tisdag 27 augusti 2019

"Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?"

Ja, vad ska jag säga.

I dag skulle vi äntligen, efter 1,5 månaders väntan sedan mötet bokades in ha vårt efterlängtade uppstartsmöte med familjerätten. Men i morse ringde vår utredare för att meddela att de inte kan starta en utredning nu eftersom de har så många andra ärenden de måste hantera. Hon menade att hon försökt ringa flera gånger för att berätta det, men jag förstår inte hur det kan stämma eftersom jag inte har några missade samtal eller mobilsvar.

Jag blev väldigt ställd, chockad och ledsen, vilket jag också sa. Det bemöttes med något som gjorde mig ännu mer ställd. "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen? Ni har ju adopterat en gång förut?". Jag förstod inte riktigt vad hon menade, förrän senare när hon utvecklade att "Det här måste ni ju veta att det tar tid". Jo, tack, vi vet mycket väl att det tar tid, det är ju just därför vi vill ta oss någonstans. Samtalet avslutades med att vi var välkomna dit i dag eftersom vi avtalat en tid, men det var väl knappast någon idé för oss att dyka upp eftersom vi inte skulle kunna boka in några fler möten. Wow, vilken toppenstart.

Vi har inte fått något nytt datum eller ens en höftad tidsram utan de hör av sig när de är klara med "allt annat" ungefär. Vi har skickat in vår gamla medgivandeutredning och våra livsberättelser, men ja, jag vet inte riktigt hur vi tar oss vidare eller när. Vi behöver samla kraft och energi.

Jag försöker att sätta mig in i hennes situation, alla vet hur de sliter på socialförvaltningen i varenda kommun. Vi är en pinne i statistiken, vi är inte kött och blod, hon måste göra "viktigare saker" än adoptionsutredningar, men det som ekar i mitt huvud är den där svidande meningen "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?".

Det är kluvet att dela med mig av detta, för vi är ju i en sådan beroendeställning när vi genomgår en medgivandeutredning. Jag har så många känslor som brinner i bröstet. Men jag tänker att jag stannar här.

onsdag 21 augusti 2019

En frustrerande maktlöshet

Jag kommer att förlora det jobb jag älskar. Det är inget personligt, utan det är neddragningar och sist in, först ut. Tack och lov finns en tjänst att omplaceras till. Men det är inte det jag jobbar med i dag utan inom kundtjänst.

Men mest när jag ägnat tid åt att tänka på jobbet har jag gråtit på jobbet, gråtit på bussen hem, gråtit hemma och nu gråtit på semestern. Så jag försöker undvika att tänka på det så gott det går.

Det går i vågor det där. Ibland får jag världens ryck och söker andra kommunikatörsjobb när jag inte fantiserar om att börja lärarutbildningen.

Många känslor kommer på en gång och det påminner om den ofrivilliga barnlösheten och adoptionsprocessen på så sätt att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och inte kan göra något nu för att få behålla mitt jobb. Jag har gett så mycket jag förmått av mig själv. Det är en så frustrerande maktlöshet och kanske är det likheten med de tidigare känslorna som gör att jag tar det så hårt.

Det är schyssta kollegor och säkert bitvis intressant. Men det är inte självvalt. Hade det inte varit för att vi vill adoptera igen hade jag nog vågat chansa mer, kunnat hoppa på något spännande vikariat eller så. Men jag vill inte göra något som riskerar att äventyra våra chanser att bli godkända för adoption. Tajmingen suger helt enkelt.

Jag och Tobias kliar oss i huvudet för vi kan inte begripa hur vi har sådant oflyt, eller flyt, att så fort den ena äntligen hittar ett jobb, förlorar den andra sitt.

Ville bara förklara varför inspirationen till att blogga inte är på topp just nu. Det blir bra så småningom. Men det är tufft att vara mitt i.

söndag 11 augusti 2019

Att älska flera barn

Jag är lite trögstartad. Jag låg och tänkte på det där när jag nattade Hanna och stor del beror väl på att jag är så uppslukad av just henne. Vi vet ju dessutom ingenting om det framtida syskonet och har knappt kommit igång med någon process, så det faller sig kanske ganska naturligt att jag är trögstartad när bloggen faktiskt ska ha fokus på det framtida barnet, inte det barn vi redan har.

Då jag ligger och betraktar Hanna slår det mig att jag nu smyger in i fasen "Tänk om jag inte älskar mitt andra barn lika mycket som Hanna? Kan jag ens förvänta mig att det är möjligt att göra det?" och jag vet att alla säger att de själva tänkt så och att det är fullt möjligt och fullt naturligt att älska alla sina barn lika mycket. Det har jag ju själv sett som självklart i alla år. Men nu ligger hon här bredvid mig, denna fantastiska lilla människa, och jag försöker begripa att hon kommer få en lillebroster som jag högst troligt kommer älska precis lika mycket fast antagligen på lite olika sätt, för att det ju är två olika individer, och det är ju så galet mycket kärlek att det är svårt att alls tro på att den finns.

En ytterligare påminnelse om vad det innebär att bli tvåbarnsfamilj, med två barn i fokus, får jag när jag läser instruktionerna för att skicka fotoalbumet till St Lucy. Gärna ha med syskonet (Hanna, alltså), på ett par bilder. Men det är inte vårt nuvarande barn som ska vara i fokus här, utan det är ju vi föräldrar som vill adoptera ett barn och det blivande barnet som ska vara i fokus i denna ansökan. Därför är det, förstås Hanna och närmsta släkt på enstaka bilder, men främst bilder på oss enskilt och tillsammans samt miljön runtomkring (rum i huset, lekplatser nära etc.)  Ja, jisses. Hur många bilder tror ni ens finns på mig eller Tobias - och dessutom utan Hanna? Vi har lite att styra upp. Men jag måste säga att utredningen i sig och fotoalbumet förstås är en bra övning och bearbetning i att få ett till barn att älska.

Jag var tvungen att leta i arkivet. Vilken tur att vi snofsat till oss i maj, då vi var på bröllop! Annars innehåller de flesta bilder där vi råkar fångas tillsammans (planeterna och stjärnorna i universum ligger rätt osv.) antingen 1. Det väldigt älskade barnet, 2. Katten, 3. Varsin drink

onsdag 31 juli 2019

Namn och grannar

Bänkhäng utanför affären.
Vi har alltså hamnat i lilla Gimo, i Östhammars kommun, Tobias uppväxtort. Vi är så glada över att ha flyttat hit. Jag har nog inte berättat hur nära Tobias barndomshem vi hamnat? Snett mittemot! Hade någon sagt åt mig innan vi fick barn att jag skulle ett par meter ifrån mina svärisar, eller mina egna föräldrar för den delen, hade jag sagt "Inte en chans!".

Så får man barn, perspektiven ändras … Vi har verkligen hittat hem och kunde knappast önska bättre grannar eller en bättre plats för just vår familj att bo på. Det är så mysigt att äta middag tillsammans så ofta med farmor och farfar och även Tobias bror som vi gör och de hjälper oss med så mycket. Hanna älskar att leka med farmor och bygga med farfar, eller "Matsss" som hon säger när hon ropar på farfar över gatan.

I dag kom förresten ett till namn! Vi bläddrade i en bok och låtsades att barnen i boken, som handlar om förskolan, var barnen som går på Hannas förskola. Då sa jag dagiskompisen Eriks namn när vi pratade om frukostvagnen, att den brukar ju han och Hanna köra tillsammans, och på nästa sida låtsades vi vidare att det var barnen på förskolan. Hanna pekade på ett barn och jag frågade "Är det Joel?", "Nää", så tog hon sats och sa "Eiiik". Hjärtat studsar verkligen till varje gång man får höra henne testa ett nytt ord så tydligt första gången.

Namn på andra är faktiskt avsevärt vanligare att hon kan säga ganska tydligt jämfört med namn på saker. Ett tidigt namn som kom var "Kjell", en annan granne som vi ju känner men inte så väl att vi trodde det skulle bli ett av de knappt 50 ord hon säger så tydligt. Jag lovar farmor Maritha, snart, snart säger hon ditt namn också!

måndag 29 juli 2019

Att bli storasyster till någon som redan finns


Hur förbereder man sitt barn att bli storasyster till ett barn som kan vara allt från under året till över tre år? Vår dotter är sen i talet, pratar allt fler ord som vi förstår även fast mycket av det som kommer ur den där söta lilla näbben är sånt vi inte lärt oss förstå ännu. Men vi pratar om att en lillebror eller lillasyster också kan vara någon som inte har blöja längre som man kan hjälpa till med som med dockorna, men att hon eller han behöver hjälp med andra saker. "Du får lära din lillasyster eller lillebror att skriva bokstaven "H", som du ju kan, och så behöver hon eller han säkert hjälp att klä på sig. Sen är storasyskon jättebra på att trösta sina småsyskon när de är ledsna". Ungefär så.

När vi lämnade in vår ansökan till St Lucy förra gången, var vi öppna för att adoptera ett barn som vid barnbeskedet, alltså sex månader innan vi reste ner, var mellan 0 och 3 år. Det handlar om att vi var inställda på att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Det var av egoistiska skäl. Det känns enklare att vara en del av vårt barns liv så tidigt som möjligt för vår egen del och minska risken för att barnet hade flera svåra separationer bakom sig som vi behöver hantera och vi hade vissa rädslor för hur vi skulle hantera det.

Jag tror det är så för många som adopterar första gången. Att man på relativt kort tid ska ställa om sig från plusset som aldrig syns på stickan till ivf:er där plusset också gömmer sig till att man inte kommer följa sitt barn från födseln till att man missat barnets första ord, första steg och även till att barnet kan ha olika särskilda behov man behöver ta ställning till i förväg om man tror att man är redo för. Särskilda behov är just ytterligare en aspekt att ta in. Att i förväg behöva ta ställning till om vi är öppna för att ta emot ett barn med vissa sjukdomar eller funktionsvariationer. Där har vi varit relativt öppna i och med att sjukvården och olika stödinsatser som finns i vårt land ju är så fantastiskt jämfört med i många, många andra länder där mycket kostar för dig som familj i stället för att samhället tar kostnaderna.

Tillbaka till åldern. Nu till skillnad från förra gången pratar vi mycket om att vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn äldre än tre år. Att vi inte som förra gången låter åldern styra. Vi är öppna för att vår familj kanske hör ihop med ett barn som hunnit fylla tre år, eller så visar det sig att vårt barn är i blöjåldern när barnbeskedet kommer. Åldern har ingen betydelse, så att säga. Förutom att det behöver vara så enligt riktlinjerna, att det barn vi blir föräldrar till måste vara yngre än Hanna. Tolv månader verkar vara det rekommenderade. Det handlar om att nyast i familjen också ska vara minstingen i familjen. Hur stort vårt barn än är vid barnbeskedet kommer hen ju vara nyfådd i familjen med allt vad det innebär.

Det är inte denna faktor som styr, men att vi är öppna för att ta emot ett lite äldre barn innebär också att vår väntetid kan bli kortare. Det är logiskt eftersom de allra flesta adoptanter önskar ett så friskt och litet barn som möjligt. Precis som det aldrig är någon "heroisk" insats eller välgörenhetsgärning att bli förälder genom adoption (känns konstigt att behöva skriva 2019 men tro mig, jag har noterat att det alldeles för ofta är på sin plats), är det heller inte det när vi tar ställning till att känna att kapaciteten kan finnas att ta hand om ett äldre barn eller ett barn med dokumenterade särskilda behov. Vi adopterar för att vi vill bli en tvåbarnsfamilj. Att vara öppen för att överväga dessa faktorer är en del i den viljan, att de gränser vi tidigare satt börjar luckras upp för att vi ser att vägen till tvåbarnsfamiljslivet kanske ser annorlunda ut än vi trodde för ett par år sedan. Sedan ska vi komma ihåg att i alla dessa överväganden har vi också ett barn som redan finns i familjen och hennes behov att ta hänsyn till.

Jag har börjat höra mig för vilka svåra men också ljuvliga upplevelser andra som adopterat lite äldre barn haft och jag suger åt mig som en svamp. Det är lite där tankeverksamheten ligger just nu. Ja, alltså den lilla del av hjärnan som har kapacitet att tänka på syskon just nu. Ni kanske haft en nästan fyraåring hemma? De har energi och mycket charm, strösslat med lite envishet, att fylla en annans hjärna och hjärta med.

fredag 26 juli 2019

Den 9 juli 2019, klockan 11.44.

Tobias tog en bild innan han sms:ade mig.

Innan vi fick barn var syskon så självklart. Så fick vi vår efterlängtade Hanna och det där med syskon kändes inte längre som något måste. Vi var till och med osäkra på om det var vad vi ville. Vi hade det så makalöst bra, vågar man verkligen hoppas på att turen och lyckan bara fortsätter?

Det var först när vi hade varit hemma ganska precis ett år som jag kände att jag verkligen ville att vi skulle bli fyra i familjen. Jag fungerar som så att då tänkte jag många, många steg framåt. Ett enda garnnystan av tankar och idéer och känslor som man nystar i fram och tillbaka. Tobias reaktion däremot var att han först ville ha ett fast jobb. Sedan kunde han börja fundera på syskon. Alltså gå in i ett rum i taget, stänga en dörr bakom sig innan han går in i nästa rum. Raka motsatser var det här. Ni kanske lever i en liknande relation? I perioder har jag hållit på att bli tokig av att inte veta vad han vill! Men jag har stillat mig och accepterat att han behövt tiden och tryggheten.

Han har haft vikariat på vikariat, varit på arbetsintervjuer men kammat noll. Fram till här för någon månad sedan då han var på två arbetsintervjuer inom ett par dagar så småningom blev erbjuden ett av jobben.

Så den 9 juli 2019 klockan 11.44, drygt ett långt år och två månader efter att min syskonlängtan infunnit sig, uppstod magi. Vi var på minisemester till Piteå, Hanna sov i min famn när jag satt i fåtöljen hemma hos min pappa och min telefon plingade till. Sms från Tobias, som satt två meter ifrån mig. "Klart Hanna ska ha ett syskon". Åh, vilka ljuva ord att läsa.

Vi har vetat att om vi bestämmer oss för syskon går vi i adoptionstankar direkt. Vi vill adoptera genom Barnens Vänner, från Taiwan och allra helst St Lucy. Vi förstår att det inte alls är säkert att våra barn har samma upplevelse av att vara adopterade och dessutom från samma land och eventuellt samma barnhem, men kan vi skapa förutsättningar för det så vill vi göra det. Vi tycker väldigt mycket om Taiwan som land, vill resa dit flera gånger under våra barns uppväxt och vuxna liv och även om jag kan tycka att ett så rikt land inte skulle behöva internationell adoption ur flera aspekter, tycker vi om hur adoptionsprocessen fungerar där.

Man har glömt nästan allt, men inte riktigt. Så snart vi kommit hem ringde jag socialförvaltningen och har bokat in vårt första möte, uppstartsmötet så att säga. Det blir först i slutet av augusti (hej semestertider). Utifrån det mötet bokas sedan intervjuer med oss var för sig och tillsammans. Sedan kommer de vilja prata med Hanna förstås. Utöver det handlar tiden fram till mötet 27 augusti om detta (jag har sagt åt Tobias att han kommer vara SÅ less på mig innan medgivandeutredningen är slut men också tycker det är lite charmigt, hehe):
  • Skriva klart våra livsberättelser till socialförvaltningen (använder så mycket som möjligt från gamla medgivandeutredningen, ser till att det står med sådant som vi vet är av betydelse för St Lucy och Taiwan).
  • Boka varsin läkartid till september/oktober (ett papper som ska fyllas i till socialförvaltningen och tester som ska göras för dem och samtidigt passar vi på att direkt fylla i det papper och göra de tester som St Lucy kommer vilja ha) 
  • Utse referenter.
  • Kontakta förskolan och meddela att socialförvaltningen kommer vilja prata med Hannas närmsta pedagog samt begära kontaktuppgifter så de kan nå henne så tidigt som möjligt. 
  • Börja förbereda det fotoalbum som St Lucy kommer att vilja ha till vår ansökan.
  • Ta reda på vilka registerutdrag vi behöver från olika myndigheter och hur vi kontaktar dem.
Nej. Vi vet inte hur lång tid det kommer ta denna gång. Adoptionsvärlden är ju så. Men vi tror att vi kanske är en tvåbarnsfamilj om drygt två år. Det är så mycket som kan hända längs vägen. För oss spelar, än så länge, tiden mindre roll. Vi njuter av vår familjetillvaro just nu och tar det bit för bit. Vi är inte riktigt "där", det är så svårt att se framför sig att vi kommer få en till liten människa att älska, men vi tar tag i de praktiska delarna som behöver göras och så får känslorna sjunka in sakta och tryggt.  

torsdag 25 juli 2019

Att bli mamma till en lillebroster

Hallå ... Någon inne? Försiktigt, som om det var en gammal sommarstuga som legat i dvala kliver jag in i bloggen igen. Jag går igenom rum för rum, lyfter på lakan som täckt för de gamla möblerna, känslorna, och plockar upp dammtussar jag hittar här och var. Säger försiktigt hej till er som kanske redan hunnit göra mig sällskap och tänker att vi väl sätter på lite kaffe och så får gamla och nya gäster titta in när de har möjlighet och ser att lyset är tänt i den gamla stugan igen.

Ni har säkert era aningar om varför jag öppnat den här dörren igen och ni som gissar på att vi vill bli föräldrar genom adoption en gång till gissar alldeles rätt!

Jag tänkte först inte blogga om detta, eftersom det känns så annorlunda från första gången och mitt skrivbehov inte varit särskilt starkt än så länge. Men så började jag fundera på att jag kanske mycket bloggar för den där lillebrostern som kommer till familjen, så det inte blir så himla orättvist väldokumenterat för den ena men inte för den andra.

Ni ska få veta allt om hur vi har det och hur enkelt eller svårt det var att komma fram till att vi vill utöka familjen och hur mycket vi längtar efter att få komma i gång. Jag vill bara börja med att säga hej.

Så ,vad säger ni, är ni med på en till storkspaning?
Och just ja: Hej.