Samma måne, samma sol

Vad gör man när väntan är outhärdlig? Jo, man ringer sin adoptionsorganisation och de stöttar  tröstar och peppar. Och är rätt neutrala, förstås. För de törs inte säga ett tidigt datum utan säger det som oftast är. 6-8 veckor efter domstolsdatumet kanske vi får ett datum cirka 4-5 veckor fram i tiden, till vilket vi kan boka biljett.

Så man får ett svajigt datum, mitten av januari, att förhålla sig till. 

Detta tar näst intill knäcken på mig just nu. Det är nu över ett år sen som det första samtalet kom redan efter ungefär åtta månaders väntan i St Lucy-kön. Sedan var det väntan på "riktiga" samtalet i januari drygt tio veckor senare. Med Hanna var väntan så annorlunda, väntan på barnbesked var något längre, men väntan på resebesked var ju mycket kortare. 

Det är bara att försöka se att vi tar oss framåt. Just nu känner jag att någon dra-aa-aar mig i ett koppel framåt medan jag nästan vill stå kvar, inte för att stå stilla i väntan utan bara inte alltid riktigt orkar röra mig ur fläcken. Jag är så vansinnigt trött på att vänta. Ja, motivationen är det lite sisådär med då och då.

Men jag var på en väldigt trevlig after work i fredags och på bussen hem såg jag månen och tänkte att snart är det morgon i Taiwan men just nu ser vi samma måne.