Vi föräldrar utan barn

Vägen till föräldraskap ser förstås väldigt olika ut. Jag och min man kunde aldrig ana att vi mer än tre år efter beslutet ännu inte skulle vara där.

Men jag återkommer ofta till det, att vi haft alla chanser i världen att ångra oss och att göra slut även om jag nog knappast skulle säga att vi ens varit nära. Men här står vi, starkare och med en mer intensiv längtan än någonsin. Har vi någonsin varit så säkra på att vi vill vara föräldrar? Troligen inte. Då gör man knappast den resa som vi gör nu.

Jag undrar hur många barn det skulle födas i världen, om alla par var tvungna att gå igenom det som vi ofrivilligt barnlösa gör? Vi känner oss ofta svaga. Men vi besitter banne mig en makalös styrka. Hur skulle vi annars orka? Vi föräldrar utan barn.

I slutet av första ivf-behandlingen kände man sig lite tuffare
och tordes till och med posera med sprutan ...

Genom allt det oändligt jobbiga, har trots allt jag och min man kommit otroligt nära varandra genom att prata, lyssna, gråta och skratta. Vi har sett varandras styrkor och svagheter, hjälpt varandra att stirra faran i vitögat. Herregud. Min spruträdde man har med van hand tagit oss igenom detta varje kväll han gett mig nålsticken så att jag till slut tordes göra det helt själv en kväll när spruträdda jag blev tvungen. Vi har gjort varandra så modiga och få saker gör mig lika rörd som det.

Jag vet att förhållanden kan spricka när man minst anar det, att människor kan vara ihop i flera år sedan skaffa barn och så tar det slut direkt. Men jag har en så stark magkänsla, som säger mig att jag och min man är menade att ha barn tillsammans, leva tillsammans, åldras tillsammans, och att det kommer att bli bra. Vi tar oss igenom eld och vatten för detta och jag tror det kommer göra oss till oerhört sammansvetsade föräldrar, såsom det bidragit till att vara en styrka i vårt äktenskap.

Ta hand om varandra därute och glad Alla hjärtans dag, hörni!

Hipstern som bajsade

Under den drygt timslånga färden mot Arlanda, på väg mot min och makens minisemester var det ett stort, svart hål i mig. Jag gick igenom en sådan där mörk stund, när man inte tror att man ska få känna glädje någonsin igen. När man inte riktigt kan minnas när det nu egentligen var som man skrattade senast. I stället rann tårarna. Ibland tyst, ibland mer chockerat. Kvällen innan hade jag tagit det negativa graviditetstestet, svart på vitt, och det var den kvällen som sorgen kom som en redig käftsmäll. Det är över nu.

När vi kom fram till Arlanda var jag fortfarande ledsen. Men inte gråtande, mer nedstämd och instängd i mig själv. Jag hade knappt märkt att maken gått till toaletten, innan han kom tillbaka.
"Eh, fan så pinsamt. Jag öppnade dörren och där satt det en och sket."

Det tar bara en millisekund för kroppen att glömma bort att vara ledsen och jag skrattade, blommade. Inte ett gapskratt, men jag rycktes bort från det onda, från det jobbiga utan att riktigt förstå vad som hänt. Och så var jag förstås tvungen att veta. "Var det en gammal, förvirrad herre som glömt att låsa?". Nej, skulle det visa sig. "Det var en hipster som satt och sket. Han blev rätt förvånad när jag öppnade dörren". Och då blev det ännu roligare. Så man är lite sugen på att skicka en Dagens ros till nån tidning, för att tacka den där Hipstern som bajsade.

Tänk att så lite kan behövas för att åtminstone jag ska vara på banan igen, för en stund i alla fall. Man måste börja någonstans.

Blåskontroll

I dag var ju då äggkollsdagen. Gynekologen räknade till fyra äggblåsor på varje äggstock och sa att det såg bra ut. Nu är vi inplanerade att plocka äggen på måndag.

Jag är förresten så himla glad över IVF-kliniken i Falun där vi går. De ger ett proffsigt intryck och så är de som vi varit i kontakt med väldigt trevliga. Dessutom är det så smidigt, vi behöver aldrig sitta och vänta länge. Vi har ju en bit att åka och är tidspessimister och dyker därför upp en kvart för tidigt. Alla gånger som jag lämnat blodprov har vi varit klara tidigare än vad vi avtalat tid. I dag när det var både äggkoll och blodprov var vi klara på knappt en kvart, ingen väntan alls blev det eftersom de haffade oss när vi höll på att anmäla oss och så fick vi gå direkt från blodprovsrummet till ultraljudet.

Det är också en trygghet, för en som varit så spruträdd som jag, att det är samma person som tagit blodprov på mig varje gång (fyra tillfällen). Och gynekologen är så festlig. Hon sa att från och med i dag ska min man helst inte få utlösning. "Så det betyder att du får sova i garaget", lade hon till.

Jag har pratat rätt mycket med min svärmor om vi går igenom och jag tänker på en grej som hon sa när vi knappt var i startgroparna och jag var nervös, inte minst inför äggplocket, att man tar en sak i taget. För två månader sedan var jag i tårar bara jag tänkte på att de skulle plocka ut äggen ur mig. "Undrar hur ont det gör, undrar hur ont det gör" ... Nu är det bara något som vi tar oss igenom för nå dit vi vill. Men jo, jag kommer nog ha lite svårt att somna kvällen innan.

I dag nådde jag förresten upp i högkostnadsskyddet vad gäller läkarbesök. Aldrig hänt förr. Hur kan man dra nytta av det då? Hålla tummarna för någon släng av sjukdom i höst eller på vårkanten? Hihi.

IVF på Ikeas vis

Apropå det här med sprutor och mängder så har vi skojat här hemma om att det är tur att man åtminstone slipper göra resten på hemmaplan. Som äggplocket, till exempel. Att kliniken efter att ha visat hur man tar sprutan bara: "Och så var det äggplocket. Har ni förresten en dammsugare hemma? Med baksug, alltså?". IVF om Ikea hade arrangerat det.

Ivf-pusslet

Jag la ett litet ivf-pussel som fick mig att samla tankarna en stund. 

Kliniken ringde upp bara ett par timmar efter blodprovet. Tji fick jag för att jag tidsinställde ett inlägg till lite senare på dagen. Jag ska hur som helst, som väntat, fortsätta med sprutor och nässprej i samma dos fram till åtminstone torsdag när det är dags för blodprov igen och vaginalt ultraljud, som det så käckt heter.

Jag ska fortsätta använda synarel morgon och kväll. Men till skillnad från början när jag gjorde sammanlagt fyra nässprejningar per dag, så gör jag nu bara två. Dosen i sprutan, som mannen ger mig i magen varje kväll, innehåller fortfarande 225 ml fostimon. Nu börjar vi vara vana men jag tycker innerligt att ge första sprutan var något av det modigaste och finaste som min man har gjort för mig.

Det har varit en verkligt speciell semester. Och ännu är inte det som gjort den så märkvärdig till ända. Så här med en ivf-behandling snart i bagaget, så är jag glad att den sammanföll med semestern. Jag förstår att alla inte har möjlighet att lösa det så och för oss var det givetvis en slump att det blev så. Men att genomföra behandlingen på semestern har gjort att vi inte behövt känna någon stress.

Vi har kunnat ta dagen som den kommer. Lika klyschigt som det är, lika mycket stämmer det. Jag tror att det däremot hade blivit stressigt om vi skulle ha valt att gå igenom detta samtidigt som vi skulle ha en semester likt förra årets, resa runt halva Sverige för att hälsa på släkt och vänner.

Behandlingen har bitvis gjort mig trött, nedstämd och gett mig vallningar. Små saker för den som väntar på något så stort, men ändå jobbigt när man är mitt uppe i det.

Inte heller har vi haft några inplanerade projekt eller krav och de gånger som något hinder har dykt upp, så har vi tagit det med ro (förutom timmarna innan första sprutan skulle tas och det inte riktigt stämde med informationen som vi fått, då var jag en uppjagad, bölande, fru med hormonsvängningar en liten stund). I det stora hela hade vi inte kunnat få en lugnare semester och det är jag tacksam över.

När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.

Det stilla hoppet

Min man och jag har olika känslor kring IVF:en. Han kan inte, vågar inte, hoppas på något ännu. Han har så svårt att tro att det är sant, att det här ska leda till en bebis för oss.

Jag å andra sidan suger tag i allt hopp jag kan finna. För till vilken nytta skulle detta vara annars? Jag kan inte tänka att vi går igenom allt det här utan att vara hoppfull. Finns inget hopp så finns ju ingen nytta med det? Men visst förstår jag maken. Han är rädd, rädd att det inte ska gå vår väg den här gången heller. Det är givetvis även jag. Men bara en liten bit av mig. En lite, lite större bit fantiserar om barnkammare och bebiskläder. Men i det tysta. Inte tvinga mannen att våga hoppas. Vi är olika.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.

Frågor ploppar upp

Det går av bara farten, tycker jag. I fredags var det bio för att fira att det bara är 40 dagar kvar till nässprejen. Just nu väntar jag på att IVF-kliniken ska ringa upp för att jag har en fråga om ett bröllop utomlands som vi gärna vill åka på. I övrigt ägnar jag inte så värst stor del av dagarna åt att tänka på framtiden. Jag tror att jag är ganska "här och nu" för tillfället.

Men visst reflekterar jag över mycket. Inte minst över hur jag mår i dag och hur jag mådde för ett år sedan. Jag mår så mycket bättre nu, inte bara bättre utan jag mår så bra, att jag knappt kan förstå hur tungt både arbetslivet och den här delen av privatlivet var för ett år sedan, ja bara för sex månader sedan.

Gällande bröllopet håller jag tummarna för att början av september fungerar utmärkt. Enligt mina beräkningar bör det ligga till så att om IVF-försöket lyckas, är det ett bra datum och om IVF-försöket inte lyckas så är det ändå för tidigt med ett nytt. Men vi får se. Då är man väl kanske inte supersugen på att vara på ett bröllop heller. Så är ju i och för sig också svårt att tänka. Kanske å andra sidan skönt att komma bort och få tänka på något annat för en helg.

Så här på ålderns höst (fyller häridagarna 28, hehe) börjar jag också undra över när första mensdagen egentligen är. Sånt behövde man inte tänka på innan dessa försök. Jag har alltid räknat det från den dagen "första droppen" kommer även om det just bara är en droppe. Nu har jag märkt att det kan vara lite tricksigt att göra så. Jag ska fråga IVF-kliniken hur man gör med nässprejen, som ju ska tas dag 21. Är det superviktigt att veta vad som är dag 21 då? Är det bättre eller sämre att ta det nån dag för tidigt, nån dag för sent? Det hoppas jag också få svar på.

Min nässprej heter Synarela, jag har inte läst på något alls om den men tänkte väl försöka göra det innan det är dags för sprejningen.

Möjligheternas låda

Som vi väntar på att få användning för grejerna i denna prickiga låda. Häri ligger sprutor, recept, informationsblad, telefonnummer till IVF-kliniken. Just nu är det som i dvala. Men om mindre än två veckor ska jag lyfta luren för ett sista samtal innan vi börjar med nässprejen i juli.

Det går verkligen upp och ner för mig. Ena dagen känner jag att allt, precis allt, är bra och att jag har allt tålamod i världen. Nästa dag är det nästan precis tvärtom. Ibland kan jag inte sätta fingret på det förrän dagen efter. Varför mådde jag egentligen så dåligt igår kväll även fast jag vill må bra? Nästan alltid kan jag misstänka att det har med barnlösheten att göra.

För några dagar sedan var det en sådan dag. Nej, jag kände mig bara upprymd när jag handlade, och postade, presenter till en nykläckt bebis. Det var inte det. Först dagen efter kunde jag spåra roten till knuten i magen. Jag hade träffat två lillgamla lintotts-tjejer, inte helt olika en liten Lina, och det var den där längtan som hade spökat. Att få springa med våra barn i den där lekparken.

När jag berättade för mannen om fröet till ledsamheten var han så bra på att sätta ord på det. Han sa att det är lätt att få bilder, men att vi kommer få allt det där också. Att hans bild, som jag ju vet, är från fotbollsplanen. Och så det klokaste: Att det nog är viktigt att ha de där bilderna.

Ja, som vi väntar på att få användning för grejerna i den där prickiga lådan.  

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.

Öppenhet och sorg

Det har hänt något med min man. Jag vet inte om det är för att jag bad honom skriva om sina upplevelser av det här till bloggen tidigare, eller om det är IVF-mötet som fått honom att fundera mer över vår situation. Han har skrivit en text, som är så skör och så fin, till mig. Och han har lovat att jag får dela med mig av den till hela världen (nåja, den som halkar in på den här sidan).

Men jag vill ha den för mig själv en liten, liten stund först. Den innehåller så många känslor som jag inte visste att han bar på. Jag kan inte läsa den utan att gråta, för jag blir alldeles rörd över att han delar med sig av sina tankar. Han säger att han tycker det är lättare att skriva än att prata och jag är så glad över att han har hittat ett sätt att uttrycka sig, sina känslor, på.

Det har hänt något med mig, också, vill jag bara berätta. Det har hänt något med den sorg som bott i mig det senaste året. Ni vet, den där långsamma sorgen som ibland krymper och ibland växer. Men så häromdagen upptäckte jag att sorgen inte bara minskat, utan verkligen lämnat min kropp. Och jag känner att jag är jag igen. Var det så här det är att leva utan en gnutta ledsamhet i bröstet? Att känna idel lycka för en stund. Det är som att stegen är lättare, som att skrattet finns närmare. Plötsligt en vardag hittade bara glädjen hem igen.

Och jo, visst var det den dagen som vi var på vårt första IVF-möte, faktiskt just innan, som sorgen lämnade kroppen. Först förstod jag inte vad det egentligen var som hände, varför jag kände mig så konstig, men sedan visste jag att det var sorgen som lämnat mig. Visst förstår jag att den kommer komma tillbaka då och då, sådant är ju livet. Men när man burit sorgen med sig hela tiden under ett år, så är det så otroligt skönt att veta att det går att leva utan den.

IVF-mötet är givetvis inte enda anledningen till att det här kunnat hända. Jag tror att det finns tre väldigt avgörande orsaker:
1. Min underbara man, med ett tålamod av guld.
2. Att jag ansträngt mig för att skaffa mig vänner i min nya hemstad.
3. Att jag har hittat en gemenskap i Korpen-volleyboll.

PS. Jag grät inte en enda gång(!!!) under IVF-mötet. Både jag och maken var mäkta förvånade, ja nästan fascinerade, över det efteråt.

Why mensen, why?

Tack för all pepp, fina ni!

I dag var ju då Dagen. Jag vet knappt var jag ska börja. Men jag kan nog börja med att säga att både jag och min man kände väldigt fort att vi har hamnat i trygga händer.

Innan vi kom till IVF-kliniken var jag inställd på att jag nog halvt skulle bryta ihop om vi inte fick börja behandlingen snart. Men det har förändrats. Jag bröt inte ihop när jag fick veta att vi kommer att göra det långa protokollet och att vi inte kommer inte att hinna med det innan kliniken har semesterstängt. I stället får jag börja med nässprejen i juli, under semesterstängningen, innan vi fortsätter med sprutor och äggplock i augusti.

Nu fiskar jag efter fördelar med att vänta här, men jag tänker dessutom på att jag nog kommer att hoppa in som chef i juni och då snackar vi små möjligheter till flex och frånvaro. I augusti däremot har både jag och mannen semester. Men när jag hörde på dem att vi nog, kanske, möjligen inte hinner innan sommaren så ville  nog, kanske, möjligen den lilla djävulen inom mig löpa amok. Hiva ner stolar, svinga mellan takbjälkarna och fly ut genom fönstret. Skrika "Why mensen, whyyyy?!!" och fula ord och avsluta med ett förtvivlat vrål.

Men, nej. Jag köper deras förklaring. Min mens är nu och därför kommer vi i gång alldeles för sent med behandlingen, som vi kanske dessutom tvingas avbryta för att kliniken tar semester. Framför allt har vi förtroende för dem. Det känns viktigast för oss. Jag är bara så glad att äntligen vara i gång, även om det blir en lite lång paus. Men vis av erfarenhet vet jag att våren kommer att rusa i väg.

Det känns som att jag fortfarande har en massa inom mig att berätta, men jag tror att berättelsen stannar här för i dag.

Ljuset i tunneln

"Många är så bra på att stötta,
det finns ett ljus i tunneln där nånstans"

Det slog mig häromdagen att det gett mig så mycket att sätta ord på den ofrivilliga barnlösheten, att läsa om den på andra bloggar och inte minst att prata om den med andra som går igenom samma sak. Genom kommentarer, genom forum.

Hur gjorde jag innan bloggen? Bar på det onda i det tysta. Men sen jag började hitta till bloggar och forum i ämnet, så känns det verkligen mindre ensamt. Vi är ju ett helt gäng som tar oss igenom dessa långa resor. Vi har så många berättelser om det också. Det hade jag aldrig reflekterat över innan vi förstod att det inte skulle vara särskilt lätt för oss att bli med barn, just när vi började förstå att det var svårt tänkte jag inte heller på att det är flera som har det så här. Nu vet jag. Många går igenom samma sak som vi. Och många är så bra på att stötta, det finns ett ljus i tunneln där nånstans. Det finns hopp för oss, för er. Nånstans finns en massa små som bara väntar på att hitta hem. De råkar bara ha lite mer tålamod än oss och väljer med omsorg.

Äh, jag vet inte. Jag vill väl bara säga
Tack hörni.

Oss lurar den inte

För ett tag sedan fick jag höra att en kompis kompis och hennes kille separerat. Jag och hon har inte pratat med varandra, men jag vet att hon och hennes kille gick igenom en resa som liknade vår. Jag har fått veta att de försökt på alla de möjliga sätt att bli med barn, men utan resultat.

Nu är jag ganska säker på att det är den frustrerande barnlösheten som till slut gjort att de, precis som många andra, glidit isär. Den kan göra mig så rädd, den där frustrerande barnlösheten. Men jag och maken är fast beslutna att den inte ska få ha kontrollen över oss. Det får den inte.

Det är förstås lättare sagt än gjort och jag kan ge mig fan på att skulle vi göra slut nu och hitta varsin ny respektive, så skulle vi bli på smällen innan bläcket på skilsmässopappren hann torka. För det verkar vara så den fungerar, den  dumma, dumma oförklarliga barnlösheten. Men oss lurar den inte. Måtte vi inte glömma det.