onsdag 18 december 2019

Friska som nötkärnor

Då har vi båda genomgått hälsoundersökningen och fått konstaterat att det inte är några konstigheter med hälsan varken ur Sveriges eller Taiwans perspektiv, då vi gjorde båda på en gång. Det känns lite som att man får en "Ok"-stämpel, som kreatur som går för slakt eller något. Fast lite trevligare. Skönt!

Inte lika skönt att den gemensamma plånkan blev 5000 kronor tunnare, parallellt med att vi behövde byta lås på dörren i veckan då det slutade att fungera. Den historien gick loss på 3000 kronor (vi provade att ringa på söndag när det hände, tackade nej till att betala potentiella 10 000 kronor och väntade fint tills lokala firman öppnade på måndag i stället). Men det drabbar ingen fattig, så jag tänkte bara använda detta lilla stycke till att klaga innan jag ger mig. Slut på meddelande.

Dessutom har Hannas förskola nu haft kontakt med vår utredare. Det känns väldigt bra att kunna säga "check!" på den innan julledigheter drar igång och januari plötsligt knackar på.

Jag har i vanlig ordning fortsatt projekta med diverse praktiska göromål för att stilla sinnet. I helgen när jag hade tänkt plocka ur vårt skräprum/kontor som är tänkt att bli Pyttes rum framöver, för att kunna lägga in lite barnsaker och fotografera till albumet som ska med i vår ansökan till St Lucy, så såg jag helt plötsligt att det rummet var mycket bättre att inreda som barnrum för Hanna just nu än att ha leksaker utspridda i tre opraktiska rum (utöver obligatoriska vardagsrummet och köket, alltså). Hanna är helnöjd. Jag med, för plötsligt blev rummet praktiskt när det blev ett barnrum. Hon har fortfarande en del leksaker i vårt gästrum på bottenvåningen eftersom det är mest där vi är. Men nu är det "bara" pysselsaker, kafé-/köksgrejer, dockor och utklädningskläder nere. In i lekrummet uppe åkte lego, dockhus, böcker, spel, pussel, vilket är prylar som slukat mycket yta och är smidigt att plocka fram vid behov. Det finns verkligen massvis med leksaker i vårt hus, antagligen alldeles för mycket, men jag brukar tänka att det finns också plats och det bidrar till att hon nio gånger av tio väljer lek framför surfplatta.

Vi vet inte om Hanna och Pytte kommer att ha samma eller olika rum. Jag tänker att det kan vara mysigt och kännas tryggt att dela, så kan ett rum vara sovrum och det andra lekrum. Men det beror förstås helt på deras personligheter som syskon, åldersskillnad och om gemensamma intressen finns. Det blir spännande att se. När vi vet vem vi väntar på blir det nog projekt tapetsering. Självklart är i alla fall att hela familjen har sovrummen på övervåningen. I dag har Hanna sin säng i vårt sovrum. Den står tämligen orörd. Eventuellt får vi kasta ut den och bygga ut dubbelsängen något utifall att Pytte har samma vänsterkrok, kick-vana och gosbehov på natten som sin storasyster. Hm, anar jag ytterligare ett projekt?



fredag 6 december 2019

Utredaren, bärgningsbilen och berömda bollar

Mötet i onsdags inleddes minst sagt dramatiskt. Vi skulle träffa utredaren klockan 14. Klockan 13.50 ringer han. Bilen hade lagt av knappt en mil hemifrån oss och han trodde att han skulle behöva boka om. Jag höll mig någorlunda, med betoning på någorlunda, lugn under samtalet. Men bröt egentligen ihop totalt. De här besvikelserna vi gått igenom hittills i Pyret-processen påminner mig för mycket om de misslyckade ivf:erna och "Det blev inget ägg till frysen"-stunderna. MEN. utredaren hörde av sig efter en kvart och tackade ja till erbjudandet som kommit tidigare, att bli upplockad och komma hem till oss i väntan på bärgarens samtal. 

Den här starten präglade en del mötet. Utredaren var inte riktigt "där" märkte nog både vi och han. Vi hade förväntat oss mer pang på-frågor, en rivstart i den bemärkelsen. Det blev ett ganska praktiskt och famlande möte och vi kände lite efteråt "Var det bara det här?". Men vi pratade med utredaren i efterhand och har fått en lite klarare bild av hur han tänker, vilket känns väldigt skönt. Vår gemensamma förhoppning är att utredningen går upp i nämnden i början av februari. Vi har blivit ombedda att korrigera och uppdatera gamla uppgifter som går att använda ur den gamla rapporten samt uppdatera våra livsberättelser som vi skrev i somras och när detta är gjort kommer vi vara en bra bit på väg och han kommer ha en bra grund att stå på inför nästa gång vi ses. Då har vi en chans att fokusera på bitarna gällande vårt nuvarande föräldraskap och våra erfarenheter och kunskap om adoption. Det ser jag fram emot. 


Igår var Tobias ledig och jag kompade ut tidigare så att vi kunde lämna blodprov och urinprov på Drop in i Uppsala. Det slumpade sig så att Hanna hade fått lämna blodprov i annat ärende på förmiddagen i vår hemkommun. Hon satt i min famn medan jag lämnade tre rör blod (Tobias visste inte om han skulle svimma och ville inte ha Hanna hos sig). Hon visade en sådan nyfikenhet och min spruträdsla stillades definitivt av att få fokusera på henne och prata om sprutan, blodet och armen medan hon lutade sig så nära sprutan hon kunde, även om jag hade lite gelé i benen och dröjde mig kvar en stund innan jag reste mig upp. Pappan svimmade inte han heller. När jag sedan lämnade urinprovet ryckte Hanna i dörren som givetvis var låst och sa högt och tydligt (på grund av när har jag stängd och dessutom låst dörr?) "MAMMA BAAAAJJJSAR". Jo, men vi är jätteglada att vårt barn börjat prata så mycket nu. Jätteglada .... Hehe.

För att knyta ihop säcken lite: Om knappt två veckor genomför vi hälsoundersökningen som socialnämnden vill ha och chansar tidsmässigt på att i samma veva göra den som sedan barnhemmet vill ha. Den berömda bollen är så att säga definitivt i rullning. 

tisdag 3 december 2019

Kvällen före vs kvällen före

Kvällen före utredarens besök i väntan på barn ett, 2015:



Kvällen före utredarens besök i väntan på barn två, 2019:


Hahaha. Det ÄR ett helt liv sedan och jag är så lyckligt lottad att få leva i bild nummer två. Nu ska jag städa så gott jag orkar innan orkanen yr fram i morgon igen. Barnet just nattat, mannen jobbar sent. Fika finns i frysen.

måndag 25 november 2019

Att pausa för att kunna lyssna

Jag ger mig sällan själv in i adoptionsdebatt med någon som är adopterad, eftersom jag aldrig har tolkningsföreträde i det sammanhanget. Men jag lyssnar gärna på adoptionskritiska röster. Jag har lärt mig att det är svårt och sällan önskat att förklara för någon som inte vill mötas på mitten, redan har sin bestämda uppfattning. Då är det enda jag kan göra just att lyssna, inte att i värsta fall oombett försöka förklara eller försvara mitt val att adoptera. 

Ibland är det tufft att passivt lyssna. Men just att faktiskt lyssna på (vuxna) adopterade som är adoptionskritiska är trots allt det minsta jag kan göra, som förälder genom adoption, både för den som vill berätta och för mina egna barn. Jag ser förstås också till att när jag hör en fördom eller förskönande bild i stil med "Åh, jag vill rädda världen, jag ska adoptera. Ni är helt fantastiska som gjort det!", så ger jag en ganska hård och rak bild för att balansera upp i stället för att mumla "Tack" och vara rädd för att bli socialt obekväm. 

Att gå in för perspektivet att lyssna utan att göra sig sedd eller hörd, gör att jag i perioder avskärmar mig från att följa ämnet. Det handlar inte om att jag inte vill lyssna, att jag inte vill förstå. Det handlar om att jag ibland behöver pausa och i stället få lägga energi på annat. Annars dräneras jag på energi och blir därmed också så småningom avtrubbad från kritiken, som i sin natur tenderar att bli ganska svartvit. 

Allra mest gillar jag ändå att mötas i forum där vuxna adopterade, givetvis med tolkningsföreträde, diskuterar tillsammans med föräldrar genom adoption i ett öppet klimat. Men det är ibland svårt att hitta balansen i ett sådant forum. För mig har forumen främst lärt mig extremt mycket och fått mig att reflektera, samtidigt som jag faktiskt blivit mindre lättkränkt som förälder eftersom min syn på adoption kunnat breddas så enormt. 

Vi som blir föräldrar genom adoption i dag har definitivt ett väldigt annorlunda utgångsläge än de som blev föräldrar genom adoption för 20-30 år sedan. Nog om detta.       

Här är några aktuella länktips, fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet:
Lyssnarnas sommarvärd (Madeleine In Hwa Björn, adopterad från Sydkorea)


söndag 24 november 2019

Första dejten inbokad

I torsdags eftermiddag kom äntligen samtalet! Utredaren hörde av sig och vi bestämde att han ska hälsa på hemma hos oss samt intervjua oss onsdag fjärde december. Nu har vi också skickat alla de papper vi har till honom, både de intyg vi samlat in och våra livsberättelser samt den gamla medgivandeutredningen som han inte hade digitalt. Vi har också lämnat namnen på våra referenter och kontaktuppgifter till förskolan. Det finns en chans att utredaren tycker att en träff räcker i och med att han redan har så mycket bakgrund, men det kan också hända att han vill träffas fler gånger i och med att mycket förändrats sedan den gamla utredningen.

När det kommer till våra läkarundersökningar tänkte vi försöka att skjuta på det åtminstone ett par veckor, för att proverna ska vara så aktuella som möjligt och vi slippa ta om dem för Taiwanutredningen om denna medgivandeutredning visar sig dra ut på tiden. Förra gången kostade våra undersökningar som ett vanligt läkarbesök. Numera, redan då egentligen, är det sällsynt att vårdcentraler tar sig an denna typ av undersökningar. Vi är hänvisade till privata sektorn och denna gång kommer vi tillsammans och för båda undersökningarna betala cirka 5 000 kronor sammanlagt, alltså 2500 kronor var. Då känns det skönt att inte skynda dit, utan ha is i magen så att proverna kan vara så aktuella som möjligt. Behöver vi ta om några prover är det väl så, men fint om att försöka undvika det.

Vi tuggar i oss elefanten bit för bit, ändå!

söndag 17 november 2019

Run utredare, run

Vi kom överens med familjerätten att inte lämna in några papper förrän vi blir ombedda av utredaren att göra det, även fast vi börjar samla. Herregud så det kliar i fingrarna ändå. Man skulle bra gärna vilja veta hur nära utredaren är att faktiskt lyfta luren för att boka in intervju med oss och sen hoppas jag förstås att han hänger med i vårt tempo.


via GIPHY

lördag 16 november 2019

Planerande och pepp tar fart

Det känns väldigt roligt att vi kommit igång med adoptionsutredningen någorlunda. För precis som jag misstänkte har min längtan, min pepp och mitt planerande tack vare det börjat ta ordentlig fart. Nu börjar jag förstå att det verkligen är på riktigt.

När jag behöver stilla min längtan och fokusera på annat än barnrumstapeter och att packa resväskorna i huvudet ser jag till att städröja eller julbaka. I dag har jag och Hanna gjort en pepparkaksdeg tillsammans och i morgon ska vi baka pepparkakor innan vi går till badhuset. Vilken skillnad det är på att vänta nu när vi har en liten att vänta tillsammans med.

Just ja! Nu slog det mig att vi faktiskt har ytterligare papper som måste in till våra utredare utöver allt det vi redan fixat eller är på gång med. Bevisen på att vi gått föräldrautbildningen! Hm, kanske ska lyfta på lite pappershögar i lill-kontoret (Pyttes blivande rum) i kväll och se om jag hittar pappren så vi slipper skicka efter nya ...

Nu har förresten alla fyra referenter tackat ja. Hurra!

Jag blev avmålad i dag.
Sällan känt mig så vacker!

fredag 15 november 2019

Att smälla flugor när man kan

Vi är mitt uppe i att sålla och utse bilder till Hannas återrapportering till barnhemmet. I år är sista gången vi skickar två rapporter, nästa år är det bara en per år fram till det hon fyller 18.

För att vinna lite tid passar vi parallellt med återrapporteringens bilder på att framkalla så många bilder vi hittills har till det album som ska till vår St Lucy-ansökan. Allt kan ju hända på vägen, men hellre chansa att vi blir aktuella för att skicka ansökan till St Lucy och därför framkalla bilder dit och börja med albumet än att sitta lugnt i båten och förlora värdefull tid.

Fotoalbumet som skickas med vår ansökan ska innehålla bilder på mig och Tobias, i vår vardag. Någon bild på Hanna med oss, men inte för många eftersom det inte är hennes ansökan, bilder på omgivningen - hur ser huset, gården, det tänkta barnrummet och lekplatser i närheten ut? Sedan gärna någon semesterbild samt någon bild på de närmsta anhöriga i vår miljö så att säga. Förra gången var vi nog med på nästan varje bild där omgivningarna var med, fast inte i fokus då. Sådant som inte ska vara med på bilderna är husdjur och alkohol. Det behöver ju inte vara rena mäklarannonsen men varken husdjur eller alkohol gör sig riktigt bra i dessa sammanhang då det riskerar att ge fler frågor än svar.

Apropå återrapporteringen så är bland det bästa med den att få summera halvåret, hur mycket som egentligen hänt och vad vi faktiskt gjort. Oklart hur disträa jag skulle lyckas hålla reda på det annars!

torsdag 14 november 2019

Referentjakten


Fyra tillfrågade. Två referenter spikade. Vi har också fått tag i försäkringskassan, var knappt någon kö vid åtta på morgonen. Först lät hon orolig när jag berättade att vi behöver intyg för tio år bakåt, men sen såg hon att vår historik hos dem var väldigt tunn. Då drog hon en lättnadens suck och meddelade att hon kunde skicka iväg det under dagen till vår folkbokföringsadress. Kronofogden har också meddelat att de skickat intyget från dem till vår folkbokföringsadress.

Förra gången hade vi väldigt svårt att hitta referenter då så få personer som vi kände hade barn själva. Denna gång har vi många att välja mellan att tillfråga.

Det finns en mall med ett frågepaket som familjerätten vill att referenterna svarar på:

  • Beskriv kortfattat vilken typ av relation du har med den sökande.
  • Beskriv kortfattat din kunskap och erfarenhet av barn. Har du särskild kunskap eller erfarenhet om adoptivbarn och deras behov?
  • Vad känner du till om sökandes erfarenhet av och kontakt med barn?
  • Utveckla vilka speciella föräldraförmågor de sökande har.
  • Hur ser du på sökandes möjlighet att klara av de krav och påfrestningar som det kan innebära att vara förälder till ett adoptivbarn?
  • Om det är ett par som söker gemensamt om att adoptera: beskriv förhållandet mellan dem.
  •  Om sökanden redan har barn: beskriv hur sökanden är som förälder, förhållandet mellan förälder och barn och vad de brukar göra tillsammans.
  • Finns det någon ytterligare information som du tror kan vara betydelsefull i sammanhanget? 

Hannas pytte

Hanna säger att lillebror eller lillasyster är "Hannas pytte". Det är bland det gulligaste jag hört. Hur kreativ med språket får man vara, egentligen, när man tycker det är svårt att säga "liten"?


Det varierar, givetvis, hur intresserad hon är av "Pytte". Det händer också ibland att hon är bekymrad över att det kommer att komma en "Pytte". Då kan hon säga att hon också är "Pytte". Jag förklarar att hur stor hon än blir och även fast det kommer en till pytte, så kommer hon alltid vara mammas och pappas "Pytte" också. Då blir hon nöjd. 

onsdag 13 november 2019

Nu är vi i gång! Eller?

I dag hade vi vårt uppstartsmöte med socialförvaltningen. Förra veckan fick vi veta att Uppsala kommun säger nej till att utreda oss den närmsta tiden på grund av att de inte har tid. Det visade sig också att hon som tänkt vara vår utredare här i Östhammar fått nej av sin chef att utreda oss på grund av risk för jäv då jag är på samma arbetsplats som hon även om vi inte umgås eller ens har samma chef. Vi satt nog som två oroliga fågelholkar där i rummet innan vi fick veta att en extern utredare, den som jag sprungit på tidigare, sagt ja till att utreda oss.

Vi vet inte riktigt när utredningen drar igång, men förhoppningsvis ganska snart. Inte heller har vi en susning om hur lång tid utredningen tar. Men utredaren har väldigt mycket att hämta från vår gamla utredning och dessutom två personliga brev som är uppbyggda utifrån de rubriker som ska finnas med i utredningen. Vi vet inte, men hoppas på att utredningen kan bli klar någon gång under våren.

Praktiskt som vi börjat rodda med efter dagens samtal:

  • Skrivit ut personbevis och deklaration från Skatteverket (supersmidigt via deras E-tjänst).
  • Begärt registerutdrag från Kronofogden. Detta kunde vi göra via mejl (jag kopierade begäran som vi lämnade in för fem år sedan) och sedan skickas utdraget till vår folkbokföringsadress.
  • Kontaktat sjukvården för läkarundersökning. Jag ringde vår vårdcentral som meddelade att de inte genomför hälsoundersökningar utan rekommenderar oss att vända oss till privat sektor. Så vi har vänt oss till ett företag som gör hälsoundersökningar. Ditt har vi skickat de läkarintyg vi behöver fylls i, så de kan se vad som behöver göras och när de kan träffa oss. Vi har mejlat både det vanliga som krävs här i Sverige och det intyg som vi vet att St Lucy kräver att vi kommer med.
Kvar för oss att göra till medgivandeutredningen:
  • Lämna in den formella ansökan. Eftersom ansökan via telefon räknas, har vi fått ok att datera ansökan bakåt i tiden. Till det korrekta juli månad alltså. Vi vill inte hamna i en sits där det blir försenat och de menar att vi "bara" behövt vänta sedan november i stället för juli och därför lågprioriterar oss.
  • Ringa försäkringskassan för utdrag som visar vår kontakt med dem de senaste tio åren (eventuella långtidssjukskrivningar etc.). Detta går alltså inte att göra via deras E-tjänst (man kan bara välja två år bakåt i tiden) och inte heller via mejl eller så. 
  • Utse referenter. Vi har en ganska klar bild av vilka vi tänker att vi frågar i första hand. Men det känns lite pirrigt ändå. Just nu är jag så praktisk och "bocka av på checklista"-fixerad att jag vill slänga iväg frågan på Messenger, men det känns lite mer något man kanske ringer om eller knackar på? Jo, så känns det nog. 
Ja, kära nån så praktiskt detta blev men nu tuffar vi på hörni. 

fredag 11 oktober 2019

Tio år sedan sist

Tobias hörde av sig till familjerätten i slutet av förra veckan, ja, alltså när jag trodde vi hade strategin "Sitt lugnt i båten", och han fick svaret att de hör av sig i slutet av oktober eller början av november. Så skönt att ha en tid att förhålla sig till!

Det var ju kommunens kundtjänst jag blev omplacerad till, på socialförvaltningen. Igår presenterade sig en man för mig i jobbet och att han är pensionär men "extrajobbar" hos familjerätten ibland. Då nämnde jag att jag är mamma genom adoption varpå han sa att " Ja, det hör ju till familjerätten. Här är det faktiskt en adoptionsutredning på gång nu, den första på tio år". Jag bara "Jajamen, det är vi det!" Men alltså tio(!!) år, jisses. Snacka om att adoptionsutredningar borde ske på nationell eller åtminstone regional nivå.

Nåja. November, here we come!

onsdag 2 oktober 2019

Snart knackar vi på hos familjerätten

Well, well ... Här smyger jag skamset in efter att inte ha bloggat på flera veckor. Vi mår bra! Livet rullar på fort som tusan med oktobersnoriga näsor och nya jobb som vi trivs med.

På väg till förskolan med makaronfrukost och preppad tandborste. Vardagslösningar.  

Vi har inte orkat knacka på hos familjerätten och tjata om syskon utan legat lågt. Snart ska vi ta tag i det där om det är fortsatt knäpptyst.

Av det jag förstått finns det en regel som säger att kommunen måste börja utreda inom sex månader sedan man hört av sig (juli) och sedan vara klara inom en månad, så vi får lite fint kika på det och peppa dem lite med den informationen om de inte tänkt på snart eftersom månaderna tickar på.

tisdag 27 augusti 2019

"Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?"

Ja, vad ska jag säga.

I dag skulle vi äntligen, efter 1,5 månaders väntan sedan mötet bokades in ha vårt efterlängtade uppstartsmöte med familjerätten. Men i morse ringde vår utredare för att meddela att de inte kan starta en utredning nu eftersom de har så många andra ärenden de måste hantera. Hon menade att hon försökt ringa flera gånger för att berätta det, men jag förstår inte hur det kan stämma eftersom jag inte har några missade samtal eller mobilsvar.

Jag blev väldigt ställd, chockad och ledsen, vilket jag också sa. Det bemöttes med något som gjorde mig ännu mer ställd. "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen? Ni har ju adopterat en gång förut?". Jag förstod inte riktigt vad hon menade, förrän senare när hon utvecklade att "Det här måste ni ju veta att det tar tid". Jo, tack, vi vet mycket väl att det tar tid, det är ju just därför vi vill ta oss någonstans. Samtalet avslutades med att vi var välkomna dit i dag eftersom vi avtalat en tid, men det var väl knappast någon idé för oss att dyka upp eftersom vi inte skulle kunna boka in några fler möten. Wow, vilken toppenstart.

Vi har inte fått något nytt datum eller ens en höftad tidsram utan de hör av sig när de är klara med "allt annat" ungefär. Vi har skickat in vår gamla medgivandeutredning och våra livsberättelser, men ja, jag vet inte riktigt hur vi tar oss vidare eller när. Vi behöver samla kraft och energi.

Jag försöker att sätta mig in i hennes situation, alla vet hur de sliter på socialförvaltningen i varenda kommun. Vi är en pinne i statistiken, vi är inte kött och blod, hon måste göra "viktigare saker" än adoptionsutredningar, men det som ekar i mitt huvud är den där svidande meningen "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?".

Det är kluvet att dela med mig av detta, för vi är ju i en sådan beroendeställning när vi genomgår en medgivandeutredning. Jag har så många känslor som brinner i bröstet. Men jag tänker att jag stannar här.

onsdag 21 augusti 2019

En frustrerande maktlöshet

Jag kommer att förlora det jobb jag älskar. Det är inget personligt, utan det är neddragningar och sist in, först ut. Tack och lov finns en tjänst att omplaceras till. Men det är inte det jag jobbar med i dag utan inom kundtjänst.

Men mest när jag ägnat tid åt att tänka på jobbet har jag gråtit på jobbet, gråtit på bussen hem, gråtit hemma och nu gråtit på semestern. Så jag försöker undvika att tänka på det så gott det går.

Det går i vågor det där. Ibland får jag världens ryck och söker andra kommunikatörsjobb när jag inte fantiserar om att börja lärarutbildningen.

Många känslor kommer på en gång och det påminner om den ofrivilliga barnlösheten och adoptionsprocessen på så sätt att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och inte kan göra något nu för att få behålla mitt jobb. Jag har gett så mycket jag förmått av mig själv. Det är en så frustrerande maktlöshet och kanske är det likheten med de tidigare känslorna som gör att jag tar det så hårt.

Det är schyssta kollegor och säkert bitvis intressant. Men det är inte självvalt. Hade det inte varit för att vi vill adoptera igen hade jag nog vågat chansa mer, kunnat hoppa på något spännande vikariat eller så. Men jag vill inte göra något som riskerar att äventyra våra chanser att bli godkända för adoption. Tajmingen suger helt enkelt.

Jag och Tobias kliar oss i huvudet för vi kan inte begripa hur vi har sådant oflyt, eller flyt, att så fort den ena äntligen hittar ett jobb, förlorar den andra sitt.

Ville bara förklara varför inspirationen till att blogga inte är på topp just nu. Det blir bra så småningom. Men det är tufft att vara mitt i.

söndag 11 augusti 2019

Att älska flera barn

Jag är lite trögstartad. Jag låg och tänkte på det där när jag nattade Hanna och stor del beror väl på att jag är så uppslukad av just henne. Vi vet ju dessutom ingenting om det framtida syskonet och har knappt kommit igång med någon process, så det faller sig kanske ganska naturligt att jag är trögstartad när bloggen faktiskt ska ha fokus på det framtida barnet, inte det barn vi redan har.

Då jag ligger och betraktar Hanna slår det mig att jag nu smyger in i fasen "Tänk om jag inte älskar mitt andra barn lika mycket som Hanna? Kan jag ens förvänta mig att det är möjligt att göra det?" och jag vet att alla säger att de själva tänkt så och att det är fullt möjligt och fullt naturligt att älska alla sina barn lika mycket. Det har jag ju själv sett som självklart i alla år. Men nu ligger hon här bredvid mig, denna fantastiska lilla människa, och jag försöker begripa att hon kommer få en lillebroster som jag högst troligt kommer älska precis lika mycket fast antagligen på lite olika sätt, för att det ju är två olika individer, och det är ju så galet mycket kärlek att det är svårt att alls tro på att den finns.

En ytterligare påminnelse om vad det innebär att bli tvåbarnsfamilj, med två barn i fokus, får jag när jag läser instruktionerna för att skicka fotoalbumet till St Lucy. Gärna ha med syskonet (Hanna, alltså), på ett par bilder. Men det är inte vårt nuvarande barn som ska vara i fokus här, utan det är ju vi föräldrar som vill adoptera ett barn och det blivande barnet som ska vara i fokus i denna ansökan. Därför är det, förstås Hanna och närmsta släkt på enstaka bilder, men främst bilder på oss enskilt och tillsammans samt miljön runtomkring (rum i huset, lekplatser nära etc.)  Ja, jisses. Hur många bilder tror ni ens finns på mig eller Tobias - och dessutom utan Hanna? Vi har lite att styra upp. Men jag måste säga att utredningen i sig och fotoalbumet förstås är en bra övning och bearbetning i att få ett till barn att älska.

Jag var tvungen att leta i arkivet. Vilken tur att vi snofsat till oss i maj, då vi var på bröllop! Annars innehåller de flesta bilder där vi råkar fångas tillsammans (planeterna och stjärnorna i universum ligger rätt osv.) antingen 1. Det väldigt älskade barnet, 2. Katten, 3. Varsin drink

onsdag 31 juli 2019

Namn och grannar

Bänkhäng utanför affären.
Vi har alltså hamnat i lilla Gimo, i Östhammars kommun, Tobias uppväxtort. Vi är så glada över att ha flyttat hit. Jag har nog inte berättat hur nära Tobias barndomshem vi hamnat? Snett mittemot! Hade någon sagt åt mig innan vi fick barn att jag skulle ett par meter ifrån mina svärisar, eller mina egna föräldrar för den delen, hade jag sagt "Inte en chans!".

Så får man barn, perspektiven ändras … Vi har verkligen hittat hem och kunde knappast önska bättre grannar eller en bättre plats för just vår familj att bo på. Det är så mysigt att äta middag tillsammans så ofta med farmor och farfar och även Tobias bror som vi gör och de hjälper oss med så mycket. Hanna älskar att leka med farmor och bygga med farfar, eller "Matsss" som hon säger när hon ropar på farfar över gatan.

I dag kom förresten ett till namn! Vi bläddrade i en bok och låtsades att barnen i boken, som handlar om förskolan, var barnen som går på Hannas förskola. Då sa jag dagiskompisen Eriks namn när vi pratade om frukostvagnen, att den brukar ju han och Hanna köra tillsammans, och på nästa sida låtsades vi vidare att det var barnen på förskolan. Hanna pekade på ett barn och jag frågade "Är det Joel?", "Nää", så tog hon sats och sa "Eiiik". Hjärtat studsar verkligen till varje gång man får höra henne testa ett nytt ord så tydligt första gången.

Namn på andra är faktiskt avsevärt vanligare att hon kan säga ganska tydligt jämfört med namn på saker. Ett tidigt namn som kom var "Kjell", en annan granne som vi ju känner men inte så väl att vi trodde det skulle bli ett av de knappt 50 ord hon säger så tydligt. Jag lovar farmor Maritha, snart, snart säger hon ditt namn också!

måndag 29 juli 2019

Att bli storasyster till någon som redan finns


Hur förbereder man sitt barn att bli storasyster till ett barn som kan vara allt från under året till över tre år? Vår dotter är sen i talet, pratar allt fler ord som vi förstår även fast mycket av det som kommer ur den där söta lilla näbben är sånt vi inte lärt oss förstå ännu. Men vi pratar om att en lillebror eller lillasyster också kan vara någon som inte har blöja längre som man kan hjälpa till med som med dockorna, men att hon eller han behöver hjälp med andra saker. "Du får lära din lillasyster eller lillebror att skriva bokstaven "H", som du ju kan, och så behöver hon eller han säkert hjälp att klä på sig. Sen är storasyskon jättebra på att trösta sina småsyskon när de är ledsna". Ungefär så.

När vi lämnade in vår ansökan till St Lucy förra gången, var vi öppna för att adoptera ett barn som vid barnbeskedet, alltså sex månader innan vi reste ner, var mellan 0 och 3 år. Det handlar om att vi var inställda på att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Det var av egoistiska skäl. Det känns enklare att vara en del av vårt barns liv så tidigt som möjligt för vår egen del och minska risken för att barnet hade flera svåra separationer bakom sig som vi behöver hantera och vi hade vissa rädslor för hur vi skulle hantera det.

Jag tror det är så för många som adopterar första gången. Att man på relativt kort tid ska ställa om sig från plusset som aldrig syns på stickan till ivf:er där plusset också gömmer sig till att man inte kommer följa sitt barn från födseln till att man missat barnets första ord, första steg och även till att barnet kan ha olika särskilda behov man behöver ta ställning till i förväg om man tror att man är redo för. Särskilda behov är just ytterligare en aspekt att ta in. Att i förväg behöva ta ställning till om vi är öppna för att ta emot ett barn med vissa sjukdomar eller funktionsvariationer. Där har vi varit relativt öppna i och med att sjukvården och olika stödinsatser som finns i vårt land ju är så fantastiskt jämfört med i många, många andra länder där mycket kostar för dig som familj i stället för att samhället tar kostnaderna.

Tillbaka till åldern. Nu till skillnad från förra gången pratar vi mycket om att vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn äldre än tre år. Att vi inte som förra gången låter åldern styra. Vi är öppna för att vår familj kanske hör ihop med ett barn som hunnit fylla tre år, eller så visar det sig att vårt barn är i blöjåldern när barnbeskedet kommer. Åldern har ingen betydelse, så att säga. Förutom att det behöver vara så enligt riktlinjerna, att det barn vi blir föräldrar till måste vara yngre än Hanna. Tolv månader verkar vara det rekommenderade. Det handlar om att nyast i familjen också ska vara minstingen i familjen. Hur stort vårt barn än är vid barnbeskedet kommer hen ju vara nyfådd i familjen med allt vad det innebär.

Det är inte denna faktor som styr, men att vi är öppna för att ta emot ett lite äldre barn innebär också att vår väntetid kan bli kortare. Det är logiskt eftersom de allra flesta adoptanter önskar ett så friskt och litet barn som möjligt. Precis som det aldrig är någon "heroisk" insats eller välgörenhetsgärning att bli förälder genom adoption (känns konstigt att behöva skriva 2019 men tro mig, jag har noterat att det alldeles för ofta är på sin plats), är det heller inte det när vi tar ställning till att känna att kapaciteten kan finnas att ta hand om ett äldre barn eller ett barn med dokumenterade särskilda behov. Vi adopterar för att vi vill bli en tvåbarnsfamilj. Att vara öppen för att överväga dessa faktorer är en del i den viljan, att de gränser vi tidigare satt börjar luckras upp för att vi ser att vägen till tvåbarnsfamiljslivet kanske ser annorlunda ut än vi trodde för ett par år sedan. Sedan ska vi komma ihåg att i alla dessa överväganden har vi också ett barn som redan finns i familjen och hennes behov att ta hänsyn till.

Jag har börjat höra mig för vilka svåra men också ljuvliga upplevelser andra som adopterat lite äldre barn haft och jag suger åt mig som en svamp. Det är lite där tankeverksamheten ligger just nu. Ja, alltså den lilla del av hjärnan som har kapacitet att tänka på syskon just nu. Ni kanske haft en nästan fyraåring hemma? De har energi och mycket charm, strösslat med lite envishet, att fylla en annans hjärna och hjärta med.

fredag 26 juli 2019

Den 9 juli 2019, klockan 11.44.

Tobias tog en bild innan han sms:ade mig.

Innan vi fick barn var syskon så självklart. Så fick vi vår efterlängtade Hanna och det där med syskon kändes inte längre som något måste. Vi var till och med osäkra på om det var vad vi ville. Vi hade det så makalöst bra, vågar man verkligen hoppas på att turen och lyckan bara fortsätter?

Det var först när vi hade varit hemma ganska precis ett år som jag kände att jag verkligen ville att vi skulle bli fyra i familjen. Jag fungerar som så att då tänkte jag många, många steg framåt. Ett enda garnnystan av tankar och idéer och känslor som man nystar i fram och tillbaka. Tobias reaktion däremot var att han först ville ha ett fast jobb. Sedan kunde han börja fundera på syskon. Alltså gå in i ett rum i taget, stänga en dörr bakom sig innan han går in i nästa rum. Raka motsatser var det här. Ni kanske lever i en liknande relation? I perioder har jag hållit på att bli tokig av att inte veta vad han vill! Men jag har stillat mig och accepterat att han behövt tiden och tryggheten.

Han har haft vikariat på vikariat, varit på arbetsintervjuer men kammat noll. Fram till här för någon månad sedan då han var på två arbetsintervjuer inom ett par dagar så småningom blev erbjuden ett av jobben.

Så den 9 juli 2019 klockan 11.44, drygt ett långt år och två månader efter att min syskonlängtan infunnit sig, uppstod magi. Vi var på minisemester till Piteå, Hanna sov i min famn när jag satt i fåtöljen hemma hos min pappa och min telefon plingade till. Sms från Tobias, som satt två meter ifrån mig. "Klart Hanna ska ha ett syskon". Åh, vilka ljuva ord att läsa.

Vi har vetat att om vi bestämmer oss för syskon går vi i adoptionstankar direkt. Vi vill adoptera genom Barnens Vänner, från Taiwan och allra helst St Lucy. Vi förstår att det inte alls är säkert att våra barn har samma upplevelse av att vara adopterade och dessutom från samma land och eventuellt samma barnhem, men kan vi skapa förutsättningar för det så vill vi göra det. Vi tycker väldigt mycket om Taiwan som land, vill resa dit flera gånger under våra barns uppväxt och vuxna liv och även om jag kan tycka att ett så rikt land inte skulle behöva internationell adoption ur flera aspekter, tycker vi om hur adoptionsprocessen fungerar där.

Man har glömt nästan allt, men inte riktigt. Så snart vi kommit hem ringde jag socialförvaltningen och har bokat in vårt första möte, uppstartsmötet så att säga. Det blir först i slutet av augusti (hej semestertider). Utifrån det mötet bokas sedan intervjuer med oss var för sig och tillsammans. Sedan kommer de vilja prata med Hanna förstås. Utöver det handlar tiden fram till mötet 27 augusti om detta (jag har sagt åt Tobias att han kommer vara SÅ less på mig innan medgivandeutredningen är slut men också tycker det är lite charmigt, hehe):
  • Skriva klart våra livsberättelser till socialförvaltningen (använder så mycket som möjligt från gamla medgivandeutredningen, ser till att det står med sådant som vi vet är av betydelse för St Lucy och Taiwan).
  • Boka varsin läkartid till september/oktober (ett papper som ska fyllas i till socialförvaltningen och tester som ska göras för dem och samtidigt passar vi på att direkt fylla i det papper och göra de tester som St Lucy kommer vilja ha) 
  • Utse referenter.
  • Kontakta förskolan och meddela att socialförvaltningen kommer vilja prata med Hannas närmsta pedagog samt begära kontaktuppgifter så de kan nå henne så tidigt som möjligt. 
  • Börja förbereda det fotoalbum som St Lucy kommer att vilja ha till vår ansökan.
  • Ta reda på vilka registerutdrag vi behöver från olika myndigheter och hur vi kontaktar dem.
Nej. Vi vet inte hur lång tid det kommer ta denna gång. Adoptionsvärlden är ju så. Men vi tror att vi kanske är en tvåbarnsfamilj om drygt två år. Det är så mycket som kan hända längs vägen. För oss spelar, än så länge, tiden mindre roll. Vi njuter av vår familjetillvaro just nu och tar det bit för bit. Vi är inte riktigt "där", det är så svårt att se framför sig att vi kommer få en till liten människa att älska, men vi tar tag i de praktiska delarna som behöver göras och så får känslorna sjunka in sakta och tryggt.  

torsdag 25 juli 2019

Att bli mamma till en lillebroster

Hallå ... Någon inne? Försiktigt, som om det var en gammal sommarstuga som legat i dvala kliver jag in i bloggen igen. Jag går igenom rum för rum, lyfter på lakan som täckt för de gamla möblerna, känslorna, och plockar upp dammtussar jag hittar här och var. Säger försiktigt hej till er som kanske redan hunnit göra mig sällskap och tänker att vi väl sätter på lite kaffe och så får gamla och nya gäster titta in när de har möjlighet och ser att lyset är tänt i den gamla stugan igen.

Ni har säkert era aningar om varför jag öppnat den här dörren igen och ni som gissar på att vi vill bli föräldrar genom adoption en gång till gissar alldeles rätt!

Jag tänkte först inte blogga om detta, eftersom det känns så annorlunda från första gången och mitt skrivbehov inte varit särskilt starkt än så länge. Men så började jag fundera på att jag kanske mycket bloggar för den där lillebrostern som kommer till familjen, så det inte blir så himla orättvist väldokumenterat för den ena men inte för den andra.

Ni ska få veta allt om hur vi har det och hur enkelt eller svårt det var att komma fram till att vi vill utöka familjen och hur mycket vi längtar efter att få komma i gång. Jag vill bara börja med att säga hej.

Så ,vad säger ni, är ni med på en till storkspaning?
Och just ja: Hej.