semester likt förra årets, resa runt halva Sverige för att hälsa på släkt och vänner.

Behandlingen har bitvis gjort mig trött, nedstämd och gett mig vallningar. Små saker för den som väntar på något så stort, men ändå jobbigt när man är mitt uppe i det.

Inte heller har vi haft några inplanerade projekt eller krav och de gånger som något hinder har dykt upp, så har vi tagit det med ro (förutom timmarna innan första sprutan skulle tas och det inte riktigt stämde med informationen som vi fått, då var jag en uppjagad, bölande, fru med hormonsvängningar en liten stund). I det stora hela hade vi inte kunnat få en lugnare semester och det är jag tacksam över.

När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.

Det stilla hoppet

Min man och jag har olika känslor kring IVF:en. Han kan inte, vågar inte, hoppas på något ännu. Han har så svårt att tro att det är sant, att det här ska leda till en bebis för oss.

Jag å andra sidan suger tag i allt hopp jag kan finna. För till vilken nytta skulle detta vara annars? Jag kan inte tänka att vi går igenom allt det här utan att vara hoppfull. Finns inget hopp så finns ju ingen nytta med det? Men visst förstår jag maken. Han är rädd, rädd att det inte ska gå vår väg den här gången heller. Det är givetvis även jag. Men bara en liten bit av mig. En lite, lite större bit fantiserar om barnkammare och bebiskläder. Men i det tysta. Inte tvinga mannen att våga hoppas. Vi är olika.

Första sprutan

Första sprutan är tagen! Min man är en sådan klippa.

I morse ringde vi IVF-kliniken i Falun som berättade att blodprovet såg jättebra ut och att vi kunde börja med sprutorna i kväll. Hon pratade om sprutorna på ett sätt som jag inte kände igen, men jag tänkte att det där har säkert maken koll på. Hehe. Han sa att det lät obekant och vi ringde upp lite senare.

Det visade sig att vi fått lite annorlunda grejer än vad kliniken brukar skriva ut recept på, så det var lite förvirrat för en stund. Som toppen på isberget så hade vi bara fått med oss en av de två kartongerna (med flera ampuller) till svärföräldrarna och min man, som fick dona med det där, blev tvungen att mäta och spruta bort lite i stället för att bara ta en 150 ml och en 75 ml. Jag kollade inte när han gjorde det. Men jag höll i en bit av magen och kände ett litet stick när han satte första sprutan i min mage, i svärföräldrarnas kök(!). Efteråt var jag alldeles fylld med adrenalin. Min klippa till man, min hjälte. Det här är det modigaste jag upplevt honom göra. Som jag nämnt tidigare är vi båda spruträdda som tusan. Därför blir jag så euforisk över att det var (nästan) lätt som en plätt så här i efterhand.

Innan har jag stissat upp mig. Gråtit, gått in i en tyst bubbla. Funderat.  Det som är okända marker, känns lätt obehagligt ibland.  Men nu är vi verkligen, verkligen i gång. Är det möjligt? Overkligt.

Alltid redo

Serumet till sprutorna har landat. Ampullerna är parkerade i köksskåpet. I kylen ligger sprutan som ska tas sista kvällen. Sista kvällen känns fortfarande långt borta men visst kryper den närmare. Först ska vi bara ta oss igenom de här andra sprutorna. I måndags lämnade jag ett blodprov hos IVF-kliniken och imorrn ska jag ringa för att få veta vad det visade, om vi får börja med sprutorna nu eller snart. När jag tog blodprovet bad vi om en sista genomgång hur vi gör, steg för steg. Det var ju inte så himla svårt och vi minns nog egentligen, men det är nog en trygghet att ha en extra genomgång i bagaget när det väl är dags.

Efteråt tog vi en fika på ett kafé ett stenkast från IVF-kliniken. Kaféet hette "Café vi 3". Jag skrattade och sa åt min man att det inte kan vara en slump att det fiket ligger så nära en "göra barn"-klinik.

I övrigt händer inte särskilt mycket. Jag drömmer lite mardrömmar, att det inte ska funka och så där. Att de inte hittar några ägg. Men jag försöker slå bort det.

Såg ni förresten dokumentären på fyran häromveckan, Att göra barn? Den handlar om en fertilitetsklinik i Storbritannien. Det sades många kloka saker framför kameran och jag kände igen mig i så mycket. Minus är väl att det var lite för dyster statistik, men det är väl svårt för ett filmteam att styra så där i efterhand. Den är nog inte gratis att titta på längre, tror man måste ha premium-medlemsskap.

I'm burnin'

Nässprejen, tror i alla fall att det är den, har trilskats litegrann med mig. Vissa dagar får jag så enorma vallningar. Huden bränner, kroppen svettas inifrån och ingen svalka i världen tycks hjälpa. Sedan har jag varit bitvis ledsen. Småsaker har blivit universumstora för en stund. Det behövs så lite. En bebis här, en bebis där. En känsla här, en känsla där. Och så den inre värmeböljan mitt i den yttre (som förvisso är av det trevligare slaget).

Men, men. Nu har jag sprejat i över två veckor(!). Det går undan. På måndag är det dags för blodprov och två dagar senare får jag veta om det är tid för sprutor.

Konsten att spreja rätt

Den syntetiska smaken i samband med att jag tar nässprejen har förresten försvunnit. Jag tror att det smakade så illa för att jag helt enkelt drog in nässprejen på fel sätt de första dagarna. Jag tog i för hårt och drog den för långt in. Tanken är ju att man ska böja sig framåt och "pricka" näsborren uppåt och lite längre fram, såg jag senare i instruktionen, inte ta i så att nässprejen får chans att åka motorväg ner i magsäcken.

Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...