Rehab för avdankade ivf:are och adoptionsstrategier

Första arbetsdagen på tre veckor i morgon! Jag är helt utpumpad i dag och tänkte faktiskt lägga huvudet på kudden inom tio minuter. Det finns inte att jag är sjuk från jobbet i morgon. Jag och mannen skojar om att det är all ivf-skit som rensas ut ur kroppen. Jag skulle väl behöva någon slags rehab efter att ha gått på så många mediciner som jag gjort denna behandling.

I dag har jag varit lite väl ambitiös på mejlfronten. Jag har sagt åt mannen att han måste stoppa mig om han inte känner sig bekväm med min framfart. Han säger att han uppskattar att jag gör det.

Jag har mejlat kommunens familjerättssekreterare för att meddela att vi vill fortsätta med adoptionsprocessen och därför behöver boka in datum för medgivandeutredningen. Sist berättade hon att vi ska skriva varsin livsberättelse innan första träffen, så jag har frågat lite hur vi ska tänka där.

Sedan har jag faktiskt mejlat de tre organisationer som vi är medlemmar hos. Vi har fått rådet att om vi vet att vi är intresserade av något land innan utredningen drar i gång, så skadar det inte att ha det i åtanke under medgivandeutredningen. Absolut inte på så sätt att vi låser oss vid just det landet i själva utredningen, landet ska inte ens nämnas, utan snarare att om det är något som det landet anser är särskilt viktigt att det står med i utredningen så är det ju skönt om det finns med i pappren från början och vi slipper komplettera utredningen. Det gör nytta men skadar inte. Det kan också handla om att saker ska formuleras på ett visst sätt i utredningen. Det blir intressant att se vad organisationerna svarar. Vi har ställt frågor om Taiwan, Thailand och Sydkorea.

Vi är så glada nu att vi anmält vårt intresse hos alla tre organisationer. Visst, det kostar mer. Men det ger oss så fler valmöjligheter, vilket är så mycket värt. Vad vi kunnat se hittills är att genom Barnens vänner är vi låsta till att adoptera från en av deras tre organisationer i Taiwan. De andra länderna är inte aktuella för oss. Hos  Adoptionscentrum är jag för ung för att vi ska få adoptera från Taiwan. Hos dem kan däremot Sydkorea vara aktuellt för oss, dit efterlyser Adoptionscentrum ansökningar. Vi är som sagt intresserade av Thailand också, men där har Adoptionscentrum fyllt sin kvot för i år och man får i så fall köa för att få skicka en ansökan nästa år. Då är vi glada att möjligheten att adoptera från Thailand finns via den tredje organisationen, Barnen framför allt. Tidigare pratade vi löst om Madagaskar, via Adoptionscentrum. Men de skickar ingen ansökan om man aldrig provat att leva i ett fattigt land. Den som adopterar från Madagaskar måste bo där i tre månader.

Adoptionsvärlden är oviss. Vi får se hur situationen ser ut när väl vår medgivandeutredning är klar, troligen i början av hösten eftersom att kommunens verksamhet förstås inte direkt skräddarsys efter våra önskemål utan folk vill nog ha sina semestrar i sommar också. Så ska vi ju hoppas på att bli godkända som adoptivföräldrar av nämnden, förstås ...

Ett kapitel i en gnällspiks memoarer

Fyyy tusan för den här pravidelen, alltså. Jag förstår inte hur en halv sådan yttepytteliten tablett på kvällen, kan göra en så fruktansvärt illamående dagen därpå. Det känns nästan som att jag är full och skulle behöva kräkas, allt bara snurrar konstant. Jag tror också att det är pravidelen som ligger bakom den obehagliga yrsel och trötthet som jag haft i dag. Och detta ska man fortsätta med i 18 dagar till. Heja, heja!

Utöver det är jag öm i magen där äggstockarna sitter och svullen likaså. Det innebär att jag ska vara på kliniken lite tidigare i morgon så de kan ta lite olika tester och se om ägginsättningen behöver skjutas upp eller inte. Jag hoppas att det blivit bättre i morgon och ännu mer hoppas jag förstås på att jag ska få bli en ruvare. För länge sedan börjar jag dessutom vara oerhört rastlös efter att inte ha kunnat jobba på hela veckan. Morr. 

Ultrakoll och biverkningar

Jag tar sedan några dagar tillbaka både Gonal-F 225 IE, som tidigare, och cetrotide 0,25 mg. Cetrotiden är till för att min kropp inte ska få för sig att ägglossa av sig själv.

I morgon är det dags för ultraljud och blodprov. Då ska vi få veta hur stora och hur många äggblåsorna är samt när det kan bli aktuellt med äggplock. Förra gången plockades äggen fyra dagar efter ultraljudet. Men de kanske hellre tar det på fredag än lördag. Det vore inte dumt för min man, som är ensam schemalagd att jobba på lördag och givetvis måste styra om det ifall vi måste bege oss mot Falun. Men vi får se!

Biverkningar då? Jag känner absolut av sprutorna mer den här gången än vid första ivf:en. Jag är så trött, så trött. Men det kan bero lite på att jag jobbar in så mycket tid som möjligt för att slippa ta ledigt från jobbet, kanske en kombination. Sedan har jag ofta ont där äggstockarna är just efter sticket och behöver sitta ner en stund. Det kan bli så lite under dagen också. Och som jag känner mig illamående och svälld, magen är som en ballong. Sedan vi började med två sprutor så har det blivit lite utslag där sticken är, fast det går bort efter en stund. Nedstämd är jag, bitvis. Men det behöver ju inte vara hormonerna utan kanske bara är den mentala biten som spökar.

Bra med försök två? Att korta protokollet går sååå mycket fortare än första gången, när vi körde det långa! Jag vet att någon kommenterade det innan vi satte igång, men just då kändes det väl ändå som att det skulle vara en evighet.

Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...