Vattnet har (typ) gått!

Ni vet när man väntar på ett mejl och uppdaterar inkorgen heeela tiden, men det kommer ju aldrig!? Så tänkte jag i dag när jag satt i möte på jobbet i morse och varannan minut uppdaterade inkorgen. Vi hoppades ju på att få ny skypetid eller bilder i veckan.

Men så under det där mötet, när en minut eller så hade gått sedan senaste uppdateringen - poppar ett mejl från Barnens Vänner upp. Ämnesraden är "Goda nyheter!". Mitt hjärta rusar av hopp. Mejlet innehåller precis det jag hoppas på! Vi har ju så sent som igår varit inställda på att First Court Decree kan dröja flera, flera veckor. Men vi har fått det i dag! Det finns alltså en god chans att vi får åka till Hanna i Taiwan i början eller mitten av maj månad.

Jag rusade givetvis ut från mötet. Skakade gjorde jag. Jag ringde Tobias två gånger. Inget svar. Så jag sms:ade och fick snällt gå tillbaka in till mötet igen. När vi äntligen fick tag i varandra hade båda läst mejlet. Vart var hjärta och hjärna resten av dagen tror ni?

Vi är förstås överlyckliga och har skålat i champagne här hemma.

Vad är det som händer nu?
Ja, här hemma är ju det som händer nu att vi går på moln, börjar packa så smått och scanna nätet efter flygbiljetter. Eventuellt bunkra upp med blöjor. De där matlådorna jag hade tänkt förbereda inför vår hemkomst från Taiwan har inte blivit av. Kanske är det något jag tar tag i, eller så låter vi det vara.

I övrigt i processen kommer nu barnhemmet att höra av sig till domstolen då och då för att höra om domen vunnit laga kraft. Det brukar ske inom ungefär en månad. Inom några veckor kommer förhoppningsvis barnhemmet höra av sig till vår adoptionsorganisation för att säga "Det här datumet passar det om Lina och Tobias kommer". Det formella resebeskedet, alltså.

Jag var verkligen inte beredd på att detta besked skulle nå oss i dag. Jag är fortfarande i chock, väldigt överväldigad. Men framför allt är jag givetvis oerhört glad. Älskade Hanna, snart är vi hos dig.