Viktigt ämne: Mellanförskapet

Jag blev tipsad om en intressant text som handlar om det mellanförskap en adopterad ofta kan känna. Hur ska man förklara det sakligt utan att själv uppleva det? Men jag tolkar det som att inte minst adopterade kan uppleva främst två mellanförskap:
1. Man känner sig inte helt accepterad som svensk av samhället eftersom många "svenskar" inte ser ut som en själv och det är svårt att finna förebilder. Samtidigt känner man inte igen sig i invandrares bakgrund eftersom man är uppvuxen i en "helt svensk" miljö genom att man inte pratar något annat språk än svenska och det är svenska traditioner i hemmet, till exempel.
2. I Sverige ser man som sagt inte "typiskt svensk" ut och känner sig utanför. Besöker man sitt ursprungsland ser man ut att "höra hemma" där men känner sig som en turist i ett främmande land.

Inte helt lätt saker att prata om, menar skribenten på vardagsrasismen.nu:
"Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam."

Och det är väl det här som gör att jag tycker det är så viktigt att tidigt känna in och prata om sådana här frågor med sitt barn, eller snarare lyssna in vilka funderingar som finns där, innan någon annan gör det. För det är så svårt för mig, som inte är adopterad, att sätta mig in i mellanförskapet. Jag kan bara försöka förstå. Jag tänker att det kanske är som andra saker i livet. Finns det där, så finns det där. Det går inte att sopa under mattan, vad nu det skulle kunna tjäna till, och då är det lika bra att försöka finna verktygen att leva med det. En praktisk sak för mig som förälder är att finna förebilder som mitt barn kan känna igen sig i, till exempel, barn som vuxna. Anstränga mig för att hålla kontakt med andra familjer med adoptionsband är ett annat exempel, gärna från samma barnhem. Uppmuntra, men inte tvinga, mitt barn att besöka sitt ursprungsland och självklart veta att vi står bakom henne eller honom om önskan finns att nå den biologiska familjen. Det finns nog många fler, förhoppningsvis, bra sätt. Det handlar väl helt enkelt om att leva som man lär, ungefär. Säg inte bara att det finns andra som är adopterade, visa att förebilderna finns där, fråga hur barnet skulle känna inför att besöka sitt ursprungsland tillsammans eller ensam.

Här kan du läsa hela texten på vardagsrasismen.nu. Så svårt men viktigt ämne, som väl ingen bättre kan beskriva än någon som själv vet hur det är att uppleva mellanförskapet.