Allt kan hända

God fortsättning på er!

Nu har jag ett sånt där pirr i kroppen. Vardag igen, förhoppningar om att få åka i februari och "allt kan hända". Ja, jag väntar på det stora samtalet.

Julen var lugn och mysig. Vi har semester veckan ut och sen ett par strödagar. I morgon ska vi skicka bilder på lite måltider (frukost, lunch och middag) som lillebror kan förberedas på. Så tänkte vi knacka ihop en videosnutt från hans rum också, om storasyster vill samarbeta där.

Jag såg nyligen nyhet om att Level 2 i Taiwan förlängs till 10 januari i och med omicron-varianten. Återstår att se om det förlängs ytterligare och hoppas på att det inte stramas åt värre än så.

En tiopoängsskype

I dag var det dags för den absolut mysigaste skypeträffen hittills skulle det visa sig. Vi lekte, skrattade, pratade. Han var så med stor del av tiden. Dessutom var det samma tolk som när vi skypade med och träffade Hanna.

Nu räknar vi veckorna. Det är givetvis fruktansvärt långt till februari, särskilt eftersom vi inte ens vet om vi får åka då. Inget datum sagt ännu. Samtidigt har jag bara en jobbdag kvar i december. Hanna har tagit lov och börjar skolan 11 januari ... Vips, är vi inne i februari och då blir det fullt sjå inför avresa. Det känns som att vi kan greja det. Bara, bara, bara vi får åka någon gång. 

Att få de här stunderna med Alfred ger mig hopp och drömmar för framtiden. Jag tänker på hur vår sommar kommer se ut, vad föräldraledigheten tillsammans kommer innebära och hur relationerna i vår familj kommer växa och vad familjebanden kommer betyda. 

Jag ser det inte som särskilt tungt att Alfred är äldre än vad Hanna var, det tunga är ju att vi vetat så länge vem vi väntat på. Vi anar också att hans separation blir tuffare och hans sorg större ju äldre han blir. Samtidigt har han kunnat förberedas på ett helt annat sätt, i den mån det nu går, i och med att han är just äldre. Det märker vi inte minst på Skype att han åtminstone känner igen oss och pekar på Tobias när de frågar "Var är pappa?" och så vidare. Fostermamman bad oss också att skicka några bilder på frukost, lunch och middag så att hon kan förbereda honom på det sättet. Hon är så fantastiskt mån om honom och det skänker mig ett lugn. December och januari, nu jävlar är det gasen i botten mot februari.

Mentalt sikte på februari

Jag frågade Barnens Vänner tidigare i veckan om januari verkar kört att få åka i och jo, så är det nog. Nu får vi ställa in fokus på slutet eller möjligen mitten av februari. Luften gick liksom totalt ur mig i fredags. 

Ja, det innebär troligen noll karantändagar. Men tänk så har landet hunnit stänga återigen innan vi hinner sätta oss på planet? 

Det har legat som en blöt filt över mig hela helgen. Men sen i dag på eftermiddagen kände jag att oron ändå börjat släppa något och jag kan mentalt ställa in siktet på februari. Herregud. Över ett år efter det stora samtalet, det är en tung milstolpe att passera. Men, men. Om vi kommer iväg då så har vi hunnit få tredje dosen, slipper karantänhotell och kan troligen göra fler utflykter då landet öppnat upp mycket mer. På det sättet blir det bättre för Hanna. Jag försöker också tänka att även om vi både för vår och Alfreds del hade mått bäst av att få varandra i förrgår, så är en månad hit eller dit inte stor skillnad i det långa loppet.

I dag har en krasslig Hanna, som coronatestas imorrn, klätt granen. Farmor har lämnat varsin fin julgranskula till henne och lillebror. En väldigt konstig jul för oss vuxna det här året, med en oro och en saknad. Men 21 december har vi fått skypetid, en fin julklapp.

Hon påminner mig om allt det fantastiska

I morgon har det gått fem veckor sen ärendet var upp i domstolen. Nu börjar det verkligen närma sig något hoppas vi. 

Samtidigt inser vi att vi får skjuta fram förhoppningar om mitten av januari, allt eftersom vi närmar oss mitten av december blir det mindre troligt. Så kommer alltså kinesiska nyårsfirandet, lite olägligt ur vårt perspektiv, i slutet av januari och sträcker sig en bit in i februari. Men vi ser ju att vi lägger tid bakom oss hela tiden, framåt marsch.

Ibland är jag så uppe i processen att jag missar att vara "här och nu". Men Hanna är bra på att påminna mig om allt det fantastiska i livet. Helt otroligt att hon bara har en vecka kvar till sitt allra första jullov.

Det är både roligt och stressande att jobba nu. Jag vet inte riktigt hur mycket jag hinner dra igång och vad jag bör se till att ha hunnit avsluta. Men det där brukar ju lösa sig när det måste.

Checklistor in the making

Vi vet inte hur öppet Taiwan kommer vara när vi får åka. Men jag behöver ju sysselsätta huvudet med något när mitt broderi är avklarat, så då är det listor över vad som finns att göra och äta i Taipei och Tainan som påbörjats. Har lagt in en del adresser, cirkapriser och "Bra att veta". 

Om vi får åka i januari så är det årets kallaste månad, med temperaturer på cirka 13-16 grader. Kan blåsa och regna något i Taipei, medan Tainan ofta är lite soligare. Februari räknas som sista vintermånaden. Tobias som bränner sig lätt, njuter av denna vetskap. När vi var i Taiwan 2017 simmade vi i svett under maj månad då. 

Löjligt!

Tur att det var denna vecka och inte förra ... Ja, jag kunde knappt hålla mig för skratt när återigen en kollega kom tillbaka från sin föräldraledighet innan jag ens hunnit påbörja min! 

Löjligt! Hör du mig övre makt om du finns, det är löjligt.

En klapp till Taiwan

Nu är vi inne i december, fortfarande hoppfulla att kanske få åka i januari men inte hört något ännu. Inte heller någon skype inbokad. 

Tystnaden var bedrövligt olidlig förra veckan och den dessförinnan men denna vecka är jag oväntat lugn. Det är nog i och med att jobbet är allt annat än lugnt och jag plötsligt upplever att dygnet har orimligt få timmar. Så jag sysselsätter mig. 

Förra veckan frågade vi om vi får skicka en julklapp till Alfred och det är ok, men vi behöver ombesörja själva att klappen kommer till Taiwan och barnhemmet. Inte lätt med tull och post, men tror det löser sig. På grund av nämnda få timmar på dygnet blir det inte något storslaget utan det George-gosedjur han sett på Skype samt också klistermärken.

Inga skräckscenarier denna vecka. Jag är nog inte mindre rädd egentligen, utan bara lite trött och matt. Så jag orkar inte bekymra mig över det jag inte kan påverka.