Fem år senare

I dag är längtan efter Hanna otroligt stark. Det beror nog på julstämningen som råder och att Facebook svämmar över av söta lussebilder. En sådan här dag är det näst intill omöjligt att ta in att vi ska vänta så länge som till april, eller ve och fasa kanske juni.

Men det är precis vad vi ska göra och det kommer att gå jättebra. Det är så här det är. Bara att ta sig igenom det och försöka njuta av att vi äntligen vet vem vi väntar på. Dessutom måste jag säga att dagarna och veckorna går rätt fort ändå och det är ju en förutsättning för att månaderna ska ticka på.

Det är tufft att det är tyst från barnhemmet, ingen ny information alls har nått oss sedan barnbeskedet 21 oktober. Samtidigt tänker jag att uppdateringar i sig inte bara är av godo. Hon rammar in i ens vardag med kraft, utan att finnas här. Jag längtar så efter att få mer information, bilder och höra hennes röst på Skype. Men längtan kommer givetvis te sig både starkare och jobbigare efter det. Det är vad jag förväntar mig i alla fall. Ändå vill man nå dit, så klart.

Nästintill på dagen är det förresten exakt fem år sedan vi började vår resa mot Hanna! Då visste vi förstås inte att det var henne vi väntade på, eller att det var i Taiwan hon fanns. Men en liten aning hade kanske denna mamma ändå, eftersom jag skrev så här i min dagbok:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig. 

Fem år senare alltså äntligen vid detta, att få ta en bild på sig själv och skicka till sitt älskade lilla barn där på andra sidan jorden.

"Har du barn?"

Jag har mycket jag vill skriva om men just nu är det lite grötigt i huvudet. Tror jag försöker landa i väntan samtidigt som det inte riktigt går. En grej kan jag i alla fall berätta och det är hur jag noterat ett intressant men logiskt skifte.

Nu vill jag plötsligt att människor ska ställa den förbjudna frågan "Har du barn?". Så att jag får berätta att jag minsann väntar barn! Så att jag får berätta om Hanna! Snabbt tillägger jag "genom adoption" så att gratulationen inte ska komma samtidigt som de pekar på magen.

Landar inte samtalsämnet i denna fålla av sig själv tillräckligt snabbt, kan ni räkna med att jag försöker lirka för att föra samtalet dit! Betydelsefull kvarleva från den ofrivilliga barnlösheten, däremot: Jag ställer under inga omständigheter själv frågan "Har du barn?" bara för att jag själv uppskattar att få frågan nu. Kommer inte på fråga och jag behöver väl knappast förklara varför?

Axplock ur verkliga livet senaste månaden, eller en lathund i "Hur du för in samtalet på att få berätta om din adoptionsprocess när ingen frågar":

1. Ååh, vilka charmiga barn ni har! Det gör inget att de lever om lite. Jag älskar barn.
 
2. Åh! Jobbar du på förskola i Avesta? Vad roligt. Ja, jag och min man har pratat lite om förskoleplatser ... Vi väntar barn, alltså.

3. Vilken härlig tjej! Visst är det din dotter? Jag väntar också en dotter ...

Hur ska detta inte eskalera när Hanna äntligen finns hos oss? Jag kommer tjata hål i huvudet på folk om vår bedårande, festliga dotter!

För exakt två år sedan ...

... påbörjade vi första ivf-försöket, långa protokollet med nässprej, och jag förtäljde detta i bloggen:

Nu är vi i gång
Dag 1 med nässprej:  Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt. 

Och hur det känns: När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.  

Så här var det när andra försöket drog i gång några månader senare. Inte helt odramatiskt då vi råkade ut för en oempatisk sjuksyster på 1177. Tredje gången var jag fortfarande nervös när första sprutan togs och det blev tvärstopp när jag skulle försöka göra det själv.

Sedan länge har vi, helt odramatiskt tillsammans, bestämt oss att vi aldrig kommer genomgå en ivf-behandling igen. Vi ångrar inte att det är gjort. Men nej. Vi kommer inte göra om det.

Första dagen med nässprej dokumenterades noga.

Något för hängmattan?

Jag märker att bloggens sidvisningar skjutit i höjden de senaste dagarna. Det roliga är att ni inte är jättemånga som är in, men ni som är det stannar länge och väl och bläddrar. Stig på, stig på och känn er som hemma!

Det påminner mig om att man ju har lite mer tid i hängmattan och kanske tar sig tid att komma ikapp inläggen på en blogg nu i semestertider. Därför vill jag passa på att tipsa er som missade min och Jessicas podd om ofrivillig barnlöshet i maj månad att lyssna in er på den nu! Ni hör första avsnittet av två här.

Så kom ofrivilligt barnlösas dag

De senaste dagarna har varit intensiva och överväldigande. Vilken fantastisk respons jag och Jessica fått av en massa människor – ortsbor, kollegor, vänner och bekanta! Ovant men förstås roligt med sådan uppståndelse för en lokalreporter. Inte minst då det är ett ämne jag innerligen brinner för att berätta och sprida kunskap om. Det börjar nog bli dags att skriva den där boken snart?

Det var inte särskilt svårt att prata i tv-klippet, i podden eller att skriva en kortare artikel i ämnet men krönikan dröjde det ett tag innan jag fick ur mig. Den här bloggen innehåller 550 inlägg. Hur sammanfattar man ofrivillig barnlöshet i en enda krönika? Orden var till slut ett rinnande vatten när jag väl kommit på hur den skulle inledas och jag valde att kalla den 2500 tecken om hur ett hjärta kan värka av längtan. Krönikan hittar du här.

Nu när allt är gjort känns det lite tomt. Jag var lätt gråtmild i går eftermiddag. Det hade nog mest att göra med att samtidigt som jag inte hade något av ofrivillig barnlöshet-publiceringarna att rodda med, så insåg jag att helgen närmade sig och inget samtal kommit den här veckan heller.Väntan fortsätter.

Jag har nog inte helt hunnit reflektera över dagens datum just i dag, ofrivilligt barnlösas dag. Kanske landar jag och Tobias i det i kväll, efter jobbet. Nu är snart lunchrasten slut och jag är tillbaka i lokalreporterns vardagslunk. En helg som denna? Våryra och vernissage!

PS. Galghumor? Ofrivilligt barnlösas dag och internationella mensdagen inträffar samma lördag!

Trött men nöjd lokalreporter!

Första poddavsnittet ute

Nu ligger första delen i min och Jessicas podd äntligen ute, bland annat på fagersta-posten.se.
Podden hittar du här. Jag är så glad att vi fått chansen att nå ut med detta via våra respektive nyhetskanaler – och att vi tog chansen. En nypa mod krävs, ändå. Teknikstrul gjorde att den inte fungerade som mp3-fil, det är synd. Men huvudsaken är att vi i alla fall fick ut den. Hoppas ni vill lyssna. Nu när avsnittet är publicerat är jag alldeles för nervös för att göra det!

En podd om ofrivillig barnlöshet

Nu kan jag äntligen berätta att jag och min kollega Jessica på systertidningen Bärgslagsbladet/Arboga Tidning spelat in två poddavsnitt om ofrivillig barnlöshet! Avsnitten sänds på våra respektive lokaltidningssajter med anledning av att det är Ofrivilligt barnlösas dag lördag 28 maj. Vi märkte snabbt att vi hade kunnat spela in hur många avsnitt som helst, inte minst då våra bakgrunder skiljer sig väldigt. Men två får räcka till att börja med.

På fagersta-posten.se, där första poddavsnittet släpps i morgon eftermiddag, kan ni redan nu se en trailer med 11 meningar som kan göra ont. Ni vet säkert lika många meningar till, antagligen ännu fler, som kan såra en ofrivilligt barnlös. Hoppas ni kommer gilla podden!

"Facebook or it didn't happen?"

Sent igår kväll gjorde jag något som jag väntat länge på att tordas göra. Jag "kom ut" som ofrivilligt barnlös på Facebook, självklart med stöd från Tobias. Jag frågade honom, precis som förr, om det skulle kännas okej och han peppade och sa "Klart du ska. Kör på bara". Denna underbara man.

Mest var det väl för min egen skull. Men också för andra i samma sits, så som när jag började blogga. Sedan vill jag självklart sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet, om ivf och om adoption. Vi ofrivilligt barnlösa är givetvis inte en homogen grupp, men jag tänkte att det här gör jag för fler än mig själv. För att jag önskar att jag hade sett ett sådant inlägg poppa upp i mitt Facebookflöde när den ofrivilliga barnlöshetens svarta hål var som störst.

Inlägget har fått så otroligt bra respons, nästan så jag blir lite generad. Folk jag känner och många som jag inte ens känner har läst, kommenterat, diskuterat och tryckt på gilla-knappen. Kul! Och BRA. Då vet jag att jag nått ut med ett ämne som mitt hjärta klappar för. Så här skrev jag:

"Brukar du ställa frågan "När ska ni skaffa barn?". Snälla, sluta. I dag skulle du antagligen inte kunna få stopp på mig att prata om adoptionsprocessen och det tämligen tabubelagda ämnet ofrivillig barnlöshet om du hade fräckheten att fråga. Men för några år sedan, innan jag lärde mig att bli förbannad, var det den mest ångestfyllda fråga jag kunde tänka mig att få. Inte minst om man hade en misslyckad ivf färskt i minnet. Till dig som är ofrivilligt barnlös vill jag bara säga: Det är en klen tröst, men du är inte ensam."

Sedan skrev jag att den som är ofrivilligt barnlös och vill känna sig mindre ensam, eller den som bara vill veta mer om ämnet, är välkommen till min blogg. Jag länkade till ett inlägg som blivit väldigt läst nu, Den ofrivilliga barnlösheten och jag.

Även om jag bitvis känner mig oerhört sorgsen i adoptionsprocessen, i princip enbart på grund av frågan "när?", så är det inget emot hur jag kände för ungefär ett år sedan. Jag valde att fokusera på hur det kunnat kännas när jag delade med mig av min historia på Facebook, för jag tänker att det kanske är en del som läser och är där nu.

Folk brukar ju säga "Facebook or it didn't happen". Så jag tänkte att det väl var lika bra att skrika ut känslorna på riktigt. Förhoppningsvis hjälper det någon och allmänbildar en annan. Och så tänker jag självklart på er som är i samma sits som jag varit men inte vill eller vågar berätta. Kanske någon av era ytligt bekanta eller nära och kära nåtts av min status och fått sig en tankeställare. Något annat än barn-, bebis- och ultraljudsbilder ska väl finnas i våra Facebookflöden? ;)

Och ni nya bloggläsare: Varmt, varmt välkomna. Ni fick ett relativt deppigt inlägg. Jag vill uppdatera ytterst kort och berätta att de blivande föräldrarna allt som oftast mår alldeles ypperligt i väntan på det efterlängtade barnet. Bildbevis på det från när vi besökte adoptionsorganisationen i Öjebyn för drygt ett år sedan:

En liten gest i en stor sorg

I dag nåddes jag av den tråkiga nyheten att en vän råkat ut för ett tidigt missfall. Åh, en sådan sorg.

Jag tänker på oss och hur sorgen att vara barnlös påverkat mig och min man, även om vi aldrig drabbats av något missfall. Så jag skrev ingenting till henne om att "det kommer bli bra" eller "stackars dig" eller något annat, för jag vet inte vad hon vill höra. Däremot skickade jag ett hjärta för att det ryms många ord i det, till exempel de viktiga "Jag ser dig, jag finns här". Ibland kan man inte göra så mycket mer. En liten gest i en stor sorg.

Barnlösheten är min koala

Nu har vi kommit en bit in i adoptionsprocessen (känns som en fras jag använder ofta!) och den här väntansfasen som vi buffats in i sakta men säkert är lite speciell. Jag och barnlösheten har verkligen blivit ett ännu mer än tidigare, så här efter drygt fyra år. Jag har hört fler beskriva det som något, kanske ett djur, som klänger sig fast och för mig är det verkligen så.

Barnlösheten är min koala. Ibland lika liten som en myra, andra gånger långt större än jag själv. Men alltid där. Ja, för så är det. Innan dagen är slut har barnlösheten aldrig varit så liten att den inte finns, men aldrig heller större än att jag orkar bära den. Allra oftast "bara är" den.

Jag tänker till skillnad från de stora nederlagen vi upplevt vid ivf:erna eller innan dess, då ett misslyckat försök verkligen innebar att hämta kraft och börja om från noll. Vi kom inte närmare vårt barn i den bemärkelsen. Möjligen vid den ovissa ruvningen, som mentalt var smärtsam och förväntansfull samtidigt. Då var vi som närmast när vi visste att vårt barn kunde finnas ett graviditetstest, två veckor, bort. Höga toppar och djupa dalar, höga toppar och djupa dalar.

I dag kan dagarna kännas långa, ingen ny chans på gång som med ivf:en, men vi har en större garanti för att vi faktiskt kommer närmare vårt barn för var dag som går även om det dröjer. Ja, när vi väl får barnbesked dröjer det ytterligare drygt sex månader innan familjen är samlad hemma. Adoptionsväntan, nu väl i kön, upplever jag som nästintill en plan kurva men med några få toppar och dalar.

Och jo, tackar som frågar, i dag är koalan ungefär lika stor som just en koala kan vara (lite större än på bilden, alltså).

Musik om ofrivillig barnlöshet

Jag har inte hunnit lyssna så mycket på låtarna ännu men Mikael Herrström mejlade mig och tipsade om en skiva han släppt, där flera av låtarna handlar om ofrivillig barnlöshet. Om du klickar på hans namn kommer du till en intervju med honom i DN. Skivan heter A No Family Affair och finns på Spotify.

Jag har bara lyssnat lite, haft den i bakgrunden, inte lyssnat "på riktigt". Men det är lugn, skön musik och så är förstås det som tilltalar mig innan jag hört texterna ordentligt att det går att nå ut med det tabubelagda ämnet på många olika sätt.

Tack för tipset, Mikael. Och tack för musiken!

När storken inte kommer

Att man missade detta då! Sicken tur att det går att lyssna i efterhand men att ringa in är ju desto svårare. I torsdags tog Karlavagnen upp ämnet "När storken inte kommer" så jag slölyssnar lite på det nu. Superbra att ämnet tas upp, men ur en annans perspektiv blir det kanske inte mycket nytt under solen så att säga. Programledarens frågor är lite väl fåniga och praktiska i början, kan jag känna, men det tar sig en bit in (tyvärr inget om adoption ännu en timme in i programmet, men det kommer väl förhoppningsvis!).

Om jag ringt in hade jag väl inte kunnat sluta prata. Jag hade antagligen berättat om det tuffa livet innan öppenheten och modet som kommer med tiden. Så här skrev jag i våras:

"För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!"

Sedan hade jag förstås pratat om den barnlängtan som växer sig starkare och starkare nu, i adoptionsprocessen när vi nästan kan ta på föräldraskapet och alla de små milstolpar vi hela tiden tar oss till.

Så är vi förstås tacksamma och stolta över att något som skulle kunnat bryta sönder oss, i stället svetsat oss samman och stärkt oss. Det är magi.

Innan jag avslutar vill jag slänga in en länk för er som gillar bloggen, man kan rösta på att min blogg ska bli "Veckans blogg" om man vill. Inget märkvärdigt, men kul om ni vill tycka till (helst om min, hehe) i omröstningen nere till höger på Besökstoppen. Kramis!  

Rör mig inte en millimeter till

I dag har jag en sådan där känsla som sköljer över mig att om jag inte får bli mamma nu så rör jag mig inte en millimeter till. Strejkar, mot vem eller hur vet jag inte riktigt. Tänker inte särskilt rationellt alls i dag. Men nu får det banne mig räcka med de här barnsligheterna, säger det omogna sinnet. En sådan där riktigt egoistisk och trotsig känsla har jag inom mig.

Jag tror att jag bär inom mig att vi känner tre par som varit på ultraljud förra veckan och det är förstås superkul. Men det är en bit i mitt sinne som inte riktigt kan förstå varför vi inte får se vårt barn? Och jag har lite svårt att svara varför på ett pedagogiskt sätt.

Fyra år senare

Den uppmärksamme noterar att jag bytt sidhuvud och profilbild. Det känns som lite mer positiva vibbar, tycker jag. Fortfarande handlar ju en del av bloggen om den ofrivilliga barnlösheten, men mycket har ju kommit att handla om adoptionsprocessen på senare tid.

Första nässprejsdagen
vid första ivf-försöket.

Sen tänkte jag att en gladare profilbild inte är helt skam. Bilden är tagen när våra vänner gifte sig för 1,5 år sedan. Någon dag innan hade vi tagit det negativa graviditetstestet efter första ivf:en. Det kändes verkligen förjävligt ända fram till Arlanda. Fy fan, rent ut sagt. Bara jag tänker på bilfärden mot flygplatsen blir jag tårögd. Jag mådde så dåligt och ville bara stänga in mig i en bubbla. Jag stod inte ut med min egen kropp och med mig själv. Så mådde jag dåligt för att jag inte kunde släppa det, hur man nu ska kunna släppa en misslyckad ivf direkt bara så där. Det var hemskt.

Men väl framme i Österrike, där bröllopet ägde rum, kunde jag släppa negativiteten och må riktigt bra. Därav det stora leendet. Att få vara någon annanstans just då gjorde oss gott.

Tänk att det är 1,5 år sedan vi drog igång med första ivf:en. Då var man lagom kaxig. Ni som varit med från början vet att jag var livrädd för att börja med nässprejen och sedan sprutorna. En annan rädsla som vi fasade under tiden, var att vi skulle behöva vänta ännu längre - adoption. Jag kunde inte föreställa mig ett föräldraskap mer än ett år bort knappt när vi började försöka. Men nu är vi här fyra år efter första försöket, nästan framme, och det funkar ju det också. Inte bara funkar. Det känns helt fantastiskt att få bli mamma till ett barn som redan finns. Vilken ynnest.

Ett aktivt val att adoptera

Jag har grubblat lite över det här som det pratas en del om, att adoption ses som ett "nödlösning" i en del sammanhang. Visst, vi valde inte att ge oss in i någon adoptionsprocess när vi bestämde oss för att bilda familj (även om vi båda hade sagt till varandra att vi skulle kunna tänka oss att adoptera). Men jag vägrar kalla vår adoptionsprocess för en "nödlösning" eller något vi väljer att göra i sista hand. Tillåt mig presentera:

• Bevismaterial ett: Vår unga ålder i sammanhanget. I dagsläget 29 och 32 år fyllda. Det är väl främst det tillsammans med att de inte hittat "något fel" på nån av oss som talar för att vi skulle kunna ha goda chanser att bli med barn på biologisk väg, antingen genom slumpen eller medicinsk hjälp, i och med att vi är oförklarligt barnlösa. I adoptionssvängen har vi många år kvar innan vår ålder börjar ifrågasättas. Jag är i stället fortfarande för ung för att ens få stå i adoptionskö i en del länder.

• Bevismaterial två: Vårt val att sätta punkt för ivf:en. Bara de tre landstingsfinansierade ivf-försöken, inget äggdonationsförsök (vilket föreslogs av läkaren), ingen spermiedonation, inga spolade äggledare eller någon annan behandling. Vi hade kunnat göra långt fler ivf-försök, förvisso finansiserade av oss själva, men valde att stanna efter cirka tio månader och tre försök. Vi har varken begärt eller velat att utreda andra diverse delar av kroppen vidare heller, eller se om något annat funkar.

Motfrågan: Men - varför valde vi inte att utredas för adoptera först, innan vi började försöka få biologiska barn? Faktiskt av den inte helt enkla anledningen att det är en mer komplicerad process än att bestämma sig för "nu slutar jag med p-pillren". Sedan var det förstås magkänslan som sa att det är något som behöver vara mer genomtänkt än att bara "börja försöka". Det fanns för många frågor, känslomässiga och administrativa, att sätta sig in i.

Nej, nej, nej. Det är fel, fel, fel! För oss är adoption absolut inte någon nödlösning eller något vi väljer att göra "sist av allt". Det har vuxit fram som ett aktivt val. Det vill jag lägga på minnet att förmedla till andra. För ibland tror jag det finns risk att andra tänker eller förmedlar "De kunde inte få biologiska barn (eller som många oinvigda tyävärr säger: egna barn), därför adopterade de". Visst, vi har försökt göra mig på smällen ett tag utan att det fungerade då. Men det här har visat sig vara vårt sätt att bilda familj och vi är lyckliga i det.

Haha, den var bra. Not.

När man kontaktar adoptionsorganisationen för att fråga om man ska ändra i ekonomiblanketten och möts av ett förstrött "Nä, ni har ju inte väntat så länge ännu så det där kan ju hinna ändras".


via GIPHY

Äh, jag älskar Barnens Vänner, de är proffsiga och samtidigt personliga. Men ni vet hur kinkig man kan känna sig i sin väntan. "Inte så länge" är väl just inte så länge i sammanhanget. Fast vi har ju de där tre ofrivilligt barnlösa jularna bakom oss, även om vi bara stått i kö i elva låååååååååånga veckor. Och en dag.

En trevligare grej: Att betala in 2100 kronor till BV nu visade sig vara för mycket denna vända. Eftersom vi väntar på ett barnbesked, så ska vi bara betala in 400 kronor det här året. Det är en bra deal. Som jag förstått det fungerar det in så hos Adoptionscentrum när man väntar på barnbesked via dem? Rätta mig om jag har fel. De har i alla fall snällt tagit emot 2900 kronor av oss.

Året som gått

Vad kan sägas om 2015? Inte blev vi föräldrar det här året heller. Men visst lever drömmen, nu starkare än någonsin.

Om jag ser till min egen utveckling är nog 2015 året då jag blivit vuxen. Vet ni varför? Alla ivf:er och adoptionsprocessen, tillsammans med mitt chefsskap på jobbet, har gjort mig till en så mycket modigare människa än jag var innan. Det här året har jag upptäckt så många styrkor och svagheter hos mig själv - jag har lärt känna Lina och på något sätt tagit in den jag är utan att döma, utan att behöva fundera på allt jag vill förändra med mig själv. Jag kan och vill leva med mig själv. Jag vill inte helt se det som en "Stora trean, stora nollan"-kris, en annan är ju där om ett halvår, utan ser det snarare som en mognad i lugnt tempo. En fjäder som lugnt seglar ner mot marken snarare än en betongklump som kastas ner från ett hus.

Efter andra ivf-försökets äggplock.
En trött, samtidigt ganska lättad, kvinna.

Året inleddes med sista ivf-försöket. Ja, nu i slutet har jag och maken pratat om att vi nog vet ganska säkert att det inte kommer bli några fler ivf:er för oss. Det finns flera faktorer. Men det sista försöket skrämde nog skiten ur oss. Kanske inte när vi var mitt uppe i det, men så här i efterhand känns det inte som att vi vill riskera min hälsa på det sättet igen när det finns andra sätt att bli förälder på. Så 2015 är väl året när vi satte punkt för ivf:en som inleddes sommaren året innan. Men återigen: Tänk att vi vågade försöka!

2015 blev också början på något nytt. Vi tjuvstartade ju Den stora adoptionsprocessen redan i december 2014 och i januari stod vi som köande hos tre adoptionsorganisationer. Länge fasade vi för Den stora adoptionsprocessen, innan det ens hade börjat hade vi sådan ångest över att allt papperssamlande skulle vara övermäktigt och ekonomin, utredningen, kraven från länderna ... Huvudvärk var bara förnamnet. Men vi tuggade i oss den stora elefanten bit för bit och nu är vi så otroligt långt fram i processen, *vinkarfrånlångtbortifrånstartlinjen*. Vet ni? Det var inte övermäktigt alls att ta sig hit och till syvende och sist var det precis som vid ivf:en den mentala biten som kom att vara tuffast. Det borde man ju kunnat räkna ut med lillfingret! Dessa osynliga berg vi bestigit har inte varit gjorda av papper utan av slitsamma känslor och överanalyserande reflektioner. Men mest av innehåller adoptionsprocessen ändå glädje. "Majj gadd": Vi är ju på väg mot vårt barn! På väg mot VÅRT barn!

Självklart tvingade jag med mig Tobias på bild 2015-10-19,
dagen då vi "flyttades upp i den aktiva kön"

Vad ska 2016 ge? Självklart hoppas jag att vårt barn kommer hem, eller att vi i alla fall får veta vem vårt barn är. Men vi vet ännu inte säkert. Vägen kan ännu vara lång. Så jag hoppas på fortsatt styrka och fortsatt mod, när än vi blir en barnfamilj.

GOTT NYTT ÅR!

Ibland gör det ont att längta

På julaftonsmorgonen, i bilen på väg till släkten kom känslorna ikapp för oss båda tror jag. För mig rann tårarna och hade någon sagt åt mig där och då att "Vet du Lina, du behöver inte fira jul i dag. Du kan strunta i det. Bara vänd om, låtsas som ingenting. Gå till jobbet och gör någon nytta i stället." Så hade jag nog fegat ur och låtit det vara en dag som alla andra.

Men vad hade det tjänat till att stoppa huvudet i sanden? Julen kommer ändå, längtan finns där ändå även om det inte märks lika tydligt när jag sysselsätter mig med annat. Och även om julen kan påminna en om sorg, är det förstås främst glädjefyllt att få tid tillsammans. Dessa kontraster till känslor ihop, i någon märklig symbios.

Det var den tredje, på riktigt, barnlösa julen. Jag vet inte om det är den jobbigaste julen hittills utan barn, kanske. Men jobbigt var det. Tomheten och saknaden och den starka barnlängtan inombords. Jag hade svårt att återhämta mig fullt ut resten av dagen även om jag ansträngde mig för att vara närvarande och inte tänka så mycket på det jobbiga.

Den här julen är det ganska troligt att vårt barn finns någonstans därute. Det är så uppåt väggarna galet, att vårt barn finns någonstans i den här stora världen men inte är med oss. Hur ljuvligt det än är med jul, med släkt, med ledighet, närhet och glädje fanns trots allt en bit av mig som kände att det handlade om att överleva den här julen. Det är en tuff känsla och tufft att erkänna för sig själv eftersom yttre julmysiga faktorer inte riktigt rår på det.

En bit av överlevnadskänslan är kvar i mig och kanske kommer ärret finnas länge, kanske hela tiden fram till vårt barn vilar tryggt i mina armar eller bara pocka på då och då. Kanske är det så att jag inte riktigt vågat släppa fram längtansbiten så här påtagligt på länge nu. Att det kräver mod, för det blir överväldigande. Ibland gör det ont att längta. Men det är väl bara att ha tilltro, sätta den ena foten framför den andra och ta sig igenom det.

Här pulsade vi i snö för att ta en bild vid Barnens Vänners skylt i Öjebyn.
Snart ett år sedan!

Bra checklista för dig som vill kommentera en adoption

Jag försöker ta det rätt avslappnat och inte ta det så personligt när personer uttrycker sig klumpigt om adoption. Men här är en bra checklista för dig som vill kommentera någons adoptionsprocess. Några "what not to do"-knep. Finns ju så mycket mer att säga kring detta! Men här är en start.

”Jag har alltid sagt att det är sååååå fint att adoptera. Att ändra det barnets liv!”-reaktionen:

via GIPHY


via GIPHY

Bemöts, från min sida, oftast med det ganska långa utlägget: ”Alltså det känns som ett fantastiskt sätt för oss att bli föräldrar på. Fast det är viktigt att vårt barn inte är något välgörenhetsprojekt. Vi gör det här av egoistiska skäl, precis som de allra flesta andra som blir föräldrar vare sig det är biologiskt eller genom att adoptera. Ville vi rädda världen skulle vi i stället skänka pengar till barnhemmet eller till en mamma som i så fall kanske inte skulle behöva lämna ifrån sig sitt barn” …

Ifrågasättande-reaktionen:

via GIPHY
2. Det tas emot på lite olika sätt. Ifrågasättande-reaktionen är inte önskvärd efter ens långa, ganska utförliga, utlägg.

Vilket i sin tur med stor sannolikhet (inombords) bemöts med det korta och koncisa:


via GIPHY

"Allt kan gå fel nu när världen är så oviss"-reaktionen:

via GIPHY
Det känns som en riktig backstabber ibland. Vad vill fås ut av detta? Få mig att känna mig "förberedd" - eller har du något konstruktivt att komma med? En reaktion som varken hjälper eller är särskilt stöttande. Den bara är mopsig!

Det skulle jag oftast vilja bemöta så här:

via GIPHY

Eller så här:

via GIPHY

Men orkar jag inte dra "Det går inte att gå runt och oroa sig för något som kanske händer för det har man ingen glädje av vare sig det händer eller inte"-resonemanget en gång till så brukar bli något sådant här:

via GIPHY

Och självfallet, den klumpigaste reaktionen av de alla …
"Nu ska ni se att ni snart blir gravida"-reaktionen:

via GIPHY

Nej, bara nej.

via GIPHY

Två månaders väntan i dag

Ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vi ska förstås fira på tumanhand, på något blygsamt sätt. Troligen blir det en fika på Waynes eller så.

Två månader. Jag har hunnit reflektera lite kring var vi befinner oss i vår barnlängtan, mannen också. Inför adoptionen har vi fått intrycket, både utifrån och inifrån oss själva, att adoptionsprocessen mentalt skulle bli fruktansvärd jämfört med ivf:erna. Vi vet förstås inte vilka känslor vi har framför oss, kanske månaderna hinner bli till år. Men hittills, ett år sedan första adoptionsmötet med kommunen och två månader av "riktig" väntan, känns adoptionsprocessen mycket, mycket lugnare än ivf:erna. Inte alls den tortyrkammare jag föreställt mig. Det är befriande, som att en tyngd lättat från mina axlar. Men så är man väl inställd på ett helt annat tempo i den fas vi befinner oss. Ivf:erna blir ju jämförelsevis korta, intensiva, perioder och svart på vitt två veckor efter den där berömda pendeln mellan hopp och förtvivlan.  

De här mer avslappnade känslorna betyder inte att vår längtan inte är stark, inte alls. Visst har det varit bitvis jobbiga månader, men på något sätt har vi mognat i vår längtan och kanske viktigast av allt hittat vår egen takt och vårt eget sätt att längta. Sedan är det så många som längtar med oss på olika sätt, de lyfter oss. För att inte tala om de små milstolparna som kommer då och då. Jag trodde det skulle brista för mig när vi äntligen fick brevet från Barnens vänner som visade vad vi behövde för att komplettera vår ansökan. Det kommer jag aldrig glömma, eller när Tobias skruvade ihop barnsängen. Vår barnsäng. Ja, det finns plågsamma stunder. Men dessa ljusglimtar, det är ju det som man tar till hjärtat som får en att orka med och omfamna sin överväldigande längtan.

Två månader: Inte så farligt, utan till stor del när man tittar bakåt ganska underbart, än så länge.