Det är nu det händer

Jag kommer alltid minnas i dag. Hur det kändes. Det känns nästan intimt att berätta. Men jag kan inte låta bli.

Jag hämtade vår barnsäng från Mio. Solen bländade mig lite när jag åkte därifrån. Höstfrisk atmosfär. När jag nästan var hemma såg jag min man på gångbanan, också han nästan hemma. Jag vinkade medan jag körde vidare med bilar bakom mig. När jag klev ur bilen gick jag mot brevlådan medan mannen närmade sig. Vi vinkade mot varandra.

Så öppnade jag locket och däri låg det. Ett tjockt brev från Barnens Vänner. Jag sansade mig. Höll det hårt, sträckte till slut händerna över huvudet, viftade med kuvertet för att visa Tobias som närmade sig. Brevet. "Det är nu det händer", sköljde över mig. Utan att ha öppnat det bröt jag ihop av glädje, av lättnad, av chock så snart min man kom inom räckhåll. Vi kramades. Log. Jag grät.

Så snart vi öppnat brevet förstod vi att vi har en hel del praktiska detaljer att ordna med. Vi har sneglat på pappren några gånger, bläddrat. Det är översättning, komplettera utredningen med några detaljer på egen hand, fixa en grej med mitt läkarintyg, så snart som möjligt betala halva förmedlingsavgiften (35.000 kronor) och justera några fler grejer, fixa fotoalbumet ... Verkligen detaljer i sammanhanget. Vi tänker att det tar några veckor, kanske en månad, att ordna ordentligt. Sedan är vi köande till St Lucy.

Vi är så glada. Så utmattade. Så lättade. Vi har tagit oss ända hit.

Vilken milstolpe.

                                                                                                                                    Foto: Jens Eklund

    

Just nu - som kvällstidningarna skulle säga

I detta nu hämtar mannen sitt påskrivna läkarintyg från sin nya vårdcentral för att på stubben mejla över det pappret till Barnens Vänner. Iiih! Jag är helt till mig och har svårt att tänka på något annat under lunchrasten.

Ett så stort steg i vår adoptionsprocess!

När detta är inskickat, ska Barnens Vänner äntligen fatta ett förmedlingsbeslut inom relativt kort (kan ta upp till två veckor). Sedan är vi köande till St Lucy.

Oj, oj. Hade jag inte redan satt mig ner, hade jag varit tvungen att göra just det. Ett till sånt där "Vi ska bli föräldrar!!"-ögonblick mitt i vardagen på jobbet.

Nu nosar vi på ett delmål

I dag trillade både personbevis (på engelska) och arbetsgivarintyg (på engelska) in för oss båda två. Lilla julafton. Jag vill scanna in allt nu, helst igår, för att kunna mejla i väg det till Barnens Vänner. Men får vänta tills i morgon. 

Jag blev ändå lite till mig när jag kom på att jag ju åtminstone kan uppdatera ekonomiblanketten med rätt information, det är viktigt att det är samma siffror på den som på arbetsgivarintyget när det kommer till inkomsten. Jag pusslade med siffrorna så att det står samma summa på inkomster och utgifter. Jag kikade också på internetbanken och kunde fylla i en högre summa på sparkontot än senast. Så nu är i alla fall det gjort. Weei … Men vi hinner ju få ytterligare en varsin månadslön (samt minska lån på bil och hus lite) innan ansökan kan skickas, så det är väl bra att uppdatera den in i det sista. 

Vi borde också kolla upp exakt hur mycket vi har kvar på våra CSN-lån. Tycker det är lite bökigt att ta reda på när man som jag bara glömmer bort lösen till sitt bank-id hela tiden.

Vad är nu kvar?

• Tobias är missnöjd med sin nuvarande vårdcentral och ska därför byta i morgon och samtidigt försöka få en tid till läkarundersökningen.
• Jag har läkartid om knappt två veckor.
• Varsin begäran om utdrag ur belastningsregistret är inskickad till polisen och vi hoppas på svar inom ett par veckor. 

När dessa ynka punkter är klara är vi ett stort och viktigt kliv närmare föräldraskapet … Då kan nämligen Barnens Vänner göra ett formellt förmedlingsbeslut för oss. Det känns verkligen som att vi är och nosar på ett viktigt delmål nu.