Att hasa sig fram sista biten

Nu börjar väntan kännas ordentligt. Under helgen har den gått att mota bort, vi har haft besök av Tobias föräldrar och min mamma. Det har rivits förråd och skruvats ihop en liten bokhylla åt Hanna. Men när söndag eftermiddag är här känner jag verkligen väntan. Det är lite samma känsla som innan barnbeskedet men jag tror det är tyngre. Vi vet ju vem vi väntar på. Hur konkret det än är, med skypeträffar och fakta, så är det fortfarande obegripligt att förstå att den här långa väntan kommer löna sig. Trött, otålig. Så i dag hjälper det inte att tänka "Hon är närmare än någonsin tidigare". Vi är nästan framme vid målsnöret, men jag tvingas hasa mig fram sista biten. Det är relativt lugnt ändå, jag har glad att det gått med hyfsad lätthet hittills sedan barnbeskedet och att det är först nu jag är trött. Men jag vill bara vara framme.

Äntligen dags för en ny vecka i morgon.