Omtumlande och överväldigande

Var börjar jag för att beskriva denna omtumlande helg? Det var nog ungefär som vi tänkt oss att det skulle vara. Lite tuffare efteråt, men ännu mer underbart väl där.

Det finns en fantastisk gemenskap hos familjerna, hos adoptionsorganisationen. Det var riktigt fint att se och få vara en del av. Fint att få känna hopp att en dag är det vi som får vara där med vårt barn och träffa andra adoptivfamiljer. Kanske vi som får skänka styrka och ge några peppande ord till något par som är där vi är i dag.

Vi var några av få som ännu inte hade barn eller barnbesked. Ett par som väntat ungefär lika länge som vi fick barnbesked för bara någon vecka sedan! Det känns givetvis hoppfullt men vi försöker att inte läsa in för mycket i det.

På lördag kväll grät jag mig till sömns för att det kändes så tomt att vi ännu inte är där, i familjebubblan. Vägen dit känns ännu lång. Söndag kväll var också jobbig även om vi hade laddat med både Harry Potter och ostbågar hemma.

Det är tufft för aldrig tidigare har ju längtan varit så enorm som nu. Aldrig. När jag sms:ade Tobias mamma i helgen berättade jag att längtanskoalan är större än en elefant. För så är det nu. Men det är inte bara jobbigt. Jag tar med mig så mycket energi och glädje från helgen. På något sätt bär helgen oss vidare. För det var ju så stort att få träffa alla dessa familjer, alla dessa barn med helt egna personligheter och den kärlek och förståelse som fanns där … Vi är på väg åt rätt håll.  

En helg med kändisar

Det här är nog lite ny information för många av er. Men tidigt i morgon hoppar vi på tåget mot Göteborg!

Först blir det träff med andra St Lucy-familjer och CSS-familjer. Det ska bli så fantastiskt roligt. Det har varit en träff redan i höstas som vi var välkomna till. Men det passade inte jättebra och sedan kände vi att vi var lite för tidigt i adoptionsprocessen för att mäkta med att träffa andra familjer. Nu är läget ett helt annat. Men visst har vi förberett så det finns en påse ostbågar att tröstäta när vi kommer hem på söndag och den sista Harry Potter-filmen att titta på. Vid det här laget har jag lärt mig att det är tungt för sinnet att komma hem till ett ekande tomt hus, när man haft två dagar av ljuvligt tjo och tjim.

Lördagen blir också riktigt härlig eftersom vi får träffa lite fler folk och samma personer som på fredagen i och med att vår adoptionsorganisation Barnens Vänner har årsmöte. Jag ser fram emot att träffa personalen från kansliet igen. Vi har förstås haft mejl- och telefonkontakt sedan vi bestämde oss för Taiwan men vi träffade ju några av dem för 1,5 år sedan när vi promenerade förbi kontoret i Öjebyn. Då hade vi inte påbörjat sista ivf:en ännu. Jag är glad att vi genomförde den där spontanvisiten. Det gjorde att vi fick en så fantastiskt bra bild av Barnens Vänner och av adoption. Inte för att vi haft en dålig bild av adoption innan men på något sätt kom vi bort från det abstrakta och därför tror jag att det var en viktig milstolpe för oss.

En annan riktigt intressant grej med årsmötet är att det arrangeras föreläsningar! Det ska bli superintressant att lyssna på föredraget om anknytning. Jag kommer antagligen sitta längst fram i klassen. Liten yrkesskada, ja.

Att hålla kontakt med familjer med barn från samma barnhem känns viktigt för vår skull men framför allt för vårt barns skull. Jag hoppas att han eller hon ska kunna finna och känna den samhörighet som jag och Tobias upplever när vi träffar personer som är i liknande situation som oss. Flera av de vi träffar nu har man ju sett på Facebook i olika grupper vi är med i och en del har man förstås pratat med. Så kul  men lite konstigt på något sätt att ses i verkligheten! Kanske blir man lite starstruck? Fniss.

Nytt barnbesked från St Lucy!

Det kom ju nyheter om ett barnbesked från "vårt" barnhem i fredags! Enligt Barnens Vänner har familjen väntat cirka 16 månader på sin fyraårige pojke.

Jag kan inte kontrollera det utan funderar fram och tillbaka på var i väntansprocessen det placerar oss. Det går så klart inte att finna svaren på. Men jag och maken är fortsatt beredda på att vi både hinner ta flera sommardopp, grilla, springa mot skydd i sommarregnet, få några myggbett, vara tillbaka vid skrivbordet efter semestern och troligen se löven singla ned från träden innan vårt barnbesked kommer. Kanske hinner första snön landa på marken och, nästan för jobbigt att tänka på, ännu en jul vara lite för vemodig. Men visst är vi på väg.

På tisdag har vi väntat i sex månader - ett helt halvår! Vet ni, det har gått så fort sedan femmånadersmilstolpen att vi inte hunnit komma på hur vi ska uppmärksamma detta. Vi får se hur tisdagskvällen ser ut. Eventuellt blir det att låna en Ang Lee-film (Lust, caution) från biblioteket om vi inte kommer på något mer storslaget, inte allt för dyrt.

Hur skulle jag kunna vilja vara utan detta?

I torsdags fyllde min svärfar jämnt, så vi tog med honom på en kryssning till Tallinn. Det blev jättelyckat! Vi har haft riktigt fina och mysiga dagar tillsammans med Tobias föräldrar och bror samt min mamma. Det kan vara så oförskämt skönt med miljöombyte ibland. Eller vad sägs om att smutta champagne till frukost? Inte direkt nåt man kommer på att göra hemma. Min fantastiska rutinmamma hade förstås disciplin nog att äta havregrynsgröt först! En annan sparade gott om utrymme för lyxfrukostens kakbuffé, hehe.

Väl tillbaka i Gimo på lördag fick Tobias pappa en jättefin present av sina svågrar och svägerskor. De gav ett gåvokort till Barnens Vänners biståndsarbete! Så speciellt att få uppleva och en rörande gest. Jag har sagt det förr: Det är så många som väntar och längtar med oss.

Jag förstår att hur eller när vårt barn än kommit till oss kommer hon eller han vara älskad och omhuldad av så många. Men den resa vi gör mot vårt barn ... den är verkligt alldeles särskild. Några sådana här stunder hade vi med stor sannolikhet inte fått uppleva om vår resa mot föräldraskapet varit enkel eller låt oss säga relativt vanlig. Det hade förstås haft sin charm och varit jäkligt skönt inte minst. Men jag skulle inte vilja byta ut det, inte alls. Inte ens de tunga dagarna. Hur skulle jag kunna vilja vara utan den kärlek som vår resa för med sig?

Håll ut hjärtat. Mamma och pappa är på väg (och vi har heeela släkten med oss!).

I väntan på samtalet

I dag frågade jag i St Lucy-gruppen på Facebook om inte några av dem som fått barnbesked kunde dela med sig av sina historier. Det gjorde flera och det var så fint att få ta del av. Det gjorde mig både rörd och tacksam och som så många gånger förr får det väntan att kännas lättare och svårare på samma gång.

Tidigare har jag fått för mig att Barnens Vänner brukar ringa pappan först. Det stämmer inte! Det varierar vem som de provar nå först, lät några med erfarenheten meddela. Jag har sagt till Tobias att det säkert blir att de ringer mig och sen panikringer jag alla Tobias telefoner (vanlig mobil, jobbtelefon och jobbmobil) för att få höra att han sitter i möte eller något. Haha. Så var det när vi vunnit budgivningen på huset - han svarade med "Jag ringer upp dig sen" ungefär och jag satt sprickfärdig som på nålar i väntan på att få säga "VIIIII HAR HUUUUUS!!". Tror det dröjde 20 minuter innan han kunde ringa upp, åh dessa långa 20 minuter innan man kunde låta djungeltrumman gå men framför allt: få dela glädjen med sin älskade man. Ni har väl hört den om att delad glädje är dubbel glädje? True story.

Med barnbeskedet har vi pratat om lite idéer hur vi vill meddela de närmsta. Så vi får se hur det blir med den saken. Men det skriver jag förstås inte här i förväg. Då blir det ju ingen överraskning ...

Ett till barnbesked

Hurra! Det kom ett till barnbesked från "vårt barnhem" tidigare i dag via Barnens Vänner. Familjen hade en nio månaders lång kötid bakom sig.

Det var rätt befriande när Tobias meddelade att han sett att det kommit ett barnbesked. Båda bara genast "Åh! Vad roligt!". Så var det tyst en stund innan Tobias sa: "Fast lite avis blir man ju också." och jag bara: "JAA! TACK. Du med? Så skönt att jag inte är ensam!" Det är något med barnbeskeden. De skänker en ofantlig glädje, inget snack om saken, men det får oss självklart att längta ännu mer efter vårt barn. Önska att det var vi som fick den där efterlängtade nyheten om att ett barn väntar på oss. Men vi har fortfarande det underbara samtalet framför oss. Jag har till och med börjat fundera på att jag skulle vilja ha en inspelningsapp att använda direkt när adoptionsorganisationen eller Tobias ringer. Bara för att fånga känslan på riktigt, sånt som inte går att konstruera i efterhand. Men kanske är lite too much.

På fredag är det fyra månader i den här bubblan av vår "riktiga" väntan och jag vet inte hur det är möjligt men veckorna går superfort medan månaderna verkligen, verkligen kryper fram.

I dag har jag förresten dessutom fått reda på en till graviditet i bekantskapskretsen. 2016 är värsta "nya familjemedlemmar"-året!

Valen i slutet av året

Nu är nästa års avgifter inbetalade till Barnens Vänner och Adoptionscentrum så att vi fortsätter vara köande och medlemmar. Vi misstänker att vi råkat betala in för mycket till Barnens Vänner, verkar som att man inte behöver betala samma summa (2100 kronor) som första vändan. Till Adoptionscentrum däremot behöver vi troligen betala samma summa som för ett år sedan (drygt 2900 kronor) men vi ska dubbelkolla det också.

Nu våndas vi bara lite. Ska vi fortsätta som köande hos Barnen framför allt … Vi hade inte tänkt det, det kostar som vid första vändan 2800 kronor om vi tänkt rätt. Men tänk om det i slutändan visar sig vara en jäkla tur att vi faktiskt stannade där … Detta ständiga "Å ena sidan, å andra sidan" …


via GIPHY
"What would Gandalf do?" så att säga.

Två stora skillnader mellan Norge och Sverige

I dag kom Barnens vänners medlemstidning "Adoption" i brevlådan så den lusläste jag direkt.

Lite ny Taiwaninfo som stod med var att väntetiden på de senaste barnbeskeden varierat från en månad(!). En månad. Vilka lyllosar! Men kansliet påpekar att det finns familjer som väntat i två år. Jag försöker ändå tänka att hur lång väntan i slutändan blir är inte det viktiga. Vi ska bli en familj, i sinom tid, och det är vad som betyder något.

Jag läste också i magasinet att Norge höjt sitt adoptionsbidrag till 88 000 norska kronor. Det täcker nästan 50 procent av kostnaden enligt artikeln i BV. En annan grej är att det sedan förra året säger lagen i Norge att utredningar ska göras regionalt i stället för i kommunerna.

Heja Norge! säger jag vad gäller båda grejerna.

I Sverige har adoptionsbidraget stått stilla väldigt länge. Det ligger på 40 000 kronor sedan 2001 om jag inte läst fel. För oss betyder det att det nog kommer täcka cirka en sjättedel av våra adoptionskostnader. De flesta organisationer har listat budgetar för vad man får räkna med att adoptionsprocessen kan komma att kosta. Här är BV:s uppskattning för den som adopterar från St Lucy i Taiwan.

Jag tycker det har fungerat bra för oss att utredningen görs av kommunen. Fast min åsikt är att det borde ligga högre upp i "kedjan". Det blir ju svårare att få expertis på kommunal nivå än regional eller nationell och det känner jag mig inte helt trygg med. I vår kommun är det inte särskilt många adoptionsutredningar om året och kunskaperna i ämnet är förstås i mångt och mycket en färskvara. Nä, en särskild enhet vore bättre tycker jag.

Det var väl bland annat de tankarna jag samlade på mig efter dagens läsning.

Att stanna hos en - eller två

Snart är det dags att betala in medlems- och köavgift till den eller de organisationer som vi vill fortsätta vara medlemmar i. I januari det här året ställde vi oss i kö hos Barnens vänner, Adoptionscentrum och Barnen framför allt.

Barnens vänner fortsätter vi givetvis betala in till eftersom vi har vårt ärende där. Vi funderar på att fortsätta köa hos en av de andra, som en "Plan B" om det - ve och fasa - skulle visa sig att något skiter sig. Adoptionsvärlden är ju inte alltid stabil. Men vi tänker att vi inte behöver ta i så vi spricker, så att vara medlem och köande hos tre organisationer känns lite väl ambitiöst i detta läge. Troligt är väl att vi stannar hos Adoptionscentrum då de har kontakt med flest länder (som vi passar in i mallen för).

Senare kanske vi väljer att vara kvar hos Adoptionscentrum som medlemmar. Kanske kan det vara bra att fortsätta köa om vi vill adoptera om några år och då har kötid där. Fast som det är i dag är vi inne på att det förhoppningsvis i första hand skulle kunna bli en adoption via Taiwan och Barnens vänner igen i så fall och då spelar, i alla fall just nu, inte det nya ärendets kötid lika stor roll. Nu fick vi ju skicka in våra handlingar så fort vi var klara, menar jag, även om det kan förändras framöver. Men det sker nog inte över en natt även om man kanske får vara på tårna.

Alla dessa beslut, alla dessa slantar.

Det bra med att vara medlem hos organisationerna är ju att man får inbjudningar till träffar och föreläsningar och så kommer det en medlemstidning i lådan då och då. Hos Barnens vänner fortsätter vi väl troligen som medlemmar livet ut om adoptionen sker via dem. Man får ju som ett speciellt band med "sin" organisation.

Adoptionskuriosa

Här är adoption i några siffror:

331 barn adopterades till Sverige förra året via AC, Bfa och BV.
47 av dessa barn adopterades från Taiwan.
Via AC kom flest barn från Kina förra året (39). Via Bfa från Taiwan (27) och via BV också från Taiwan (20).

2 av de kvinnor, eller drygt en procent, som adopterade via AC förra året var mellan 26 och 30 år. Så visst sticker man ut lite som 29-åring! (än så länge) Även om vi nu inte adopterar via AC ...

22 av de män, eller knappt 13 procent, som adopterade via AC förra året var mellan 31 och 35 år, i Tobias ålder alltså.

De flesta som adopterar via AC är mellan 36 och 45 år.

Fler siffror hittar du här hos Adoptionscentrum, här hos Barnen framför allt och här hos Barnens Vänner.

Så går väntan till

I dag har Tobias pratat med vår adoptionsorganisaiton Barnens Vänner för att bringa lite klarhet i var vi befinner oss i processen. Vi har tolkat det som att vi nu "när som helst" (vilket brukar ske inom 6-24 månader) kan få barnbesked. Det stämmer men nu har vi fått lite mer detaljerad information.

Som Tobias tolkar det är vi cirka tio familjer som har varsin ansökan hos Barnens Vänner just nu. Var någonstans i den högen som vår ansökan ligger spelar ingen större roll eftersom flera faktorer påverkar om vår ansökan är den som skickas till St Lucy eller inte. Till exempel hur öppna vi är för olika särskilda behov samt ålder på barnet eller om barnets biologiska förälder/företrädare har något särskilt krav. BV skickar ansökningarna i tur och ordning om inga sådana faktorer finns att ta hänsyn till.

Tobias tolkade det också som att vi kommer få veta om BV skickar vår ansökan (tillsammans med en eller två andra) till St Lucy när de blivit ombedda att skicka in någon ansökan. Sedan har ju troligen andra organisationer också ombetts att skicka in en eller två utredningar. Ibland blir man ombedd att komplettera med någon uppgift. BV varnade Tobias för att den här biten upplevs som väldigt jobbig för många, om man inte är den familj som sedan blir utvald och även väntan fram tills man vet det. Det kan ju bli några sådana vändor.

Det känns skönt i alla fall att nu veta lite fler detaljer om vad vi kan ha att vänta i vår väntan. Nu är lunchen slut och jag ska ta tag i arbetsdagen innan det är dags att bege sig mot Sala - där min kusin och moster hänger hela veckan!   

Att skönja en mållinje

Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Men snart får vi ta det lugnt, alldeles för lugnt alldeles för länge skulle jag tro. I dag kom läkarpappret (sjukt imponerad att det gick så fort!), vi är också väldigt glada över att ha kunnat fråga och få ja av dem som vi önskar tar hand om vårt barn om något skulle hända. Tobias möttes först av tystnad och sedan ett "Ja, äh, en till unge ska vi väl få plats med", ungefär. Tyckte det lät som en superskön reaktion. Som jag nämnt tidigare är ju inte detta någon juridisk bit alls, vi kan ju skriva vilket namn vi vill men i slutänden är det kommunen som bestämmer vad som är bäst för barnen. Nu är de meningarna i alla fall nästan skrivna, på engelska, bara några ynka detaljer som ska dubbelkollas. Kanske får vi iväg alla de pappren i kväll men kanske tar vi det i morgon.

Nu är det således bara dessa ynka punkter kvar innan vi får vila:

• Utredning tillbaka från översättaren.
• Sammanställa fotoalbum.

Fy tusan så vi lär stupa vid mållinjen när vi äntligen kan pusta ut (för denna omgång). Det kommer verkligen bli den största milstolpen hittills att bli köande till St Lucy. 

Det är nu det händer

Jag kommer alltid minnas i dag. Hur det kändes. Det känns nästan intimt att berätta. Men jag kan inte låta bli.

Jag hämtade vår barnsäng från Mio. Solen bländade mig lite när jag åkte därifrån. Höstfrisk atmosfär. När jag nästan var hemma såg jag min man på gångbanan, också han nästan hemma. Jag vinkade medan jag körde vidare med bilar bakom mig. När jag klev ur bilen gick jag mot brevlådan medan mannen närmade sig. Vi vinkade mot varandra.

Så öppnade jag locket och däri låg det. Ett tjockt brev från Barnens Vänner. Jag sansade mig. Höll det hårt, sträckte till slut händerna över huvudet, viftade med kuvertet för att visa Tobias som närmade sig. Brevet. "Det är nu det händer", sköljde över mig. Utan att ha öppnat det bröt jag ihop av glädje, av lättnad, av chock så snart min man kom inom räckhåll. Vi kramades. Log. Jag grät.

Så snart vi öppnat brevet förstod vi att vi har en hel del praktiska detaljer att ordna med. Vi har sneglat på pappren några gånger, bläddrat. Det är översättning, komplettera utredningen med några detaljer på egen hand, fixa en grej med mitt läkarintyg, så snart som möjligt betala halva förmedlingsavgiften (35.000 kronor) och justera några fler grejer, fixa fotoalbumet ... Verkligen detaljer i sammanhanget. Vi tänker att det tar några veckor, kanske en månad, att ordna ordentligt. Sedan är vi köande till St Lucy.

Vi är så glada. Så utmattade. Så lättade. Vi har tagit oss ända hit.

Vilken milstolpe.

                                                                                                                                    Foto: Jens Eklund

    

Just nu - som kvällstidningarna skulle säga

I detta nu hämtar mannen sitt påskrivna läkarintyg från sin nya vårdcentral för att på stubben mejla över det pappret till Barnens Vänner. Iiih! Jag är helt till mig och har svårt att tänka på något annat under lunchrasten.

Ett så stort steg i vår adoptionsprocess!

När detta är inskickat, ska Barnens Vänner äntligen fatta ett förmedlingsbeslut inom relativt kort (kan ta upp till två veckor). Sedan är vi köande till St Lucy.

Oj, oj. Hade jag inte redan satt mig ner, hade jag varit tvungen att göra just det. Ett till sånt där "Vi ska bli föräldrar!!"-ögonblick mitt i vardagen på jobbet.

Så ser väntetiderna ut

I dag uppdaterade Barnens Vänner sin Facebooksida och berättade hur de senaste väntetiderna sett ut. Det handlar alltså om väntan på att få ett barnbesked. Alltså beskedet "Det finns ett barn till er". Sedan följer ju väntan på att få resa till landet, vilket också varierar men som jag tolkat brukar vara mellan sex och åtta månader när det handlar om Taiwan.

När det kommer till barnbesked finns några yttre faktorer som kan påverka väntetiden. Det är öppenhet vad gäller ålder och särskilda behov men också familjens förutsättningar.

Så här uppger Barnens Vänner att väntetiderna sett ut för de familjer som väntat barnbesked från St Lucy i Taiwan: 4, 8, 11, 12 och 24 månader. Som synes kan det variera kraftigt.

Min och Tobias väntetid gällande barnbesked börjar först när vi fått ett formellt förmedlingsbeslut, vilket sker så snart vi skickat in alla papper och Barnens Vänner kikat på dem. Det är alltså förklaringen till min lilla frustration över att vi nu spiller tid på att vänta på Tobias läkarpapper. Men i det långa loppet handlar det förhoppningsvis(!) bara om en vecka extra eller så.

Jag fördriver nu tid med att leta någon barnsäng inför att vi ska skicka fotografier i nästa steg. Vi funderar på att ställa barnsängen i sovrummet, för så har vi tänkt ha det i början, men att ändå se till att fota lekrum och sovplats i ett svep. Det blir lättast att hålla den röda tråden i huvudet då.

Ååh, nu blev jag sugen på att hämta en massa leksaker från förrådet. Men vi ska ge oss till tåls en vecka i alla fall innan vi "låtsasinreder" något. Blir det så att vi köper en barnsäng för detta tillfälle, så ställer vi in den i förrådet tills vidare. Visar det sig sedan att sängen inte alls passar för ett barn i vårt barns ålder, så är det väl bara att sälja vidare sängen.

Nu nosar vi på ett delmål

I dag trillade både personbevis (på engelska) och arbetsgivarintyg (på engelska) in för oss båda två. Lilla julafton. Jag vill scanna in allt nu, helst igår, för att kunna mejla i väg det till Barnens Vänner. Men får vänta tills i morgon. 

Jag blev ändå lite till mig när jag kom på att jag ju åtminstone kan uppdatera ekonomiblanketten med rätt information, det är viktigt att det är samma siffror på den som på arbetsgivarintyget när det kommer till inkomsten. Jag pusslade med siffrorna så att det står samma summa på inkomster och utgifter. Jag kikade också på internetbanken och kunde fylla i en högre summa på sparkontot än senast. Så nu är i alla fall det gjort. Weei … Men vi hinner ju få ytterligare en varsin månadslön (samt minska lån på bil och hus lite) innan ansökan kan skickas, så det är väl bra att uppdatera den in i det sista. 

Vi borde också kolla upp exakt hur mycket vi har kvar på våra CSN-lån. Tycker det är lite bökigt att ta reda på när man som jag bara glömmer bort lösen till sitt bank-id hela tiden.

Vad är nu kvar?

• Tobias är missnöjd med sin nuvarande vårdcentral och ska därför byta i morgon och samtidigt försöka få en tid till läkarundersökningen.
• Jag har läkartid om knappt två veckor.
• Varsin begäran om utdrag ur belastningsregistret är inskickad till polisen och vi hoppas på svar inom ett par veckor. 

När dessa ynka punkter är klara är vi ett stort och viktigt kliv närmare föräldraskapet … Då kan nämligen Barnens Vänner göra ett formellt förmedlingsbeslut för oss. Det känns verkligen som att vi är och nosar på ett viktigt delmål nu. 

Ett steg i taget

Nu skickar vi in det kontrakt vi har med Barnens Vänner, inte så märkvärdigt utan ett papper där det står vad vi ger oss in i ungefär. Jag tror att det är det enda originalet vi skickar in nu (har ett likadant underskrivet papper hemma). En rätt viktig detalj, att vi bara ska skicka kopior och spara originalen till den riktiga ansökan som sammanställs sedan. Det glömde jag nämna i förra inlägget.

Jag vet inte om vi skulle kunna skicka bådas begäran till Rikspolisstyrelsen i samma kuvert, men nu gör vi inte så. Mitt åker i väg i dag, mannen ska kopiera sitt pass och sen skicka sin begäran.

Närmsta stegen? När mannen ville boka läkartid (vi har olika vårdcentraler) visste de inte riktigt hur de skulle  agera - så han måste väl ligga på där. Vi ska hitta en bra och (relativt) snabb översättare också.

Några små steg i taget.

Den lilla ansökan

Vi bestämde oss i torsdags för att öppna "den heliga pärmen". En ansökan till St Lucy har således påbörjats. Vi blev väldigt lättade när vi insåg hur pedagogiskt uppbyggd Barnens Vänners pärm är. Jag förstår att det kommer bli komplicerat framöver. Men att "ansöka om att ansöka om att få adoptera" har hittills inte inneburit några konstigheter alls. Det står så otroligt tydligt i pärmen hur vi ska gå tillväga, vilka papper som ska in, det står punkt för punkt och sedan beskrivet hur, och så finns en checklista samt ännu bättre: blanketter som behövs. Flera av blanketterna som behövs har vi också fått på mejl.

Vi är i processen som kallas "inför förmedlingsbeslut". När vi sammanställt denna ansökan, som ska innehålla:

• Själva ansökan, med uppgifter om vilka vi är och var vi bor (fixat!)
• En blankett som berättar vilka särskilda behov vi är öppna för (fixat!)
• Adoptionsbeslutet på engelska (fixat!)
• Medgivandeutredningen (inklusive referenser). Jag tror att vi behöver anlita en auktoriserad översättare som översätter denna till engelska
• Personbevis (försökt komma i kontakt med Skatteverket då jag inte har det smidiga bank-id:t)
• Utdrag ur belastningsregistret på fem språk. Det gick inte att ordna på den lokala polisstationen utan blanketten måste skickas till Kiruna (ifyllt men skickas i helgen)
• Arbetsgivarintyg på engelska (fixat!)
• En grundligare läkarundersökning än vid medgivandeutredningen (bokat)
• Kanske det enklaste för två fotonördar: Ett nytaget kort på oss själva (fixat!)

… så skickar vi in det till Barnens vänner och sedan är det bara att vänta på nästa steg. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att den andra mer omfattande ansökan inte görs förrän vi föreslås bli föräldrar till ett barn. 

Så här står det om väntetiden på BV:s hemsida:

"Väntetid varierar mellan cirka 12 och 36 månader. Då den biologiska modern väljer familj påverkas väntetiderna av hennes önskemål liksom uppgifter i väntande familjers ansökningar gör det, t ex önskeålder och öppenhet för i förväg särskilda behov. Utöver detta presenteras familjerna i turordning."

Att äntligen känna sig så säker

I våras trodde en stor bit av mig att det landet där vi hade snabbast chans att bli föräldrar, det skulle vi välja att köa till. En bit av mig kunde inte begripa hur man kan välja ett land med lång väntan, om man inte måste, för att det ju finns flera andra länder. Vad spelar landet för roll?

Vi har börjat med vårt papperssamlande, en ansökan om att få ansöka om att få adoptera (pust). Och nu vet jag vad det spelar för roll. Logiken säger att Sydkorea går det fortast att adoptera ifrån. Med lite tur, behövs inte mycket av den varan, skulle vi kunna vara föräldrar nästa år om vi började med en ansökan dit i dag. Men logik hjälper inte, när känslorna drar oss till Taiwan och till St Lucy via Barnens Vänner.

Hur lång tid det kommer ta vet vi inte. Men väntan till barnbesked kan vara runt ett år, väntan på resebesked ytterligare åtta månader. Tiden är oviktig i sammanhanget. Mammahjärtat säger att det nog är i Taiwan som vårt barn finns, väntar på oss. Jag kan inte svära på det, men hela kroppen och sinnet säger det.

Att äntligen känna sig så säker. För mig är det närmast en religiös upplevelse, så nära en icke troende nu kan komma. Precis som vid ivf:en vet jag att oväntade hinder kan uppstå, men precis som vid ivf:en vet jag också att vi måste våga hoppas och våga längta för att må bra i vår väntan.

Jag får återkomma med uppdatering om papperssamlandet när jag samlat mig själv lite bättre. Är det nu det händer? Är det nu, i den här lilla vardagen, som magin börjar?

Välkommen in i trasselsuddet

Jahapp, vi är redan framme vid första hindret. Att få nya papper där det blivit stavfel gick smidigt, vi har ombetts att slänga de gamla och så är nya på väg på posten.

Vi fick också svar av alla tre adoptionsorganisationerna att de tagit emot vår medgivandeutredning på mejlen. Barnens vänner ska läsa den vid tillfälle, liksom Barnen framför allt. Småpirrigt!

Adoptionscentrum däremot skrev att vi behöver skicka ytterligare papper. Det är en slags "ansökningsmapp" vi ska skicka in, vilken vi gissningsvis fått i januari när vi blev köande.

Vi blev förvånade eftersom när vi mejlade och frågade alla organisationerna för tre veckor sedan vad vi skulle tänka på när vi skickade in medgivandeutredningen, vad som är nästa steg, nåddes vi inte av denna information, åtminstone inte tydligt, utan ett kort svar om att vi skulle skicka "mappen med medgivandeutredning". Det tolkade vi utan krusiduller som medgivandeutredningen.

Trist att vi förstod helt fel. Men det är ingen fara i detta avseende. Tydligen kommer det ändå dröja lite innan de kikar på vårt ärende eftersom vi inte varit köande särskilt länge (ja, mentalt är det ju en evighet men i adoptionsmått och faktisk tid mätt bara nio månader …). Vi får helt enkelt vänta en tid på kölista innan det blir aktuellt att skicka någon ansökan till utlandet via Adoptionscentrum.

Nu är vi äntligen i adoptionssvängen. Men utöver att det känns fantastiskt att vara på gång, så känns det redan lite trasselsudd (skicka mer papper) och lite kalldusch (vänta på kölista). Misstänker att det är lika bra att vara beredd på att trasslet och kallduscharna kommer få tillfälle att bli mycket allvarligare och tuffare med tiden, så det är väl bra att man får vänja sig lite i taget.