Ivf-valpar i nyhetsflödet

Ni har väl förresten inte missat dagens ivf-nyhet om hundvalparna? Världens första provrörsvalpar har fötts. Honan inseminerades med 19(!) embryon. Nu blev valparna bara sju i slutändan, men undrar hur de löst det om alla äggen fäst? Jag blev först nästan lite upprörd, att det verkar helt befängt att använda forskning på detta sätt. Jag menar att det blir lite bakvänt, människor kan redan bli gravida med ivf. Varför ska man då experimentera på detta sätt med hundar i efterhand? Svaret kommer i slutet av artikeln: Tekniken kan få stor betydelse för bevarandet av utrotningshotade arter, skriver forskarna enligt nyhetsbyrån AP.

En lugn ruvning

I helgen var jag i Stockholm och jag känner mig så glad över att jag och min vän tog oss dit. Vi har haft riktigt mysiga dagar. Det började med ett mer än överfullt tåg och att stå hela vägen vid utgången. Det gjorde mig lite orolig, jag kom att tänka på att det ju inte bara var en konsert vi skulle på, utan att det är allt därikring som kommer till också. Men det gick verkligen jättebra. 

Ewa Stackelbergs utställning Fotogram
fick mig att klappa magen lite extra.

Vi inledde med Vapiano, en kaffe i solen och Fotografiska. När jag blev trött, fanns alltid en stol att vila sig på en stund. Och så hade vi sittplatser på den heltsjuktjävlabra Katy Perry-konserten! Vilken världsstjärna! Hon hade 127(!) medarbetare i sin stab. Det var ballongflygning, fyrverkerier och sjukt mycket annan rekvisita. Men det var trots allt när hon stod stilla och sjöng de lugna bitarna som hon var som bäst. En magnifik avslutning på vår lugna tjejhelg.

I övrigt ruvar jag vidare. I dag är det ruvardag fyra och jag har druckit 12 dl av mina 2 liter vätska. Dessutom har jag varit på promenad med en rar vän och hennes bebis. Jag passade på att gosa med honom lite, tänkte att vill ha barn-tentaklerna spritter ännu mer i kroppen och ryktet når våra små embryon. Det är ju nu när som helst som de klamrar sig fast. Hoppas, hoppas!

Jag är fortsatt trött av pravidelen och ibland väldigt illamående, men svullnaden har tack och lov börjat gå ner. Imorrn tar jag mig till kliniken för att få dropp.  

Att våga tro på framgång

Jag är uppvuxen, både hemifrån och av samhället, att inte ha för höga förväntningar. Att jag riskerar att bli besviken om jag hoppas för mycket. Att det finns risker med att tro på något för mycket. För mig är det naturligt. Det känns som en sund inställning, jag lägger inte alla ägg (haha) i en och samma korg. Men det har lett till att jag sällan törs hoppas fullt ut, även när hjärtat skriker av längtan. Något som nästan blir smärtsamt tydligt när det kommer till provrörsbefruktning.

Vid vårt senaste ägguttag förstod läkaren att hon hade att göra med en smygpessimist. Då ruskade hon om mig, inte fysiskt förstås, och var väldigt tydlig med att här finns inga mellanting. Jag måste tro och på att detta kommer att fungera. Jag måste ha en positiv inställning. Är jag tveksam finns det en risk för att det bidrar till att det inte fungerar. "Men, men, det är så svårt med två misslyckanden bakom sig." Det köpte hon inte. "Har du aldrig varit med om motgångar? Det spelar ingen roll vad som hände de två första försöken. Du måste fortsätta kämpa ändå! Ni har jättegoda chanser!" 

När jag, efter diverse muttrande om att jag visst varit med om motgångar, väl smält läkarens brandtal, som först mest var skrämmande, bestämde jag mig. Jag har inget annat val än att tro på detta. Så nu lovar jag mig själv att inte vara en jävla mes, utan fullt och riktigt tro på att det kommer fungera denna gång. Hur hoppas man bäst? 

Jag bestämde mig för att göra två väldigt konkreta saker:

• När jag klädde mig inför ägginsättningen hade jag på mig två klädesplagg som var Tobias, en kofta och en t-shirt, för att äggen skulle få en skymt eller känsla av honom innan de stack in. Jag bestämde mig för att det inte är fånigt även om det är rätt flummigt. När jag berättade för läkaren om tilltaget möttes jag av en riktigt peppande kram. 
• Den andra tanken började sakta gro för några veckor sedan. En god vän, som är ett stort stöd i det vi går igenom, undrade om jag köpt något bebisplagg till "mig själv" någon gång. Hon såg det som ett sätt att få drömma, att få längta. Jag sa som det var, att jag aldrig skulle tordas det och att jag bara skulle förknippa det med sorg. No more. Jag köpte två söta bodys från Polarn och Pyret, samma dag som ägginsättningen! Det känns inte alls sorgligt, kan jag berätta. Bara pirrigt och gosigt.

Nu känner jag mig jättemodig och det känns bättre, ja roligare, än på länge i ivf-bubblan.

En sjukskriven ruvare

Proverna såg bra ut. Men när läkaren kikade med ultraljudet märkte hon att jag har mycket vätska i mig. Det är inte bra. 

Läkaren sa att om det inte var för vår historik, inget ägg som klarat sig till frysen än så länge och vi är på tredje försöket, så skulle hon inte satt in något ägg. Men hon sa att hon kunde tänka sig att göra det, förutsatt att jag var beredd på att ställa upp på några krav:

• Vara sjukskriven drygt två veckor från jobbet.
• Att jag kommer in till kliniken för att få dropp vid några tillfällen.
• Att jag ser till att dricka två liter vätska per dag.

Hon ger inga garantier för att jag inte blir överstimulerad. Men hon påpekade att det förstås inte heller finns några garantier att något av våra ägg klarar sig till frysen. Jag behövde inte särskilt många sekunders betänketid. Visst känns det läskigt. Men jag var ganska snabb att säga "Kör på". Sett ur vårt perspektiv kändes det inte riktigt som att det finns något riktigt val mellan de två alternativen. Men jag är så glad att vi kunde välja att sätta in äggen. De sex övriga odlas det vidare på till senast söndag. Nästa vecka får vi veta om några klarat sig till frysen. 

Ett fint icsi-embryo och ett fint ivf-embryo sattes in. Jag glömde fråga om man kommer kunna veta vilket som fäst, om ett gör det. Chansen till att det blir tvillingar, är ju inte superstor. Den ena var tiocellig och den andra tolvcellig. Sjukt kul, och pirrigt, att se filmerna denna gång också. Jag fick MVG för att jag direkt såg skillnaden på de två. Vid icsin syns inga spermier, men vid ivf:en syntes en stupad soldat vid sidan om ägget.

Förresten ett: Min pravideldos, som ska hjälpa till att motverka överstimulering, ökas till två halva tabletter per dag nu. En halva på morgonen och en halva på kvällen. Jag som just sluppit illamåendet större delen av dagen. Nåväl, vad gör man inte för att resten av kroppen ska komma i balans. Och så måste jag förstås komma ihåg att börja ta folsyra nu! Miniapoteket utökas.

Förresten två: Jag tycker att Ebba von Sydow har skrivit ett bra blogginlägg i dag, det nuddar vid ämnet ofrivillig barnlöshet. 

Lugnande, bedövning och dropp

Jag var lite blek ett tag.

Tidsmässigt, sett till allt runtikring själva ingreppet, var det här vårt smidigaste äggplock. Känslomässigt, det tyngsta. Det var också det fysiskt mest krävande. Jag sa det åt Tobias igår, att det verkligen är så svårt att beskriva ett äggplock i sig eftersom vi varit med om tre helt olika.

I går var jag ganska nere när vi tog oss till kliniken, ledsen. Jag vet inte riktigt vad det är. Men jag gissar att det beror på ganska mycket. Jag var rädd att det skulle göra ont. Att vara tillbaka i den där sängen inför äggplocket, dessutom. Få samma information om att "Ta på dig de här kläderna, ta två panodil. Sedan kommer jag in och säger när du ska gå och kissa …" Det blir liksom en läskig loop. Sinnet känner sig lite lurat, på något sätt. "Är vi tillbaka här? Där vi blivit så besvikna tidigare? Hur kan du?" Och så är det hormonerna, givetvis.

När det var dags för själva äggplocket skulle det visa sig att äggblåsorna var fler än de 13 som synts i fredags. Jag frågade läkaren om hon kunde säga hur många, det hon konstaterade var att hon slutade räkna efter ett tag. I och med att äggblåsorna var så många så fick jag mer bedövning och lugnande än de tidigare gångerna. Det var jobbigare än de tidigare gångerna eftersom det tog längre tid. Sedan hör jag läkaren och sköterskan säga "Pulsen sjunker. Nu måste vi få dropp hit in". Så rätt vad det var hade jag ett dropp i armen. Jag var ganska borta ett tag. Men personalen är så himla proffsig och rar, så det kändes aldrig som någon fara. Tobias var så duktig som inte ens var nära att svimma den här gången! Första gången fick han lov att lämna rummet så snart bedövningsnålen åkte fram ...

När embryologen kom för att informera om vilken metod de valt att använda sig av, så sa hon att de kör icsi på hälften och ivf på hälften för att det var så många ägg. Vi tappa nog hakan både jag och Tobias. Kunde vi ha fått så mycket som åtta ägg, tänkte vi. Sedan kom sköterskan och vi fick veta att det blivit tolv ägg. Helt otroligt. Det är alltså tre gånger så många ägg som vid vårt första försök.

I söndags pustade jag och Tobias ut, att vi äntligen är klara med sprutor. Tji fick vi. I och med att det blev så många ägg och för att jag reagerade som jag gjorde så finns viss risk för att jag kan bli överstimulerad. Jag ska därför ta en tablett som heter pravidel varje kväll fram till graviditetstestet. Dessutom ska jag ta en spruta varje kväll, fragmin, som är blodförtunnande. Utöver det fortsätter jag med prasteron två gånger per dag och ska förstås ta vaginaltabletten lutinus tre gånger per dag. Det vandrande apoteket fortsätter sin färd!

Behöver jag säga att jag är hemma från jobbet i dag? Det enda mål jag har för onsdagen är att ta mig till affären för att köpa någon god B&J-glass.

Tio timmar kvar

I morgon är vi tillbaka på kliniken, tredje äggplocket. Det känns ganska nervöst, även om jag vet hur det går till. Det kommer antingen göra väldigt ont i slutet, eller så inte ont alls är det jag nog tänker mest på. Det är så de olika gångerna sett ut. Jag längtar mest tills det är över. Och allra mest, när det kommer till detta, längtar jag till om 20 dagar när vi vet hur det gått.

Bilden är från andra försöket, efter äggplocket. Man är så där lagom mör och ändå lättad över att det äntligen är färdigt.

Jag kan inte bestämma mig för om jag är peppad, livrädd, sorgsen eller bara lite spänd. Antar att jag är alltihop på en och samma gång på något sätt. Det sorgsna är för att det ibland bara sköljer över mig att det inte var det här vid hade tänkt oss när vi bestämde att vi ville bilda familj. Men så är det med det, antar jag. Och det är bara att gilla läget. Det är inte så farligt, det hade kunnat vara värre!

Tio timmar kvar till incheckning. Nu kör vi!

Ivf-spruta gör mig till en sömntuta

Hormonerna fortsätter att köra slut på mig. Eller vad sägs om att jag fortfarande är trött efter dagens fem timmar(!) långa powernap? Skönt att dosen trappas ner ytterligare i kväll och att de sista sprutorna tas i morgon. Inte en dag för tidigt.

I kväll tänkte jag ändå försöka hålla mig vaken framför Melodifestivalen på teven. Det känns som en lagom hög ambitionsnivå. Jag tänkte till och med ta mitt ansvar, haha, och rösta på rätt låt. Jag har bara hört fyra av låtarna, tror jag, varav någon på radio. Min inför-analys är att Måns Zelmerlöw säkert vinner. Men fy så mainstream låt. Jag hejar på Jon-Henrik Fjällgren! Men så är jag oerhört svag för popjojk.

En liten sprutrecension

Jag var lite övertrött när det var dags att ta sprutorna på jobbet tidigare i kväll. Det var första gången den här vändan som jag tog två sprutor. Orgalutranen, alltså sprutan som läggs till och ska hindra ägglossningen, är bökigare än Gonal F:en som är en smidig sprutpenna tycker jag. Det är en grövre nål och när jag tryckte lite lätt mot magen så gick den inte in. Inte superkul att behöva ta i mer. Dessutom blev huden lite irriterad efteråt, troligen för att jag blev nervös och därmed lite klumpig. Själva skyddet för sprutnålen är lurigt, man får liksom vicka och slita lite mer än man egentligen törs utan att det går sönder. Förpackningen är dessutom löjligt barnsäker, hade ingen sax i närheten utan fick göra hål med en gaffel och sedan sliiiita loss plasten. Osmidigt! Men huvudsaken är väl att innehållet nu funkar som det ska.

I morgon är det ultraljud! Pirrigt men läskigt. Och så ska jag se till att svara på alla braiga frågor som kommit till detta inlägget.

Jag gjorde det!

Hurra! Jag lyckades ta sprutan själv. Tobias filmade, men det blev lite långt och flummigt så jag tror den går till familjealbumet direkt. Hehe. Men vi får väl se till att göra nån ny film för bloggen, är ju ett gäng sprutor kvar!

Jag googlade lite på ofrivillig barnlöshet tidigare i kväll och stötte på denna artikel. Bblat är en systertidning till tidningen där jag jobbar, kul att de uppmärksammat ämnet! Paret i reportaget, Kajsa och Eddie, är också med i en bok som jag varmt rekommenderar blivande ivf:are att läsa, Mellan hopp och förtvivlan heter den. Där berättar de och ytterligare några par sin historia. Hög igenkänningsfaktor och så får man även en del praktiskt information om ivf, tydligt och enkelt trots att ämnet är så pass svårt som det är. Jag har berättat om den en gång tidigare, då hade jag precis köpt den.

Sprutor och tårar

Innan sprutan var det inte alls läskigt.
Men när det kom till kritan ...

Nu är äntligen första sprutan tagen. Jag trodde att jag skulle kunna göra det själv, men det gick inte. Det tog tvärstopp. Jag preparerade alldeles själv, med Tobias dokumenterandes. Men sedan … Nej, det gick inte. Det är för läskigt att behöva sticka sig själv. Tobias fick rycka in, som den hjälte han är. Han tycker inte alls att det är läskigt längre.

Det är skönt att vara i gång med denna tredje ivf, detta andra korta protokoll. Men jag grät faktiskt för att jag tyckte det var så obehagligt att tänka på att sticka mig själv. Sedan grät jag för att det är så tråkigt att jag inte törs och för att vi måste. Inte så panikartat utan ganska lugna tårar. Det är så fånigt, det är ju bara en spruta som jag tagit så många gånger förr. Men det var länge sedan och alla kvällar utom en är det min man som gjort det.

På söndag jobbar jag kväll och då måste jag ta sprutan själv. Jag ska försöka göra det redan i morgon.

I kväll hade jag hoppats att Tobias skulle kunna fota medan jag tog sprutan, men det gick som sagt inte. Synd. Men vi har ju ytterligare några kvällar på oss.

Jisses, att ivf:en är i gång igen. Det är lite svårt att tro. Jag är i en sådan här period när föräldraskapet känns så evinnerligt långt borta. Jag tror att en bit av mig har svårt att ta in och greppa föräldraskapet för att jag längtar så innerligt. Att längta efter något så innerligt och veta att det ligger oceaner bort. Det är för tungt att hantera vardagligdags. Man lägger det i valvet och försöker ta ett steg i taget ibland. Nu är vi här, var vi är om några veckor vet vi då och var vi är om två år, ja det får framtiden utvisa.

300 enheter Gonal F är det jag tar till att börja med. Det är mer än förra gången, då ordinerades jag 225 enheter Gonal F. Det var lite krångligare att räkna, för varje spruta innehåller 900 enheter Gonal F. Nu är det lätt som en plätt att veta att en spruta räcker till tre tillfällen. Okej, jag "miniräknade" nyss och förra gången räckte varje spruta till fyra tillfällen, men det är ändå inte lika lätt att veta så där på stubben. 900/300 skulle jag kunna om nån väckte mig mitt i natten.

Risker med provrörsbefruktning

Libra bloggade tidigare i dag om en artikel som berättar att hormonbehandling inför ivf kan ge svåra och kroniska problem i tarmkanalen. Här hittar du artikeln. Jag hade ingen aning! Men det verkar inte vara jättekänt och inte heller helt fastställt. Det verkar som att det finns risk för att man får problem om man genomfört (för) många och (för) långa behandlingar. Tarmkanalens motorik sägs kunna förstöras, så att tarmen inte rör sig som den ska.

Tre befruktade ägg

Jag satt som på nålar innan kliniken ringde. Jag hade väntat mig att de, liksom förra gången, skulle höra av sig innan elva men den hann bli tjugo i tolv. Så tjugo i tolv fick jag veta att tre ägg blivit befruktade. De körde på icsi-metoden den här gången också, även om mannens prov såg mycket bättre ut än sist. I morgon ska vi till kliniken för att sätta in ett korn. Så hoppas vi innerligt att de två andra klarar sig till frysen.

Jag har varit hemma från jobbet i dag. När jag varit uppe och rört på mig har magen varit för öm för att jag ska kunna känna att det är okej att jobba. Men det verkar i alla fall ge med sig.

Redan strax efter kliniken, när vi begav oss mot Max som verkar bli en tradition efter äggplock, så kände jag att det onda inte släppt. Så var det inte förra gången. Nu när vi gick in mot Max så sa jag åt min man, kanske lite för högt, "Nu river det i äggstockarna!". Så passerar en medelålders man oss precis och man ser att han hört mig. Jag hade behövt världens största skämskudde och höll på att dö av skratt, ynkliga skratt givetvis eftersom att det gjorde ont. Jag antar att det lugnande också spelade in i varför jag inte kunde sluta skratta. Jag bjuder honom på den.

Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...

Nu är vi i gång

Dag 1 med nässprej:
Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt.

Och hur det känns:
När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.

Why mensen, why?

Tack för all pepp, fina ni!

I dag var ju då Dagen. Jag vet knappt var jag ska börja. Men jag kan nog börja med att säga att både jag och min man kände väldigt fort att vi har hamnat i trygga händer.

Innan vi kom till IVF-kliniken var jag inställd på att jag nog halvt skulle bryta ihop om vi inte fick börja behandlingen snart. Men det har förändrats. Jag bröt inte ihop när jag fick veta att vi kommer att göra det långa protokollet och att vi inte kommer inte att hinna med det innan kliniken har semesterstängt. I stället får jag börja med nässprejen i juli, under semesterstängningen, innan vi fortsätter med sprutor och äggplock i augusti.

Nu fiskar jag efter fördelar med att vänta här, men jag tänker dessutom på att jag nog kommer att hoppa in som chef i juni och då snackar vi små möjligheter till flex och frånvaro. I augusti däremot har både jag och mannen semester. Men när jag hörde på dem att vi nog, kanske, möjligen inte hinner innan sommaren så ville  nog, kanske, möjligen den lilla djävulen inom mig löpa amok. Hiva ner stolar, svinga mellan takbjälkarna och fly ut genom fönstret. Skrika "Why mensen, whyyyy?!!" och fula ord och avsluta med ett förtvivlat vrål.

Men, nej. Jag köper deras förklaring. Min mens är nu och därför kommer vi i gång alldeles för sent med behandlingen, som vi kanske dessutom tvingas avbryta för att kliniken tar semester. Framför allt har vi förtroende för dem. Det känns viktigast för oss. Jag är bara så glad att äntligen vara i gång, även om det blir en lite lång paus. Men vis av erfarenhet vet jag att våren kommer att rusa i väg.

Det känns som att jag fortfarande har en massa inom mig att berätta, men jag tror att berättelsen stannar här för i dag.

Tabun i livet

På jobbet har vi skojat om att för att få de yngre männen att stanna kvar (vi har en historia av hög personalomsättning) så ska vi få dem att hitta kärleken i trakten. När jag nu börjar ha en del tjejkompisar har vi skojat om att det kanske skulle gå att tåta ihop någon av dem med någon av killarna på jobbet.

Så kolliderade kompisvärlden med jobbvärlden igår, och tjejen från jobbet kläcker ur sig att "Åååh, är det du? Dig har vi skojat om att du ska bli ihop med x på vårt jobb, eller y. Fast det vet inte du eller de om." Jag förstår henne, det är hennes framfusiga sida och hon menar inget illa alls. Men det slog mig när hon sa det, att fasen. Det är ju just så där drygt det är att vara singel. Folk vill para ihop en med "nån som skulle passa" i tid och otid utan att man bett om hjälpen. Och jag tänker att det är väl ungefär som den besvärande frasen "Jaha, när ska ni skaffa barn då?".

Förresten, så frågade en kollega på en annan ort just "När ska ni skaffa barn då?" när hon var in på jobbet en sväng förra veckan. Jag fann mig och sa "Vi har faktiskt försökt i över två år men inte lyckats. Så vi ska snart på vårt första möte för provrörsbefruktning." Haha! Där fick du för att försöka prata om "skaffa barn" som om det vore lika trivialt som att prata om vädret, tänkte jag och kände mig lite mallig.

Singelkompisen tog det hur som helst med ro, jag förklarade att vi skojat om att det vore enda sättet att minska personalomsättningen. Men hon hade den besvärade minen. För mig är det nog lika tabu att fråga "Varför är du singel?" som att fråga "När ska ni skaffa barn?" när man nått ett visst ålderspann. De ämnena bör undvikas när man inte känner personen särskilt väl, tänker jag. Jag vill inte slänga min jobbarkompis till hyenorna här, jag tycker om henne väldigt, väldigt mycket. Men det slog mig bara att jag nog blivit lite känsligare för det här med tabubelagda ämnen nu när jag går igenom detta.