tisdag 15 september 2020

Ett helt halvår bakom oss


Tänk att det redan gått ett halvår! Det är faktiskt helt otroligt. För att markera denna speciella milstolpe fick Hanna köpa varsin rullväska till sig och dig, Pytte. Det var mycket viktigt, för henne, att ni fick likadana.

måndag 7 september 2020

En annan viktig förberedelse

Ni som hängde med förra gången minns kanske att jag bestämde mig för att använda samma klänning på alla skype-samtal och sen hade den när vi träffade Hanna första gången. Hon tycker om när jag berättar om det och det är fortfarande en favoritklänning både för henne och mig. 
Så jag kör på samma tema nu tänkte jag! Denna gång tog jag inte nåt ur garderoben utan tänkte hitta något annat. Jag klickade hem två stycken från Beyond Retro. Den ena utesluter jag helt från Taiwan, skön men vilken årstid det än är kommer den bli alldeles för varm. Den andra tänkte jag först "Njaaa ... Åker med till Taiwan men är nog inte 'den' klänningen". Men ju mer jag bär den, desto mer som 'den' klänningen känns den. Ja, ni hör ju vad vi har att stå i.

söndag 6 september 2020

BB-väskan påbörjad

 


Ja. Nu är champagne inhandlat, BB-väskan inför det stora samtalet packas, så att säga.

Vi har kontakt med fler som väntar från samma barnhem. Eller, ja, jag och andra mammor har kontakt som det nog oftast ser ut. Så värdefullt. Förhoppningsvis träffar Vi en av familjerna väldigt snart. Tänk att våra blivande barn kanske redan känner varandra. Svindlande! 

Apropå BB-väskan har jag inte kommit rätt ringsignal ännu. Förslag tas tacksamt emot. Med Hanna ringde telefonen "Hejsan morsan, hejsan stabben ..."

onsdag 19 augusti 2020

Inte vår fyraåring

Jag kan säga att första dagen på jobbet, i måndags, hoppade hjärtat till och adrenalinet började pumpa. 

På Facebook såg jag att Barnens Vänner lagt ut en text om att St Lucy letade efter en familj till en fyraårig flicka. Vår ansökan ligger ju hos BV och jag förstod att de inte glömt oss men kände ändå "Jag måste ringa! Tänk så skiljer det i alla fall nästan ett år mellan henne och Hanna?". 

Det visade sig handla om snarare ett halvår emellan, så det var inte vår tur ännu. Jag hoppas i alla fall att de hittar en lämplig och kärleksfull familj till flickan, förstås. Vi fortsätter vänta tålmodigt på vår blivande familjemedlem.

onsdag 12 augusti 2020

Kanske nästan halvvägs

 

Jag tyckte det var dags att komma på något nytt i Pytte-väntan i stället för sånt man äter. Vi har tänkt varsin rullväska till barnen, men lite längre fram. Mycket annat är svårt att köpa i förväg.

Så borstade jag tänderna igår kväll när det slog mig. En tandborste till Pytte. Toppenidé tyckte både pappan och blivande storasystern. Så i dag köpte vi just det. Hanna fick välja en till Pytte och en till sig själv och sen betala. Den med kaniner på är till Pytte, även fast hon nog helst hade behållit båda själv. Fem månader bakom oss i dag. Nästa väntansmilstolpe har vi väntat halva den tiden som vi väntade på Hanna.

onsdag 29 juli 2020

Det rör på sig

En gång i månaden skickar vår adoptionsorganisation ut ett nyhetsbrev till oss som väntar på antingen barnbesked, som vi, eller resebesked. Dagens nyhetsbrev var ganska upplyftande av flera orsaker. Vi fick veta att det ser ut som att Taiwan gjort vissa lättnader gällande Covid-19. Nu har en familj rest till sitt barn i Taiwan och i nyhetsbrevet framkommer att det också finns de som planerar att resa. Jag har sett att det är liknande för dem som adopterar via annan organisation och från andra länder. Det rör på sig!

Det som verkligen berör oss, och som vi hoppas förblir så, är att Taipei Mission meddelat att de nu kan utfärda visum till medföljande barn till dem som står omnämnda i domstolsdokument. Tidigare har det framgått att bara de blivande vårdnadshavarna får åka till landet, inte barn som redan finns i familjen. Om det vänder och blir en sådan situation igen, skulle det i vårt fall med stor sannolikhet innebära att bara jag eller Tobias kan åka och den andra stanna hemma med Hanna. Vi hoppas förstås att det rör på sig ännu mer åt andra hållet, det vill säga att vi har möjlighet att ta med oss förstärkning i form av mor- eller farföräldrar eller både och om omständigheterna tillåter.

Fortfarande är det två veckors karantän, instängd i ett hotellrum på något av de särkilda hotellen, som gäller innan det går att lämna hotellrummet. Men nu ser det ut som att det ibland kan gå att ordna så att det går att få bo hela familjen tillsammans. Detta har inte varit möjligt tidigare under pandemin, utan reglerna har sett ut som sådana att det är en vuxen per rum som gäller. Också här hoppas vi givetvis att det hinner förändras så att karantänen inte längre behövs. Men det löser sig givetvis om det är så.

Jag har haft kontakt med några som fått barnbesked från Taiwan den senaste tiden. Nu har jag skrivit i den St Lucy-grupp vi är med i om någon liksom vi fortfarande väntar på barnbesked. Det skulle vara så skönt att ha kontakt med någon som är i samma steg i processen, ja, utöver min man då.

måndag 27 juli 2020

En mantel av längtan

Fina, rara, Pytte. Det är tyst i huset, så när som på golvuret i köket, bara jag är vaken och i kväll har jag en liten dipp i längtan och då minns jag att jag hade det ungefär denna tid förra gången. Fast då hade vi väntat längre. Då hade det gått åtta-nio månader, nu bara fyra. Likheten är att det då liksom nu var mitt i sommaren. När mycket annat står stilla. Det sunda förnuftet säger att ju längre barnbeskedet dröjer, desto större förhoppning att världsläget hunnit lugna ned sig och resandet bli smidigare. Hjärtat däremot skriker, gråter, efter dig just i kväll.

Strunt samma att vädret är skit denna sommar och semester, varje dag bakom oss är en viktig väntansdag som passerat. Ett steg närmare mål. Jag är till stor del i nuet, i synnerhet dagtid, men kvällarna då lugnet lägger sig och bereder längtan plats är nog ibland tyngre än jag vågat medge för mig själv.

Jag brottas mellan att vara tacksam över att ha fått mer än jag kunnat önska mig, bli mamma till ett barn jag älskar så, och att ha mage att längta efter mer, efter dig. Det är egentligen så privilegierat, så förmätet och så "mycket vill ha mer" men det är också så det blir att ge sig in i en adoptionskö. Vi står här för att vi längtar efter dig och det går inte att tänka "Nä, det är lika bra att slappna av och försöka längta lite mindre nu när vi har det så bra. Någon måtta får det vara. Det gör inget om det inte går vägen, vi kanske till och med struntar i det.". Vi är inne med hull och hår, ja, med rubbet. Oftast med känslorna innanför, ändå, men i kväll är det tyst i huset och känslorna kryper ur skinnet och ligger utanpå kroppen som en osynlig mantel.

Denna veganska citronkladdkaka med vit chokladtryffel, recept från fridasvegobak, gjorde jag när vi väntat i fyra månader (och en dag) som efterrätt efter att vi käkat asiatiskt. Så litet och blygsamt i sammanhanget, men betydelsefullt ändå.



Ja. Vi bär våra osynliga mantlar i tystnaden och längtar efter dig, Pytte. Nog mer än du någonsin kommer förstå.