Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...

Tankarna runt 28:e dagen

Alltså det är runt dag 28. Jag kommer inte ihåg exakt när det var mensen kom sist, vilken som var första dagen och jag vet att jag inte borde hoppas. Eller ja, hoppas och hoppas är det klart att man alltid gör. Jag vet att jag inte borde tänka på det. Men det var i dag som det slog mig, att "borde inte mensen ha kommit nu?", och jag håller på att spricka av nyfikenhet.

Samtidigt är det som en slags limbo, ni vet. Varför plågar jag mig själv med hoppet? Tänk om, tänk om ... Håller tummarna så knogarna vitnar. Men så snart jag kommit in i dessa tankar tänker jag att det nog snarare är att dag 28 är om någon dag (som det brukar vara) och det är ju för jävla trist. Och så kommer den molande mensvärken smygande, jag kan ju nästan känna det under tiden som jag printar ner dessa rader. Men innan den "riktiga" dag 28 kommer har en ju hunnit fantisera ihop både barnkammare och dagisplats.

Jag har inte sagt nåt till maken i alla fall, den missen har man ju gjort några gånger förr så att säga och så blir man en sådan party pooper när det visade sig vara falskt alarm.

Den här gången skulle det vara sinnessjukt om vi ens blev med barn. Runt ägglossningen, ja jag kan nästan säga över huvud taget denna månad tror jag, har vi haft sex en gång. Det måste vara något slags bottenrekord under denna tvåårsperiod. Anledningarna är några, dels har vi träffat vänner på olika håll, dels haft främmande. Men främsta anledningen är att jag varit nära att gå in i väggen på grund av jobbet och det är ju inte direkt upphetsande, vill jag lova. Nej. Det är tröttsamt och nedstämt så det förslår. Men nu är jag på väg uppåt! Så snart blir det åka av igen.

Tre timmar senare: och där kom mensen! Med full kraft, dessutom. Brukar få nån slags varning. Ridå!