En blivande tigermammas röst

Rasism gör mig förbannad men också skitskraj. Nu när jag ska bli mamma till ett barn som i mångas ögon inte ser typiskt "svensk" ut kryper en rädsla ännu närmare in under skinnet. Det blir personligt. Hur ska jag skydda mitt barn från ondska? Hur ska jag skydda mitt barn från otrygghet? Från rädsla? Från rasism.

I fredags rapporterade flera medier om högerextrema, maskerade, män som demonstrerade i Stockholm. De uppgavs ha spridit flygblad där de uppmanat till våld mot människor som ser ut att ha utländsk bakgrund.

Det finns mycket att säga kring detta. Jag förstår att lynchmobben inte är "vanliga killen" på stan. Men jag hör människor prata om "vi" och "de" och jag känner inte igen mig i en sådan värld. Jag är inte rädd för människor som flyr till Europa, Sverige, som vill leva sina liv. Det är människor som motsätter sig det, med "nu räcker det"-attityden, som skrämmer mig. Vad är det för ett synsätt? Inget jag står bakom i alla fall.

För mig blir det väldigt personligt, när andra börjar sortera in människor i fack. Vilka som är okej och inte. Var sorterar de in mitt blivande barn? Ser de en människa eller en hudfärg?

Det är klart jag tar mitt barns kamp, är mitt barns röst. Jag kommer vara en tigermamma var gång det krävs.

Tidigare i dag startades initiativet #inteerkvinna . Vi är flera kvinnor som valt att posta en bild på oss själva och sedan skriva denna text: "Den rasistiska lynchmobben som drog fram i Stockholm i fredags (29/1), och diverse andra rasistiska och fascistiska grupperingar säger sig föra en kamp för att skydda vita/"svenska" kvinnor. Men de talar inte för oss. Kopiera den här texten och lägg upp en bild av dig själv och sprid i dina nätverk."

Ville bara säga det.

Det blivande barnrummet och andra renoveringstankar

Igår hämtade vi tapeterna till det blivande barnrummet. Vi är båda fortsatt peppade och tror att det blir riktigt bra. Ja, tapeten var dyr. Vi behöver två rullar, de kostade 662 kronor styck. Jag tror inte vi hade valt denna tapet om vi skulle tapetserat alla väggar i rummet. Nu blir det grön målarfärg på de andra väggarna. Butiken kollar av färgen på tapeten och blandar ihop en egen, lite ljusare, åt oss.

Vi hade tänkt riva bort den gamla tapeten. Men igår fick vi rådet att i stället slipa och spackla och sedan tapetsera på den i stället om det inte var några större fel på tapeten. Innan vi smäller upp tapeten målar vi väggen med samma gröna färg som de andra utifall att det blir någon glipa eller så. 

Jag ser så mycket fram emot den målningsterapi som komma skall. Tapeten blir lite lurigare. Men det kommer nog gå bra med lite hjälp och nej, det är inte hela världen om det blir lite skavanker här och där. Det är inte på liv och död, så att säga.

Tapet från Ferm living.
Barnsligt snyggt. Och dyrt!

Vi har vetat sedan vi flyttade in i huset vilket som blir barnrummet. Eller ja, barnrummen. Men numera finns ju bara barnrummet än så länge. Det är ett av de mindre sovrummen, bredvid vårt gamla (och vid barnankomst nygamla) sovrum. I anslutning till barnrummet ligger köket så man har rätt bra uppsikt. I dag fungerar rummet som ingenting, ungefär. Vi har ju haft inneboende där vid flertalet tillfällen så det har varit ett lite "ställa in udda prylar som vi inte riktigt vet var vi ska ha dem"-rum. Det andra "barnrummet", som är lika stort och ligger vägg i vägg, är "här hänger vi upp tvätten och slänger in alla återvinningsgrejer tills vi orkar ta tag i det igen"-rummet - ni vet väl hur snygga sådana rum är?

Fönstret är ut mot framsidan.
Bilden är tagen från köket/hallen

För något år sedan flyttade vi upp sovrummet, det är större och framför allt finare som sovrum. Men det skulle kännas konstigt att sova på ett annat våningsplan än vårt barn. Från början sover vi antagligen alla tre i samma rum, men inte heller då är övervåningen ultimat eftersom både toalett och kök är nere. Nuvarande sovrummet blir antagligen "tweenie"- och tonårsrummet, om vi bor kvar här då vill säga.

I anslutning till sovrummet uppe finns förberett för att fixa en mindre toalett. Men sådant är ju bara att slopa just nu när man vill spara in på så många stora utgifter som möjligt för att betala de avgifter som adoptionsprocessen medför och kunna visa upp i rapporten att vi faktiskt har en god ekonomi. Även om utgifterna i adoptionsprocessen inte är extrema för vår ekonomi, så märks det ju definitivt att man får prioritera om. I år var planen att anlita en firma som målar putsen på huset och att vi samtidigt skulle passa på att bygga ut och glasa in altanen, men nej det kan vänta. Taket däremot tog en firma hand om i somras till riktigt bra pris eftersom flera grannar gjorde det samtidigt. Det går ju inte att strunta i renoveringar helt. 

När storken inte kommer

Att man missade detta då! Sicken tur att det går att lyssna i efterhand men att ringa in är ju desto svårare. I torsdags tog Karlavagnen upp ämnet "När storken inte kommer" så jag slölyssnar lite på det nu. Superbra att ämnet tas upp, men ur en annans perspektiv blir det kanske inte mycket nytt under solen så att säga. Programledarens frågor är lite väl fåniga och praktiska i början, kan jag känna, men det tar sig en bit in (tyvärr inget om adoption ännu en timme in i programmet, men det kommer väl förhoppningsvis!).

Om jag ringt in hade jag väl inte kunnat sluta prata. Jag hade antagligen berättat om det tuffa livet innan öppenheten och modet som kommer med tiden. Så här skrev jag i våras:

"För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!"

Sedan hade jag förstås pratat om den barnlängtan som växer sig starkare och starkare nu, i adoptionsprocessen när vi nästan kan ta på föräldraskapet och alla de små milstolpar vi hela tiden tar oss till.

Så är vi förstås tacksamma och stolta över att något som skulle kunnat bryta sönder oss, i stället svetsat oss samman och stärkt oss. Det är magi.

Innan jag avslutar vill jag slänga in en länk för er som gillar bloggen, man kan rösta på att min blogg ska bli "Veckans blogg" om man vill. Inget märkvärdigt, men kul om ni vill tycka till (helst om min, hehe) i omröstningen nere till höger på Besökstoppen. Kramis!  

Ett till barnbesked från Taiwan

Det har ju förresten kommit ett St Lucy-barnbesked! Jag fick reda på det i en Facebookgrupp i fredags förra veckan. Bara någon timme efter att jag skrivit om barnbeskedet från Cathwel och lade till "Nu väntar vi bara på att årets första barnbesked från St Lucy ska komma!" … Det var lite fränt. Den här veckan blev barnbeskedet officiellt på BV:s hemsida. Underbart! En familj som hittat varandra.

Vi är inställda på att vårt barnbesked är en bra bit bort, jag skulle väl svimma om de ringde i februari eller mars. Senare i vår vore otroligt roligt, även om inte det heller är särskilt väntat så är det väl inte lika osannolikt. Men i morgon har vi tänkt hämta tapeterna som vi beställt till barnrummet. Det blir nog en sådan stund när vi för ett tag får känna oss lite närmare vårt barn. Om några veckor eller någon månad tapetserar vi tillsammans med Tobias föräldrar. När det är klart kommer väl jag och svärmor råka snyfta lite tillsammans kan jag tro.

Världen utanför adoptivbubblan

Man får visst vara lite försiktig med vad man önskar sig, fick visst något annat än adoptionsprocessen att tänka på. Kom ett sjukdomsbesked via telefon i dag som liksom lite drog undan mattan under fötterna på mig. "Det kommer bli bra", så att säga. Men i dag är chock och sorg.

Ta hand om varandra därute!

En plåga och en fröjd

Jag är inne i en period där adoptionen tar upp nästintill hela min tankeverksamhet. Hur jag får resten av livet att fungera är en gåta. Men jobbar gör jag, äter gör jag, skrattar gör jag, sover gör jag - även om tankarna ständigt är hos vårt barn.

Att tankarna ständigt cirkulerar kring adoptionen är både en plåga och fröjd. Att drömma sig bort, planera, är fridfullt. Men att inse hur långt man har kvar till sin dröm är ett knivhugg i bröstet. Vi har vårt barn inom räckhåll, ett telefonsamtal bort. Så nära, så nära. Men ändå inte här.  Medvetandet om mellantiden, som kan vara precis så lång som nästan omöjlig att uthärda, börjar sakta sjunka in. En stark känsla. Det går nog inte riktigt att styra när man kommer hamna där, men det känns som att frustrationen anlänt ungefär när jag räknat med att den skulle komma.

Jag tror två faktorer medverkar till att rastlösheten i väntan kommer just nu:
1. Vi har stått i kö i tre månader, i ett kvartal! Varken mer eller mindre (eller ok, en vecka mer då).
2. Jag är inte längre chef på jobbet, vilket lett till en avsevärd minskning av arbetsbörda och markant ökning av fritid och så fanns visst riktigt stort utrymme i huvudet att hyra ut åt adoptionstankar.

Nu är frågan om jag har en liten lucka mellan att helt och hållet deppa ner mig/drömma mig bort i adoptionstankar till att börja med en tids- och tankekrävande verksamhet eller om det tåget redan gått. Stay tuned!

Hey sister!

via GIPHY

Känslan på jobbkonferensen i "storstan" när du uppdaterar två kollegor om hur adoptionsprocessen går och en tredje ganska okänd kollega för dig passerar och säger "Jag vill bara säga grattis. Förstår precis vad ni pratar om, jag har två barn från Korea".

Hjärta, hjärna och anknytning

Boken Adoptera - Ett sätt att bli förälder är skriven av Annika Creutzer

Jag har läst Adoptera - Ett sätt att bli förälder, skriven av Annika Creutzer. Boken har vi faktiskt fått till oss både från svärmor (via adoptivmamma) och en jobbarkompis till mig som hittade den på loppis. Den är sedan 2002, så den har några år på nacken och några bitar är därmed inaktuella men den är ganska intressant ändå. Bitarna när adoptivföräldrar berättar om sina upplevelser och tankar blir ju aldrig gammalt, till exempel. Sedan gillar jag bitarna "Exempel på packlista" och "Frågor att ställa om barnet" (till barnhemmet).

Den ger förstås också möjlighet till reflektion. Jag och Tobias är väldigt kluvna kring anknytningen och att låta andra hålla vårt barn, till exempel. Där har vi nog inte bestämt oss helt och måste prata mer om. Vi är tvärsäkra på att när barnet ska tröstas första tiden, så är det av mig eller Tobias och ingen annan. Där kommer vi vara hårda, efter vad vi läst oss till.

Men vi vet inte hur pigga vi är på att genast slita vårt barn från en mysig famn som barnet hittat till (läs nära släkting) för att ingen annan än vi ska hålla i vårt barn. Här säger ju litteraturen en sak, bara föräldrarna ska hålla i barnet i starten - hur lång den nu är, medan hjärtat säger att det känns konstigt att skyndsamt ta barnet från en famn även om det uppges vara för barnets bästa "(...) ett barn som vuxit upp på barnhem måste lära sig att inte längre betrakta alla vuxna som presumtiva matare och kramare utan förstå att han eller hon fått föräldrar", står till exempel i denna bok. Jag tycker den här biten krockar lite med att man inte vill påstå att barnet gör fel när det sätter sig i mormors knä. Vi får se vad som känns bäst.

Jag förstår ju att det handlar om att försöka förhindra ett gränslöst beteende men det är svårt. Jag tänker att det kanske inte är så "farligt" att barnet sitter kortare stunder i någon annans famn? Men å andra sidan … kanske bäst att hålla sig stenhårt till experternas råd i början.

Vi behöver nog läsa lite mer och hämta input från andra adoptivföräldrar (Heja Facebook!). Sen är det förstås svårt att veta hur lång tid anknytningen tar. Vi har pratat om att vara instängda "bara vi" i veckor, kanske en månad om magkänslan säger det, innan vi för första gången träffar någon annan (Heja Skype!) förutom när vi landar på Arlanda och har man tålamod så pass länge känns det som att man har goda möjligheter att lägga en fin grund för anknytningen. Vi får se vad hjärtat och hjärnan säger till slut.

Flera döda i Taiwan

Adopterad från Peru tipsade mig om en sorglig Taiwannyhet i dag. TT rapporterar om att minst 85 personer dött i en köldknäpp som drabbat Taiwan. Vanligen är det cirka 20 grader den här tiden på året, men nu har det i stället varit minusgrader de senaste dagarna.

Många del av dödsfallen verkar vara till följd av hypotermi (motsatsen till värmeslag) samt hjärt- och kärlsjukdomar. Brittiska The Guardian rapporterar också om köldknäppen. Huvudstaden Tainan uppges ha haft den kallaste temperaturen på 44 år, fyra grader.

Fjorton veckor

Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.

Karin Blixen

Möbelsamlandet fortsätter

Japp. Då var bord och stolar ihopskruvade. Är det något barnmöblerna från Ikea lärt mig är det "stora möbler, stora problem - små möbler, små problem". Det här bordet och stolarna kommer från serien Kritter.

Jag sa åt mannen att det kanske är dumt av mig att skruva ihop grejerna innan vi riktigt förberett plats. Men så säger han, klok som han är, att det ju är ganska mysigt att se grejerna framme ändå. Men nu får vi nog inte plats med så mycket mer stora grejer utöver förvaring. I torsdags rekade vi tapeter med Colorama. Nu har vi verkligen bestämt oss för våra favorit från Ferm Living, så det är bara att mäta och ta en tripp till tapetbutiken igen. Det känns riktigt kul!

Det kallas tvivel

Nu börjar perioden när adoptionsorganisationen kan ringa eller inte ringer på ännu flera, flera månader närma sig och jag har varit ganska nervös över hur det ska kännas. På senare tid har jag kunnat sätta fingret på en inneboende tvivel som jag tror att många kan känna igen sig i, hur man än väntar barn.

Tänk så duger jag inte? Tänk så älskar mitt barn mig inte? Men först och främst, tänk så blir vi inte valda som föräldrar är väl tvivlet som ligger närmast just nu. Jag vet att det kommer bli bra, men tänk så bara tror vi att vår ansökan, att vi, är bra. Det är så frustrerande att vi inte har makten i våra händer. Vi kan inget alls göra. Våra papper är där de är och i och för sig - vad skulle vi göra annorlunda? Vi har ju inte en susning om och vi kan bara vara oss själva och hoppas att det räcker och leder oss rätt. Om detta försöker den logiska biten av mig säga "inga bekymmer" men känslorna är det som styr och det finns stunder när de springer runt inom mig som vore det en brand att fly ifrån.

Flera andra tvivel, när vi väl blir föräldrar: Tänk så blir jag inte alls en sådan mamma som jag trodde. Tänk så passar det inte alls mig. Vad har jag gett mig in i? Är jag säker på att detta är rätt?

Jag vinner alltid över tvivlen. Det finns säkert någon psykologisk term om varför de uppkommer. Jag känner igen det från andra stora och avgörande skeenden i livet. Att jag verkligen måste tvivla och sedan låta mig själv höra argumenten varför jag gör rätt. Helknasigt, men säkert en bra mekanism på något sätt.

Jag gissar att dessa känslor kommer fortsätta skölja över mig då och då. Både under denna tysta väntan och när man är mitt uppe i föräldraskapet och behöver handskas med nya situationer. Det är lite läskigt, men det är väl så det är med många av de fantastiska sakerna i livet. Att efter tvivlen få känna att det var helt rätt.

Ett efterlängtat besked

För två veckor sedan skrev jag att det kommit två barnbesked från barnhemmet Cathwel i Taiwan och att det fanns ett barnbesked därifrån som jag höll tummarna extra mycket för. Nu har det kommit!

Jag är så otroligt glad för misshultgrens och hennes familjs skull. Varmt grattis! Häftigt att man kan uppleva en sådan glädje för någon man aldrig träffat utan bara "känner" genom bloggen.

Härligt att det kommit tre barnbesked från Cathwel bara nu i januari. Förra året kom ett enda barnbesked därifrån. Nu väntar vi bara på att årets första barnbesked från St Lucy ska komma ...

"Just adopt"

Lite adoptivföräldrahumor så här på kvällskvisten ...

Asiatiska veckan

Jag återupptar det asiatiska mat-temat lite. Tidigare i veckan bjöd vår gode vän Robin på koreanskt. Det är tredje gången och han imponerar mer och mer för varje gång! Denna vända fick jag med mig två matlådor av detta dessutom. Mycket, mycket uppskattat.

Precis som tidigare fick vi kimchi. Jag älskar det mer för varje gång, kan inte sluta ta lite mer hela tiden. En sked, en till ... Sedan blev det tofu med chili och som kronan på verket: risbollar med sjögräs och grönsaker. Yummie! Jag gillar sjögräs när man äter sushi, men det kan lätt bli lite mycket och konstigt med hela den stora biten. Därför var det uppskattat med risbollar, där sjögräset i stället är strimlat i mindre bitar. Risbollarna balanserade dessutom upp det starka riktigt bra. För starkt blir det. Puh!

I små fåtöljer och kappsäckar

Jo, det blev ju bland annat en minifåtölj i söndags, vi har sneglat på modellen länge, och en kappsäck. Helt ologiskt att Ikeas barnfåtölj Poäng bara finns i naturvitt! Känns mer som föräldra- än barnefterfrågan där ... Men jag hittade nån blogg med instruktioner på hur man ganska lätt (hehe?) kan sy ett ytterfodral att ha över dynan.

Lite mer om fåtöljen: En sådan där liten målbild är väl att jag ser vårt barn putta den över golvet. Kanske närmare teven för att se den superspännande filmen bättre, närmare teven för att spela med pappa eller helt enkelt närmare vardagsrumsbordet för att nå popcornen bättre. Eller kanske till och med bygga en koja och krypa under den. Och kappsäcken sedan - vilket fiffigt gömställe för busiga små barn.

Ja, så stor längtan som kan rymmas i så små fåtöljer och kappsäckar.

Dags för dumplings

Vilken succé! I dag gjorde vi för första gången i våra liv dumplings för att fira tre månader i Taiwankön och det blev så vansinnigt gott. Det gick fortare än vi trodde att förbereda och tillaga. Det tog uppskattningsvis en och en halvtimme. Vi kommer nog att göra detta någon mer helg eller så. Det är ju lite pyssligt, men så trevligt pillergöra.

Till att börja med gjorde vi en deg:

4,5 dl vetemjöl

3,5 dl hett vatten
Det knådade jag ordenligt. Först var det sjukt kletigt, men skam den som ger sig. Det blev en bra deg som sedan fick ligga under en fuktig handduk i 30 minuter.

Under de 30 minuterna gjorde vi i ordning, hackade ingrendienserna väldigt smått och tillagade för att sedan lägga upp i skålar.
Dumpling ett: squash, champinjoner, vitlök
Dumpling två: quornfärs, piri piri, vitkål
Dumpling tre (som vi hoppade över att göra denna vända): broccoli och ingefära

Sedan var det bara att dela upp degen i drygt 32 bitar som i sin tur kavlades ut till tunna rundlar. Här behövdes det en del mjöl för att det inte skulle kleta totalt. Efter utkavlingen fyllde vi dessa med lagom, inte för mycket, av den röra vi ville ha och knep ihop.

Eftersom ångkokningen tar lite tid, lite mer än tio minuter per omgång, valde vi att också steka några i olja så det liksom blev friterat. Bådadera blev riktigt gott! Tänk på att det är lite lurigt att lirka loss dumplingarna, för oss fastnade några stycken i silen vid ångkokningen, men bara man är försiktig går de att få loss - och viktigast av allt: ÄTA.

Tillbehör: Soja, eventuellt med lite finhackad chili.

Efterrätt? Det blev lite mer skandinaviskt än asiatiskt. Semla.

"Om du låg i min mage nu ..."

I dag har vi köat i tre månader, troligen är det ett gäng månader kvar innan vårt barn är hos oss.

Dessa rader skrev jag i söndags i vår längtansbok:

Avesta, söndag 17 januari 2016
Klockan 19.30

I morgon har vi stått i kö i 13 veckor, på tisdag tre månader. Om du låg i min mage nu, så hade det troligen börjat synas lite att vi väntar dig. Kanske hade vi också hunnit med att få se dig, med hjälp av ett ultraljud. Då skulle vi nog också fått ett datum, när du beräknades komma till oss.
Men vår väntan är tyst. Ingenting vet vi om hur länge det dröjer. Lite syns ändå att du är på väg. I dag har vi köpt några leksaker och möbler till dig. Jag har satt ihop din fåtölj. Katterna verkar gilla den och en låda som är din. Kom hem, lilla vän, vi längtar så.

Tretton veckor

There are no unwanted children.

Just unfound families.

Unknown

Ny president och Ikeainredning

En helg hos goda vänner i Västerås avrundades med Ikeatripp. Vi kunde inte låta bli att handla lite grejer till barnrummet. Så så fick det bli. Vi har inte satt ihop något ännu, behöver nog bereda lite plats först. Och så är det tapeterna. Dessa vore ju toppen att försöka få upp i kanske februari eller mars. Det lutar mer och mer åt grönt. Men vi har ju tyvärr inte särskilt bråttom med att spika det helt.

Som det stod i en kommentar har ju nu Taiwan mycket riktigt fått sin första kvinnliga president nu i helgen! Tsai Ing-Wen, som var oppositionens kandidat, beskrivs som en Kinaskeptiker så det blir intressant att se vad för stora förändringar detta kan innebära i Taiwan och i relationen mellan Taiwan och Kina. Hbtq-aktivister har stöttat Tsai Ing-Wen eftersom hon uttalat sig positivt om samkönade äktenskap, berättar Svenska Dagbladet.

Det vackraste graviditetsbeskedet

Jag vill berätta lite närmare om ett av graviditetsbeskeden för att det var så otroligt emotionellt och för att det nu går att skriva lite mer om det utan att riskera att outa någon tänker jag.

Jag fick ett fint inslaget paket tillsammans med ett handskrivet känslosamt brev för några veckor sedan. Däri avslöjades att hon ska bli mamma. Det var skrivet från hjärtat och är självklart sparat. I paketet fanns den sötaste lilla pandapyjamas, jag hade innan skrivit om att jag funderade på att köpa den.

Av mig fick den blivande mamman genast ett handskrivet brev tillbaka, rakt från hjärtat. Tillsammans med det fick hon de små, små kläder jag köpte förra våren inför vårt sista ivf-försök. Det var en självklarhet att just hon ska ha de kläderna till sin lilla. Det är så spännande och känns alldeles särskilt att vi nu får följas åt och vänta barn samtidigt!

Jag tänker att det finns flera olika sätt att avslöja en graviditet på men detta var det verkligt vackraste jag varit med om, från en blivande mamma till en annan. Fina, fina vän. Tack!

Ett speciellt band till Taiwan

Blev uppmärksammad på att dagens pappers-DN handlar om valet i Taiwan. Intressant! Jag är prenumerant men har inte hunnit kika på den ännu och på nätet står inget.

Det är lite roligt och nytt det där, att man vill sluka så mycket om Taiwan och det här är förstås bara början åtminstone för oss. Många som adopterar resonerar ju som just så, att man får ett speciellt band till det landet man adopterar ifrån. För mig känns det som en sund filosofi och inställning.

Men sett ur barnets perspektiv känns det förstås viktigt att hitta en balans. Vi människor är ju så olika. Det kan ju vara så att vårt barn inte alls är intresserat av sitt ursprungsland. Svår avvägning där, att känna in vad som kommer från ens egen nyfikenhet som förälder och vad barnet tycker känns bäst. Men jag hoppas att vårt barn kommer känna sig trygg med att vara svensk och samtidigt känna sig stolt över att ha en bakgrund olik många andras, vara nyfiken och kanske till och med finna styrka i det.

Rör mig inte en millimeter till

I dag har jag en sådan där känsla som sköljer över mig att om jag inte får bli mamma nu så rör jag mig inte en millimeter till. Strejkar, mot vem eller hur vet jag inte riktigt. Tänker inte särskilt rationellt alls i dag. Men nu får det banne mig räcka med de här barnsligheterna, säger det omogna sinnet. En sådan där riktigt egoistisk och trotsig känsla har jag inom mig.

Jag tror att jag bär inom mig att vi känner tre par som varit på ultraljud förra veckan och det är förstås superkul. Men det är en bit i mitt sinne som inte riktigt kan förstå varför vi inte får se vårt barn? Och jag har lite svårt att svara varför på ett pedagogiskt sätt.

Tio Taiwanfakta

"Lantern Festival at Liberty Square".
I huvudstaden Taipei. Foto: Wikipedia

Här kommer tio grejer du kanske redan visste, eller så visste du det inte alls, om Taiwan:

1. Taiwan utgörs av en stor ö och några mindre öar. 

Det ligger i Stilla havet, öster om kinesiska fastlandet.

(Ok, det här visste du nog det mesta av eventuellt)

2. Huvudstaden Taipei har 2,7 miljoner invånare. I hela Taiwan, som är ungefär lika stort som Jämtland, bor nästan 23,5 miljoner människor.

3. Det officiella namnet på Taiwan är Republiken Kina. Bara några stater i världen, cirka 25, erkänner Taiwan självständigt från Kina enligt Wikipedia. Men i praktiken fungerar Taiwan som en självständig stat, med egen ekonomi och militär till exempel.

Lite rörigt, ändå. Jag hittar ingen klockren förklaring nånstans riktigt. Moving along ...

4. Taiwan har ett av de friaste medielandskapen i Asien, enligt Landguiden. Konkurrensen uppges vara hård och samhällets institutioner granskas kritiskt.

5. Rätten att vara med i fackföreningar är lagstadgad. Det är också strejkrätten för de allra flesta yrkesgrupper (men inte för lärare eller anställda inom stat eller försvar)

6. Prisbelönte regissören Ang Lee kommer från Taiwan. Kanske hört talas om Brokeback Mountain, Berättelsen om Pi eller Crouching Tiger, Hidden Dragon? 

7. Medeltemperaturen är 29 grader i juli och 15 grader i februari. Taiwan har ett subtropiskt klimat, i söder är klimatet tropiskt.  

8. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet finns cirka 60 svenska företag i Taiwan och cirka 15 taiwanesiska företag i Sverige.

9. I år är det presidentval och parlamentsval i Taiwan. Nuvarande statschefen heter Ma Ying-jeou. Vid förra presidentvalet låg valdeltagandet på 74 procent (att jämföra med Sveriges drygt 83 procent).
Statsskick: republik, enhetsstat.

10. Nationaldagen är rätt lätt att komma ihåg - 10/10 (10 oktober).

Källa: Landguiden och Wikipedia

Extrovert deluxe

Min presentation första veckan med ny chef när vi går laget runt: "Hej. Jo, jag har ju varit journalist här i fem år. Nu står jag och min man i adoptionskö, viskaadopterafråntaiwanochkanfåbarnbeskedidagellerförstomettår och det är så spännande" … Det är verkligen det enda som cirkulerar i mitt huvud när jag ska försöka berätta vem jag är. Att prata jobb när jag, i arbetsplatsmiljö, ska beskriva mig själv är så sjukt lågprioriterat just nu på det sättet. Ovant, men kanske är ett sundhetstecken så länge det är en fas? 

To do, to do

Dags att fortsätta beta av "saker jag ska göra innan barnbesked", ungefär. Den här veckan är det dags att återuppta träningen efter ologiskt uppehåll. Blygsamma två pass inbokade. 

Nästa vecka har vi köat i tre månader, då ska vi eventuellt försöka oss på att göra dumplings fyllda med grönsaker i sann Taiwananda. En annan sak jag lovat mig själv bli bra på under köandet. Spännande! 

Tolv veckor

Not flesh of my flesh, nor bone of my bone,

but still miraculously my own.

Never forget for a single minute,

you didn't grow under my heart - but in it.

Fleur Conkling Heyliger

Fyra år senare

Den uppmärksamme noterar att jag bytt sidhuvud och profilbild. Det känns som lite mer positiva vibbar, tycker jag. Fortfarande handlar ju en del av bloggen om den ofrivilliga barnlösheten, men mycket har ju kommit att handla om adoptionsprocessen på senare tid.

Första nässprejsdagen
vid första ivf-försöket.

Sen tänkte jag att en gladare profilbild inte är helt skam. Bilden är tagen när våra vänner gifte sig för 1,5 år sedan. Någon dag innan hade vi tagit det negativa graviditetstestet efter första ivf:en. Det kändes verkligen förjävligt ända fram till Arlanda. Fy fan, rent ut sagt. Bara jag tänker på bilfärden mot flygplatsen blir jag tårögd. Jag mådde så dåligt och ville bara stänga in mig i en bubbla. Jag stod inte ut med min egen kropp och med mig själv. Så mådde jag dåligt för att jag inte kunde släppa det, hur man nu ska kunna släppa en misslyckad ivf direkt bara så där. Det var hemskt.

Men väl framme i Österrike, där bröllopet ägde rum, kunde jag släppa negativiteten och må riktigt bra. Därav det stora leendet. Att få vara någon annanstans just då gjorde oss gott.

Tänk att det är 1,5 år sedan vi drog igång med första ivf:en. Då var man lagom kaxig. Ni som varit med från början vet att jag var livrädd för att börja med nässprejen och sedan sprutorna. En annan rädsla som vi fasade under tiden, var att vi skulle behöva vänta ännu längre - adoption. Jag kunde inte föreställa mig ett föräldraskap mer än ett år bort knappt när vi började försöka. Men nu är vi här fyra år efter första försöket, nästan framme, och det funkar ju det också. Inte bara funkar. Det känns helt fantastiskt att få bli mamma till ett barn som redan finns. Vilken ynnest.

Fem saker jag trodde jag skulle slippa som barnväntande

Här är några saker jag trodde att jag skulle slippa när jag väntade barn:

1. Tömma kattlådan. Verkar bara vara riskfyllt för den som är gravid, inte alla som väntar barn. Typiskt.
2. Mens och den fruktansvärda värk som hör till. Nej och nej, fortsätter dyka upp en gång i månaden.
3. Bry mig om preventivmedel. Oh, du ljuva ironi. "Hej barnmorskan! Jag skulle behöva preventivmedel, för jag väntar barn".
4. Bära tunga - och många - saker. Här verkar samma princip tillämpas som vid punkt ett, noterade jag när jag hjälpte en kompis med ett flyttlass häromveckan.
5. Bry mig om att träna. Nope. Behöver ha åtminstone några muskler i form om jag ska orka bära en, kanske, tvååring och när jag inte bär, kanske, tvååringen svettigt springa efter.

Någon annan barnväntande som kommer på fler saker som passar in på listan?

Ett PS.

Kort notering att lägga till angående den potentiella barnväntanshjärnan:

• Handla tacogrejer, vara säker på att allt är med men ändå fundera en sista gång i matkön om något glömts bort, och inse att färsen inte ligger i korgen.

Japp, i det här hushållet är det tacos på fredagar.

Två barnbesked

Det dök upp ett trevligt meddelande på Barnens Vänners hemsida igår. Två barnbesked från Cathwel i Taiwan. Så roligt! Familjerna har väntat i sju respektive elva månader.

Cathwels barnhem ligger i utkanten av Taiwans huvudstad Tainan. Precis som hos St Lucy så krävs inget aktivt kristet engagemang av de sökande men man behöver vara med i Svenska kyrkan eller annat trossamfund. För oss har det aldrig varit aktuellt att bli sökande hos Cathwel eftersom att jag är under 30 än så länge. Förra året kom ett barnbesked från Cathwel via Barnens vänner, året dessförinnan fyra.

Hoppas nu att det dyker upp några barnbesked från St Lucy snart och så finns det ett till barnbesked från Cathwel som jag håller tummarna extra mycket för att det kommer snart.

En barnväntanshjärna?

Jag har hört talas om både gravidhjärna och amningshjärna. Men vad är det jag lider av? Kanske kan det kallas barnväntanshjärna? Eller vad sägs om ett axplock från veckan som gått:
1. Ska pigga upp maken som är sjuk - köper en bok som han redan har (och det vet jag ju).
2. Köper samma favoritkorsordstidning två gånger.
3. Behöver ägg. Så jag köper det. Två gånger.

Jag är inte helt olik denna Hitta Nemo-karaktär
denna vecka.  Bildkälla.

Fortsätter vänta

via GIPHY

I dag känns barnlängtansväntan lite väl lång. Men det är bara att … vänta.

Ett aktivt val att adoptera

Jag har grubblat lite över det här som det pratas en del om, att adoption ses som ett "nödlösning" i en del sammanhang. Visst, vi valde inte att ge oss in i någon adoptionsprocess när vi bestämde oss för att bilda familj (även om vi båda hade sagt till varandra att vi skulle kunna tänka oss att adoptera). Men jag vägrar kalla vår adoptionsprocess för en "nödlösning" eller något vi väljer att göra i sista hand. Tillåt mig presentera:

• Bevismaterial ett: Vår unga ålder i sammanhanget. I dagsläget 29 och 32 år fyllda. Det är väl främst det tillsammans med att de inte hittat "något fel" på nån av oss som talar för att vi skulle kunna ha goda chanser att bli med barn på biologisk väg, antingen genom slumpen eller medicinsk hjälp, i och med att vi är oförklarligt barnlösa. I adoptionssvängen har vi många år kvar innan vår ålder börjar ifrågasättas. Jag är i stället fortfarande för ung för att ens få stå i adoptionskö i en del länder.

• Bevismaterial två: Vårt val att sätta punkt för ivf:en. Bara de tre landstingsfinansierade ivf-försöken, inget äggdonationsförsök (vilket föreslogs av läkaren), ingen spermiedonation, inga spolade äggledare eller någon annan behandling. Vi hade kunnat göra långt fler ivf-försök, förvisso finansiserade av oss själva, men valde att stanna efter cirka tio månader och tre försök. Vi har varken begärt eller velat att utreda andra diverse delar av kroppen vidare heller, eller se om något annat funkar.

Motfrågan: Men - varför valde vi inte att utredas för adoptera först, innan vi började försöka få biologiska barn? Faktiskt av den inte helt enkla anledningen att det är en mer komplicerad process än att bestämma sig för "nu slutar jag med p-pillren". Sedan var det förstås magkänslan som sa att det är något som behöver vara mer genomtänkt än att bara "börja försöka". Det fanns för många frågor, känslomässiga och administrativa, att sätta sig in i.

Nej, nej, nej. Det är fel, fel, fel! För oss är adoption absolut inte någon nödlösning eller något vi väljer att göra "sist av allt". Det har vuxit fram som ett aktivt val. Det vill jag lägga på minnet att förmedla till andra. För ibland tror jag det finns risk att andra tänker eller förmedlar "De kunde inte få biologiska barn (eller som många oinvigda tyävärr säger: egna barn), därför adopterade de". Visst, vi har försökt göra mig på smällen ett tag utan att det fungerade då. Men det här har visat sig vara vårt sätt att bilda familj och vi är lyckliga i det.

Boklöfte håller i sig

Nästa bok på gång!

Tobias skrattar åt mitt nya "väntanslöfte" att läsa en bok i månaden. Han tycker det låter som en stressig läxa när jag bestämmer mig för att ta tag i en annan bok, och därmed göra ett avbrott i tegelstenen Astrid Lindgren-biografin, för att den andra boken ger mig ett andrum att hinna klart plus att tegelstenen inte fick plats i väskan. Ängeln på Malmskillnadsgatan, skriven av Elise Lindqvist och Antima Linjer, läste jag ut i ett nafs i Stockholm så nu har jag läst månadens bok. Den var okej. Gripande, men tror att jag nog hellre skulle lyssna på Elises sommarprat som nog kan beröra ännu mer. Får ta och göra det vid tillfälle.

Nu tänkte jag egentligen fortsätta med Astrid Lindgren-biografin, men så hände något på Centralstationen i fredags. Jag såg att min favoritförfattare Marian Keyes kommit ut med en ny pocket. Vilken lycka! "Kvinnan som stal mitt liv" heter den. Jag preciiis börjat läsa den så smått, vet inte riktigt varför det dröjde några dagar. Men åh, så jag ser fram emot att slukas av den. Jepp, höga förväntningar.

Förresten så är ju idén "En bok i månaden"-löftet till mig själv nog det enda jag tagit seriöst på sedan första kömånaden. Träningen hoppas jag komma i gång ordentligt med när jag slutar chefa snart och känner att jag faktiskt kan lägga undan mobilen helt och hållet på fritiden och inte minst gå hem när arbetsdagen är tänkt att sluta. Det har jag inte riktigt känt stor del av tiden.

Så var det att laga taiwanesiskt då … Vi ska väl försöka få till några dumplings snart. I Stockholm googlade vi efter något taiwanesiskt ställe att käka på. Vi fann ett, men det enda vegetariska på menyn var dumplings och en vårrulle och det var inte riktigt vad magen kurrade efter just då. Får bli en annan gång.

Som slutkläm vill jag ändå säga att läsningen är en rätt bra distraktion i denna väntan. Ett pålitligt mål, på något sätt.

Haha, den var bra. Not.

När man kontaktar adoptionsorganisationen för att fråga om man ska ändra i ekonomiblanketten och möts av ett förstrött "Nä, ni har ju inte väntat så länge ännu så det där kan ju hinna ändras".


via GIPHY

Äh, jag älskar Barnens Vänner, de är proffsiga och samtidigt personliga. Men ni vet hur kinkig man kan känna sig i sin väntan. "Inte så länge" är väl just inte så länge i sammanhanget. Fast vi har ju de där tre ofrivilligt barnlösa jularna bakom oss, även om vi bara stått i kö i elva låååååååååånga veckor. Och en dag.

En trevligare grej: Att betala in 2100 kronor till BV nu visade sig vara för mycket denna vända. Eftersom vi väntar på ett barnbesked, så ska vi bara betala in 400 kronor det här året. Det är en bra deal. Som jag förstått det fungerar det in så hos Adoptionscentrum när man väntar på barnbesked via dem? Rätta mig om jag har fel. De har i alla fall snällt tagit emot 2900 kronor av oss.

Elva veckor

I dag har vi stått i St Lucy-kön i elva veckor och jag väljer att uppmärksamma det genom att dela med mig av en sång som beskriver träffande hur barnlängtan känns. Här finns den att lyssna på i ett Youtubeklipp.

Sång: Sarah Dawn Finer
Text: Mauro Scocco

Till dig
Till dig
som ännu inte har nåt namn, du är bara en dröm jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge, jag har väntat länge nu känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna ditt lilla huvud mot min arm, lilla stjärna utan namn 
Innan åren springer bort innan det är försent, jag är bara en bland miljoner som längtar jag vet tro mig jag vet
Till dig 
som jag vill se växa upp, torka tårar från din kind få dig att skratta att vara still 
Till dig
ett löfte som du får, jag lovar att älska dig så mycket som det bara går

Viktigt ämne: Mellanförskapet

Jag blev tipsad om en intressant text som handlar om det mellanförskap en adopterad ofta kan känna. Hur ska man förklara det sakligt utan att själv uppleva det? Men jag tolkar det som att inte minst adopterade kan uppleva främst två mellanförskap:
1. Man känner sig inte helt accepterad som svensk av samhället eftersom många "svenskar" inte ser ut som en själv och det är svårt att finna förebilder. Samtidigt känner man inte igen sig i invandrares bakgrund eftersom man är uppvuxen i en "helt svensk" miljö genom att man inte pratar något annat språk än svenska och det är svenska traditioner i hemmet, till exempel.
2. I Sverige ser man som sagt inte "typiskt svensk" ut och känner sig utanför. Besöker man sitt ursprungsland ser man ut att "höra hemma" där men känner sig som en turist i ett främmande land.

Inte helt lätt saker att prata om, menar skribenten på vardagsrasismen.nu:
"Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam."

Och det är väl det här som gör att jag tycker det är så viktigt att tidigt känna in och prata om sådana här frågor med sitt barn, eller snarare lyssna in vilka funderingar som finns där, innan någon annan gör det. För det är så svårt för mig, som inte är adopterad, att sätta mig in i mellanförskapet. Jag kan bara försöka förstå. Jag tänker att det kanske är som andra saker i livet. Finns det där, så finns det där. Det går inte att sopa under mattan, vad nu det skulle kunna tjäna till, och då är det lika bra att försöka finna verktygen att leva med det. En praktisk sak för mig som förälder är att finna förebilder som mitt barn kan känna igen sig i, till exempel, barn som vuxna. Anstränga mig för att hålla kontakt med andra familjer med adoptionsband är ett annat exempel, gärna från samma barnhem. Uppmuntra, men inte tvinga, mitt barn att besöka sitt ursprungsland och självklart veta att vi står bakom henne eller honom om önskan finns att nå den biologiska familjen. Det finns nog många fler, förhoppningsvis, bra sätt. Det handlar väl helt enkelt om att leva som man lär, ungefär. Säg inte bara att det finns andra som är adopterade, visa att förebilderna finns där, fråga hur barnet skulle känna inför att besöka sitt ursprungsland tillsammans eller ensam.

Här kan du läsa hela texten på vardagsrasismen.nu. Så svårt men viktigt ämne, som väl ingen bättre kan beskriva än någon som själv vet hur det är att uppleva mellanförskapet.

Var landar storken nästa vecka?

På nyårsafton kom det sjätte graviditetsbeskedet! De senaste fyra veckorna har vi faktiskt tagit emot ett graviditetsbesked i veckan, eller om det är fyra besked på tre veckor. Helt otroligt - eller bara åldern. Utöver det har det varit ytterligare några gravidnyheter, men lite mer ytligt bekanta. Jag och Tobias skojar lite om vilka som kommer meddela tillökning nästa vecka.

Handen på hjärtat så är det väldigt skönt att dessa glada storknyheter, som ju duggar så tätt, inträffar nu och inte i våras när vi var nedbrutna av den sista misslyckade ivf:en. Då hade jag nog nästintill brutit ihop, inte för att missunsammheten är klädsam men för att hjärta och sinne ibland inte riktigt fungerar rationellt. Och kom igen - vem med en misslyckad ivf färskt i minnet skulle palla med sex graviditetsbesked på kort tid utan att det bekom henne? Den kvinnan vore sjukt imponerande eller gjort av stål.

Nu känns det däremot hellugnt och roligt! Vi har vår spännande resa parallellt med graviditetsbeskeden och det är mysigt på något sätt.

Apropå den där väntade tillökningen nästa vecka, så vore det ju verkligen kronan på verket att nås av nyheten att storken hittat till någon som väntar barn från St Lucy! Jag tror inte att det kommit något barnbesked därifrån sedan september. I så fall har det kommit lika många barnbesked via vår organisation därifrån år 2015 som året innan, fem. Jag vet ju att vi är minst tio par härifrån som väntar och längtar, så låt oss hoppas på fler besked än så det här året.

Något som graviditetsnyheterna fått mig att fundera över är att jag längtar efter att få höra någon vän berätta att de är på gång att adoptera eller rent av meddela ett barnbesked. Vi kommer ju lära känna många adoptivföräldrar genom just adoptionen. Men jag undrar om det kommer finnas några vänner sedan tiden innan som också går igenom en adoptionsprocess. Det vore häftigt att få dela de upplevelserna.

Garderoben fylls på

Nyår firades i goda vänners lag i Stockholm. 2015 avslutades med tapas och nya året inleddes med bananasplit. Så var det förstås lite fyrverkerier och så sällskapsspel däremellan.

Trippen till huvudstaden resulterade i en Polarn o. Pyret-tröja, som jag ju suktat efter lite, på rea dessutom. Mysigt att fylla på garderoben (även om just den inte finns ännu) pö om pö. Jag kikade på en tjocktröja också, som inte var på rea. Men det känns lite lurigt när vi inte vet årstiden när vi får vårt barn plus att vi inte har en susning om hur gammalt vårt barn är och vilken storlek vårt barn har på kläder. En knodd kan ju dessutom hinna växa mycket på ett halvår. Så sådana plagg, om de inte riktigt skriiiiiker efter en, får vänta tills vi vet åtminstone lite mer.

                                                                                               

Bärselar och tapeter

När vi var i Gimo blev jag blivit tipsad om märket Ergobaby (tack Linda!), så något därifrån kommer vi nog köpa efter att ha undersökt saken närmare. Det känns så skönt att få halvkoll. Vi hade tänkt att ordna med en sådan så snart som möjligt i och med att vi vet att det kommer vara väldigt praktiskt att ha en. Men så slänger man ut frågan i adoptivmammagruppen om någon har en "hel och ren" till salu och så kommer alla dessa val igen. Finns ju en massa sorter bara inom detta märke! Vi hade tänkt oss "original" eller "ekologisk". Men så säger någon att sportvarianten är bäst när man har lite äldre barn, medan en annan gillar resevarianten bättre. Positivt ändå att flera rekommenderar märket! Då har man någonstans att börja nysta.

Det bästa, men tricksigaste, rådet är att vi provar bära ett barn (i "rätt" storlek) i selar i affären för att se vilken som känns bäst. Fast då kommer man ju lite till grundproblemet, något eget barn förfogar vi ju inte över så då ska man hitta någon annans och de som vi är kända för finns ju inte direkt i närheten.

Det är småjobbigt att tro att man hittar en lösning, något vi kan fixa redan nu. Ha något att göra, sysselsätta sig med - och så dyker tusen nya frågor. Men så är det ju faktiskt helt underbart också, att det finns en grupp att ställa frågan i och så kommer en massa smarta tips och engagemang. Det uppskattas.

En annan "fixa tidigt"-grej är tapetseringen av barnrummet. Häromdagen var vi in till Colorama för att kika på tapeter till barnrummet - oj, det finns det mycket av! Vi såg tapeten som vi tänkt oss tidigare. Den är fortfarande en stark favorit, nu tillsammans med denna som också är en dyrgrip från Ferm living. Vi handlar helst via den lokala butiken snarare än över nätet, så det känns bra att de har möjlighet att beställa grejerna.

Biträdet i butiken halvkänner Tobias, han är ju journalist här på orten, så jag spetsade verkligen öronen när de två började prata om barntapeter. Hon undrade lite trevande om vi hade barn, om det var på gång eller om det var till någon annan vi kikade. Tobias svarade ganska svävande att det väl är på gång.

Hon grattade, sneglade mot min mage och väntade nog på att få höra mer. Men där gick hon bet! Fastän hon berättade att hon var gravid med andra barnet och beräknad till sommaren. Tobias är ju långt ifrån lika extrovert som sin fru. Vore det jag som höll i dialogen hade vi väl inte varit ute ur butiken innan stängning, haha. Men jag kände in Tobias där, var tyst, och kollade av efteråt. Han tyckte helt enkelt att "man behöver inte berätta för alla". Min hemlighetsfulle och eftertänksamme man. Tänk om jag kunde besitta den behärskningen ibland.