Den 9 juli 2019, klockan 11.44.

Tobias tog en bild innan han sms:ade mig.

Innan vi fick barn var syskon så självklart. Så fick vi vår efterlängtade Hanna och det där med syskon kändes inte längre som något måste. Vi var till och med osäkra på om det var vad vi ville. Vi hade det så makalöst bra, vågar man verkligen hoppas på att turen och lyckan bara fortsätter?

Det var först när vi hade varit hemma ganska precis ett år som jag kände att jag verkligen ville att vi skulle bli fyra i familjen. Jag fungerar som så att då tänkte jag många, många steg framåt. Ett enda garnnystan av tankar och idéer och känslor som man nystar i fram och tillbaka. Tobias reaktion däremot var att han först ville ha ett fast jobb. Sedan kunde han börja fundera på syskon. Alltså gå in i ett rum i taget, stänga en dörr bakom sig innan han går in i nästa rum. Raka motsatser var det här. Ni kanske lever i en liknande relation? I perioder har jag hållit på att bli tokig av att inte veta vad han vill! Men jag har stillat mig och accepterat att han behövt tiden och tryggheten.

Han har haft vikariat på vikariat, varit på arbetsintervjuer men kammat noll. Fram till här för någon månad sedan då han var på två arbetsintervjuer inom ett par dagar så småningom blev erbjuden ett av jobben.

Så den 9 juli 2019 klockan 11.44, drygt ett långt år och två månader efter att min syskonlängtan infunnit sig, uppstod magi. Vi var på minisemester till Piteå, Hanna sov i min famn när jag satt i fåtöljen hemma hos min pappa och min telefon plingade till. Sms från Tobias, som satt två meter ifrån mig. "Klart Hanna ska ha ett syskon". Åh, vilka ljuva ord att läsa.

Vi har vetat att om vi bestämmer oss för syskon går vi i adoptionstankar direkt. Vi vill adoptera genom Barnens Vänner, från Taiwan och allra helst St Lucy. Vi förstår att det inte alls är säkert att våra barn har samma upplevelse av att vara adopterade och dessutom från samma land och eventuellt samma barnhem, men kan vi skapa förutsättningar för det så vill vi göra det. Vi tycker väldigt mycket om Taiwan som land, vill resa dit flera gånger under våra barns uppväxt och vuxna liv och även om jag kan tycka att ett så rikt land inte skulle behöva internationell adoption ur flera aspekter, tycker vi om hur adoptionsprocessen fungerar där.

Man har glömt nästan allt, men inte riktigt. Så snart vi kommit hem ringde jag socialförvaltningen och har bokat in vårt första möte, uppstartsmötet så att säga. Det blir först i slutet av augusti (hej semestertider). Utifrån det mötet bokas sedan intervjuer med oss var för sig och tillsammans. Sedan kommer de vilja prata med Hanna förstås. Utöver det handlar tiden fram till mötet 27 augusti om detta (jag har sagt åt Tobias att han kommer vara SÅ less på mig innan medgivandeutredningen är slut men också tycker det är lite charmigt, hehe):

• Skriva klart våra livsberättelser till socialförvaltningen (använder så mycket som möjligt från gamla medgivandeutredningen, ser till att det står med sådant som vi vet är av betydelse för St Lucy och Taiwan).
• Boka varsin läkartid till september/oktober (ett papper som ska fyllas i till socialförvaltningen och tester som ska göras för dem och samtidigt passar vi på att direkt fylla i det papper och göra de tester som St Lucy kommer vilja ha) 
• Utse referenter.
• Kontakta förskolan och meddela att socialförvaltningen kommer vilja prata med Hannas närmsta pedagog samt begära kontaktuppgifter så de kan nå henne så tidigt som möjligt. 
• Börja förbereda det fotoalbum som St Lucy kommer att vilja ha till vår ansökan.
• Ta reda på vilka registerutdrag vi behöver från olika myndigheter och hur vi kontaktar dem.

Nej. Vi vet inte hur lång tid det kommer ta denna gång. Adoptionsvärlden är ju så. Men vi tror att vi kanske är en tvåbarnsfamilj om drygt två år. Det är så mycket som kan hända längs vägen. För oss spelar, än så länge, tiden mindre roll. Vi njuter av vår familjetillvaro just nu och tar det bit för bit. Vi är inte riktigt "där", det är så svårt att se framför sig att vi kommer få en till liten människa att älska, men vi tar tag i de praktiska delarna som behöver göras och så får känslorna sjunka in sakta och tryggt.  

Att vara så beroende av andra

Det är som att vi lägger livet, ja kanske inte hela livet men det som har störst betydelse i våra liv just nu, i händerna på andra. Vi kan inte bilda familj på egen hand. Därför måste vi våga lita på andras noggrannhet och professionalism när vi försöker få barn. Såsom sjukvården, socialen, vår arbetsplats, olika myndigheter och vår adoptionsorganisation. Barnens vänner är allra viktigast och guld värda -  sådana proffs. Vi är som blinda men kastar oss i armarna på dem och låter dem leda oss tryggt genom den här fasen i livet.

Så finns det det andra småpussliga bitar där adoption inte är en del av vardagen för dem som vi måste förlita oss på. För några veckor sedan spilldes vår tid och energi när arbetsgivarintyghet till organisationen inte var korrekt ifyllt. Sådant händer. En gång är jobbig men inte hela världen så länge det är relativt smidigt att lösa. I dag fick vi äntligen tillbaka pappren från läkaren som uppdaterat pappren. Så har han bara uppdaterat ett av proverna. Det andra som krävs står inte med. Samma gamla datum. Pappren som vi väntat på över en vecka eftersom dåvarande prover (nu) gått ut är totalt värdelösa för oss.

Jag bryter ihop. Vi har ingen, ingen, ingen glädje av de här "uppdaterade" pappren där ett av proverna är värdelöst sedan förra veckan. Jag bryter ihop för att jag måste telefonköa hos vårdcentralen. Igen. Skicka nya ofyllda papper (och de tidigare ifyllda) för att snällt och lugnt be läkaren fylla i, fylla i rätt, på nytt. Jag tyckte det var jobbigt innan blod- och urinproverna för jag bävade just för detta - att det skulle bli för krångligt för vårdcentralen och bli fel och vi kan liksom inte lägga oss ner på backen och skita i det (om vi nu inte vill skita i att bilda familj) utan måste flåsa dem i nacken och få dem att göra om tills det blir rätt. Jag hatar detta. Hatar, hatar, hatar att vara så fruktansvärt beroende av andra i vårt familjebildande. Det är fan inte klokt.

Nu nosar vi på ett delmål

I dag trillade både personbevis (på engelska) och arbetsgivarintyg (på engelska) in för oss båda två. Lilla julafton. Jag vill scanna in allt nu, helst igår, för att kunna mejla i väg det till Barnens Vänner. Men får vänta tills i morgon. 

Jag blev ändå lite till mig när jag kom på att jag ju åtminstone kan uppdatera ekonomiblanketten med rätt information, det är viktigt att det är samma siffror på den som på arbetsgivarintyget när det kommer till inkomsten. Jag pusslade med siffrorna så att det står samma summa på inkomster och utgifter. Jag kikade också på internetbanken och kunde fylla i en högre summa på sparkontot än senast. Så nu är i alla fall det gjort. Weei … Men vi hinner ju få ytterligare en varsin månadslön (samt minska lån på bil och hus lite) innan ansökan kan skickas, så det är väl bra att uppdatera den in i det sista. 

Vi borde också kolla upp exakt hur mycket vi har kvar på våra CSN-lån. Tycker det är lite bökigt att ta reda på när man som jag bara glömmer bort lösen till sitt bank-id hela tiden.

Vad är nu kvar?

• Tobias är missnöjd med sin nuvarande vårdcentral och ska därför byta i morgon och samtidigt försöka få en tid till läkarundersökningen.
• Jag har läkartid om knappt två veckor.
• Varsin begäran om utdrag ur belastningsregistret är inskickad till polisen och vi hoppas på svar inom ett par veckor. 

När dessa ynka punkter är klara är vi ett stort och viktigt kliv närmare föräldraskapet … Då kan nämligen Barnens Vänner göra ett formellt förmedlingsbeslut för oss. Det känns verkligen som att vi är och nosar på ett viktigt delmål nu. 

Det är vi som ska vara tacksamma

Har ni hängt med i senaste tidens debatt om internationella adoptioner? Tobias, intervjuad i Metro, är adopterad och vill stoppa adoptioner. "Det finns en överhängande risk för korruption och människohandel eftersom mycket av adoptionsprocessen sker genom ideella organisationer utan någon egentlig insyn", citeras han i artikeln.

Det känns säkert tufft för vissa som adopterat att höra. Man vill inte att det ska vara sant, man vill inte tro att det är sant. En del människor provoceras, tycker att han har fel. Ännu värre: tycker att han ska känna sig tacksam. Hur är det möjligt, för någon som inte själv gått igenom samma sak, att trycka ner den känslan i halsen på någon annan?

Jag och min man har funderat mycket kring dessa frågor, ja vi funderar, och det kommer inte sluta i och med att vi blir föräldrar. Vi tänker mycket på att vi behöver kunna berätta för vårt barn varför vi valt att genomgå en adoptionsprocess, varför det känts rätt för oss. Förutsatt att det är en fråga som vårt barn vill ha svar på.

En viktig utgångspunkt i vårt beslut att adoptera har varit att vårt barn aldrig ska behöva känna sig tacksam för att hen är adopterad, lika lite som ett barn fött i Sverige av en undersköterska eller drottning ska behöva känna sig tacksam. Vi väljer inte hur vi kommer till världen. Vi väljer inte våra föräldrar. Att en internationellt adopterad ska känna att det var "tur att den kom till Sverige" är ungefär lika logiskt som att jag ska känna att det var "tur att just mitt spermiejag hittade fram till ägget".

Vårt barn är inget välgörenhetsprojekt. Att adoptera är inte oegoistiskt, snarare tvärtom. Vore vi allt igenom oegoistiska hade vi i stället tagit reda på om vi skulle kunna hjälpa de biologiska föräldrarna att få de ekonomiska förutsättningarna för att inte behöva adoptera bort ett barn. Det är kanske fel att tänka så, när jag själv så gärna vill bli adoptivförälder, men i en utopi behövde väl inget barn adopteras bort?

Men jag tänker också att hur gärna jag än vill att samhällen jobbar för att ett utomäktenskapligt barn inte är skam, att undervisa om preventivmedel, att legalisera abort … så går det långsamt. Och under tiden finns det många föräldrar som väntar på att få bli just föräldrar och många barn som väntar på att bli en del i en familj.

Jag och min man hoppas självklart att vår familj är den absolut bästa lösningen för vårt barn. Men vi kommer aldrig kunna säga att vårt barn får det bättre, eller sämre, här än någon annanstans. Vi kommer aldrig kunna säga vad alternativet skulle varit. Men som vi kommer jobba för att ge vårt barn de bästa förutsättningarna. Som vi kommer stötta vårt barn om hen vill ta reda på sin historia i ursprungslandet. Som vi kommer slåss för att låta omvärlden veta att det är vi som ska vara tacksamma att äntligen få bli föräldrar.

You gotta love to köa ...

Jag fick frågan vad det innebär att stå i en adoptionskö. Jag har ju bara varit i svängen några dagar, men benämns redan som expert av maken. Hähä. Så jag ska försöka bena ut begreppet på bästa pedagogiska sätt.

När jag säger att vi köar, så är det egentligen en slags förenkling av läget. Även om vi inte är aktuella för att börja adoptionsprocessen på riktigt, med hjälp av någon adoptionsorganisation, förrän vi blivit godkända av familjerätten i vår kommun så väljer vi att anmäla oss hos tre olika organisationer. Det är troligen i höst som kommunens politiker i socialnämnden, förhoppningsvis, kommer säga ja till att vi får adoptera.

En orsak till att det kan bli kö redan i Sverige hos organisationen, är om det land vi vill adoptera ifrån bara tar emot ett visst antal ansökningar per år från Sverige. Det datum när vi betalar in avgiften första gången blir vårt ködatum och avgör i vilken ordning vi sedan prioriteras när organisationen får skicka in nya ansökningar. Sedan är givetvis kön i det land man slutligen bestämmer sig för att adoptera ifrån ett kapitel för sig ...

Men back to Sweden:

Vi har blivit medlemmar hos den största organisationen, Adoptionscentrum. Dit har vi har betalat 2500 kronor i ärendeavgift och 475 kronor i medlemsavgift. Det innebär att vi blir adoptionssökande.

Samma sak gäller hos Barnen framför allt, BFA, dit vi betalat in ansökningsavgiften på 1800 kronor och medlemsavgiften på 425 kronor för att bli adoptionssökande.

Slutligen har vi blivit medlemmar i Barnens vänner, en lite mindre organisation. Att vara adoptionssökande samt medlem hos Barnens vänner kostar sammanlagt 2100 kronor i årsavgift.

De två avgifterna, som kan förändras, betalas en gång per år så länge som vi vill vara medlemmar och adoptionssökande hos organisationerna. För att vara adoptionssökande via organisationen, måste man vara medlem.