Fem år senare

I dag är längtan efter Hanna otroligt stark. Det beror nog på julstämningen som råder och att Facebook svämmar över av söta lussebilder. En sådan här dag är det näst intill omöjligt att ta in att vi ska vänta så länge som till april, eller ve och fasa kanske juni.

Men det är precis vad vi ska göra och det kommer att gå jättebra. Det är så här det är. Bara att ta sig igenom det och försöka njuta av att vi äntligen vet vem vi väntar på. Dessutom måste jag säga att dagarna och veckorna går rätt fort ändå och det är ju en förutsättning för att månaderna ska ticka på.

Det är tufft att det är tyst från barnhemmet, ingen ny information alls har nått oss sedan barnbeskedet 21 oktober. Samtidigt tänker jag att uppdateringar i sig inte bara är av godo. Hon rammar in i ens vardag med kraft, utan att finnas här. Jag längtar så efter att få mer information, bilder och höra hennes röst på Skype. Men längtan kommer givetvis te sig både starkare och jobbigare efter det. Det är vad jag förväntar mig i alla fall. Ändå vill man nå dit, så klart.

Nästintill på dagen är det förresten exakt fem år sedan vi började vår resa mot Hanna! Då visste vi förstås inte att det var henne vi väntade på, eller att det var i Taiwan hon fanns. Men en liten aning hade kanske denna mamma ändå, eftersom jag skrev så här i min dagbok:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig. 

Fem år senare alltså äntligen vid detta, att få ta en bild på sig själv och skicka till sitt älskade lilla barn där på andra sidan jorden.

Livet är bra fantastiskt ibland

6 oktober, 2015:
Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Hela inlägget hittar du här. 
----------------------------
Tänk att det faller sig så att jag börjar skönja en annan slags mållinje precis ett år senare. Den stora milstolpen Barnbesked. Och så har jag börjat längta efter att samla papper igen, förstås! 

Bubblare: Igår var det exakt två år sedan som vi påbörjade vår andra ivf-behandling av tre. Jag vet inte riktigt hur lång tid två år är, men i det här sammanhanget känns det verkligen som en evighet! Jag skrev om det lilla "sprutdrama" som blev här. Det jag brukar tänka när jag tänker på ivf:en är att jag minns hur innerligt jag ville att det skulle fungera för att det där med att ens ge sig in i en adoptionsprocess och därtill ta sig igenom den kändes ju fruktansvärt övermäktigt. Innan ivf:en var det en liknande känsla, att jag hoppades så innerligt att vi skulle lösa det själva hemma i sovrummet eftersom det där med ivf kändes alldeles för övermäktigt.

Tänka sig att vi tagit oss ända hit där vi är, förvisso väldigt omtöcknade då och då men det har ju gått alldeles ypperligt. Vi står stadigt på båda benen, kanske stadigare än någonsin med tanke på all kraft och viljestyrka vi lyckats samla på vägen, och är närmare än någonsin att bli föräldrar till just vårt barn. Livet är bra fantastiskt ibland.

Elva veckor

I dag har vi stått i St Lucy-kön i elva veckor och jag väljer att uppmärksamma det genom att dela med mig av en sång som beskriver träffande hur barnlängtan känns. Här finns den att lyssna på i ett Youtubeklipp.

Sång: Sarah Dawn Finer
Text: Mauro Scocco

Till dig
Till dig
som ännu inte har nåt namn, du är bara en dröm jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge, jag har väntat länge nu känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna ditt lilla huvud mot min arm, lilla stjärna utan namn 
Innan åren springer bort innan det är försent, jag är bara en bland miljoner som längtar jag vet tro mig jag vet
Till dig 
som jag vill se växa upp, torka tårar från din kind få dig att skratta att vara still 
Till dig
ett löfte som du får, jag lovar att älska dig så mycket som det bara går

Ibland gör det ont att längta

På julaftonsmorgonen, i bilen på väg till släkten kom känslorna ikapp för oss båda tror jag. För mig rann tårarna och hade någon sagt åt mig där och då att "Vet du Lina, du behöver inte fira jul i dag. Du kan strunta i det. Bara vänd om, låtsas som ingenting. Gå till jobbet och gör någon nytta i stället." Så hade jag nog fegat ur och låtit det vara en dag som alla andra.

Men vad hade det tjänat till att stoppa huvudet i sanden? Julen kommer ändå, längtan finns där ändå även om det inte märks lika tydligt när jag sysselsätter mig med annat. Och även om julen kan påminna en om sorg, är det förstås främst glädjefyllt att få tid tillsammans. Dessa kontraster till känslor ihop, i någon märklig symbios.

Det var den tredje, på riktigt, barnlösa julen. Jag vet inte om det är den jobbigaste julen hittills utan barn, kanske. Men jobbigt var det. Tomheten och saknaden och den starka barnlängtan inombords. Jag hade svårt att återhämta mig fullt ut resten av dagen även om jag ansträngde mig för att vara närvarande och inte tänka så mycket på det jobbiga.

Den här julen är det ganska troligt att vårt barn finns någonstans därute. Det är så uppåt väggarna galet, att vårt barn finns någonstans i den här stora världen men inte är med oss. Hur ljuvligt det än är med jul, med släkt, med ledighet, närhet och glädje fanns trots allt en bit av mig som kände att det handlade om att överleva den här julen. Det är en tuff känsla och tufft att erkänna för sig själv eftersom yttre julmysiga faktorer inte riktigt rår på det.

En bit av överlevnadskänslan är kvar i mig och kanske kommer ärret finnas länge, kanske hela tiden fram till vårt barn vilar tryggt i mina armar eller bara pocka på då och då. Kanske är det så att jag inte riktigt vågat släppa fram längtansbiten så här påtagligt på länge nu. Att det kräver mod, för det blir överväldigande. Ibland gör det ont att längta. Men det är väl bara att ha tilltro, sätta den ena foten framför den andra och ta sig igenom det.

Här pulsade vi i snö för att ta en bild vid Barnens Vänners skylt i Öjebyn.
Snart ett år sedan!

En mäktig upplevelse

Vid kvällens yinyoga drabbades jag av en extremt mäktig känsla som jag verkligen vill dela med mig av. Det är inte länge sedan jag senast berättade att jag ofta drömmer om vårt barn, men aldrig ser ett ansikte.

På yogan hände det plötsligt. Visst, jag säger inte att det var vårt barns ansikte. Men jag märkte att jag kunde föreställa mig det. Ett bedårande, varmt, barnansikte som sprack upp i ett stort skratt såg jag för mitt inre. Det var som att bilderna bara kom till mig och jag tordes och ville se. Så kom några stilla tårar. Jag bara njöt av att få ett ansikte på längtan.

Men det slutade inte där. Kronan på verket, var när denna låt började spelas på passet just efter att jag fått ett ansikte på vårt barn.

Det här är en typisk adoptionslåt skulle jag säga. Det finns ju många videoklipp på Youtube där föräldrar, främst amerikaner, lagt upp videor från när de hämtat sina barn och det är nästan mer vanligt än ovanligt att denna låt är lagd som bakgrundsmusik. För mig är den extremt starkt förknippad med barnlängtan och adoption, just för det och sedan självklart texten. Jag bara log och lät tårarna komma när jag hörde sången. När den var slut, hade bilden på vårt barn liksom glidit från sinnet. Men jag vet att jag kommer hitta dit igen. Det betyder mycket för mig.


Texten till

Christina Perri - A thousand years
Heart beats fast
Colors and promises
How to be brave?
How can I love when I'm afraid to fall?
But watching you stand alone,
All of my doubt suddenly goes away somehow

One step closer

I have died every day waiting for you
Darling, don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

Time stands still
Beauty in all she is
I will be brave
I will not let anything take away
What' standing in front of me
Every breath
Every hour has come to this
One step closer

I have died every day waiting for you
Darling, don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

One step closer
One step closer

I have died every day waiting for you
Darling, don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

And all along I believed I would find you
Time has brought your heart to me
I have loved you for a thousand years
I'll love you for a thousand more

Ett rörande första dygn

Första dygnet i kön avklarat! Det här är väl inte jobbigt alls? Lätt som en plätt, skulle jag säga. Hähä … Nu återstår bara att se om det är 150, 364 eller kanske 658 låååånga dygn av väntan kvar. Än så länge har jag trots allt en lättnadskänsla. Vi jobbar inte längre mot en deadline, vi kan inte längre påverka tiden. Vi står helt enkelt snällt i kön.

Troligen börjar det väl krypa i kroppen efter ett halvår, när det börjar vara ganska realistiskt att tro att vi har chans att bli matchade. Men vi är inte där ännu, så det är inte så mycket att grubbla över nu.

Gratulationerna har i alla fall haglat in från olika håll, inte minst från glada släktingar som nåtts av nyheten. Det gör mig väldigt lycklig att vi delade med oss av den glädje som fanns igår på ett lite speciellt sätt. Inte något nedtonat hysch, hysch. Inte bara lyfte på luren och sa det i förbifarten, utan tänkte till lite extra.

Jag vet att många som adopterar inte törs berätta förrän barnbeskedet, förrän det mesta kan anses som klart. Det är väl ungefär som vid graviditeter, vissa vill inte berätta förrän ett visst antal veckor har gått och andra väntar tills ultraljudsbilden. Vi är nog av den meningen att det känns bra att ta vara på de chanser vi får att glädjas tillsammans och med andra. Nu kommer vi dessutom ha en massa fina lyckönskningar och hejarop att spara till vårt barn. Hen är så efterlängtad inte bara av oss. Det är rörande att uppleva.

Vi väntar barn!

Äntligen kan vi säga att vi väntar barn på riktigt! Ja, ur vårt perspektiv är det så från och med nu. I dag, 19 oktober, är nämligen vår första dag i den officiella kön till St Lucy i Taiwan.

Jag har gått som på moln sedan beskedet. Lyckorus. Lättnad. Glädje. Framtid. Men jag har också haft tid att stanna upp, reflektera över det vi har bakom oss. All den där stora smärtan och sorgen, känns väldigt liten och avlägsen i dag. Det ska jag försöka att komma ihåg när längtan blir som tyngst att bära framöver. Att den största delen av smärtan är bakom oss och den allra största glädjen framför oss. Tänk att vi tagit oss ända hit. Det var svårt att föreställa sig innan ivf:en. 

För att minnas den här dagen lite extra och på ett roligt sätt, inte bara outa vår nyhet genom att ringa eller sms:a närmsta familjen, bestämde vi oss för att mms:a en bild på oss med kuddar under tröjorna. Vi adopterande har ju fördelen att vi är lika gravida båda två, hihi. Sedan begav vi oss mot O'Learys där vi blev proppmätta efter god middag och efterrätt.

Meningen med livet

Nu är albumet äntligen färdigt. Så skönt att ha helgen på sig att ordna med det, i stället för att komma hem från jobbet helt slut en måndag kväll och sätta sig med det.

Jag är totalt matt i kropp och knopp i dag. Vet inte om det är förkylning, allergi eller avslappning. Vi har verkligen gjort vårt nu. Nu är resten upp till ödet, slumpen eller någon annan.

Precis som så många gånger förr när det gäller den ofrivilliga barnlösheten så börjar jag och Tobias hitta till samma nivå nu, tror jag.

Vi är båda på väg mot mitten. Jag börjar lugna ner mig (lite) och Tobias börjar drömma om framtiden lite (mer).  I dag kom vi in på hur barn ungefär aldrig sjunger fint, snarare högt och ofta gestikulerande, och vi funderade på när vi blir föräldrar och ska titta på luciatåg. Att vi antagligen kommer vara som två tända ljus. För många föräldrar är nog kärleken ganska döv när det kommer till skolavslutningar och luciatåg.

Så sa Tobias det där som jag tänkt på så mycket tidigare, men nästan glömt bort. Tänk, tänk, att vårt barn kan ha fötts nu. Överväldigande och ändå en sådan självklar del av vardagen. Vårt barn kan vara fött nu. Ja, det kan hända att det är så.

När jag ändå är inne på det spåret kan jag fortsätta en snutt. Gina Dirawi frågar sig ofta i sin awesome serie Ginas värld vad meningen med livet är och igår när jag satt i bilen och såg den gnistrande solen kom jag fram till att svaret väl egentligen borde vara självklart. Att älska. För mig finns inget annat svar än det verbet. Det är kanske mycket därför jag längtar så mycket efter att bli förälder. Jag vet hur starkt det kan kännas att älska och hittills har jag inte funnit något som slår det. En del lägger nog till "att älskas" och visst, det kan väl vara så. Men jag tänker på julafton. Paket är fortfarande roligt att få även när man blir äldre. Men de allra flesta tycker nog att ju äldre man blir, desto roligare är det att ge.

Hormonerna spelar mig ett spratt

Vi skickade iväg bland annat denna bild på barnrummet.
Jag är sugen på att måla nån glad färg på väggarna.
Kanske terapigöra när barnbeskedet kommit?

Ni vet hur en del som ligger stegen före en kan berätta saker men man tänker inte riktigt på det förrän det händer? Jag kan säga att det verkligen är som att hormonerna konstant spelar mig lite olika spratt. Det är jag tämligen säker på att jag tidigare hört om adoptionsprocessen. Och jo, jag har väl reflekterat över det tidigare men ju längre insmetade vi är desto mer märks det att mitt välmående pendlar likt en kyrkklocka inför söndagsgudstjänst. 

Igår grät jag, som jag nämnde, en skvätt när vi var tvungna att packa ihop barnkammaren. När jag satte ord på det i dag, när jag pratade med Tobias mamma, förklarade jag att det påminde lite om ivf:en. Det finns en chans att man är gravid, man börjar nästan tro det, tills man ser minustecknet på stickan. Med barnrummet blir det som att en del av en tror att man är nära att få barnbesked då man får se sitt barns rum framför sig. Tills man tvingas inse att det bara är att packa ihop grejerna. Här ska ännu på länge inget barn flytta in. Det är smärtsamt.

Men så i dag höll jag på att gråta av lycka i stället. Slängde iväg ett mejl till Barnens Vänner för att fråga hur bilderna såg ut och om det saknades något. Inom sju minuter fick jag svaret att de kikat på bilderna, att de var fina och att vi kan "tuta och köra". Åh, lättnad.

Man är som ständigt på tå, att få grönt ljus betyder så mycket. Bilderna har inte landat från framkallningen ännu. Men jag tänkte förbereda lite genom att klippa bildtexter. I dag kom också den engelska översättningen i brevlådan, så den är betald och ska skannas in för att sedan skickas till Barnens Vänner som i sin tur anlitar någon som översätter den till mandarin. 

Tidigare i dag slog det mig att jag glömt att det ju finns ett till papper som jag och mannen ska skriva under och det skannas in för att sedan översättas till mandarin. Vår komplettering till medgivandet! Blev helt paff över att det gått en hel helg utan att jag tänkt på det, haha. 

Apropå det här med hormoner och adoption: Jag tycker faktiskt att det borde vara varje adopterande kvinnas förbannade rätt att slippa mensen i nio månader. Vem ska man kontakta som kan ordna detta, tro? Försäkringskassan? Politiker? Den som fixar det, har eventuellt min röst.

Att äntligen känna sig så säker

I våras trodde en stor bit av mig att det landet där vi hade snabbast chans att bli föräldrar, det skulle vi välja att köa till. En bit av mig kunde inte begripa hur man kan välja ett land med lång väntan, om man inte måste, för att det ju finns flera andra länder. Vad spelar landet för roll?

Vi har börjat med vårt papperssamlande, en ansökan om att få ansöka om att få adoptera (pust). Och nu vet jag vad det spelar för roll. Logiken säger att Sydkorea går det fortast att adoptera ifrån. Med lite tur, behövs inte mycket av den varan, skulle vi kunna vara föräldrar nästa år om vi började med en ansökan dit i dag. Men logik hjälper inte, när känslorna drar oss till Taiwan och till St Lucy via Barnens Vänner.

Hur lång tid det kommer ta vet vi inte. Men väntan till barnbesked kan vara runt ett år, väntan på resebesked ytterligare åtta månader. Tiden är oviktig i sammanhanget. Mammahjärtat säger att det nog är i Taiwan som vårt barn finns, väntar på oss. Jag kan inte svära på det, men hela kroppen och sinnet säger det.

Att äntligen känna sig så säker. För mig är det närmast en religiös upplevelse, så nära en icke troende nu kan komma. Precis som vid ivf:en vet jag att oväntade hinder kan uppstå, men precis som vid ivf:en vet jag också att vi måste våga hoppas och våga längta för att må bra i vår väntan.

Jag får återkomma med uppdatering om papperssamlandet när jag samlat mig själv lite bättre. Är det nu det händer? Är det nu, i den här lilla vardagen, som magin börjar?

En helg att minnas

Nu, alldeles nyss, har vi mejlat iväg vår medgivandeutredning innehållande beslut, rapport och intyg till de tre adoptionsorganisationerna som vi köar hos. Wow. Kanske att vi inom några dagar vet i vilket land vårt barn finns. Nästan ogreppbart. Man bara gör saker hela tiden. Skickar papper hit, har möte dit, går utbildning där, undersöker sig här ... Men ibland slår det en vad som faktiskt händer. Ungefär som häromdagen, när rapporten plötslig låg där färdig. Så lång väntan, men ändå färdig mitt i allt.

I går var vi till Ikea. Jag, Tobias och hans kollega Johan som är inneboende hos oss några månader. Vi köpte lite småplock men det finaste var att Tobias hittade en tavla som han vill ska hänga i barnkammaren. Hans första grej, som han tagit initiativ till, till vårt barn! Kul att han hittat något som han verkligen tyckte om och ville ge vårt barn. Klart vi var tvungna att köpa tavlan och hänga upp den i blivande barnkammaren.

Längtan 2.0

I helgen besökte vi Gimo, lika mysigt som vanligt. Vi har så mycket släkt där (mannens sida), så det blir väldigt socialt. På söndagen tog jag och svärmor en tripp till badet. Där träffade vi en familj som min svärmor berättat om tidigare. Hon har också berättat för familjen om vad vi går igenom, så det blev ett kärt möte. Föräldrarna har nämligen adopterat en son och en dotter från Sydkorea. Det var så befriande, roligt och intressant att få några minuter med familjen. De befinner ju sig där jag och Tobias önskar att vi ska vara så småningom. Jag ville väl fråga miljarder grejer, men valde i stället att använda främst min lyssnande sida och vilken berättelse jag fick. Det stillade min rastlöshet en stund, men i dag kryper det verkligt i mig.

Det är så frustrerande att bära på denna längtan när den är som värst och att då stå stilla i processen. Men det är bara att vänja sig. Nu snackar vi en veckas väntan, när jag ändå kan ta tag i en del grejer. Tänk sedan när det blir månader, kanske uppemot ett år, av väntan. Att tänka att vi kanske inte ens är föräldrar 2016 är för tungt att ta in ibland, att denna väntan ska fortskrida. Jag måste skärma av. Men att tänka att vi kan vara föräldrar 2016, är förstås svindlande och nästan mer ofattbart.

Denna dag har jag till stor del ägnat åt Google. Söka information om Taiwan och Sydkorea, om adoption från länderna. Jag har till och med googlat efter scrapbooking-grejer till eventuella fotoalbum att eventuellt skicka till organisationen utomlands (som man i vissa fall ska göra). Somebody stop me. Men jag antar att det bara är längtan som uppgraderats till att bli Längtan 2.0.

Ett steg i taget

Är på semester "hemma" i Gällivare i och med att kusinbarnet döps imorrn. Jag kunde inte låta bli att köpa dessa pytteskor till vår blivande knodd. Inte hela världen om de inte passar, då är det väl bara att ge bort dem. Har sagt åt maken att han får hejda mig om han märker att jag börjar inreda en hel garderob eller barnkammare. Men ett par skor som känns lite one of a kind är det klart att jag kan köpa och få längta. Tänk när barnfossingarna kommer hem och varsamt stoppas däri. Smäller av, så sött.

De tomma söndagarna

Förutom högtider så är söndag eftermiddag en episod när det är som jobbigast att vara ofrivilligt barnlös tycker jag. Helgen är över, så det festliga har man inte framför sig. Tyst och tomt hemma. I dag smattrar dessutom regnet mot fönsterrutan. Så väntar ännu en måndag runt hörnet.

Det är ofta så där för mig, att det är så mycket enklare att le halvfånigt mot söta barnfamiljer på Djurgårdsfärjan en lördag och längta framåt med glädje, än att behöva sitta på tåget hem en söndag eftermiddag och höra kvinnan bakom sig vänligt prata om att hon är i åttonde månaden och jo, det är första barnet.

Nä, när det kommer till barnlösheten är söndagar en dag jag gärna skulle slippa. Alldeles för mycket tid till eftertanke och reflektion. Just i dag tänker jag mycket på länder. Vilket land det kan tänkas bli för oss. Mycket kan givetvis hinna hända. Men i ungefär denna ordning är väl de tre länder som känns mest aktuella för oss just nu:

1. Sydkorea
2. Taiwan
3. Thailand

Som synes så är vi fortfarande väldigt inriktade på Asien. Främst i och med de krav som ställs på oss. Men det kan ju hända att storken tar oss någon helt annanstans.

Jag är i startgroparna av ett litet pysselprojekt här hemma, som jag tänkte ska ta mig igenom söndagarna när det känns som ensammast. Men det går lite trögt eftersom att jag inte får symaskinen att fungera som den ska ...

Helgen har för övrigt varit fylld med trevligheter med god mat, dryck och bröllopsplaner. Våra vänner gifter sig om en ynka månad. Jag är toastmadame och har nu träffat brudens bror, som är toastmaster. Vi ska försöka att snickra ihop något bra. Jag har börjat i den lite mindre komplicerade men ack så angenäma änden, att spana efter vad jag ska ha på mig. Det lutar åt denna.

Förresten så dök min födelsedagspresent från Tobias upp i fredags. På ena sidan är föreningen Barnlängtans symbol och på andra sidan står ordet längtan ingraverat. Snyggt värre!

                                                   

Ett barnlängtanssmycke!

Tobias är så himla bra på överraskningar. Nej, det var ingen bok eller skiva som han ger mig i födelsedagspresent. Han har köpt ett barnlängtanssmycke! Min superrara make. Blir alldeles rörd bara jag skriver om det och kan inte tänka mig en födelsedagspresent som passar bättre. Så personligt och fint.

Hur hittade han ens smycket? Det måste jag fråga honom när han kommer hem från jobbet.

Den ofrivilliga barnlösheten och jag

Miss Hultgren delade med sig av sin berättelse som ofrivilligt barnlös tidigare i veckan. I morgon är det ofrivilligt barnlösas dag och jag kände att jag ville göra samma sak. Så här kommer min berättelse.

Jag heter Lina och fyller 29 år om några dagar. För tre och ett halvt år sedan när min man och jag bestämde oss för att bilda familj, det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Vi log finurligt, bar på vår hemlighet. Gick igenom första året förväntansfullt. Tills den ofrivilliga barnlösheten kom. Först smygande, sedan som en kalldusch. Det var så många elaka och dåliga känslor på en och samma gång. Sorgen, ilskan, bitterheten, otillräckligheten, skammen, frustrationen, ovissheten, okunskapen, avundsjukan … Det föddes känslor jag inte visste kunde finnas inom mig. De slukade energi. Ibland tror jag att perioder av barnlösheten bara är stora svarta hål. Allt börjar handla om att lyckas, inget annat än det finns.

Även fast man inte ska berätta att man försöker, det ska ju bli en överraskning 14 veckor in i graviditeten, så visste några få att vi gjorde just det, innan vi visste att det inte fungerade. Sedan tystnade vi nog. Så många graviditetstest som jag tittat på, hoppats. Tänk om, tänk om … Det har aldrig varit två streck.

Ju fler graviditetstest, desto sorgsnare blev vi. Till slut, när vi bestämt oss för att undersökas efter ett och ett halvt år började vi sakteliga berätta. Omgivningen vet inte alltid hur rätt reaktion är, för man berättar ju egentligen inte gärna förrän det faktiskt fungerar. Vi, främst jag, fick veta att om vi, främst jag, stressade mindre skulle vi, främst jag, se att det löser sig. Samma tema: Slappna av! Då kommer det hända. Vi var ju så unga. Det är inte så bråttom, var en annan infallsvinkel. Det är många som blir experter på infertilitet när ämnet tas upp, trots noll erfarenhet och noll examina i ämnet. Till slut orkade jag strunta i huvudet på sned och leendet. Säga stopp. Det finns otroligt lite forskning i ämnet. Viss forskning tyder på att stress kan minska fertiliteten till viss del. Annat tyder inte på det. Som till exempel att kvinnor våldtas och blir gravida, att kvinnor i krig och fattigdom blir gravida. Sluta, sluta lägga skulden på mig började jag att säga till omgivningen, som inte riktigt hade tänkt på att se det ur den synvinkeln.

Ivf ett. Ivf två. Ivf tre. Varje gång har inneburit större hopp, större oro, större förtvivlan. Större besvikelse. Större sorg. Som slutligen blivit en lättnad. Nu begraver vi ivf ett, ivf två och ivf tre och är glada att vi båda två vill sätta punkt samtidigt. Att det räcker för båda två. Nej, doktorn. Vi vill inte veta mer om äggdonation. Om att vi borde ha goda chanser, som det hetat tidigare. Ni är jätterara, ni vill se en graviditet. Men nu sätter vi punkt här. Att slippa allt det onaturliga. Att slippa sprutor, hormoner, se våra sköra små embryon dela sig för att sedan inte stanna kvar i livmodern. Att slippa förvänta sig ett plus på stickan och sedan behöva börja om. Falla ner mot botten i den djupa brunnen, borsta av sig och resa sig stukad, full med blåmärken. Igen. Att bestämma sig för att sluta just där för att vi nog aldrig ens varit nära. Det är en lättnad. När skulle vi annars slutat? Skulle vi fortsätta ett år? Två till? Ett banklån. Ett till. Det räcker.

Ungefär så här kan den ofrivilliga barnlösheten
se ut efter den andra misslyckade ivf:en.

För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!

Vi har försökt att bli föräldrar ungefär halva tiden som vi levt ihop. Ännu är barnlösheten ett svart hål. Fast det har blivit mindre ju mer vi förstår den tror jag. Vi börjar vänja oss vid den här snåriga stigen. Hur illa jag än tycker om det stora svarta hålet, så har den först oss närmare varandra. Svetsat oss samman. Vi har inte låtit den bryta ner oss, utan i stället fortsätter vi ständigt försöka att växa av den. När vi orkar. Och hur nere vi än är då och då, ger vi aldrig ge upp hoppet om att en dag bli föräldrar. Vi försöker alltid påminna varandra om att uppskatta allt det vackra i vårt liv. I allt det jobbiga har vi ändå, nästan alltid, vett nog att vara tacksamma för det vi har. Vi är lyckligt lottade.

Oftast försöker vi ändå att vara ungefär så här glada.
Här på goda vänners bröllop,
dagar efter  att stickan visat minus efter ivf ett.

Visste vi att det fanns ett bestämt datum när vårt barn är i vår famn, att det gick att lova. Då kunde vi kanske tillåta oss att njuta. Men nu? Det finns inga garantier. Vi har gått vår föräldrautbildning, är inne i medgivandeutredningen. Skickar papper. Läser om länder och känner hopp. Vi spirar av längtan efter vårt barn som väntar på oss någonstans där ute i världen. Men det är som att ta ett djupt andetag, igen, som första gången vi besökte läkaren och fick veta att vi var oförklarligt barnlösa, som under ivf:erna ... Och jag tror inte vi kommer att andas ut, känna oss tillfreds, förrän vi landar på svensk mark med vårt barn som snusar sött, i bärselen. Först då kommer alla år av väntan inte kännas särskilt länge.

----------------------------

First Aid Kit sjunger det inte så lite bra i My Silver Lining:
There's no starting over, no new beginnings, time races on.
And you've just gotta keep on keeping on.
Gotta keep on going, looking straight out on the road.
Can't worry 'bout what's behind you or what's coming for you further up the road.
I try not to hold on to what is gone, I try to do right what is wrong. 
I try to keep on keeping on. 

Bara så där

Vi får så mycket kärlek. Det är många som hör av sig och berättar att de längtar och väntar med oss. På min mans sida har vi en stooor släkt och det blir mycket värme, kan jag tala om. Vi är inte ensamma i detta slitsamma, tuffa. Hjärtat smälter. Många i släkten läser bloggen och den blir ett så bra verktyg att kunna berätta om tankar, känslor och förstås viss praktisk information. Den bidrar nog till att vi sällan behöver förklara, de har släppts in i det som vi går igenom med mycket av vad det innebär.

När det kommer till adoptionen känner vi oss så lyckligt lottade att ingen reagerat ifrågasättande eller kommit med syrliga kommentarer. I vår omgivning finns positiva människor som är genuint intresserade av vad vi går igenom och som längtar efter den nya släktingen, vare sig den föds på BB i Falun eller någon annanstans i världen. Det kanske kan tyckas självklart. Men vi tar inte det för givet. Alla möter inte den förståelsen fullt ut. För en del är det annorlunda.

I dag kom lite omtanke från oväntat håll. Jag var på kurs och sprang på min högsta chef som fått veta vad vi går igenom, antagligen genom min sjukskrivning, och ville ge en kram och stöttande ord. Bara så där. Jag tyckte att det var så rart av henne.

Så tänker jag återigen: Om vi hade valt att vara tysta. Hur hade vi då orkat utan all den energi som omgivningen ger oss?

En värkande längtan

Jag tror att jag börjar vaggas tillbaka in i en sådan period när det är lite jobbigt att se barn. Det märktes i dag när jag besökte vårdcentralen. Jag kan inte titta och le, utan slår ner blicken. Visst kommer vi att vara där så småningom. Men i den här stunden känns det som oceaner av tid.

Jag antar att det finns några orsaker till att längtan spökar så mycket just i dag. För det första förknippar jag verkligen sjukvården med ivf och för det andra skulle vi ju ha startat vår medgivandeutredning i dag. I går var det exakt två år sedan vi undersökte vår fertilitet första gången. Innan dess hade vi lämnat prover och fått prata med en kurator. Vi var så lättade efteråt, att de inte hittade några "fel" och trodde att vi var så nära vår föräldradröm. Vad lite vi visste. Om två veckor har det gått ett år sedan första ivf-mötet.

Jag har en känsla av att hur tufft det vi gått igenom hittills än varit, så är det en så stor portion av allt det jobbiga kvar. Det är klart att vi fixar det. Men det känns som att mållinjen är så långt borta, den syns knappt. Det är tungt. Men det bara är att vänja sig, för dessa svåra dagar blir knappast färre utan det kommer fortsätta ett bra tag till. Ända tills vi äntligen håller vårt barn i våra armar. Åh, jag längtar så det värker i hjärtat.

Att hoppas på ivf och adoption samtidigt

Vi fick plumsa i djup snö för att kunna ta en
welfie vid Barnens vänners skylt i Öjebyn.

I bakgrunden syns några kartonger från alla turer
till ivf-kliniken i Falun, via Ikea i Borlänge. 

Att göra en ivf-behandling under adoptionsprocessen rekommenderas inte av expertisen. Det anses vara bäst att ha bearbetat den eventuella sorgen över att inte kunna bli gravid innan man går in i en adoptionsprocess. Vi har ändå valt att påbörja föräldrautbildningen under vår tredje ivf-behandling. Det är inte ovanligt. 

Jag förstår att det kanske bästa i många fall är att låta ivf:en vara ett avslutat kapitel. Men i vårt fall tror jag inte att det är så. Vi har båda börjat landa i att vi när en längtan efter att bli föräldrar, inte nödvändigtvis genom en graviditet. Det är längtan efter föräldraskap som är stark. Det är den främsta anledningen till att jag känner mig trygg med vårt beslut. Det känns också bra att vara en bit in i en eventuell adoptionsprocess om vårt sista ivf-försök slutar med ett misslyckande, antingen genom att vi inte blir med barn eller genom missfall. Vi ser det inte heller som en omöjlighet att vi adopterar senare även om vi får biologiska barn via ivf:en.

Det jag tror kan vara svårast att hantera för mig nu när ivf:en snart drar i gång och så småningom är över är att vi från att ha gått de här parallella vägarna, med en längtan som pendlar mellan att bli föräldrar genom förlossning och genom en adoption, når ett vägskäl. 

Vilket det än blir, tror jag det kommer att vara med både vemod och glädje som vi går vidare. Det blir nog ganska skönt och tryggt att veta. En graviditet skulle givetvis vara efterlängtad eftersom att det skulle kunna innebära att vi blir föräldrar snart, efter all denna väntan och alla dessa ansträngningar. Men det känns ändå vemodigt, att vi då kommer släppa tankarna på adoption ett tag. Just nu är det adoptionen jag känner starkast för på många sätt. Det är så mycket lättare att ta till sig den informationen, det hoppet.

Vilket det än blir är vi så redo man nu kan vara inför nästa fas i livet.

Möjligheternas låda

Som vi väntar på att få användning för grejerna i denna prickiga låda. Häri ligger sprutor, recept, informationsblad, telefonnummer till IVF-kliniken. Just nu är det som i dvala. Men om mindre än två veckor ska jag lyfta luren för ett sista samtal innan vi börjar med nässprejen i juli.

Det går verkligen upp och ner för mig. Ena dagen känner jag att allt, precis allt, är bra och att jag har allt tålamod i världen. Nästa dag är det nästan precis tvärtom. Ibland kan jag inte sätta fingret på det förrän dagen efter. Varför mådde jag egentligen så dåligt igår kväll även fast jag vill må bra? Nästan alltid kan jag misstänka att det har med barnlösheten att göra.

För några dagar sedan var det en sådan dag. Nej, jag kände mig bara upprymd när jag handlade, och postade, presenter till en nykläckt bebis. Det var inte det. Först dagen efter kunde jag spåra roten till knuten i magen. Jag hade träffat två lillgamla lintotts-tjejer, inte helt olika en liten Lina, och det var den där längtan som hade spökat. Att få springa med våra barn i den där lekparken.

När jag berättade för mannen om fröet till ledsamheten var han så bra på att sätta ord på det. Han sa att det är lätt att få bilder, men att vi kommer få allt det där också. Att hans bild, som jag ju vet, är från fotbollsplanen. Och så det klokaste: Att det nog är viktigt att ha de där bilderna.

Ja, som vi väntar på att få användning för grejerna i den där prickiga lådan.