Att våga tro på framgång

Jag är uppvuxen, både hemifrån och av samhället, att inte ha för höga förväntningar. Att jag riskerar att bli besviken om jag hoppas för mycket. Att det finns risker med att tro på något för mycket. För mig är det naturligt. Det känns som en sund inställning, jag lägger inte alla ägg (haha) i en och samma korg. Men det har lett till att jag sällan törs hoppas fullt ut, även när hjärtat skriker av längtan. Något som nästan blir smärtsamt tydligt när det kommer till provrörsbefruktning.

Vid vårt senaste ägguttag förstod läkaren att hon hade att göra med en smygpessimist. Då ruskade hon om mig, inte fysiskt förstås, och var väldigt tydlig med att här finns inga mellanting. Jag måste tro och på att detta kommer att fungera. Jag måste ha en positiv inställning. Är jag tveksam finns det en risk för att det bidrar till att det inte fungerar. "Men, men, det är så svårt med två misslyckanden bakom sig." Det köpte hon inte. "Har du aldrig varit med om motgångar? Det spelar ingen roll vad som hände de två första försöken. Du måste fortsätta kämpa ändå! Ni har jättegoda chanser!" 

När jag, efter diverse muttrande om att jag visst varit med om motgångar, väl smält läkarens brandtal, som först mest var skrämmande, bestämde jag mig. Jag har inget annat val än att tro på detta. Så nu lovar jag mig själv att inte vara en jävla mes, utan fullt och riktigt tro på att det kommer fungera denna gång. Hur hoppas man bäst? 

Jag bestämde mig för att göra två väldigt konkreta saker:

• När jag klädde mig inför ägginsättningen hade jag på mig två klädesplagg som var Tobias, en kofta och en t-shirt, för att äggen skulle få en skymt eller känsla av honom innan de stack in. Jag bestämde mig för att det inte är fånigt även om det är rätt flummigt. När jag berättade för läkaren om tilltaget möttes jag av en riktigt peppande kram. 
• Den andra tanken började sakta gro för några veckor sedan. En god vän, som är ett stort stöd i det vi går igenom, undrade om jag köpt något bebisplagg till "mig själv" någon gång. Hon såg det som ett sätt att få drömma, att få längta. Jag sa som det var, att jag aldrig skulle tordas det och att jag bara skulle förknippa det med sorg. No more. Jag köpte två söta bodys från Polarn och Pyret, samma dag som ägginsättningen! Det känns inte alls sorgligt, kan jag berätta. Bara pirrigt och gosigt.

Nu känner jag mig jättemodig och det känns bättre, ja roligare, än på länge i ivf-bubblan.

En sjukskriven ruvare

Proverna såg bra ut. Men när läkaren kikade med ultraljudet märkte hon att jag har mycket vätska i mig. Det är inte bra. 

Läkaren sa att om det inte var för vår historik, inget ägg som klarat sig till frysen än så länge och vi är på tredje försöket, så skulle hon inte satt in något ägg. Men hon sa att hon kunde tänka sig att göra det, förutsatt att jag var beredd på att ställa upp på några krav:

• Vara sjukskriven drygt två veckor från jobbet.
• Att jag kommer in till kliniken för att få dropp vid några tillfällen.
• Att jag ser till att dricka två liter vätska per dag.

Hon ger inga garantier för att jag inte blir överstimulerad. Men hon påpekade att det förstås inte heller finns några garantier att något av våra ägg klarar sig till frysen. Jag behövde inte särskilt många sekunders betänketid. Visst känns det läskigt. Men jag var ganska snabb att säga "Kör på". Sett ur vårt perspektiv kändes det inte riktigt som att det finns något riktigt val mellan de två alternativen. Men jag är så glad att vi kunde välja att sätta in äggen. De sex övriga odlas det vidare på till senast söndag. Nästa vecka får vi veta om några klarat sig till frysen. 

Ett fint icsi-embryo och ett fint ivf-embryo sattes in. Jag glömde fråga om man kommer kunna veta vilket som fäst, om ett gör det. Chansen till att det blir tvillingar, är ju inte superstor. Den ena var tiocellig och den andra tolvcellig. Sjukt kul, och pirrigt, att se filmerna denna gång också. Jag fick MVG för att jag direkt såg skillnaden på de två. Vid icsin syns inga spermier, men vid ivf:en syntes en stupad soldat vid sidan om ägget.

Förresten ett: Min pravideldos, som ska hjälpa till att motverka överstimulering, ökas till två halva tabletter per dag nu. En halva på morgonen och en halva på kvällen. Jag som just sluppit illamåendet större delen av dagen. Nåväl, vad gör man inte för att resten av kroppen ska komma i balans. Och så måste jag förstås komma ihåg att börja ta folsyra nu! Miniapoteket utökas.

Förresten två: Jag tycker att Ebba von Sydow har skrivit ett bra blogginlägg i dag, det nuddar vid ämnet ofrivillig barnlöshet. 

Ett kapitel i en gnällspiks memoarer

Fyyy tusan för den här pravidelen, alltså. Jag förstår inte hur en halv sådan yttepytteliten tablett på kvällen, kan göra en så fruktansvärt illamående dagen därpå. Det känns nästan som att jag är full och skulle behöva kräkas, allt bara snurrar konstant. Jag tror också att det är pravidelen som ligger bakom den obehagliga yrsel och trötthet som jag haft i dag. Och detta ska man fortsätta med i 18 dagar till. Heja, heja!

Utöver det är jag öm i magen där äggstockarna sitter och svullen likaså. Det innebär att jag ska vara på kliniken lite tidigare i morgon så de kan ta lite olika tester och se om ägginsättningen behöver skjutas upp eller inte. Jag hoppas att det blivit bättre i morgon och ännu mer hoppas jag förstås på att jag ska få bli en ruvare. För länge sedan börjar jag dessutom vara oerhört rastlös efter att inte ha kunnat jobba på hela veckan. Morr.