Andas, leva, tänka packning

Ni känner väl mig? Förberedelsernas moder, på något sätt. Jag tänker, lever, drömmer, andas packning just nu. I helgen har jag påbörjat packlista samt också börjat att samla det som ska packas och börjat provpacka så smått. Tvättat i princip alla Alfreds kläder nu också, det gäller att passa på när energin finns.

Ja, det har liksom eskalerat från att jag började samla lite i en hög (bilden innan eskalering).

Vi tror att vi får resa I samband med karantänen, vi grundar det fullständigt på magkänslan. Vi utgår från att vi inte får bo i samma rum, återigen fullständigt på magkänslan. Men vi tänker att det bästa är att dela upp packningen, som om vi har varsitt rum. Jag vet ett par som åkte tidigare i år och skulle bo i samma rum, men fick veta samma morgon de skulle med tåget till Arlanda att de skulle behöva bo i varsitt rum. Puh! Snacka om svettigt att packa om inför karantänen. Vi lägger mitt och Hannas i en väska, Alfreds och Tobias i en annan. 

Jag ska se till att dela med mig av packlistorna lite längre fram. Karantän och dessutom eventuellt ensam med en sexåring blir ju väldigt speciellt. Jag har tänkt till en del kring lekar och spel så att man kan spela yatzy med pappa medan han är i sitt rum eller med farmor och farfar för den delen. Ett par spel går ju också att ha med, lägga ur från kartong till fryspåsar till exempel. Så tänker jag "inte allt på en gång" utan någon eller ett par små överraskningar att plocka fram varje karantändag. Inte köpa nytt då, utan sånt vi redan har. Herregud, man är så van att fokusera på flygresa när det kommer till barn men här blir ju den en liten fis (apropå det, en pruttkudde är nedpackad).

Jag och Tobias ska nog ta med frågespelskortlek och ha hälften var av korten. Det blir ju säkert ensamma kvällar om vi är i varsitt rum, inte bara Hanna sover ju då utan också Sverige.

Vad önskar man egentligen?

Igår kväll fick jag tips från en annan väntande förälder om en fantastisk nyhet. Taiwan kommer sannolikt att släppa karantänreglerna för inresande från 6 februari, efter det stora nyårsfirandet. Det bygger då på att man är fullvaccinerad. Så där kommer nästa stora fråga för en annan - barn då? Sexåringar vaccineras ju inte mot Covid-19, varken i Sverige eller Taiwan så jag hoppas de är fråntagna regeln i så fall och att det kanske räcker med negativt Covid-test eller att som i Hannas fall när hon är taiwanesisk medborgare är fråntagen reglerna. 

Det är kluvet, för det vore ju fantastiskt skönt att slippa bo på karantänhotell. Samtidigt finns alltid risken för att Taiwan skulle kunna märka i samband med Lunar New Year att smittspridningen ökar och då väljer att stoppa inresandet helt väldigt abrupt. Då kanske vi skulle stå där med skägget i brevlådan. Så jag vet faktiskt inte om jag önskar att få åka i december/januari när karantänreglerna fortfarande finns och vi riskerar att inte få bo tillsammans hela familjen, eller att få vänta till februari och kunna resa normalt (och betydligt billigare) men med risken att vi plötsligt inte kan åka alls på flera månader. Turligt nog ligger ju inte beslutet i våra händer, så att vi kan välja "fel", utan vi får precis som hela processen bara hänga med i vilka beslut som fattas åt oss.

Jag har loggat in på en av våra gamla datorer i dag och då hittar man ju lite mysiga bilder. På detta kort är Hanna ungefär lika gammal som Alfred är nu, han är ett par månader äldre. 

 

18 av 100

Äntligen händer saker. Här hemma är sjukstuga, med två inställda kalas som fått skjutas fram som följd. Men när tiden står stilla här, rasslar det till i Taiwan, som vi anade att det skulle göra.

Den fjärde november tas vårt ärende äntligen uppe i Taiwans domstol. Vi kan inte veta, men vi kan ana att om allt löper på kan det bli så att vi får Alfred i får vård ungefär tio veckor efter det. I så fall kan man räkna tre veckor bakåt för att tänka när vi kan behöva resa, sett till två veckor i karantänhotell och en vecka självkarantän innan den stora dagen. Då är vi och nosar på mellandagarna eller början av januari. Svindlande!

Det jag gjort i väntan nu är att ladda ner listan med alla karantänhotell och letat upp vilka hotell som har rum för familjer med tre personer. Av de drygt hundra hotellen, är det bara 18 vad jag kunnat utläsa. 

Dessutom ser vi ju ut att kunna få resa strax innan årets största högtid, Lunar New Year, som är 1 februari. Det betyder att vi kommer ha tufft att nära inpå hitta ett hotell som tillåter att vi är tre som bor tillsammans. Högt tryck deluxe. Förhoppningsvis lättar reglerna för hemvändande, så att de inte behöver bo på karantänhotell eller i alla fall kan få bo kortare tid. 

Jag har markerat alla hotell som tillåter två eller tre i samma rum och noterat deras mejladresser så vi kan göra massutskick när vi vet datumen. Det kommer inte finnas en chans att tänka utifrån balkong, badkar eller var de bästa restaurangerna med take away finns, utan i första hand vill vi så klart bo tillsammans. Prisskillnaderna är stora, av det jag kunnat utdöma får vi räkna med allt mellan 20 000 kronor och 60 000 kronor för hotell under karantänen beroende på vad som är ledigt. 

Vi har ändå börjat förbereda Hanna på att vi kanske behöver vara i varsitt rum och att då får jag och hon prata med pappa via surfplattan. Det hade känts ofattbart för några månader sedan. Gränserna flyttas verkligen och man vänjer sig successivt. Men visst betalar vi hellre ett lyxigare hotell än att splittra på oss mellan två rum, om vi får möjligheten att välja.

Ett nervöst pirr sprider sig

Dagarna går i ett rasande tempo, inte minst med kalasfirande i antågande för vår blivande sexåring. Nu börjar det dessutom röra på sig i Taiwan. Inte för oss, men för andra och ett riktigt nervöst pirr infinner sig hos mig. Är vi kanske närmare än vi tror? Hur mycket närmare?

Hanna hjälper mig ofta med mattekursen, som går allt bättre. Kanske på grund av nämnda hjälpreda?