Tänkvärt videoklipp

"Who we truly are is found inside".
Så självklart, kan tyckas, men ibland värt att påminna sig själv och andra om.

Viktigt ämne: Mellanförskapet

Jag blev tipsad om en intressant text som handlar om det mellanförskap en adopterad ofta kan känna. Hur ska man förklara det sakligt utan att själv uppleva det? Men jag tolkar det som att inte minst adopterade kan uppleva främst två mellanförskap:
1. Man känner sig inte helt accepterad som svensk av samhället eftersom många "svenskar" inte ser ut som en själv och det är svårt att finna förebilder. Samtidigt känner man inte igen sig i invandrares bakgrund eftersom man är uppvuxen i en "helt svensk" miljö genom att man inte pratar något annat språk än svenska och det är svenska traditioner i hemmet, till exempel.
2. I Sverige ser man som sagt inte "typiskt svensk" ut och känner sig utanför. Besöker man sitt ursprungsland ser man ut att "höra hemma" där men känner sig som en turist i ett främmande land.

Inte helt lätt saker att prata om, menar skribenten på vardagsrasismen.nu:
"Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam."

Och det är väl det här som gör att jag tycker det är så viktigt att tidigt känna in och prata om sådana här frågor med sitt barn, eller snarare lyssna in vilka funderingar som finns där, innan någon annan gör det. För det är så svårt för mig, som inte är adopterad, att sätta mig in i mellanförskapet. Jag kan bara försöka förstå. Jag tänker att det kanske är som andra saker i livet. Finns det där, så finns det där. Det går inte att sopa under mattan, vad nu det skulle kunna tjäna till, och då är det lika bra att försöka finna verktygen att leva med det. En praktisk sak för mig som förälder är att finna förebilder som mitt barn kan känna igen sig i, till exempel, barn som vuxna. Anstränga mig för att hålla kontakt med andra familjer med adoptionsband är ett annat exempel, gärna från samma barnhem. Uppmuntra, men inte tvinga, mitt barn att besöka sitt ursprungsland och självklart veta att vi står bakom henne eller honom om önskan finns att nå den biologiska familjen. Det finns nog många fler, förhoppningsvis, bra sätt. Det handlar väl helt enkelt om att leva som man lär, ungefär. Säg inte bara att det finns andra som är adopterade, visa att förebilderna finns där, fråga hur barnet skulle känna inför att besöka sitt ursprungsland tillsammans eller ensam.

Här kan du läsa hela texten på vardagsrasismen.nu. Så svårt men viktigt ämne, som väl ingen bättre kan beskriva än någon som själv vet hur det är att uppleva mellanförskapet.

Länktips

Mamman Laura Willard har sammanställt några tänkvärda svar på frågor om adoption i "9 things this adoptive mom would like everyone to know".  Det går att läsa om bland annat här på svenska och här är originalet på engelska. Min svärmor tipsade mig om länken och senare såg jag den rekommenderas i "adoptivmamma"-gruppen på Facebook.

Två länktips om rasism

Svart lucia är en dokumentär som sändes förra året i Sveriges Radio. Den går att lyssna på här. Man tappar hakan över hur mycket hat och lite eftertänksamhet det finns hos en del människor. Dokumentären handlar om 14-åriga Astrid som var lucia i tv och det hat hon fick utstå av människor som inte ansåg att hon såg tillräckligt svensk ut för att få vara lucia. Skrämmande men reportern lyckas också gå till botten med frågan, vad som får till synes vanliga människor att spy ur sig hat och rasism på nätet, när två personer som skrivit hatiskt reflekterar över sina kommentarer ett år senare. Så modigt av den unga tjejen att ställa upp och berätta om sina upplevelser tycker jag!

Jag har ännu inte sett kvällens Korrespondenterna. Men det handlar om det vita skönhetsidealet i världen och torde vara rätt intressant. Gripande vad människor tar sig till för att försöka ändra hudfärg. Jag ska kika på programmet vid tillfälle. 

Vilka bloggar läser du?

Bara en liten notis, som vi tidningsfolks säger: Den som scrollar ner på sidan kan se några adoptionsbloggar som jag länkar till. Listan växer sig lite längre för varje vecka som går. Skriver du om adoption, eller har du ett bra tips på någon som gör det, så kommentera gärna!

En lösenordsskyddad blogg som jag tipsats om och sedan verkligen sträckläst är emiliskrypin. I så många avseenden var det som att läsa sina egna tankar och känslor. Ja, det hände sig då och då att jag tappade hakan för att det i så otroligt stor utsträckning var som att läsa om sig själv. En fantastisk skribent med många bra tips, i mitt tycke!

Som sagt, några andra exempel på adoptionsbloggar hittar ni längre ner, ni ser ju vartåt fingret pekar.

Några länktips om längtan

Jag köpte en present till min man tidigare i helgen. Drömmen om ett barn är skriven av Tobias Åkerman. Han berättar om sin längtan efter att bli pappa. Boken kom ut för knappt en månad sedan. Jag ska läsa den så snart jag orkar, så snart min man läst ut den.
Här finns en intervju med författaren.

Klara Zimmergren kom ju ut med sin bok Längtan bor i mina steg tidigare i år. Den boken rekommenderar jag varmt, tror jag nämnt den tidigare i bloggen. Boken är skriven med värme, humor och sorg. Här finns en ganska färsk intervju med Klara Zimmergren.

Om ni liksom jag missade dokumentärserien Drömmen om ett barn som gick på trean för några år sedan, så finns den på deras webb. Jag har sett första avsnittet och kommer antagligen att se resten.

Lyssningstips

Om ni liksom jag, är en svamp när det kommer till att suga åt sig reportage/berättelser om ofrivillig barnlöshet, så har ni säkert redan lyssnat på dessa två. Men för er som inte hittat till de här sommarpratarna om ofrivillig barnlöshet tidigare, så kommer länkarna här:

• David Batras sommarprat

"Knulla, knulla, knulla, knulla. Du kommer säkert glömma det mesta jag säger, så därför börjar jag med det viktigaste. Knulla, knulla, knulla. Ligg med varandra. Gärna nu på en gång, så kan ni lyssna på programmet efteråt och få reda på varför det är så himla bråttom."  

– David Batra

• Klara Zimmergrens sommarprat

"Kan det vara en sådan dum idé egentligen? Att rota fram en gammal kåldocka eller något ur sin gamla leksakslåda och bädda ner den i en barnvagn, gå ut och gå. Sätta sig och fejkamma lite på en bänk. Hänga i BVC:s väntrum bara för att få känna hur det känns, hur det känns att vara med." 

– Klara Zimmergren

Skratta, gråt, känn igen dig eller bara lyssna.