För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att pausa Matematik 2a, ett klokt beslut. Matte är svårt och jag hade svårt att mäkta med tempot. Sätta mig in i något totalt nytt ett par dagar, in i nästa nya mattetermer innan andrum och så fortsatte det. Nu har jag boken, har nosat vid ämnet och är bättre förberedd någon gång under nästa år.
Så nu broderar jag. Det började med att jag beställde ett broderimönster till en julkalender, som nu så här i efterhand visar sig inte hinna fram i tid, men i väntan på julkalendern tog jag upp ett gammalt broderi. Så har jag suttit och har jag inte broderat har jag jobbat, ungefär. Nu har jag jobbat undan det mesta. I gästrummet har jag kommit så långt jag kunnat med packningen som är ganska pausad i och med att jag nu förstått att när resebeskedet kommer är framförhållningen så pass god att vi redan nu kan förstå att vi inte åker nånstans i december. Domstol i torsdags, Skype med livlig, social och glad kille i fredags. Han känner igen oss, han skrattar med oss, han vill visa saker för Hanna. Vi fick fler bilder i dag, så där att det högg till. Man tror inte man kan längta mer än vi gjort och så sköljer en sådan stor våg av längtan över en.
Nu står tiden stilla och i detta har jag tappat bort min broderinål! Letat som en tok med ficklampa, i gömmorna efter annan men det är värre än en höstack. Så blir jag nu lite ledsen och tänkte först "Vad fånigt. Jag kan åka till Ica men orkar inte och köper ju en ny i morgon". Men jag förstår ju vad de blanka ögonen bottnar i. Den där broderinålen är ju min flykt från väntan, tomheten, tystheten.
Lesson learned, ha minst fem nålar och helst i samma låda så de går att hitta. Men kanske också bra att jag tvingas stanna upp och känna en stund, tillåta saknaden.
Hanna ville inte heller denna gång ta en "Nu är det Skype"-bild som minne till lillebror.
❤
SvaraRadera