Barnlösheten är min koala. Ibland lika liten som en myra, andra gånger långt större än jag själv. Men alltid där. Ja, för så är det. Innan dagen är slut har barnlösheten aldrig varit så liten att den inte finns, men aldrig heller större än att jag orkar bära den. Allra oftast "bara är" den.
Jag tänker till skillnad från de stora nederlagen vi upplevt vid ivf:erna eller innan dess, då ett misslyckat försök verkligen innebar att hämta kraft och börja om från noll. Vi kom inte närmare vårt barn i den bemärkelsen. Möjligen vid den ovissa ruvningen, som mentalt var smärtsam och förväntansfull samtidigt. Då var vi som närmast när vi visste att vårt barn kunde finnas ett graviditetstest, två veckor, bort. Höga toppar och djupa dalar, höga toppar och djupa dalar.
I dag kan dagarna kännas långa, ingen ny chans på gång som med ivf:en, men vi har en större garanti för att vi faktiskt kommer närmare vårt barn för var dag som går även om det dröjer. Ja, när vi väl får barnbesked dröjer det ytterligare drygt sex månader innan familjen är samlad hemma. Adoptionsväntan, nu väl i kön, upplever jag som nästintill en plan kurva men med några få toppar och dalar.
Och jo, tackar som frågar, i dag är koalan ungefär lika stor som just en koala kan vara (lite större än på bilden, alltså).
Ja man lever med adoptionen varje dag, känner verkligen igen det. Men plötsligt är ni på andra sidan och man kan så långsamt börja känna andra känslor igen som fyller det rum som adoptionen tagit. Sen är det mycket adoption hela livet tror jag, och tyvärr en del extra jobb m papper och sånt väl hemma m barn m,
SvaraRaderaJa, kan tänka mig det. Just nu är de där pappren väldigt efterlängtade, men får se hur det känns på andra sidan mitt i vardagsstressen ;)
RaderaVäldigt fin text och bra beskrivet, jag kunde direkt känna att beskrivningen passade även hur jag upplever det. Igår tog vi vår första IVF- spruta. Vad märkligt du känns trots att det också känna märkligt att det inte känns märkligt just för att hela processen har blivit så normal för oss. Tack för din blogg och att du delar med dig!
SvaraRaderaHaha! Hög igenkänningsfaktor på att det känns märkligt men ändå "helt normalt" ungefär.
RaderaTack för att du läser!
Oj vad jag gillade och kände igen mig i detta inlägg! Så pass att jag skickade länken till alla mina tjejkompisar och skrev: "den här tjejen är så duktig på att sätta ord på känslor som jag har så svårt att beskriva. Jag hade kunnat skriva det här inlägget själv". Mina tjejer som är väl insatta i allt jag gått igenom gillade verkligen inlägget och särskilt din koala-metafor (jag med!).
SvaraRaderaJag började följa din blogg vid årsskiftet då jag och min man definitivt bestämde oss för att adoptera. Vi har varit ofrivilligt barnlösa i 2 1/2 år och har fått tre embryon insatta som inte velat stanna kvar. Jag har varit positiv till adoption så länge jag kan minnas men min man behövde lite mer tid. Jag läser ofta dina inlägg högt för honom, det känns så kul att få ta del av er resa, tankar och känslor eftersom ni ligger steget före oss :)
Åh, så rart skrivet av dig! Blir ju alldeles smickrad här. All lycka till er!
Radera