När samhället vill sätta en etikett

Igår var vi på bio för att se Sameblod, som ju fått helt fantastiska recensioner. Den var också helt fantastisk och jag tycker verkligen att alla, alla, alla ska se den. Den utspelar sig från 30-talet till nutid och berättar mycket om den exotifiering och rasism samer tvingats utstå i Sverige under lång tid.

Som uppvuxen i en miljö där många samer lever känner jag tyvärr igen konflikter mellan svenskar och samer samt rasism gentemot samer ännu inne på 00-talet. Men främst kommer jag ihåg vänskap och kärlek. I större delen av min umgängeskrets var det oftast "ingen grej" huruvida man var same eller inte även om det kunde märkas på att några inte var i stan under sommarlovet utan uppe i fjälls för att hjälpa familjen med renmärkning.

Hur som helst slogs jag under filmen Sameblod av det starka mellanförskapet i att vara same och svensk. Hur det åtminstone i viss utsträckning kan liknas vid att vara adopterad och svensk. Låt mig återkomma till det ...

Jag påminns återigen om att vår dotter, i och med att hon är adopterad, dessvärre löper större risk för att någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Jag har skrivit mer om det här. En svensk studie, som jämförde adopterade med deras syskon som var biologiska barn till föräldrarna, visade att de adopterade löpte fyra gånger så hög risk att behöva söka sjukhusvård till följd av ett självmordsförsök.

Jag snubblade över en rapport om samers psykosociala ohälsa, som släpptes så sent som i somras. Den beskriver ett undermåligt kunskapsläge, så det är svårt att se hur det generellt ser ut. Men rapporten berättar bland annat att mer än varannan ung samisk kvinna säger sig ha haft självmordstankar.

Som blivande mamma genom adoption fastnar jag för en annan punkt i rapporten, jag citerar direkt från sametinget.se:
"Andelen unga vuxna samer som är 'stolta över sin bakgrund' (83 procent) sammanfaller i princip med dem som ibland eller ofta anser sig behöva 'förklara eller försvara sin kultur' (82 procent) och ungefär varannan ung same upplever sig ofta utsatt för etnisk diskriminering."

Det är givetvis två väldigt skilda saker att vara samisk eller att vara adopterad. Den som är adopterad har ju ofta inte heller sitt ursprungsspråk eller sin ursprungskultur kvar i vardagen i och med att ha kommit till ett nytt land till föräldrar med annat språk och annan kultur. Men jag tänker att en likhet sorgligt nog kan vara en omgivning som ställer sig oförstående till det mellanförskap man upplever i och med att man tillhör en relativt liten grupp i samhället.

Samhället vill ju lätt sätta en etikett på dig och säga huruvida du är svensk eller inte. Medan den som är samisk eller adopterad kanske känner sig som svensk - vad nu det är - ibland, och andra gånger långt därifrån. Ett mellanförskap som jag och Tobias aldrig kommer kunna identifiera oss med. Men jag tänker återigen på den där känslan att ens identitet måste få komma inifrån - och att vi måste göra vårt yttersta för att försöka förstå.