lördag 25 januari 2020

Att bromsa och gasa samtidigt

På måndag lämnar vår utredare in utredningen till nämnden och måndagen därpå tas den upp i nämnden och sedan är beslutet helt klart på pappret när protokollet justerats efter högst en vecka tror jag det brukar vara. Vi känner att det är en bra utredning och adoptionsorganisationen tycker också att det är det. Vår utredare har varit lyhörd och tagit till sig korrigeringar som vi föreslagit.

Jag trodde att vi skulle kommit längre med fotoalbumet, men måste säga att det är en bit av mig som inte är där riktigt mentalt. Vi fick dessutom veta av adoptionsorganisationen att de håller på att titta på möjligheten att få skicka en digital fotobok i stället för så som det varit tidigare, klippa och klistra på papper, så det har också gjort att vi avvaktat. Ju närmare vi kommer, desto tydligare finns en bromskloss i mig som inte vill "gå händelserna i förväg" och därför har svårt att kasta in oss i nästa steg redan nu. Men helt sysslolösa har vi inte varit.

Vid förra adoptionen behövdes personbevis. Nu är det ändrat, så man skickar in en kopia på sitt pass i stället. Mitt pass har gått ut, så i veckan var jag till polisstationen för att beställa ett nytt. Tobias har fått sitt arbetsgivarintyg och jag väntar fortfarande på mitt. I veckan ska vi skicka efter de polispapper som vi behöver, så är det förberett men samtidigt så färskt som möjligt. Sedan ska vi fylla i barnhemmets egna blanketter "Finansiella tillgångar" och det papper där vi fyller i vilka särskilda behov vi är öppna för. Utöver det, fotoalbumet och översättning av vår utredning till engelska och sedan kinesiska tror jag inte att vi har så mycket kvar innan ansökan kan skickas till Taiwan och St Lucy. Så får vi se när den riktiga väntan kan börja.

När vi väntade på Hanna firade vi på något sätt de 19:e varje månad, datumet som var Ködag 1 i Taiwan, för att uppmärksamma de små milstolparna. Något sådant skulle jag vilja göra nu också. I Hannas "Fantastiska jag"-bok skrev vi upp den 19:e varje månad på vilket sätt vi firade att en månads väntan var bakom oss.

onsdag 15 januari 2020

Är det nu man börjar tro på det? Jodå!


I dag har vi haft en träff med utredaren. Det kändes väldigt bra och som att han nu nästan är klar med vår utredning! Vi ska träffas i morgon igen, då för att han ska fokusera på vårt samspel med Hanna. Dagens träff kändes väldigt avslappnad och vi fick i lugn och ro berätta om oss själva, det som hänt sedan förra medgivandeutredningen, medan Hanna lekte hos sin farmor och farfar.

Jag börjar äntligen tro på att vår utredning faktiskt kommer att bli klar och att vi kommer få skicka iväg en ansökan.

I söndags var himlen blå, jag checkade in almanackan och insåg smått stressat att enligt varje rimlig beräkning har vi nu väldigt få förmiddagar, ljusa dagar, som vi kan få till bilder till det album vi behöver skicka till Taiwan när vi äntligen får skicka ansökan dit. Det innebar att jag snabbt drog iväg och tvättade bilen, vilket inte gick så snabbt ändå eftersom det var fler som visst behövde tvätta sina bilar, och sen när jag kom hem haffade vi en granne som fick fota oss framför huset och bilen. Sedan tog vi kort på Tobias föräldrar framför deras hus, med vårt hus i bakgrunden, och några miljöbilder som är bra att ha. På vägen in till jobbet igår satt jag och knåpade ihop några av bildtexterna. Så stoffet som behövs till albumet är snart i hamn.  

onsdag 18 december 2019

Friska som nötkärnor

Då har vi båda genomgått hälsoundersökningen och fått konstaterat att det inte är några konstigheter med hälsan varken ur Sveriges eller Taiwans perspektiv, då vi gjorde båda på en gång. Det känns lite som att man får en "Ok"-stämpel, som kreatur som går för slakt eller något. Fast lite trevligare. Skönt!

Inte lika skönt att den gemensamma plånkan blev 5000 kronor tunnare, parallellt med att vi behövde byta lås på dörren i veckan då det slutade att fungera. Den historien gick loss på 3000 kronor (vi provade att ringa på söndag när det hände, tackade nej till att betala potentiella 10 000 kronor och väntade fint tills lokala firman öppnade på måndag i stället). Men det drabbar ingen fattig, så jag tänkte bara använda detta lilla stycke till att klaga innan jag ger mig. Slut på meddelande.

Dessutom har Hannas förskola nu haft kontakt med vår utredare. Det känns väldigt bra att kunna säga "check!" på den innan julledigheter drar igång och januari plötsligt knackar på.

Jag har i vanlig ordning fortsatt projekta med diverse praktiska göromål för att stilla sinnet. I helgen när jag hade tänkt plocka ur vårt skräprum/kontor som är tänkt att bli Pyttes rum framöver, för att kunna lägga in lite barnsaker och fotografera till albumet som ska med i vår ansökan till St Lucy, så såg jag helt plötsligt att det rummet var mycket bättre att inreda som barnrum för Hanna just nu än att ha leksaker utspridda i tre opraktiska rum (utöver obligatoriska vardagsrummet och köket, alltså). Hanna är helnöjd. Jag med, för plötsligt blev rummet praktiskt när det blev ett barnrum. Hon har fortfarande en del leksaker i vårt gästrum på bottenvåningen eftersom det är mest där vi är. Men nu är det "bara" pysselsaker, kafé-/köksgrejer, dockor och utklädningskläder nere. In i lekrummet uppe åkte lego, dockhus, böcker, spel, pussel, vilket är prylar som slukat mycket yta och är smidigt att plocka fram vid behov. Det finns verkligen massvis med leksaker i vårt hus, antagligen alldeles för mycket, men jag brukar tänka att det finns också plats och det bidrar till att hon nio gånger av tio väljer lek framför surfplatta.

Vi vet inte om Hanna och Pytte kommer att ha samma eller olika rum. Jag tänker att det kan vara mysigt och kännas tryggt att dela, så kan ett rum vara sovrum och det andra lekrum. Men det beror förstås helt på deras personligheter som syskon, åldersskillnad och om gemensamma intressen finns. Det blir spännande att se. När vi vet vem vi väntar på blir det nog projekt tapetsering. Självklart är i alla fall att hela familjen har sovrummen på övervåningen. I dag har Hanna sin säng i vårt sovrum. Den står tämligen orörd. Eventuellt får vi kasta ut den och bygga ut dubbelsängen något utifall att Pytte har samma vänsterkrok, kick-vana och gosbehov på natten som sin storasyster. Hm, anar jag ytterligare ett projekt?



fredag 6 december 2019

Utredaren, bärgningsbilen och berömda bollar

Mötet i onsdags inleddes minst sagt dramatiskt. Vi skulle träffa utredaren klockan 14. Klockan 13.50 ringer han. Bilen hade lagt av knappt en mil hemifrån oss och han trodde att han skulle behöva boka om. Jag höll mig någorlunda, med betoning på någorlunda, lugn under samtalet. Men bröt egentligen ihop totalt. De här besvikelserna vi gått igenom hittills i Pyret-processen påminner mig för mycket om de misslyckade ivf:erna och "Det blev inget ägg till frysen"-stunderna. MEN. utredaren hörde av sig efter en kvart och tackade ja till erbjudandet som kommit tidigare, att bli upplockad och komma hem till oss i väntan på bärgarens samtal. 

Den här starten präglade en del mötet. Utredaren var inte riktigt "där" märkte nog både vi och han. Vi hade förväntat oss mer pang på-frågor, en rivstart i den bemärkelsen. Det blev ett ganska praktiskt och famlande möte och vi kände lite efteråt "Var det bara det här?". Men vi pratade med utredaren i efterhand och har fått en lite klarare bild av hur han tänker, vilket känns väldigt skönt. Vår gemensamma förhoppning är att utredningen går upp i nämnden i början av februari. Vi har blivit ombedda att korrigera och uppdatera gamla uppgifter som går att använda ur den gamla rapporten samt uppdatera våra livsberättelser som vi skrev i somras och när detta är gjort kommer vi vara en bra bit på väg och han kommer ha en bra grund att stå på inför nästa gång vi ses. Då har vi en chans att fokusera på bitarna gällande vårt nuvarande föräldraskap och våra erfarenheter och kunskap om adoption. Det ser jag fram emot. 


Igår var Tobias ledig och jag kompade ut tidigare så att vi kunde lämna blodprov och urinprov på Drop in i Uppsala. Det slumpade sig så att Hanna hade fått lämna blodprov i annat ärende på förmiddagen i vår hemkommun. Hon satt i min famn medan jag lämnade tre rör blod (Tobias visste inte om han skulle svimma och ville inte ha Hanna hos sig). Hon visade en sådan nyfikenhet och min spruträdsla stillades definitivt av att få fokusera på henne och prata om sprutan, blodet och armen medan hon lutade sig så nära sprutan hon kunde, även om jag hade lite gelé i benen och dröjde mig kvar en stund innan jag reste mig upp. Pappan svimmade inte han heller. När jag sedan lämnade urinprovet ryckte Hanna i dörren som givetvis var låst och sa högt och tydligt (på grund av när har jag stängd och dessutom låst dörr?) "MAMMA BAAAAJJJSAR". Jo, men vi är jätteglada att vårt barn börjat prata så mycket nu. Jätteglada .... Hehe.

För att knyta ihop säcken lite: Om knappt två veckor genomför vi hälsoundersökningen som socialnämnden vill ha och chansar tidsmässigt på att i samma veva göra den som sedan barnhemmet vill ha. Den berömda bollen är så att säga definitivt i rullning. 

tisdag 3 december 2019

Kvällen före vs kvällen före

Kvällen före utredarens besök i väntan på barn ett, 2015:



Kvällen före utredarens besök i väntan på barn två, 2019:


Hahaha. Det ÄR ett helt liv sedan och jag är så lyckligt lottad att få leva i bild nummer två. Nu ska jag städa så gott jag orkar innan orkanen yr fram i morgon igen. Barnet just nattat, mannen jobbar sent. Fika finns i frysen.

måndag 25 november 2019

Att pausa för att kunna lyssna

Jag ger mig sällan själv in i adoptionsdebatt med någon som är adopterad, eftersom jag aldrig har tolkningsföreträde i det sammanhanget. Men jag lyssnar gärna på adoptionskritiska röster. Jag har lärt mig att det är svårt och sällan önskat att förklara för någon som inte vill mötas på mitten, redan har sin bestämda uppfattning. Då är det enda jag kan göra just att lyssna, inte att i värsta fall oombett försöka förklara eller försvara mitt val att adoptera. 

Ibland är det tufft att passivt lyssna. Men just att faktiskt lyssna på (vuxna) adopterade som är adoptionskritiska är trots allt det minsta jag kan göra, som förälder genom adoption, både för den som vill berätta och för mina egna barn. Jag ser förstås också till att när jag hör en fördom eller förskönande bild i stil med "Åh, jag vill rädda världen, jag ska adoptera. Ni är helt fantastiska som gjort det!", så ger jag en ganska hård och rak bild för att balansera upp i stället för att mumla "Tack" och vara rädd för att bli socialt obekväm. 

Att gå in för perspektivet att lyssna utan att göra sig sedd eller hörd, gör att jag i perioder avskärmar mig från att följa ämnet. Det handlar inte om att jag inte vill lyssna, att jag inte vill förstå. Det handlar om att jag ibland behöver pausa och i stället få lägga energi på annat. Annars dräneras jag på energi och blir därmed också så småningom avtrubbad från kritiken, som i sin natur tenderar att bli ganska svartvit. 

Allra mest gillar jag ändå att mötas i forum där vuxna adopterade, givetvis med tolkningsföreträde, diskuterar tillsammans med föräldrar genom adoption i ett öppet klimat. Men det är ibland svårt att hitta balansen i ett sådant forum. För mig har forumen främst lärt mig extremt mycket och fått mig att reflektera, samtidigt som jag faktiskt blivit mindre lättkränkt som förälder eftersom min syn på adoption kunnat breddas så enormt. 

Vi som blir föräldrar genom adoption i dag har definitivt ett väldigt annorlunda utgångsläge än de som blev föräldrar genom adoption för 20-30 år sedan. Nog om detta.       

Här är några aktuella länktips, fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet:
Lyssnarnas sommarvärd (Madeleine In Hwa Björn, adopterad från Sydkorea)


söndag 24 november 2019

Första dejten inbokad

I torsdags eftermiddag kom äntligen samtalet! Utredaren hörde av sig och vi bestämde att han ska hälsa på hemma hos oss samt intervjua oss onsdag fjärde december. Nu har vi också skickat alla de papper vi har till honom, både de intyg vi samlat in och våra livsberättelser samt den gamla medgivandeutredningen som han inte hade digitalt. Vi har också lämnat namnen på våra referenter och kontaktuppgifter till förskolan. Det finns en chans att utredaren tycker att en träff räcker i och med att han redan har så mycket bakgrund, men det kan också hända att han vill träffas fler gånger i och med att mycket förändrats sedan den gamla utredningen.

När det kommer till våra läkarundersökningar tänkte vi försöka att skjuta på det åtminstone ett par veckor, för att proverna ska vara så aktuella som möjligt och vi slippa ta om dem för Taiwanutredningen om denna medgivandeutredning visar sig dra ut på tiden. Förra gången kostade våra undersökningar som ett vanligt läkarbesök. Numera, redan då egentligen, är det sällsynt att vårdcentraler tar sig an denna typ av undersökningar. Vi är hänvisade till privata sektorn och denna gång kommer vi tillsammans och för båda undersökningarna betala cirka 5 000 kronor sammanlagt, alltså 2500 kronor var. Då känns det skönt att inte skynda dit, utan ha is i magen så att proverna kan vara så aktuella som möjligt. Behöver vi ta om några prover är det väl så, men fint om att försöka undvika det.

Vi tuggar i oss elefanten bit för bit, ändå!