Att ge vår dotter lika mycket tid

Jag fick en fråga om hur vi resonerat kring föräldraledigheten, så jag tänkte försöka svara på det.

Först och främst har vi sedan ruta ett haft inställningen att föräldraledigheten delar vi exakt lika. Den linjen har vi behållit hela vägen än så länge.

För oss handlar det delvis om att vi båda längtat efter detta väldigt länge och att vi tycker att båda har rätt till den upplevelsen lika mycket. Men framför allt handlar det om något betydligt större. Vi ser det som något av det dyrbaraste vi kan ge vår dotter - lika mycket tid med båda sina föräldrar. Det känns så in i ryggmärgen självklart för oss, även om jag förstår att inte alla resonerar så.

Ekonomiskt hamnar vi inte i något dilemma, båda har nästan på kronan lika lön. Men hade lönerna varit olika hade vi gjort allt för att inte låta det styra föräldraledigheten ändå utan anpassat oss efter det.

När det kommer till i vilken ordning vi ska vara hemma, har båda haft inställningen att det inte spelar någon roll. Om den ena känner starkt för det ena alternativet, har vi båda sagt att det är okej. Så länge visste vi inte alls vem som skulle vara hemma först. Men så satte vi ett mål för när vi skulle ha bestämt oss, tror det var början av januari, och när det närmade sig sa jag att jag gärna är hemma först. Tobias första reaktion? "Jag kan också tänka mig att vara hemma först!" Haha. Men vi beslutade att jag är det.

Ett litet sidospår här: Vi har en vakans på jobbet så hon som ska föräldravikariera för mig har börjat redan nu. Obeskrivlig känsla varje gång jag slås av den - det finns en vikarie för mig! För jag ska få vara hemma med mitt barn snart! Föräldraledigt! Wow. Wow. Wow.

Ur mitt perspektiv finns några bra saker med att jag är hemma först:

• Den absolut största fördelen: Vi kan äta lunch tillsammans hela familjen! Jag pendlar en halvtimme till jobbet, medan Tobias jobbar löjligt nära vårt hem. Hanna behöver inte vara ifrån honom en hel arbetsdag, utan vi kan så ofta vi vill äta tillsammans mitt på dagen. Dessutom kan jag och Hanna hälsa på Tobias på jobbet om vi går ner på stan eller till lekparken.
• Det tar emot att tänka på det redan ... Men när det är dags att skola in Hanna på förskolan (preliminärt hösten 2018), har vi sett det som lämpligast att Tobias tar huvudansvaret vad gäller den biten eftersom han kommer vara den som oftast hämtar och lämnar. Jag pendlar ju ...
• Något som varit mindre viktigt, men ändå är något vi haft i åtanke är att jag är den som har störst erfarenhet av barn. Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Jag är säker på att Tobias och Hanna skulle kunna ha det lika fantastiskt hemma tillsammans första tiden som jag och hon kommer att ha. 

Det finns så mycket glädje i detta och så många fördelar med att vara hemma först, eller sist. Tobias är självklart avis på att jag är den som får ta hand om Hanna i början. Det här är något vi längtat efter ofantligt länge. Medan jag är avis att han får spara allt det roliga när jag måste gå tillbaka till jobbet ... 

Jag längtar verkligen efter föräldraledigheten. Men den kommer gå undan och det är ingenting mot hur mycket jag längtar efter att vi ska få leva ett helt liv tillsammans hela familjen.