måndag 16 maj 2022

Berättelsen om att komma hem

Inte riktigt två månader har gått. Ofta får jag påminna mig om att det inte är länge sedan vi satt på flyget hem och hur mycket som hänt sedan dess.

Jag inser att rubriken kanske låter lite djup, men inlägget blir rätt praktiskt. Nu vet du det.

Vi bestämde oss som sagt för att boka om hemresan. Vi kände ganska snabbt att det var skönt att göra så. Pandemitid är som den är och även om man har mycket att smälta och ska lära känna varandra är den biten lättare med barn två än barn ett, kände vi. 
Hemresan i sig gick väldigt bra, men tog många timmar. Vi checkade ut redan vid halv tolv, barnen slumrade i hotellobbyn och klockan 13 hämtades vi av vår kontakt. Bilfärden var lång, men väldigt skönt att åka bil "dörr till dörr". Det var en del trafikstockning på sina håll men vi kom ändå fram i väldigt god tid. Vi såg på trafiken att det var rätt att åka så tidigt trots allt, för man kan inte riktigt veta. 
Det fanns inga restauranger före incheckningen. Vi var tvungna att ha munskydd hela tiden, ja, det hade vi ända från hotellobbyn. Barnen vågade vi ta av munskydden på korta stunder och vi  fick i dem lite banan och muffins så de var nöjda. När vi äntligen var incheckade vid 19-tiden om jag minns rätt, det tog sin lilla tid med dokumenten men bra att de är noga, så hade alla restauranger stängt. Barnen var så tålmodiga ändå, lite vilda som sig bör, men tålmodiga. Det var ju då extra frustrerande att resebyrån hade missat att göra så vår specialkost hängde med,  vilket skapade problem på flyget men de hjälpte oss hungriga passagerare efter bästa förmåga. Utöver matstrulet gick hemresan väldigt bra. Istanbuls flygplats var toppen. Av någon outgrundlig anledning hade vi glömt extrakläder till barnen i det knökfulla handbagaget, vilket behövdes, och det gick smidigt att köpa där trots sen kväll. En väldigt levande flygplats.
Jag sov inte mycket under flygningarna, varmt och mycket folk på andra flighten, men barnen sov en del och det var ju viktigast. 

På Arlanda fick vi ett varmt välkomnande av nära och kära. Hanna blev starkt berörd av att komma hem efter så lång tid borta och särskilt när hon såg farmor. Alfred var som man kanske kan tänka sig, blyg och osäker. Han höll sig mest i vår famn.
Bilresan hem var det en konfunderad lillebror men snart kände han att han kunde slappna av och skratta. Väl hemma var det väldigt fint att se så fint våra föräldrar dekorerat, städat och fixat. Det var väldigt roligt att se Alfred upptäcka sitt nya hem och sitt nya rum. Många "Woooow" och "Ååååh". Huset såg sedan förjävligt ut inom ett par timmar och vi har ännu inte riktigt kommit ikapp, haha.

4 kommentarer:

  1. Så fint att få läsa om er hemresa. Och ja oj vad tiden rusar iväg sedan! 💨 😆 Det väcks en hel del minnen för oss, nu är det ett år sedan killarna kom och det är bara att vänja sig vid att man nog inte kommer ikapp på länge… 🙄🥰

    SvaraRadera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina