Glädjetårarna och tacksamheten

I dag kom glädjetårarna. Jag grät ingenting igår, det var jag nog för chockad för. I dag hade jag hunnit smälta intrycken från gårdagen lite mer, så mitt under arbetspasset började kroppen göra sig redo för att gråta en skvätt.

Ja, det är champagne på tisdag och glädjetårar på onsdag. Men inombords finns också en sorg. Att adoptionen nu tillkännagivits bär ett vemod. I mina ögon kommer Hanna alltid ha två mammor. Den kvinna som gav henne livet, men inte kommer att se henne växa upp, och sedan jag. Jag som får uppleva allt detta ... Det är en enorm tacksamhet och respekt som sköljer över mig. Hon är redan en självklarhet i vårt liv, Hanna. Men kommer jag någonsin ta detta för givet, att just jag får vara Hannas mamma? Det är svårt att tänka sig. Jag känner en så otroligt stark ödmjukhet inför det stora som väntar och det är där mina tankar är i dag.