.jpg) |
| "Det var så kittlande, så livsavgörande." |
I dag kunde jag inte blunda för att jag fått mens den här månaden också. Första dagarna är det så lite, så man kan fortsätta hålla tummarna lite, lite, lite. Men så kommer tredje-fjärde dagen. Jahapp.
Men jag försöker. Jag försöker att ofta komma ihåg att tänka på hur bra jag och maken faktiskt har det tillsammans. Vi behöver inte ett barn i panik för att "rädda äktenskapet". Vi lever ett bra liv, vi skrattar, vi blir klokare, vi älskar, vi upptäcker, vi minns, vi tar hand om varandra... Men vi vet. När vi uttalade för varandra att vi ville ha barn tillsammans, när vi bestämde oss, så visste vi att vi ville ha ett annat liv än det vi hade då. Det var så kittlande, så livsavgörande. Det kan vi inte blunda för och på något sätt är det en slags kris att tillsammans vara inne i ett liv som vi vill förändra. Det gör ont att ens våga tänka ordet kris i en relation.
Men som jag är glad över att ha hittat den man jag innerligt hoppas och tror att jag kommer leva resten av mitt liv tillsammans med. Jag ser oss sitta med ett varsitt glas mousserande i hammocken om tio år, om tjugo år, om femtio år. När jag tänker på det, så känns det som att jag kan vänta en livstid till på att vi ska få bli föräldrar.
Grattis!
SvaraRaderaTack :)
Radera/ Lina
Grattis på födelsedagen!!
SvaraRaderaTråkigt med mensen, förstår så väl din besvikelse. Försöker ni aktivt varje månad?
Jag beundrar dig för att du verkar så duktig på att tänka på att ni har ett bra liv, även utan barn. Och att du värdesätter att du har träffat en fantastisk man som du vill leva resten av ditt liv med. Jag önskar att jag kunde tänka lite mer så..
Stor kram
Tack, Lilla E :)
SvaraRaderaJo, vi försöker varje månad, någon månad har vi inte haft möjlighet.
Jag försöker att komma ihåg att tänka på att livet utan barn också är bra. Men det är ofta som det är svårt att tänka på det.
Kram!
Gratulerar :)
SvaraRaderaHittade precis din blogg och känner igen mig i nästan varje ord du skriver. Om pressen varje månad, folk runt omkring som blir gravida och så förväntas det att man står och gratulerar med ett leende på läpparna (men egentligen står man där med gråten i halsen och en otrolig smärta i kroppen).
Tack för att du skriver, det gör att man inte känner sig så ensam i världen med en otrolig barnlängtan.
Kram
Tack för "grattiset" och ett ännu större tack för att du får mig att känna mig mindre ensam Emelie!
SvaraRaderaKram