För exakt två år sedan ...

... påbörjade vi första ivf-försöket, långa protokollet med nässprej, och jag förtäljde detta i bloggen:

Nu är vi i gång
Dag 1 med nässprej:  Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt. 

Och hur det känns: När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.  

Så här var det när andra försöket drog i gång några månader senare. Inte helt odramatiskt då vi råkade ut för en oempatisk sjuksyster på 1177. Tredje gången var jag fortfarande nervös när första sprutan togs och det blev tvärstopp när jag skulle försöka göra det själv.

Sedan länge har vi, helt odramatiskt tillsammans, bestämt oss att vi aldrig kommer genomgå en ivf-behandling igen. Vi ångrar inte att det är gjort. Men nej. Vi kommer inte göra om det.

Första dagen med nässprej dokumenterades noga.

Ivf-pusslet

Jag la ett litet ivf-pussel som fick mig att samla tankarna en stund. 

Kliniken ringde upp bara ett par timmar efter blodprovet. Tji fick jag för att jag tidsinställde ett inlägg till lite senare på dagen. Jag ska hur som helst, som väntat, fortsätta med sprutor och nässprej i samma dos fram till åtminstone torsdag när det är dags för blodprov igen och vaginalt ultraljud, som det så käckt heter.

Jag ska fortsätta använda synarel morgon och kväll. Men till skillnad från början när jag gjorde sammanlagt fyra nässprejningar per dag, så gör jag nu bara två. Dosen i sprutan, som mannen ger mig i magen varje kväll, innehåller fortfarande 225 ml fostimon. Nu börjar vi vara vana men jag tycker innerligt att ge första sprutan var något av det modigaste och finaste som min man har gjort för mig.

Det har varit en verkligt speciell semester. Och ännu är inte det som gjort den så märkvärdig till ända. Så här med en ivf-behandling snart i bagaget, så är jag glad att den sammanföll med semestern. Jag förstår att alla inte har möjlighet att lösa det så och för oss var det givetvis en slump att det blev så. Men att genomföra behandlingen på semestern har gjort att vi inte behövt känna någon stress.

Vi har kunnat ta dagen som den kommer. Lika klyschigt som det är, lika mycket stämmer det. Jag tror att det däremot hade blivit stressigt om vi skulle ha valt att gå igenom detta samtidigt som vi skulle ha en semester likt förra årets, resa runt halva Sverige för att hälsa på släkt och vänner.

Behandlingen har bitvis gjort mig trött, nedstämd och gett mig vallningar. Små saker för den som väntar på något så stort, men ändå jobbigt när man är mitt uppe i det.

Inte heller har vi haft några inplanerade projekt eller krav och de gånger som något hinder har dykt upp, så har vi tagit det med ro (förutom timmarna innan första sprutan skulle tas och det inte riktigt stämde med informationen som vi fått, då var jag en uppjagad, bölande, fru med hormonsvängningar en liten stund). I det stora hela hade vi inte kunnat få en lugnare semester och det är jag tacksam över.

Konsten att spreja rätt

Den syntetiska smaken i samband med att jag tar nässprejen har förresten försvunnit. Jag tror att det smakade så illa för att jag helt enkelt drog in nässprejen på fel sätt de första dagarna. Jag tog i för hårt och drog den för långt in. Tanken är ju att man ska böja sig framåt och "pricka" näsborren uppåt och lite längre fram, såg jag senare i instruktionen, inte ta i så att nässprejen får chans att åka motorväg ner i magsäcken.

Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...

Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.