Allt kan hända

God fortsättning på er!

Nu har jag ett sånt där pirr i kroppen. Vardag igen, förhoppningar om att få åka i februari och "allt kan hända". Ja, jag väntar på det stora samtalet.

Julen var lugn och mysig. Vi har semester veckan ut och sen ett par strödagar. I morgon ska vi skicka bilder på lite måltider (frukost, lunch och middag) som lillebror kan förberedas på. Så tänkte vi knacka ihop en videosnutt från hans rum också, om storasyster vill samarbeta där.

Jag såg nyligen nyhet om att Level 2 i Taiwan förlängs till 10 januari i och med omicron-varianten. Återstår att se om det förlängs ytterligare och hoppas på att det inte stramas åt värre än så.

En tiopoängsskype

I dag var det dags för den absolut mysigaste skypeträffen hittills skulle det visa sig. Vi lekte, skrattade, pratade. Han var så med stor del av tiden. Dessutom var det samma tolk som när vi skypade med och träffade Hanna.

Nu räknar vi veckorna. Det är givetvis fruktansvärt långt till februari, särskilt eftersom vi inte ens vet om vi får åka då. Inget datum sagt ännu. Samtidigt har jag bara en jobbdag kvar i december. Hanna har tagit lov och börjar skolan 11 januari ... Vips, är vi inne i februari och då blir det fullt sjå inför avresa. Det känns som att vi kan greja det. Bara, bara, bara vi får åka någon gång. 

Att få de här stunderna med Alfred ger mig hopp och drömmar för framtiden. Jag tänker på hur vår sommar kommer se ut, vad föräldraledigheten tillsammans kommer innebära och hur relationerna i vår familj kommer växa och vad familjebanden kommer betyda. 

Jag ser det inte som särskilt tungt att Alfred är äldre än vad Hanna var, det tunga är ju att vi vetat så länge vem vi väntat på. Vi anar också att hans separation blir tuffare och hans sorg större ju äldre han blir. Samtidigt har han kunnat förberedas på ett helt annat sätt, i den mån det nu går, i och med att han är just äldre. Det märker vi inte minst på Skype att han åtminstone känner igen oss och pekar på Tobias när de frågar "Var är pappa?" och så vidare. Fostermamman bad oss också att skicka några bilder på frukost, lunch och middag så att hon kan förbereda honom på det sättet. Hon är så fantastiskt mån om honom och det skänker mig ett lugn. December och januari, nu jävlar är det gasen i botten mot februari.

Mentalt sikte på februari

Jag frågade Barnens Vänner tidigare i veckan om januari verkar kört att få åka i och jo, så är det nog. Nu får vi ställa in fokus på slutet eller möjligen mitten av februari. Luften gick liksom totalt ur mig i fredags. 

Ja, det innebär troligen noll karantändagar. Men tänk så har landet hunnit stänga återigen innan vi hinner sätta oss på planet? 

Det har legat som en blöt filt över mig hela helgen. Men sen i dag på eftermiddagen kände jag att oron ändå börjat släppa något och jag kan mentalt ställa in siktet på februari. Herregud. Över ett år efter det stora samtalet, det är en tung milstolpe att passera. Men, men. Om vi kommer iväg då så har vi hunnit få tredje dosen, slipper karantänhotell och kan troligen göra fler utflykter då landet öppnat upp mycket mer. På det sättet blir det bättre för Hanna. Jag försöker också tänka att även om vi både för vår och Alfreds del hade mått bäst av att få varandra i förrgår, så är en månad hit eller dit inte stor skillnad i det långa loppet.

I dag har en krasslig Hanna, som coronatestas imorrn, klätt granen. Farmor har lämnat varsin fin julgranskula till henne och lillebror. En väldigt konstig jul för oss vuxna det här året, med en oro och en saknad. Men 21 december har vi fått skypetid, en fin julklapp.

Hon påminner mig om allt det fantastiska

I morgon har det gått fem veckor sen ärendet var upp i domstolen. Nu börjar det verkligen närma sig något hoppas vi. 

Samtidigt inser vi att vi får skjuta fram förhoppningar om mitten av januari, allt eftersom vi närmar oss mitten av december blir det mindre troligt. Så kommer alltså kinesiska nyårsfirandet, lite olägligt ur vårt perspektiv, i slutet av januari och sträcker sig en bit in i februari. Men vi ser ju att vi lägger tid bakom oss hela tiden, framåt marsch.

Ibland är jag så uppe i processen att jag missar att vara "här och nu". Men Hanna är bra på att påminna mig om allt det fantastiska i livet. Helt otroligt att hon bara har en vecka kvar till sitt allra första jullov.

Det är både roligt och stressande att jobba nu. Jag vet inte riktigt hur mycket jag hinner dra igång och vad jag bör se till att ha hunnit avsluta. Men det där brukar ju lösa sig när det måste.

Checklistor in the making

Vi vet inte hur öppet Taiwan kommer vara när vi får åka. Men jag behöver ju sysselsätta huvudet med något när mitt broderi är avklarat, så då är det listor över vad som finns att göra och äta i Taipei och Tainan som påbörjats. Har lagt in en del adresser, cirkapriser och "Bra att veta". 

Om vi får åka i januari så är det årets kallaste månad, med temperaturer på cirka 13-16 grader. Kan blåsa och regna något i Taipei, medan Tainan ofta är lite soligare. Februari räknas som sista vintermånaden. Tobias som bränner sig lätt, njuter av denna vetskap. När vi var i Taiwan 2017 simmade vi i svett under maj månad då. 

Löjligt!

Tur att det var denna vecka och inte förra ... Ja, jag kunde knappt hålla mig för skratt när återigen en kollega kom tillbaka från sin föräldraledighet innan jag ens hunnit påbörja min! 

Löjligt! Hör du mig övre makt om du finns, det är löjligt.

En klapp till Taiwan

Nu är vi inne i december, fortfarande hoppfulla att kanske få åka i januari men inte hört något ännu. Inte heller någon skype inbokad. 

Tystnaden var bedrövligt olidlig förra veckan och den dessförinnan men denna vecka är jag oväntat lugn. Det är nog i och med att jobbet är allt annat än lugnt och jag plötsligt upplever att dygnet har orimligt få timmar. Så jag sysselsätter mig. 

Förra veckan frågade vi om vi får skicka en julklapp till Alfred och det är ok, men vi behöver ombesörja själva att klappen kommer till Taiwan och barnhemmet. Inte lätt med tull och post, men tror det löser sig. På grund av nämnda få timmar på dygnet blir det inte något storslaget utan det George-gosedjur han sett på Skype samt också klistermärken.

Inga skräckscenarier denna vecka. Jag är nog inte mindre rädd egentligen, utan bara lite trött och matt. Så jag orkar inte bekymra mig över det jag inte kan påverka.

Tänk om, tänk om

Det är verkligen att bara hanka sig fram nu. Jag tror en stor del av min nedstämdhet i väntan hänger ihop med ovissheten. 

Tänk om smittspridningen eskalerar i Sverige och vi inte får åka? Tänk om Taiwan går i total lockdown igen innan vi hinner åka? Tänk om, tänk om ... Skräckscenarier som jag försöker rycka bort poppar upp som ogräs i mitt huvud. Tillsammans med små orosmoment som ändå är lättare att hantera som "Tänk om det blir ännu mer jättedyrt än vi tänkt", "Tänk om vi måste bo i varsitt rum" eller "Tänk om bara en av oss får åka".

Den största nervositeten är ändå det mantra som vi har i hela processen tills vi får adoptionen helt bekräftad, att det faktiskt sker något i sista stund som gör att det inte är aktuellt att vi får bli hans föräldrar. En fruktansvärd sorg och krasch för vår del i så fall givetvis och otroligt svårt att ta Hanna igenom. Samtidigt, om ett sådant scenario skulle inträffa, så är det ju troligast för att förutsättningarna förändrats för en biologisk förälder eller släkting som då kan och vill få en chans att ta hand om barnet och faktiskt kämpar för att få göra så innan det på riktigt, på riktigt är försent. Det får man ju då se som en stor lycka för dem och något som vi förstås aldrig skulle vilja stå i vägen för. Man får ha två känslor i huvudet samtidigt.

Ja, det är denna typen av "Tänk om"-tankar som annars är så lätta att parera men som gör mig så förbaskat skör just nu. Åh, om vi bara kunde få det där samtalet om att boka biljetterna. Kom igeeeen nu då! Två, eller fyra, eller några till, veckor kvar tills det ringer. Men ytterligare en dags väntan bakom oss och förhoppningsvis en dag framåt för vårt ärende.

Samma måne, samma sol

Vad gör man när väntan är outhärdlig? Jo, man ringer sin adoptionsorganisation och de stöttar  tröstar och peppar. Och är rätt neutrala, förstås. För de törs inte säga ett tidigt datum utan säger det som oftast är. 6-8 veckor efter domstolsdatumet kanske vi får ett datum cirka 4-5 veckor fram i tiden, till vilket vi kan boka biljett.

Så man får ett svajigt datum, mitten av januari, att förhålla sig till. 

Detta tar näst intill knäcken på mig just nu. Det är nu över ett år sen som det första samtalet kom redan efter ungefär åtta månaders väntan i St Lucy-kön. Sedan var det väntan på "riktiga" samtalet i januari drygt tio veckor senare. Med Hanna var väntan så annorlunda, väntan på barnbesked var något längre, men väntan på resebesked var ju mycket kortare. 

Det är bara att försöka se att vi tar oss framåt. Just nu känner jag att någon dra-aa-aar mig i ett koppel framåt medan jag nästan vill stå kvar, inte för att stå stilla i väntan utan bara inte alltid riktigt orkar röra mig ur fläcken. Jag är så vansinnigt trött på att vänta. Ja, motivationen är det lite sisådär med då och då.

Men jag var på en väldigt trevlig after work i fredags och på bussen hem såg jag månen och tänkte att snart är det morgon i Taiwan men just nu ser vi samma måne. 

Den outhärdliga väntan part 193527

Väntan är jobbig nu men jag ser ju att vi lägger tid bakom oss och förstår att det är bra. Vi roar oss med att försöka bryta vardagsmönster. I dag var jag, Hanna och farmor till Pinchos lite "bara för att" medan Tobias och hans pappa var på bio.

Det är ganska mycket på jobbet, så arbetsdagarna formligen rusar iväg på gott och ont. Min chef förtränger nog hur nära Taiwan och nästan ett års föräldraledigt faktiskt kan vara. Det hinns liksom inte med att tänka på och råkar man göra så drabbas man av ett mindre behagligt stresspåslag. Ingen "fasa ut sig i lugnt tempo" här inte.

Jag vet en familj som får åka snart och en strimma hopp tänds att tänk om vi faktiskt får lyfta före årsskiftet. Åh, det är ett så starkt hopp fast chansen är så extremt minimal. Det skulle vara väldigt skönt att få ett datum nu, det är väl främst det som börjar bli outhärdligt. Men det är ju troligtvis ett par veckor bort innan vi får ett datum. Vad sägs om 27 december? Kanske skulle fråga domstolen och St Lucy om det, eller så bara bestämmer jag att vi kör på det!

Att brodera bort sorgen

Ja, vi hade Skype som var fantastiskt i fredags och nya bilder kom i dag. Men jag tänkte egentligen börja i en annan ände.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att pausa Matematik 2a, ett klokt beslut. Matte är svårt och jag hade svårt att mäkta med tempot. Sätta mig in i något totalt nytt ett par dagar, in i nästa nya mattetermer innan andrum och så fortsatte det. Nu har jag boken, har nosat vid ämnet och är bättre förberedd någon gång under nästa år.

Så nu broderar jag. Det började med att jag beställde ett broderimönster till en julkalender, som nu så här i efterhand visar sig inte hinna fram i tid, men i väntan på julkalendern tog jag upp ett gammalt broderi. Så har jag suttit och har jag inte broderat har jag jobbat, ungefär. Nu har jag jobbat undan det mesta. I gästrummet har jag kommit så långt jag kunnat med packningen som är ganska pausad i och med att jag nu förstått att när resebeskedet kommer är framförhållningen så pass god att vi redan nu kan förstå att vi inte åker nånstans i december. Domstol i torsdags, Skype med livlig, social och glad kille i fredags. Han känner igen oss, han skrattar med oss, han vill visa saker för Hanna. Vi fick fler bilder i dag, så där att det högg till. Man tror inte man kan längta mer än vi gjort och så sköljer en sådan stor våg av längtan över en. 

Nu står tiden stilla och i detta har jag tappat bort min broderinål! Letat som en tok med ficklampa, i gömmorna efter annan men det är värre än en höstack. Så blir jag nu lite ledsen och tänkte först "Vad fånigt. Jag kan åka till Ica men orkar inte och köper ju en ny i morgon". Men jag förstår ju vad de blanka ögonen bottnar i. Den där broderinålen är ju min flykt från väntan, tomheten, tystheten. 

Lesson learned, ha minst fem nålar och helst i samma låda så de går att hitta. Men kanske också bra att jag tvingas stanna upp och känna en stund, tillåta saknaden.

Hanna ville inte heller denna gång ta en "Nu är det Skype"-bild som minne till lillebror.

Nu hoppas vi att det pratats om oss

I dag vid frukosten slogs jag av att ja, nu har nog vårt ärende varit upp i domstolen. Så jag förklarade för Hanna så verkligt det går, att "Nu är klockan tre på eftermiddagen i Taiwan och det betyder nog att domstolen i Taiwan har pratat om oss, att du vill bli Alfreds storasyster och vi hans föräldrar". Det är mäktigt och så är det konstigt, att vi inte är där och talar för vår sak utan det sker utom vår kontroll. 

Hoppas att allt rullade på fint i dag och fortsätter så. I morgon har vi skype, men jag skulle inte tro att de har något att säga om domstolen då, utom att möjligen bekräfta att ärendet inte försenats på grund av sjukdom eller så. Vi får njuta av sällskapet, helt enkelt.

Andas, leva, tänka packning

Ni känner väl mig? Förberedelsernas moder, på något sätt. Jag tänker, lever, drömmer, andas packning just nu. I helgen har jag påbörjat packlista samt också börjat att samla det som ska packas och börjat provpacka så smått. Tvättat i princip alla Alfreds kläder nu också, det gäller att passa på när energin finns.

Ja, det har liksom eskalerat från att jag började samla lite i en hög (bilden innan eskalering).

Vi tror att vi får resa I samband med karantänen, vi grundar det fullständigt på magkänslan. Vi utgår från att vi inte får bo i samma rum, återigen fullständigt på magkänslan. Men vi tänker att det bästa är att dela upp packningen, som om vi har varsitt rum. Jag vet ett par som åkte tidigare i år och skulle bo i samma rum, men fick veta samma morgon de skulle med tåget till Arlanda att de skulle behöva bo i varsitt rum. Puh! Snacka om svettigt att packa om inför karantänen. Vi lägger mitt och Hannas i en väska, Alfreds och Tobias i en annan. 

Jag ska se till att dela med mig av packlistorna lite längre fram. Karantän och dessutom eventuellt ensam med en sexåring blir ju väldigt speciellt. Jag har tänkt till en del kring lekar och spel så att man kan spela yatzy med pappa medan han är i sitt rum eller med farmor och farfar för den delen. Ett par spel går ju också att ha med, lägga ur från kartong till fryspåsar till exempel. Så tänker jag "inte allt på en gång" utan någon eller ett par små överraskningar att plocka fram varje karantändag. Inte köpa nytt då, utan sånt vi redan har. Herregud, man är så van att fokusera på flygresa när det kommer till barn men här blir ju den en liten fis (apropå det, en pruttkudde är nedpackad).

Jag och Tobias ska nog ta med frågespelskortlek och ha hälften var av korten. Det blir ju säkert ensamma kvällar om vi är i varsitt rum, inte bara Hanna sover ju då utan också Sverige.

Vad önskar man egentligen?

Igår kväll fick jag tips från en annan väntande förälder om en fantastisk nyhet. Taiwan kommer sannolikt att släppa karantänreglerna för inresande från 6 februari, efter det stora nyårsfirandet. Det bygger då på att man är fullvaccinerad. Så där kommer nästa stora fråga för en annan - barn då? Sexåringar vaccineras ju inte mot Covid-19, varken i Sverige eller Taiwan så jag hoppas de är fråntagna regeln i så fall och att det kanske räcker med negativt Covid-test eller att som i Hannas fall när hon är taiwanesisk medborgare är fråntagen reglerna. 

Det är kluvet, för det vore ju fantastiskt skönt att slippa bo på karantänhotell. Samtidigt finns alltid risken för att Taiwan skulle kunna märka i samband med Lunar New Year att smittspridningen ökar och då väljer att stoppa inresandet helt väldigt abrupt. Då kanske vi skulle stå där med skägget i brevlådan. Så jag vet faktiskt inte om jag önskar att få åka i december/januari när karantänreglerna fortfarande finns och vi riskerar att inte få bo tillsammans hela familjen, eller att få vänta till februari och kunna resa normalt (och betydligt billigare) men med risken att vi plötsligt inte kan åka alls på flera månader. Turligt nog ligger ju inte beslutet i våra händer, så att vi kan välja "fel", utan vi får precis som hela processen bara hänga med i vilka beslut som fattas åt oss.

Jag har loggat in på en av våra gamla datorer i dag och då hittar man ju lite mysiga bilder. På detta kort är Hanna ungefär lika gammal som Alfred är nu, han är ett par månader äldre. 

 

18 av 100

Äntligen händer saker. Här hemma är sjukstuga, med två inställda kalas som fått skjutas fram som följd. Men när tiden står stilla här, rasslar det till i Taiwan, som vi anade att det skulle göra.

Den fjärde november tas vårt ärende äntligen uppe i Taiwans domstol. Vi kan inte veta, men vi kan ana att om allt löper på kan det bli så att vi får Alfred i får vård ungefär tio veckor efter det. I så fall kan man räkna tre veckor bakåt för att tänka när vi kan behöva resa, sett till två veckor i karantänhotell och en vecka självkarantän innan den stora dagen. Då är vi och nosar på mellandagarna eller början av januari. Svindlande!

Det jag gjort i väntan nu är att ladda ner listan med alla karantänhotell och letat upp vilka hotell som har rum för familjer med tre personer. Av de drygt hundra hotellen, är det bara 18 vad jag kunnat utläsa. 

Dessutom ser vi ju ut att kunna få resa strax innan årets största högtid, Lunar New Year, som är 1 februari. Det betyder att vi kommer ha tufft att nära inpå hitta ett hotell som tillåter att vi är tre som bor tillsammans. Högt tryck deluxe. Förhoppningsvis lättar reglerna för hemvändande, så att de inte behöver bo på karantänhotell eller i alla fall kan få bo kortare tid. 

Jag har markerat alla hotell som tillåter två eller tre i samma rum och noterat deras mejladresser så vi kan göra massutskick när vi vet datumen. Det kommer inte finnas en chans att tänka utifrån balkong, badkar eller var de bästa restaurangerna med take away finns, utan i första hand vill vi så klart bo tillsammans. Prisskillnaderna är stora, av det jag kunnat utdöma får vi räkna med allt mellan 20 000 kronor och 60 000 kronor för hotell under karantänen beroende på vad som är ledigt. 

Vi har ändå börjat förbereda Hanna på att vi kanske behöver vara i varsitt rum och att då får jag och hon prata med pappa via surfplattan. Det hade känts ofattbart för några månader sedan. Gränserna flyttas verkligen och man vänjer sig successivt. Men visst betalar vi hellre ett lyxigare hotell än att splittra på oss mellan två rum, om vi får möjligheten att välja.

Ett nervöst pirr sprider sig

Dagarna går i ett rasande tempo, inte minst med kalasfirande i antågande för vår blivande sexåring. Nu börjar det dessutom röra på sig i Taiwan. Inte för oss, men för andra och ett riktigt nervöst pirr infinner sig hos mig. Är vi kanske närmare än vi tror? Hur mycket närmare?

Hanna hjälper mig ofta med mattekursen, som går allt bättre. Kanske på grund av nämnda hjälpreda?

En kärleksfull ångvält

Ja, vilken showtime det blev! Lillebror krabat satt inte stilla många minuter utan var verkligen ööööverallt. En riktigt glad kille som lekte och sa "mamma" och "pappa" medan han pekade på oss. Hanna var lite deppig när skypen var slut efter intensiva 25 minuters lekande. Hon kände inte att hon var färdig, inte alls. Så det var roligt att kunna peppa henne med att vi hade några filmer att spela in till lillebror, vilket vi sen gjorde på vår baksida efter skolan. 

Denna gång var sådan fart och fläkt att jag fortfarande känner mig som överkörd av en ångvält, fast en väldigt kärleksfull sådan. Vi hann inte ställa några av våra praktiska frågor alls och det känns ju lite roligt ändå. Vilken fröjd att få se honom skratta och busa och ännu större fröjd att veta att vi betar av tid bakom oss. Framåt, framåt!

It's showtime

I kväll har vi förberett lillebrors rum inför i morgon. Vi blev lite i sista minuten uppmuntrade att ha saker som låter, vilket vi ansträngt oss extra med att leta fram. Sen har vi blivit uppmanade att spela in fler korta filmer, eftersom han har svårt att hålla intresset uppe framför en skärm så länge. Med tanke på det bestämde vi också i kväll att köra skype från plattan, så att vi kan titta runt i huset och vara mer mobila än med en gammal dator som inte klarar att sladden åker ur. Plattan verkar också ha bättre ljud.

Det är så klart fantastiskt med skype, men nu har vi väntat så länge på lillebror, att verkligen bygga denna familj tillsammans, att jag är kluven och känner viss uppgivenhet. Skype är inte bara fantastiskt utan också "ett måste" gör sig påtagligt ibland. Det ska liksom pusslas in i skola, jobb och andra åtaganden. Usch, i vilken otacksam gnällspiksform jag är i kväll. Jag skyller på pandemin och kanske att jag börjat läsa Matematik 2a på halvtid om kvällarna nu, vilket så klart tar mer energi än det ger innan jag vet att jag blir godkänd.

Nåja, i morgon blir det att laga leksaksmat med mixer och kaffebrygg, baka tårtor, plinka xylofon, läsa bok och köra med bilar. Kanske tar vi oss till och med ut till kiosken och lekstugan. It's showtime, Taiwan.

Från köksbordet till tomma stolen

Hela familjen tillsammans runt köksbordet. Det drömde jag om precis innan jag vaknade och direkt jag hörde väckarklockan i periferin kände kroppen och sinnet bara "Nej, nej, NEJ! Våga inte ta ifrån mig detta!". Jag hade många liknande drömmar när vi hoppades på ett plus på stickan och längtade. 

Åh, åh, vad jag längtar efter Alfred.

Hanna också, förstås. Hon påminner oss genom att hon kommer på sånt hon ska berätta för honom, lära honom och visa honom. 

Tidsfördriv

Hobbies just nu:

Desperate housewives

Sellpy och Tradera

Tick, tack, tick, tack ...

Frågor att minnas

Vi har fått nästa Skypetid, 28 september. Jag kan känna att det rör på sig i sakta mak och det är väldigt skönt att det går framåt. Han kanske inte kommer inte hinna ha skostorlek 38 innan vi får varandra?

Jag har börjat samla lite på praktiska frågor till nästa Skype. Så som:

* Vilken klädstorlek har han nu?

* Har han börjat potträna ännu?

* Hur vill han bli nattad på kvällen?

Många andra praktiska frågor, som att mäta foten, känns fortfarande tidigt.

Mars, mars, mars ...

En stilla uppdatering är väl på sin plats. 

I dag fick vi veta att vårt ärende är inplanerat att skickas till domstol i mitten av september. Första reaktionen var att luften gick ur mig, eftersom vår rimligaste gissning då är att få åka i mars månad. Jag tänker på att när väl internationell adoption är beslutat borde det sedan gå undan i den mån det går. Absolut för väntande familjen, men främst för barnet. 

Sen förstår en logisk sida av mig att socialarbetarna har fler ärenden att hantera, vi är inte unika. Flera barn väntar på sina familjer och att ärenden skickas till domstol. Parallellt med allt annat arbete socialarbetare har att utföra, förstås.

Jag tröstar mig med Desperate Housewives och att göra planer för hur vi sysselsätter oss under väntan. Jag försöker tänka ur Hannas perspektiv. Det blir bland annat fjärilshuset, äventyrsbad och hotellnatt. Tips mottages tacksamt!

Att landa i läget

I dag har jag börjat landa i läget och något sånär börjat smälta den mentala tröskeln. 

När ett år övergår i nästa är det lätt att glömma mantrat "Ett par månader hit eller dit, vad påverkar det i långa loppet. Att det finns en bra tillfällig lösning för honom just nu och att rättsprocessen går rätt till är det viktigaste här och nu". Men det är ju så det är och jag ska försöka behålla min mentala hälsa och komma ihåg det.

Det underlättar att jag fokuserar lite på nätshopping. Matsmart samt födelsedagspresenter och julklappar till Hanna, så inte helt överstyr. Jag drömmer om en ursnygg shaved ice-maskin att göra shaved mango, vilket är riktiga Taiwanvibbar. Ska köpa den snart, behöver bara göra lite plats först.

Längre bort eller närmare än någonsin

Om frågan var om det är möjligt att längta ännu mer så visar sig svaret vara en knytnäve rätt i magen så luften går ur-ja. I dag fick vi träffa honom  via Skype. Det var mysigt och rörigt och alldeles nu fånler vi tills käkarna fastnar-underbart. En rätt blyg pojke i främmande miljö trots fostermammans trygga famn. Men många roliga leksaker gjorde att han sken upp och då och då tittade han försiktigt mot oss, inte minst sexåringen som showade så gott hon kunde för att fånga 2,5-åringens uppmärksamhet. Kanske är han lite mer med på banan nästa gång. Men vi var så glada bara att äntligen få kontakt. För trots att jag och Tobias genomgått detta en gång förut, så blev det ju plötsligt verkligare.

Nu har jag fått se honom i realtid och nu känns han längre bort än någonsin, fast vi borde vara närmare än någonsin. Det är väl eftersom vi först hade drömscensriot att få åka i juni-augusti. Men nu står vi här och inte ens november känns realistiskt. Vi pratar antagligen 2022, förvisso förhoppningsvis januari eller februari men aj i hjärtat alltså. När pappren skickas till domstol, vilket vi hoppas sker väldigt snart, är vi troligen 4-6 månader från Taiwan beroende på hur pandemin dessutom påverkar.

Jag vill mata min lilla pojke med jordgubbar och vindruvor och leka med honom ute, allt det som jag fått veta att han tycker om så. Jag vill somna med honom och finnas där när han vaknar, som jag fått lära mig är viktigt för honom. Jag vill, jag vill, jag vill ... 

Snart, snart, snart ... Får väl se till att fylla frys, rensa förråd, läsa kinesiska och brodera under tiden bara. Och sist men inte minst passa på att njuta av känslan att kunna ge min nästan sexåring odelad uppmärksamhet.

Vi ses i morgon älskade du

Älskade pojke. Älskade son. Jag har lagt mig till ro med ett korsord, men visst är det du som tar upp min tankeverksamhet så här kvällen innan det stora samtalet. Vi har testat det praktiska. Teknikens makter är med oss. 

Jag förstår, fast ändå inte, att nu händer något stort. I magen och bröstkorgen känns det som en berg- och dalbana när jag tänker på det. Det är faktiskt en ganska bra liknelse. Sakta uppåt, uppåt, brantare och stanna en stund på toppen lagom för att känna pirret och suget i magen. För det är så läskigt att älska dig utan att ännu vara med dig och det är så läskigt att tänka på att jag måste, ska, göra mitt bästa för att skydda dig från allt ont eller åtminstone finnas där för dig när du kommer ut tilltufsad på andra sidan genom livets små och stora strapatser. När jag väl släpper rädslan i berg- och dalbanan, när vi åker okontrollerat i full fart neråt och det är ingen idé att tänka efter utan bara tjuta och njuta av åkturen, då gör jag just det. Njuter. Njuter av att jag ska få uppleva det stora i att bli mamma till dig, bli tvåbarnsmamma och vara din familj. 

Vi ses i morgon, älskade du.

Städa, plocka, längta skype

I vanlig ordning råder leksakskaos i barnrummen varför sista semesterdagen ägnats åt städning. Ett kärt besvär när det är skypetid på tisdag, men lite motigt att komma igång var det ändå. Nu är vi så gott som klara.

Eftersom vi inte visste när vi får åka till Taiwan, vi hade ju förhoppningar om augusti, bestämde vi oss oss att inte ordna med fritids till Hanna. Vi kände att det skulle bli så mycket nytt att utsätta henne för på en gång. Så nu är det ett väldigt pusslande vi har framför oss, kanske ända fram till november eller december. Tack och lov har vi hjälpsamma föräldrar att lägga pusslet tillsammans med. Skolan har också sagt att hon får börja fritids om vi märker att det inte funkar, så det känns skönt att ha det alternativet också. När sen Alfred kommer är det ju rätt lång tid hon inte går på fritids, eftersom föräldraledig förälder är hemma.

Ju närmare skolstarten vi kommer, desto tryggare känns det och det är ju ett gott tecken. Vi har fått en väldigt fin övergång mellan förskola och skola, även om vi var väldigt nervösa över att det inte är samma slags inskolning som vid förskolestart utan nu är vi beredda på att bara vinka hejdå och sen lämna henne där resten av dagen. Overkligt men allt mer verkligt! Jag tror och hoppas ändå det kommer att fungera bra. 

Vi cyklade förbi skolan häromdagen för att visa min kusin som hälsat på och då lekte flera barn utanför fritids, bland annat en av kompisarna från förskolan. Så kom också rektorn fram samt sen en av fröknarna och båda sa "Hej Hanna!" och frågade lite om vi vet något mer om Taiwan. Ännu mer trygghet laddat i hjärtat. Har jag sagt att jag älskar att vi valde detta lilla samhälle att bosätta oss i?

Visst finns han och nu närmare

Jag hade mina aningar om att tankarna och kroppen skulle behöva lämna Gimo för att uppdatering i adootionsprocessen skulle komma och mycket riktigt skedde så, när jag såg ett mejl att läsa på rastplatsen i Tönnebro.

Tobias jobbar denna vecka och jag och mamma bestämde oss för att boka hotell i Sundsvall för att äntligen hälsa på min kusin med familj ett par dagar.

Mejlet som kom i måndags var kort, med andemeningen "Kan ni skype nästa vecka på tisdag?" och så klart vi löser det. Tänk att skype som från början skulle varit 6 maj, äntligen är inbokat på nytt. Största och gladaste överraskningen var att vi fick ett datum så nära inpå som en vecka när väl frågan kom. Som grädde på moset kom bilduppdatering igår. Åh, han växer och utvecklas så. Lilla fantastiska människa. Dessa små uppdateringar, vilka lyckoinjektioner rätt in i hjärtat. Extra värdefullt när det gått så lång tid att man börjar undra om man inbillat sig alltihopa, att han kanske inte ens finns. Men visst finns han och snart ska vi få "träffa" honom. Komma närmare. 

Vi var alltså i Sundsvall måndag till onsdag och jag som annars mest åkt igenom blev i stort positivt överraskad. Inget slog förstås att träffa sitt 10 månader lilla kusinbarn för första gången. Men det fanns roliga lekparker och förtjusande drakar för barn att klättra på lite här och var. Så var vi också till Norra berget, ett mysigt friluftsområde.

Drakdrottningen och en rädd förbipasserande.

På Norra berget fick barnen prova cirkusaktiviteter och en sån här balansbräda kom Hanna fram till att hon vill göra med farfar. Det blev mycket tjatprat om det samt att en liten behövs till Alfred men hon vill ha sin först. Viktigt.

Vaccinerad - vad väntar ni på?

Andra sprutan tagen igår, Tobias har tid nästa vecka. Bara att lyfta på luren, Taiwan.

Tisdag, tisdag ljuva tisdag?

På tisdag äntligen bör Taiwans Level 3-lockdown minska ner till 2. Det innebär i så fall att det går att samlas 50 personer inomhus och 100 ute varför vi tror att vi snart får åtminstone en tid bestämd för Skype och förstås att domstolen kommer kunna jobba i normalare takt. 

Av det jag kunnat se har heller Tainan heller haft något fall på ett tag. Senaste dygnet har 13 fall rapporterats, varav noll i Tainan och undrar om det inte var alla i Taipei. 

Så skönt, men vågar knappt tro på det förrän det händer.

Oriiiiimligt

Nu har restriktionerna i Taiwan delvis lättat, men vi får logiskt inse att en skypetid till oss inte är det första som händer bara för det. Jag ringde Barnens Vänner igår för att fråga vad lättnaderna innebär för St Lucy. Hon visste inte, men sa att erfarenheten säger att de är försiktiga. Så nej, inte troligt att skype är aktuellt än på ett tag. Jag vill bara skrika "DET ÄR ORIMLIGT!" men jag får släppa och lägga energin på att vara ledig tillsammans med Hanna. Man får ha tillit till processen helt enkelt.

Att hoppa framåt och bakåt

Ibland ser jag så klart och tydligt framför mig att vi är fyra personer i vår familj. Men ofta tycker jag det är rätt svårt att visualisera. 

På måndag, preliminärt redan på fredag faktiskt, har jag semester och det blir förstås skönt. Vid det laget har Tobias första semestervecka passerat. 

Jag är kluven till årets semester trots allt. Om pandemin tillåter blir det ett par nätter i Piteå men i övrigt främst hemester. Det känns märkligt att vara ledig när man väntar på "den stora resan" men har den så vansinnigt långt framför sig och egentligen knappt kommit längre än för två månader sen vad det verkar som. 

Fyra veckor går ju tämligen fort och det är väl skönt på det sättet, att ha de fyra veckorna bakom sig och få ladda för nästa steg. Ja, det är väl där den udda känslan är. Att vilja få det överstökat, fast så klart ändå inte. Svårt att vara i nuet just nu, verkar visst inte göra annat än hoppa framåt och bakåt i tiden.

Jag behöver nog en uppdateringsdos snart, för att påminnas om hur riktig väntan faktiskt är. Och att han har det bra i väntan. Hanna klappade på kudden bredvid sig i sängen igår kväll. Hon sa "här får Alfred ligga sen". 

Att hålla avstånd

Nu håller vi verkligen tummarna för 12 juli. Det ser ut som att åtminstone delar av Taiwan öppnar då och låt oss nu hoppas att det vi längtar efter ingår där.

Det är en väldigt konstig väntan jämfört med förra gången. Jag får ständigt skjuta längtan framför mig och liksom lägga en deadline framför mig och försöka att inte tänka på det så mycket när också den passeras. Hålla avstånd till längtan. Snart är det semester och det känns skönt att det sammanfaller med att smittspridningen går nedåt i Taiwan.

Väntan, väntan ...

För ett par dagar sedan förlängdes Taiwans nuvarande restriktioner till minst 12 juli. Jag ringde Barnens Vänner och kände ändå viss tröst i att det nog inte spelar roll att vårt ärende inte kommit till domstol ännu eftersom hade det varit där hade det inte gått framåt ändå. Nu när vårt ärende väl kommer dit går det väl förhoppningsvis i normal takt i stället för snigelfart. 

Men det är ju just den lilla biten att det inte ens kommit dit som känns tuff ibland.

Jag såg en nyhet om att i allra sydligaste Taiwan går två städer in i en slags seminivå av nästa Level av lockdown i och med att deltavarianten hittat dit. Det innebär att invånarna inte ens får lämna hemmet för att köpa mat närmsta tre dygnen, utan staten delar ut färdiga kassar med det nödvändigaste vad jag förstod.

Annars ser siffrorna rätt stabila ut i Taiwan. För några dagar sedan var andelen fall uppe i över 100 inrapporterade, kanske på grund av att The dragon boat festival nyss varit. Innan dess har fallen legat på 70-80 flera dagar och nu verkar det vara tillbaka på runt 80 fall.

Vi har i alla fall båda två fått första dosen denna vecka. Så skönt! Nästa dos får vi i augusti.

Gåvor till Taiwan

Den här boken med bilder från Sverige blir det nog till tolken. Hon har kanske tre till likadana från andra svenska familjer, bredvid sju dalahästar. Må så vara hänt. Vi är osäkra på hur väl fosterfamiljen behärskar engelska. Den kan bli till dem också. Jag har letat och letat på nätet efter en med kinesisk text, men där går jag bet. Vågar man sig till Stockholm och Gamla stan eller annat turistigt ställe i sommar kanske det finns att hitta där. Jag ser annars framför mig att man kanske köper någon svensk design, vas eller så, och fyller med svenskt lösgodis i någon fin cellofan till fosterfamiljen. Möjligen något med anknytning till Roslagen där vi bor. 

Sen funderar jag på svenska barnböcker med kinesiska tecken till barnhemmet, men det jag hittat hittills har varit ganska dyrt och inget klockrent. Well, well. Tid har vi ju på oss att hitta det.

Å ena sidan

Nu ska jag vara lite positiv gällande att vi ser ut att få åka så sent, har vi tur så i november tänker vi. Bra grejer med det:

1. Vaccineringen rullar på i Taiwan och här hemma. Tobias har bokat tid för sin första spruta och snart är det min tur att få göra det. Förhoppningsvis innebär det att vi slipper karantän, önsketänker vi!

2. Vi började tänka att vädret är nog ganska behagligt i Taiwan i november? Googlade och fick veta att det i princip kan räknas som bästa månaden vädermässigt. Temperaturen är mellan 18 och 26 grader och det är inte särskilt mycket regn. 

Klart vi hade velat resa helst igår, men om man ska se det lite från den ljusa sidan så finns den sidan också. 

Inte före 28 juni

Livet utanför Taiwanbubblan dundrar på. Men processen i Taiwan står stilla, nu minst till 28 juni i och med att restriktionerna ligger kvar. Det känns konstigt nog lite lättare än sist restriktionerna kom. Det är väl för att jag inte såg mitten av juni som ett troligt datum att det skulle släppas. Eller så är det väl bara vädret. Fast visst är det tråkigt varje vecka som processen står stilla. Men vi kan inget göra, så bara att ta sig igenom det och hoppas ett magiskt datum kommer snart.

Jo, han finns där

Filmerna har letat sig fram till Taiwan och förhoppningsvis snart också till lillebror. Vi fick två bilder på honom i dag. Åh, jag kan inte sluta titta. Jag tar fram bilden då och då, som för att se att jo, han finns där. Han ser glad och trygg ut. Sitter med sin lilla kropp på en (enorm) plaststol. Tittar in i kameran, vinkar och putar med pussmunnen.

Jag tror separationen från fosterfamiljen blir tuff, men tänker också att är han glad och trygg nu ökar förutsättningarna för att han ska kunna känna så i sin nya familj också. Sen har ju vi hela livet på oss att lära känna varandra, även om en trygg start i allt det turbulenta känns viktigt.

Jag fortsätter att hålla tankarna upptagna genom att baka. Och kolla Desperate Houseviwes (och så borde jag göra kinesiska-läxan också ...). Igår fyllde jag i så långt det gick i Alfreds fylla i-bok också.

Såpbubblor, lego och längtan

Restriktionerna lättar inte i Taiwan utan nu är det tidigast i mitten av juni som de sägs kunna göra det. Så vi räknar med att inte veta om något skypedatum innan dess och troligen blir det ändå senare. 

Sedan vi fick veta att vi skulle föreslås bli just Pyttes föräldrar börjar det ju ha gått lika lång tid som när vi hade fått åka ner till Hanna men denna gång har ärendet inte ens kommit till domstolen. Det är ibland svårt att vara "här och nu", inte otåligt vilja framåt, men klart jag försöker sitta lugnt i båten och tänka på annat när det går.

Vi frågade i alla fall BV om vi kan få skicka ett par filmer och det tyckte de lät som en bra idé. Så i helgen har vi spelat in ett par filmsnuttar på oss själva i gungande i lekpark, med såpbubblor och med lego. 

Jag blir så rörd när jag tänker på min första mors dag. Då hade vi varit hemma från Taiwan tillsammans i drygt en vecka. Slutkörda och lyckliga. Nu fick jag också bli rörd, när mitt barn skrivit sitt namn och mamma och ritat ett hjärta. Jag bakade en vegansk cheesecake dagen till ära och den blev väldigt god.

Står vi stilla eller rör vi oss framåt?

Igår deppade jag ihop en stund. Inte oväntat, men vi fick veta att först efter att vi haft vår första Skype med Alfred ska barnhemmet och socialarbetaren besluta om de skickar pappren till domstolen då eller väntar till efter andra Skype-tillfället. Det jobbiga är förstås att vi inte ens vet när första skypen är, bara att det är absolut tidigast i början av juni. 

I och med att det står helt stilla åtminstone fram tills dess utan att vi kan påverka det har jag så svårt att se att varje dag är en dag närmare, men det är klart att det är det. Det är klart att för varje dag som går utvecklas och rotas han mer och mer där han är, men samtidigt vet jag att han är i god omsorg hos sin fosterfamilj tills vi äntligen får bli hans stadiga familj. 

En brevduva och ett stängt Taiwan

Igår fick vi bekräftat det vi börjat ana i helgen, att vi inte kommer att få någon ny tid för Skype i dagsläget, tidigast 28 maj kommer barn som bor hos fosterfamilj kunna besöka barnhem för exempelvis Skype då men inget bokas in än så länge. Smittspridningen fortsätter och Taiwan har stängt sina gränser för inresa fram till åtminstone juni. 

Kinamedia har skrivit en bra nyhetssammanfattning med rubriken Så började covid-19 slutligen spridas även i Taiwan . Där går också att läsa om hur pass långt efter Taiwan ligger med vaccineringen. En förklaring är just Taiwans framgångsrika sätt att hålla smittan borta förut, det har inneburit att det inte varit lika bråttom och prioriterat med vaccinet som för andra länder. 

Vi inväntar återkoppling från Barnens Vänner, som frågat St Lucy om uppskjuten Skype också i denna situation innebär uppskjuten domstolsprocess. Vi tror att det är så, men har en strimma hopp som säger att det inte behöver vara så. 

I dag när jag, Hanna och hennes farmor var ute flög en ringduva och satte sig ett par meter från oss. Det var ovanligt att se en sådan i trädgården och just bredvid oss tänkte vi, sen flög den till grannarna och efter en stund till farmor och farfars garagetak och sneglade lite mot oss. Med fasanen i minnet, den som hälsade på inför Hannas ankomst och visade sig symbolisera moderskänslor och även finnas "från Norra Europa till södra Taiwan", kollade jag upp vad duvor symboliserar. Fred, förstås, men också kärlek. Sedan var det vad jag förstår just i Kina och det gamla Egypten som ringduvan började användas för att sända hem brev från båtar. Så helt vilse kanske inte denna duva var.

Lättnad och sorg

Det finns några ställen att börja på, men jag behöver nog börja med nyheten om att vår fantastiska adoptionsorganisation avvecklas. Det beslutades på årsmötet för drygt en vecka sedan. Jättesorgligt men full förståelse för förslaget som lades. Visst är en anledning att många barn får familj i ursprungsländerna i dag och att det exempelvis finns bättre tillgång till preventivmedel och abort. Andra anledningar är att fler barn numera adopteras genom surrogatmödraskap än genom adoption av barn "som redan finns" och att adoptivsökande i Sverige inte är så öppna för att adoptera de barn som numera behöver internationell adoption. Det vill säga ofta lite äldre barn med olika kända eller okända särskilda behov.

Vi har kommit så pass långt i vår adoptionsprocess, så det är egentligen ingen annan oro än den som alltid finns i samband med adoptionsväntan, "Tänk så händer något som gör att vi plötsligt inte får bli hans mamma och pappa? Hur blir det då?". Gällande själva avvecklingen känner vi oss alltså lättade över vår situation och tänker desto mer på de familjer som inte kommit lika långt som vi, till barnbesked, och har en större ovisshet framför sig. De vet inte vad som sker för dem nu även om Barnens Vänner lovar att göra sitt bästa för att hitta lösningar. Barnens Vänner lägger inte ner direkt, utan planen är att de finns fram till åtminstone mars nästa år för att avsluta alla påbörjade processer. Det går att läsa mer om på hemsidan. 

Barnens Vänner hänvisade också under årsmötet till en ganska deppig men intressant rapport från början av året. Den heter Organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten och där framgår i korthet att samtliga adoptionsförmedlingar redovisar underskott sedan några år tillbaka till följd av att antalet internationella adoptioner minskar. Utredarna bedömer att adoptionerna sannolikt kommer minska också från dagens nivå. Analysen är att Adoptionscentrum har bäst förutsättningar att klara sin ekonomi med fortsatta underskott medan Barnen Framför allt klarar sig några år till och Barnens Vänner ligger redan på gränsen. För den som är intresserad av adoptionsfrågor kan jag verkligen rekommendera rapporten som går att läsa här. 

Åh, vi har så mycket att tacka Barnens Vänner för och det är så otroligt sorgligt att detta händer. Kansliets personliga, genuina, engagemang är så unikt att det är svårt att beskriva. På årsmötet var det en som sa att "Ni är ju våra barnmorskor" och det är ju verkligen så.

Annars inte så mycket nytt. Inget nytt datum för Skype och nu har Covid-19 börjat spridas i Taiwan efter flera månader med noll fall, vilket gör oss lite nervösa men också "Jaja, inget vi kan påverka"-mode. Vi tänker att det finns risk för att Skype och därmed att skicka papper till domstol skjuts på ännu mer. Men inte mycket att göra åt förutom att tuffa framåt. 

Distraktionsmoment och uppdateringar

I torsdags fick jag hem Frida Svanbergs bok Veganska bakverk och Oh, my god så jag sysselsatt mig med att baka och planera vad jag ska baka. När jag bakar slipper jag tänka på väntan, på pandemin och så vidare. Bättre terapi kan jag inte begära.

Kinesiskakursen tar också ganska mycket fokus av den tid jag har på kvällarna. Det är läxor mellan varje gång och då är det att skriva tecken som tar tid. Men jag gör nya framsteg mellan varje lektion och det är väldigt roligt. Jag har tagit upp broderiet ur lådan igen, med varsin tavla till Hanna och Alfred. 

I dag fick vi en uppdatering med ett par bilder och fem filmer. De har jag tittat på om igen. Han är väldigt framåt, det är stor skillnad att se honom och Hanna när hon var i den åldern. Han går en hinderbana och gör det så självständigt och kavat. Så spelar han ett spel många av oss nog minns från fritids, där man ska fånga snurrande fiskar med ett litet spö. Hanna hämtade direkt sitt fiskespel när hon såg honom spela det.

Det är underbart med uppdateringar och att se Alfred utvecklas och växa. Men det gör ont att inte vara tillsammans och det påminns man om vid uppdateringarna. Men man får försöka se att han är i goda händer, att vi nog snart har hälften av väntan sen januari bakom oss och den bästa årstiden framför oss innan vi får komma till honom. 

Inställd Skype

I dag skulle vi haft vår första Skype med Alfred. Den blev tyvärr inställd, fick vi veta igår, eftersom lillkillen är sjuk i förkylning. 

När Tobias och jag berättade för Hanna var hennes reaktion "Oj, är Alfred sjuk? Stackars honom". Det tyckte vi föräldrar var väldigt empatiskt och blev lätt generade över vår spontana "stackars oss"-reaktion. 

Vi har inte fått det bekräftat, men det verkar som att två ljusår bort, alltså 25 maj, blir vår första Skype i stället. Nästa gång jag har kontakt med Barnens Vänner ska jag fråga om det påverkar när vår ansökan skickas till domstol, eftersom vi vet att St Lucy brukar vilja ha två Skypeträffar innan ansökan skickas. Vi har fått en lunta med papper hem i måndags, där det står lite om vad som ska göras härnäst och därpå. Utifrån de steg vi ser och den tid det står att de vanligen minst tar, är vi inställda på att få åka tidigast i september. 

I dag är också fyra år sen vi satte oss på planet till Taiwan. Jag hastigt dyngdörkyld och febrig, men oj så lycklig.

Sakta gör vi plats i vårt hem

I dag har jag och Hanna gjort plats i ett par lådor och vikt in Alfreds kläder där. Det är som att munnen säger att det är hans kläder, men när jag tittar på dem ser jag att det är Hannas kläder jag viker in i lådan. Jag frågar mig själv "Förstår jag att jag viker in Hannas urväxta kläder här, tillgängliga, för att vi ska få ett till barn att älska och att bli föräldrar till?" Och svaret är väl i princip att nej, jag har svårt att begripa det. Det är för stort att ta in. 

Efter torsdag kanske det blir begripligare och närmare.

Kinesiska och Tradera

Hallå, hallå. 

Tittar in för att meddela att jag dövar längtan med kinesiskastudier samt billiga budgivningar på storlek 86 på Tradera. Låter det litet? Men han äääär ju en liten gulleplutt! Mätte blygsamma 80 cm i februari vid 22 månader alltså. Hanna var 79 cm vid 15 månader.

Nästa vecka på torsdag är det Skype. Längt, längt.

Slut på meddelande.

Papper på väg mot Taiwan

I dag åkte pappren från Piteå till Taiwan, allt såg bra ut. Man tänker ju att det ska det, men ändå skönt att höra. Vi tjuvstartade i fredags med att fira denna milstolpe, när vi visste att pappren var framme i Piteå. Vi skålade i den champagne vi inhandlat för obestämd milstolpe.

Nu väntar nästa lunta med information och om jag inte missminner mig är det nog snart vi meddelar Migrationsverket och Skatteverket att "vi väntar barn", men först får vi nog sitta lugnt i båten en stund.

Alfreds dag

I morse kom pappren från Taipei Mission fram. Jag slängde mig därför i bilen vid nio (tack gode arbetsgivare för flex och nåt positivt med att jobba hemifrån). Tobias jobbade kväll, så då hann han fota/scanna av och skriva ut kopiorna på pappren från Utrikesdepartementet och Taipei Mission samt lägga i kuvert till Barnens Vänner. Jag hade förberett och köpt REK via nätet igår (sååå smidig funktion!). På lunchen åkte jag tillbaka till Ica med breven, som blev hela tre till antalet! Bara fotoalbumet som är till vår ansökan tog rätt stor plats, med 3D-klistermärken och så där. Ja, det var en sån där grej som var skön att komma på igår eftermiddag och inte i dag att "Oj, det här borde vi ju ha bundit ihop på något sätt" men presentsnöre hittade vi till skillnad från tejp som jag letade i hela huset för att kunna tejpa fast REK-lapparna på kuverten. Men det var ju skönt att ha insett före första vändan på Ica så att säga. 

Förmiddagen blev liksom sluttampen på denna etapp och bland det roligaste med att akten gick från oss i dag, var att det faktiskt är Alfred Jian-Ans födelsedag. Jag fick därför med mig två Budapest-bakelser från Ica samt ett grattis-kort. Så lunchen kunde avslutas med varsin bakelse (Hanna hade hunnit lämnas på förskolan) för att fira Alfreds födelsedag och milstolpen i adoptionsprocessen. 

Alfred och farfar delar födelsedag, så i helgen mini-firar vi lite tillsammans med god mat och enkel tårta. Så får Hanna öppna paket till både sig och lillebror.

Jag frågade Barnens Vänner om när de gissar att resa kan bli aktuellt, att vi själva tänker någon gång mellan augusti och oktober och det tyckte hon lät som en rimlig gissning. 

Jag börjar sakteliga landa i detta. Att kunna andas utan någon tidslinje att jaga. Äntligen har vi fått iväg våra papper, förhoppningsvis saknas inget eller så, och vi kan pusta ut åtminstone vad gäller mycket praktiskt innan nästa steg. Och för mig är landa i detta avseende förstadie till njuta skulle jag säga. Få njuta av att vi snart är på väg, få njuta av att "boa" och planera här hemma, få njuta av längtan efter vår tvååring Alfred Jian-An. 

Nu, sen och alltid

Ett till barn. Fattar vi rätt beslut? Hur kommer han känna inför adoptionen, inför oss? Kommer våra barn trivas tillsammans? Som ungdomar? Som vuxna? Som syskon och familj. Kommer den ena kräva och få mer uppmärksamhet än den andra som kommer känna sig åsidosatt? De frågorna och fler susar på en motorväg genom huvudet, genom kroppen.

Då hajar jag till och kroppen påminner mig om att just så här kändes det förra gången. Ungefär fram till flygresan när jag kom på att "Oj, vad är en 1,5-åring i för utvecklingsfas? Vad behöver hon och tycker om i åldern hon är nu? Hur tar man egentligen hand om ett litet barn?". Det blev liksom väldigt  konkreta frågor, i stället för de stora som kommer allt eftersom.

Även om den motorvägen existerar, tänker jag på att jag känner mig stärkt i att det blir bra. Att vi är en familj, att vi är människor och att jag och Tobias ska vara de bästa föräldrar vi kan och förmår vara för just våra barn vad som än dyker upp. Nu, sen och alltid. Jag har en förhoppning om att det kommer räcka långt.

Äntligen måndag-läget

Då är man lite i ett sånt "Äntligen måndag"-läge, fast ska sägas att jag njutit av helg. I morgon hoppas vi akten skickas från Taipei Mission, enligt det spårnings-id jag har verkar den inte lämnat kontoret ännu. Vi har skrivit ut kopiorna, så det ligger på vänt så att det och akten kan skickas med racer-fart sedan.

Ja och hurra, äntligen måndag! 

Vårt lilla Stockholmsmaraton

06.45: Vinkar av Hanna hos farmor och farfar.

07.00: Tar bilen till Uppsala.

08:09: Sitter på tåget till Stockholm. 

08.50: Köper take away-frukost på centralstationen.

09.10: Känner oss lite fåniga, men börjar ensamma (väldigt tidiga) bilda en kö till Utrikesdepartementets legalisering som öppnar 10.00.

09.14: Oj, så tidiga var vi inte. Nu är fyra personer bakom oss i kön.

09.30:Drygt 20 personer står bakom oss.

10.00: Välkomnas in av vakt, tar varsin kölapp. Legaliserar nio dokument.

10.09: Färdigt! Nu styr vi kosan mot Sveavägen.

10.30: Har tittat in på ett par ställen som inte har kopiering och nu kommit till Sveavägen 81 där koperingscenter ligger och vi kan kopiera UD:s klistermärken. Nio sidor.

11.15: Varit framme vid Taipei Mission, Sveavägen 166, sedan en kvart men går ni upp och kollar om det är ok att vi är tidiga. Det är ok. 

11.33: Kliver ut från Taipei Mission! Äter lunch innan hemfärd med pendeln från Odenplan.

14.20: Hemma igen!

Till Taipei Mission har vi utöver originalhandlingarna lämnat en kopia till dem samt kuvert och rek-lapp så de skickar originalen, med sina stämplar, tillbaka till oss. Vi valde expressleverans och senast om en vecka bör vi ha fått tillbaka pappren. 

Vi kom på ett life hack och det är att vi skriver ut dokumenten själva i stället för att kopiera på biblioteket, i och med att NP mejlat oss dessa. Sen kompletterar vi med sidorna som innehåller UD:s och Taipei Missions stämplar genom att scanna med telefonen och skriva ut. Perfekt ju! Rek-lappar, vi behöver nog dela upp pappren i två, kan vi dessutom beställa via app och skriva ut innan. Originalet och kopiorna skickar vi sedan till Barnens Vänner som i sin tur skickar till Taiwan.

Bara att spänna fast säkerhetsbältet

Papper hämtade från NP, sista checken och förberedelser inför i morgon avklarade. Det har känts stressigt fram till nu men nu känns det nästan högtidligt. 

Jag hinner till och med tänka på att vi ska få bli föräldrar till ett till barn, att vi ska få varandra. Det är fjärilar i magen och så vansinnigt nervöst. Ska vi få uppleva allt detta stora en gång till och vad i allsin dar ger vi oss egentligen in i? Två barn. Två fantastiska barn. Och två livrädda, överlyckliga föräldrar. Ja, det är väl bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med i åkturen.

För just ja, vi har ju fått första datumet för Skype dessutom. Det blir i början av maj. 

Gisslan hos NP!

Våra papper är gisslan hos Notarius Publicus sen igår. Åh, så nervöst.

De kändes proffsiga så det ska nog gå bra. Jag minns inte vad vi betalade förra gången men denna gång kostar det över 6000 kronor. Vi hittade en, av tre tror jag, NP i Uppsala villig att ta sig an adoptionshandlingar och efter tips från vänner en i Bålsta som gav ett avsevärt billigare prisförslag, ungefär hälften. Men logistiken och vardagspusslet gjorde att det fick lov att bli det dyrare alternativet Uppsala. 

Med pappren hade vi instruktionen från adoptionsorganisationen till NP om hur allt binds ihop. 

Första delen som stämplas och binds ihop till ett dokument och där vi förberett genom att lägga i rätt ordning:

1.Försättsblad från NP

2. Passkopia av honom

3. Kinesisk översättning av hans passkopia

4. Passkopia av henne.

5. Kinesisk översättning av hennes passkopia

6. Hans läkarintyg på kinesiska och engelska

7. Hennes läkarintyg på kinesiska och engelska

8. Arbetsgivarintyg på engelska för honom

9. Kinesisk översättning arbetsgivarintyg för honom

10. Arbetsgivarintyg på engelska för henne

11. Kinesisk översättning arbetsgivarintyg för henne

12. Ekonomisk redovisning på kinesiska och engelska

13. Utdrag ur polisregistret på engelska för honom

14. Kinesisk översättning utdrag ur polisregistret för honom

15. Utdrag ur polisregistret på engelska för henne

16. Kinesisk översättning utdrag ur polisregistret för henne

17. Medgivandeutredning samt kompletteringar, referensbrev och intyg från föräldrautbildning på engelska 

18. Kinesisk översättning medgivandeutredning samt kompletteringar, referensbrev och intyg från föräldrautbildning

19. Certificate of the consent på engelska (samtycke till att adoptionen  får fortsätta) 

20.  Kinesisk översättning certificate of the consent

Andra delen, ska stämplas och signeras av NP men inte bindas ihop:

3 exemplar av adoptionskontrakt

3 exemplar av Special Power of Attorney (särskild fullmakt) med passkopior samt kinesisk översättning av pass

2 exemplar av Power of Attorney (fullmakt) med passkopior samt kinesisk översättning av pass

Vad har vi glömt?

I dag kom bland annat kontrakten rån Barnens Vänner och när vi nu sammanställt allt inför NP i morgon, betalat delfakturan till St Lucy, förberett betalningen som ska vara Taipei Mission tillhanda två vardagar i förväg ... är det lätt att fastna i "Vad har vi glömt? Men NÅGOT måste vi väl ha missat?", men hittills har vi inte kommit på vad det skulle kunna vara. Vi ser till att båda besöka NP i morgon, så att NP ser oss skriva under på de papper där det står att NP ser det.

När jag har manualen framför mig får jag skriva ett separat inlägg nästan, för att kunna förklara hur många dokument och delar det är. 

Innan vi sammanställt akten hade jag och Tobias denna dialog.

Jag: Nu kommer jag att vara lite lätt instabil fram till åtminstone åttonde april eller så.

Tobias: Jo, jag vet. Jag minns ...

Och så är det ju. Även om man längtar efter detta moment där tiden faktiskt hänger på oss och vi kan påverka det, är det ju med skräckblandad förtjusning. Här kan det gå åt pipsvängen med ett dokument där vi gjort fel och då har vi bara oss själva att skylla och får kanske göra om allt hos NP, UD, Taipei Mission osv. Och det vet vi inte förrän om ett par veckor. 8 april är lite klent gissat, till och med, eftersom vi får tillbaka kontrakten från Taipei Mission först veckan därpå och därför inte kan kopiera allt innan dess och sedan skicka tillbaka till Barnens Vänner som i sin tur postar till St Lucy.

Men nu kör vi. In i kaklet.

Ett välbekant skoställ och tårarna

I dag landade kontrakten hos Barnens Vänner och vårt barnbesked räknas då som officiellt. Jag visade för svärmor vad BV skrivit, Hanna tog telefonen. Zoomade, tittade, log på ett nästan rört sätt jag inte sett tidigare. Jag visste inte om hon var ledsen eller glad och frågade vad hon tänkte på. Hon kände så klart igen skostället från bilder hemma och sa "Jag är glad. Vi ska få åka till Alfred". Då grät jag själv lite i smyg, för första gången sen samtalet i november. Nej, inte ens vid barnbeskedet 28 januari kom tårarna. Men nu. Ja, vi ska få åka till Alfred.

Slut på tisdag i Taiwan

Tisdag är slut och klockan är natt i Taiwan. Så nu ska Alfred ha fått sin present från oss och därför känns han i dag så där riktigt nära men samtidigt ännu längre bort. Vad tyckte han och hur reagerade han egentligen? Åh, vad jag hoppas vi får svar på det snart.

Stopp Asian Hate

Jag tar del av svenska asiaters berättelser och förstår att rasismen mot asiater ökat i och med pandemin, men vad jag förstår har vi inte ett statistiskt system som kan visa exakt hur mycket. 

I USA har det under året med pandemin rapporterats in 3 800 hatbrott, siffrorna innebär en fördubbling i vissa städer läste jag i annan artikel, mot amerikaner med asiatiskt påbrå och mörkertalet befaras vara stort. Under hashtagen #stopasianhate finns information och flera berättelser samlat.

Jag har tillgång till DN och där finns en del skrivet, SVT har också berört ämnet. Det finns mycket intressant och relevant berättat om rasism mot personer från Asien. Denna korta MTV-dokumentär finns på Youtube och förklarar på ett enkelt sätt hur stereotyper fötts i USA och varför, jag har nog tipsat om den tidigare.

Kors i taket och hot pot

Ja, kors i taket alltså. Har tänkt lite att vi borde kolla så vi verkligen har ordning på originalen och översättningar i vår adoptionsansökan inför kommande legalisering men skjutit och skjutit på det. Tills i dag. Under eftermiddagen började vi kolla på instruktionen och de papper vi hade, leta fram på mejlen det vi inte hade (skrivit ut) och otroligt nog verkar nu allt vara i sin ordning. Puh!

Igår gjorde vi hot pot! En populär rätt i såväl Kina som Taiwan. Poängen med rätten är att den inte tillagas på spisen utan man har grytan på bordet och lägger i de ingredienser man vill ha allt eftersom och sedan plockar ur. Jag hade köpt en färdig kryddpasta med sichuanpeppar som skulle fräsas i olja innan vatten hälldes på för att sedan koka upp innan man tillsatte det man ville ha i. I vårt fall handlade det om bland annat nudlar, tofu, svamp, pak choi, blomkål, broccoli och salladslök. Första munsbiten var så stark att vi knappt visste var vi skulle ta vägen. Som jag skrattade åt Tobias svettningar och jag själv fick bättre luftvägar än på månader (så skönt!). Hanna var modig och smakade, men höll sig sedan till naturella nudlar utöver att assistera oss med doppande. Halva kryddpastan nästa gång. För fler gånger blir det, bara not so hot pot. Krävs mer för att skrämma oss. Hanna var något besviken på middagen i dag, att det inte var en bubblande gryta mitt på bordet.

Det rör på sig!

I dag fick vi veta att kontrakten äntligen kunnat skickas från Taiwan igår! Vi fick också veta att lille Alfred kommer att få presenten från oss på tisdag. Åh, hoppas han gillar. Spännande att se om vi får nån bild på reaktionen, vi har bilder när Hanna tittar så fokuserat i pekboken på oss och även på när hon ser sångfilmerna.

Så lite praktiskt. Dokumenten beräknas anlända Barnens Vänner nästa vecka innan de sedan kommer till oss.

Drömscenariot ser därför ut som följer: 

1. Notarius Publicus (preliminärt i Uppsala) kan ta sig än pappren på fredagen och då även göra kopior. 

2. Vi kan hämta pappren från NP i början av veckan därpå.

3. På onsdagen (dagen före skärtorsdag) kan vi ta oss till Stockholm och hänga på låset hos UD som öppnar klockan 9, när det är klart hitta någonstans att kopiera om de åtta sidor som fått UD:s stämplar. Bege oss till Taipei Mission dit vi bokat tid innan och skickat betalning för expresshantering. Lämna akten där innan de stänger för besök klockan 12. Lämna förfrankerat rek-brev som de sedan skickar oss. Expresshanteringen tar 2-5 vardagar. Hade man haft chans att få dokumenten dagen därpå hade vi sovit kvar i Stockholm.

4. Boka tid för besök på biblioteket där vi kopierar akten så det utöver original finns tre kopior (till oss, till BV, till St Lucy som också får originalet).

5. Skicka pappren med rek till Barnens Vänner som skickar vidare till St Lucy som i sin tur skickar pappren till domstol i Taiwan.

6. Andas ut! Vänta. 

En längre väntan än väntat

Igår fick vi veta att det är först runt vecka 12-13 som pappren från Taiwan väntas komma till oss. Vi hade hoppats på veckan som kommer, så det känns ju trist. Men vi förstår samtidigt att St Lucy har mycket att göra , att omständigheter tillkommer och att jorden inte jämt kretsar runt oss osv. Så vi väntar tålmodigt. Tills dess får vi väl se till att veeeerkligen ha koll på de original och översättningar som vi har och att allt ligger i rätt ordning.

Jag brukar ibland roa mig med att bläddra i den reseguide jag köpte nån gång förra året och nu ikväll tänkte jag faktiskt öppna en taiwanesisk novellsamling som jag köpte vid samma tillfälle.

Pandemi och popcorn

Efter att ha varit stängt hela året, om jag inte missminner mig, på grund av pandemin öppnar nu Taiwan för adoptionsresor. Precis som tidigare gäller två veckors karantän och en veckas "får bara röra sig ute litegrann och måste rapportera kroppstemperatur", ändå värt ett hurra! Så skönt för dem som väntat.

Apropå pandemin så måste jag tipsa om SVT:s Utrikesbyrån där en hel halvtimme ägnas åt Taiwan och deras imponerande sätt att tackla Covid-19. Mycket, mycket sevärt!

Och mer apropå pandemin blev Hanna snorig, hes och hängig i tisdags, eller väl redan natten till tisdag. Troligen bara förkylning på grund av lättare kläder men fortfarande lite kallt ute. Men jag märkte i morse att också Jag var mör och hes bland annat. Troligen pollen, men jag Covid-testade mig under dagen. 

I kväll hade jag språkkursen och Hanna som egentligen skulle varit med sin farmor i och med att Tobias jobbar kväll (hemma), fick i stället sitta med mig på grund av symtom. Hon var så gullig och nyfiken på orden. Sen tröttnade hon men det gick galant ändå med platta och popcorn.

Den stora längtan och saknaden

När Hanna väljer godnatt-saga är det just nu nästan jämt "Berättelsen om när jag var liten" eller fotoalbumet från när vi fick varandra i Taiwan. På morgonen säger hon ofta "Mamma, berätta om när du och pappa flög till mig" och på kvällen säger hon ibland med en djup suck "Jag saknar Alfred". 

Det kan inte vara lätt det där, att begripa att det tar tid. Är ju knappt att vi vuxna står ut. I kväll när vi bläddrade i albumet verkade Hanna konfunderad. Hon undrade om hon är ledig i morgon. Men nej, det är förskola och på lördag är vi lediga tillsammans. "Då åker vi till Taiwan, mamma". Hjärtat. 

Jag förklarade som flera gånger förr att det är länge kvar och frågade om det känns jobbigt att det blir mycket snack om Taiwan, storasysterskap och lillebror,  och om hon ville prata om nåt annat i stället. Ja, det kändes jobbigt och ja, hon ville prata om nåt annat. Så sa hon efter liten tystnad "Mamma, berätta om flygplanet när ni kom till mig". Så skrattade vi tillsammans när jag påpekade att det ju var Taiwan. Just ja ... 

Det är ju inte fel att sakna, att känna, och det är ju fantastiskt att hon kan uttrycka sådant. Men skönt ändå att kunna få stuva undan tankarna och få tänka på lite andra saker i stället, annars blir det en riktigt lång väntan inte minst för blivande storasyster.

Jag frågade om hon I stället ville höra om när vi flyttade tillsammans från Avesta till Gimo. Det ville hon.

Fjärde lektionen avklarad

Nu har jag haft min fjärde lektion i mandarin och jag är helt uppslukad. Jag verkligen älskar denna kurs!

Läraren spelar in fraserna efter varje lektion och jag ser till att öva flera gånger mellan varje lektion, så fort jag har en stund över egentligen. Jag har rivit tapeter och repeterat fraser, stått vid kopiatorn på jobbet och tränat uttal, suttit i bilen till och från jobbet och repeterat, repeterat och när jag jobbat hemma använt rasterna till det.

Häromkvällen hade jag Greta Gris på mandarin i bakgrunden när jag broderade. Jag har lyssnat lite på taiwanesisk pop också. 

Får återkomma med tips! Men nu måste jag sova, min hjärna behöver visst vila.

Välkommen granskning av adoptioner

DN har inlett en artikelserie, "De vill veta sanningen om sina adoptioner". I dag fanns en ledare av Peter Wolodarski, chefredaktör, och fler reportage väntar.

Det är en granskning som säkerligen innebär tung läsning, inte minst för adopterade eller för oss som väljer att bli föräldrar genom adoption. Men framför allt viktig läsning. 

Det finns så många anledningar till att en människa behövet ta beslutet att adoptera bort sitt barn. Det är aldrig ett lätt beslut och inte minst därför det är så viktigt, för alla parter, att en adoption går rätt till. När så inte sker, är det inte bara ett allvarligt misslyckande utan i flera fall en tragedi. 

Jag tror, föga förvånande, inte på ett totalt stopp av internationella adoptioner. Självklart ser jag att länder behöver bryta stigmatiseringen så att familjer kan ha förutsättningar att ta hand om sina barn från början, mammor leva som ensamstående eller viljan att adoptera nationellt och då oftast lite äldre barn ökar i de fall där det inte går att barnet lever med sin biologiska familj. Ja, det finns en paradox i att så länge det inte löses inom landet behövs internationella adoptioner och så länge internationella adoptioner finns löses det inte inom landet. Men jag är inte en av dem som ser att ett stopp av internationella adoptioner löser allt utan tror tvärtom att det försvårar arbetet.

Mycket av det jag läser i DN:s granskning handlar om hur det såg ut före Haag-konventionen från 1996 som bland annat säger att mamman måste ge sitt samtycke till att barnet adopteras bort efter att barnet är fött. Det blir intressant att se om granskningen lyfter dagens internationella adoptioner, som ju får anses vara förhållandevis få.

Med allt detta sagt. Ja. Jag önskar att Sverige öppnar locket till Pandoras ask, i stället för att lägga locket på, och  utreder vad som egentligen hänt, hur det kunde hända och vad Sverige kan göra för att stötta drabbade i dag. Främst för adopterade skull och de biologiska familjerna, men också för adoptanters skull.

Sist men inte minst tipsar jag om detta fördjupande reportage i The Guardian som handlar om adoptionsskandalen i Chile. 

Blivande youtubefenomen i Taiwan?

Nu får vi vänta med spänning och viss vånda på att se hur våra sånginsatser tas emot av Alfred. Hanna tappade intresset lite för tidigt, men så vände det tack och lov så att vi kunde bli klara med filmerna. Vi är ganska disträa och har svårt att hålla fokus när Hanna far runt och showar och pratar mitt i, men förhoppningsvis upplevs det som grädde på moset i stället för, ja, nåt dåligt. Det blev:

Blinka lilla stjärna

Baby haj

Idas sommarvisa

De har skickats till Barnens Vänner tillsammans med en så ihopknycklad kanin som möjligt och pekboken. 

Jag skrev lite med min kära mor igår och sa just det, att jag nästan har ännu svårare att smälta och tänka mig att vi får barn denna gång än förra gången. Kanske är det för att vi har så mycket praktiskt framför oss, parallellt med att vi ju har Hanna att fokusera på här hemma. Så bidrar säkert pandemin och det som kommer med den också. Man lever ett liv hemmavid, till och med när jag jobbar, så jag träffar inte andra och pratar om det så mycket på samma sätt som sist. Men när jag ringde Barnens Vänner förra veckan och skulle presentera mig, så fick jag ur mig "Hej, det är Lina. Ja, Lina som fått barnbesked alltså". Vi skrattade och jag sa att det kanske är så jag ska börja presentera mig i jobbsamtal också?

Ja, vi får se när poletten trillar ner.