En kärlekshistoria

Jag och Tobias, hand i hand, på studieresa i Bryssel
vår andra eller om det var tredje månad tillsammans.

För drygt sju år sedan, den första september, blev jag och Tobias grannar i studentkorridoren. Tobias var en av de första som jag såg när jag flyttade in. Vi blev klasskompisar och även om det inte var flirtande vid första ögonkastet, inte alls, skulle det visa sig att vi hade väldigt roligt ihop utanför klassrummet. Så det kom en dag när mitt hjärta slog extra hårt.

Efter två veckor var vi som trollbundna av varandra, oskiljaktiga. Vi trängdes i 90-sängen och så fort Tobias 15 kvadrat blev stökigt flyttade vi in på mina 15 kvadrat och tvärtom. Från två veckor in på skolåret och resten av tiden i skolan (utöver praktik och andra resor) sov vi bara en natt ifrån varandra. Först smög vi, fast på en folkhögskola hålls få nyheter hemliga, och ganska fort var vi ett av alla paren som blivit. Andra året hade vi "samborummet" som fanns på internatet eftersom säkerhetsföreskrifterna sa att vi inte fick bo ihop på 15 kvadrat. Det ena sovrummet blev förråd/gästrum och vi fortsatte leva på liten yta i det andra rummet.

Många par håller inte utanför folkhögskolebubblan, men vi behövde inte kämpa för det. Vi upptäckte ganska fort att vi hörde ihop också i det fria. Vi hade båda sommarjobb och förlängt på olika håll, men pratade fort om att en av oss kanske skulle få offra journalistiken åtminstone tillfälligt om vi skulle kunna leva tillsammans. Det kändes rätt, att det var viktigare att vi fick vara tillsammans än att båda skulle jobba med det vi nyss utbildat oss till. Det hann aldrig bli så. I stället kunde vi åter bo tillsammans, i Avesta, redan efter ett halvår och båda jobba som journalister. Först bodde vi i en etta, Tobias friade, sen i en tvåa och när vi fick fasta anställningar senare samma år började vi kolla på hus. Planera bröllop och prata om att skrota preventivmedel. Huset hittade vi fort och bröllopet hanns med. Men någon bebis kom inte. 

Det är nu fyra år sedan vi visste att vi ville bli föräldrar, vilket innebär att vi kämpat för att bli det mer än halva tiden som vi varit tillsammans. Att vi ägnat större tiden av vårt liv tillsammans åt att försöka bli föräldrar känns nästan löjeväckande ibland. Mer än halva tiden och ännu är vi inte där.

Jag tänker på pirret som var då, för fyra år sedan, att man var nervös att det skulle funka för fort. Att vi skulle bo i en tvåa, inte hitta hus, jag vara för stor för bröllopsklänningen … Så lite vi visste om hur det skulle bli. Och tur är kanske det. Jag kan tänka samma sak med ivf:en, som jag absolut inte vill ha ogjord. Att det är tur att inte veta innan att det inte kommer fungera. För då skulle man väl kanske inte ens försöka?

Jag tänker att de här fyra åren utan barn har gjort oss ännu starkare och mer sammansvetsade. Men jag tänker att det finns en vardag i det också. Att jag har mått pyton ibland, att Tobias har mått pyton ibland. En del perioder väldigt mycket oftare än andra. Och nu på senare tid blir stunderna när barnlösheten gör ont allt färre, känns det som. Precis som med annat har jag lärt mig leva med den även om jag inte trivs med den.

Jag undrar var livet hade tagit oss om vi hade fått möjligheten att bo med vårt barn, för tre år sedan, i den där trånga tvåan. Skulle jag önska det framför att gå igenom det vi gjort nu?

Den enkla vägen vore förstås att det gick som vi ville där och då. Men så tänker jag på hur barnlösheten format oss på många bra och genuina sätt och att alla de här stegen har lett oss hit, där vi är i dag, och kommer ta oss ännu längre. Så tänker jag på hur barnlösheten berört inte bara oss utan också vår omgivning. Och så tänker jag förstås på vårt blivande barn, som nog redan finns därute någonstans. Då slår mitt hjärta extra hårt. 

De säger att man vill för mycket

Jag gick igenom några utkast och hittade det här som jag skrivit tidigare men som inte publicerats. Jag har samma åsikt nu som då, men nu är det skönt nog inte lika många som pratat om att vi "kanske blir gravida".

Vi är många ofrivilligt barnlösa, inte minst kvinnor, som får höra "Det är inte konstigt att det blir svårt att bli med barn när man är stressad och vill det för mycket". Förr blev jag ledsen när jag hörde det. Sedan blev jag arg. Men vet ni vad jag gjorde till slut? Sa ifrån. Både åt nära och kära och ytliga bekanta. Det är inte okej att sprida myter och jag hoppas att de flesta jag sagt ifrån till ändå uppskattar det så de undviker att göra samma misstag med andra.

Det finns ytterst lite forskning som säger att hög stress kan hindra graviditet i särskilda fall. Notera ordet kan, eftersom forskningen inte säger att det med bestämdhet är så. Därför är det så onödigt att hobbypsykologer kläcker ur sig sådana kommentarer och rapar ur sig detta som en sanning, som att det vore svaret på just våra fertilitetsproblem. Det är inte riktigt så enkelt som att bara för att jag tänkt att jag gärna vill bli gravid, så blir jag det inte. Man kan inte vilja för mycket, så att säga, som hobbypsykologerna jag stött på ofta menar. Hur vill man ens lagom mycket?

De utgår från att "det säkert är så", att kroppen reagerar så, för att det låter logiskt men har uppenbarligen inte läst forskning kring det. Det hobbypsykologen gör, förhoppningsvis omedvetet, är att lägga en skuld på kvinnan. Visst, stress kan förstås påverka om det leder till minskad sexlust vilket uppenbarligen leder till mindre sex. Lustigt, förresten, om män som inte lyckas göra en kvinna gravid får höra att de vill det för mycket. Som om de skulle skrämma spermierna. Det har jag aldrig hört hittills i alla fall. Men mina äggstockar kan visst slå knut på sig själva bara på grund av min starka vilja.

När det kommer till dem som säger att "Jag vet några som försökte jättelänge och sedan slappnade de av och blev de gravida efter åtta år" har jag varit så fräck att jag sagt rakt ut att "Ja, det är väl inte så jävla konstigt att om jag och Tobias som är oförklarligt barnlösa skulle fortsätta att pippa som kaniner i sju år så skulle vi kunna bli gravida till slut". Det säger väl sig självt, ändå? Tro mig, det citatet har jag använt ett gäng gånger.

Lite som jag varit inne på tidigare: Varför tror man att sådant här är vad en blivande förälder vill höra? Helgalet.

Lästips

Aftonbladets kolumnist Jennifer Wegerup har skrivit en bra text om att det sena barnafödandet är vår tids moderna kvinnofälla. I den kommer hon in på den ofrivilliga barnlösheten som något det inte riktigt talas om för att vi många gånger vill, och tror att vi kan, bli föräldrar sent i livet. Jag läser om slutklämmen några gånger, tycker den säger så mycket.

När jag och Tobias bestämde oss för att börja försöka bli med barn nojade jag över att vi bara bodde i en liten tvåa. Man har väl hängt med i sexualkunskapen i skolan och samhället, som säger ungefär att man blir med barn så fort man glömmer ett p-piller. Men vi hann ju med både hus, kombi och giftermål under tiden så det var ju en rätt onödig oro så här i efterhand. Tillsvidaretjänster hade vi båda fått någon månad innan vi beslutade oss för att (försöka) bilda familj.

Då slutar vi vara infertila då!

Har lite, lite lust att tårta nån i dag.

”Är du kille och vill få fart på dina spermier? Ja, då ska du ta ett glas vin och äta en köttbit", hördes det i P3 Nyheter i morse.

Nyheten handlar om en ny studie från ett universitet i Kalifornien och berättar att spermierna hos vegetarianer och veganer hade sämre rörelseförmåga i studien.

Infon i sig irriterar mig inte. Jag vet mycket väl att min vegetarianman har simmare som är alldeles utmärkt rörliga. Jag förstår att nyheter, särskilt i radio, ska vara korta och rappa. Men det provocerar mig ändå. Som att all tid vi lagt ner på sorg och förtvivlan kan lösas i ett nafs.  "Jahaaaaa. Behövde vi bara pimpla vin och äta kött?! Ja men dåååå så. Då slutar vi vara infertila genast då". 

Nä, jag har lite lust att tårta någon i dag. Men jag antar att det bara är kroppens sätt att säga: "Farväl alla sprutor! Fan vad skönt att få tillbaka energin".

Tack för ordet.

PS. Jag sitter som på nålar (obs. inte sprutor) och hoppas att kliniken ska ringa för att berätta om något av äggen klarat sig till frysen. Men det kanske dröjer tills i morgon innan det sker. Jag döööör av nyfikenhet.

Befruktningen som inte blev

Jag har sammanfattat äggplocket och isättningen ganska ordentligt, i tre delar. Här är sista delen.

När det efterlängtade telefonsamtalet kom dagen efter äggplocket fick vi, som jag berättat tidigare, veta att antalet befruktade ägg var två. Det kändes så skönt att äntligen veta och två är alltid bättre än noll även om det är få. Vi var så lättade över att det var två och inte ett ägg, ska sägas. Ett till frysen, phu.
Dagen därpå var det bara att hoppa in i bilen, redo att bli befruktad. Helst vill de vänta fem dagar tills isättningen. Men ju färre ägg, desto knappare om tid och det skulle vi bli varse om.

När vi kom fram fick vi veta att ett av äggen såg perfekt ut. Det andra hade dessvärre inte utvecklats som de befruktade äggen ska utvecklas. I stället för att bli ett jämnt antal delar, så var det ett ojämnt antal celler. En kort stund av besvikelse, men vi har ändå försökt tänka "vilken tur att det då var två befruktade ägg från början och att det ena delade sig rätt".

Att få se det befruktade ägget på en bild i datorn var riktigt häftigt. Wow. Äntligen fick vi ett tydligt bevis på att vi faktiskt kan göra detta tillsammans. Vi kan lyckas tåta ihop ett befruktat ägg (med viss hjälp, hehe). Jag fick lägga mig i stolen och det superminimala ägget placerades i mig genom ett rör, kan man väl lättast säga. Efteråt berättade embryologen att röret var tomt. Det befruktade ägget hade alltså intagit sin plats. Åh, så märkligt befriande det kändes efteråt. Vi var äntligen på en plats i livet, som vi väntat så länge på att finna.

Vi tog en varsin macka på Subway. Regnet vräkte verkligen ner utanför men vi satt där inne och kunde inte sluta le. Det var som att vi visste något som ingen i omgivningen hade en aning om. Jag minns i detalj var vi satt, tjejen i rullstol som satt snett bakom mig tillsammans med sin mamma, hon bar slöja. Tonårstjejerna som kom in alldeles blöta av regnet och så Vinyl 107 som spelade Dancing Queen. Innan vi tog oss dit passerade vi torget där Vänsterpartiet fiskade röster och en trubadur sjöng på en liten scen. När vi tog oss ut från restaurangen började vi småspringa till bilen, men mindes att jag borde vara lite försiktig. I stället blev det ett lugnare tempo, där i spöregnet.

Sedan var det den berömda väntan. Och även om man tänker att det inte ska ta sig på första försöket. Så ville hela jag inget annat. Den sorg som kom när det blev klart att det inte hade fungerat. Den hjälplösheten inombords. Det var som att hela jag rasade ihop för en stund. En bit av mig tappade tron på det goda, på livet. En liten bit av mig har väl inte hittat bort från det grå ännu. Men den största biten gör sitt bästa för att förtränga den avgrunden som var.

För nu måste vi göra om den här resan snart igen. Då måste modet komma åter.

Näsor och armhålor

Haha, min kompis kommentar när jag berättade om nässprejen alltså.
"Aah, okej. Men ... hur ska du ta den? I näsan, eller... ?

Kanske inte helt obefogad undran i och för sig, med tanke på att näsan kanske inte är det första område man tänker på när man hört ordet äggstockar.

Denna samma, kära, vän kläckte förresten ur sig en annan skön kommentar tidigare.

När jag berättade att jag och maken skrattat åt det bisarra i om han skulle gjort spermaprovet hemma, så hade han varit tvungen att runka i hallen och ha sperman i armhålan (underförstått: i en burk) och köra i ilfart till Falun för att den inte skulle hinna bli gammal, så blev hon tyst en stund innan hon undrade "Men alltså, ska han spruta i en armhåla?".
Oj, som vi skrattade när hon insåg hur ologiskt det vore. Ibland råkar man prata lite fortare än man tänker. Händer även de bästa ;)

Barnlöshetens fula nuna

En nära vän berättade för ett år sedan att hon och hennes sambo skulle börja försöka. Jag blev så himla glad för deras skull. Både hon och han vet vad vi går igenom och har vetat det rätt länge. Även om jag vid det här laget har förstått att de kanske också skulle få det svårt, så är det inte det jag har tänkt på mest. Jag har mer tänkt att jag får vara beredd på att de nog hinner bli föräldrar före oss eller att vi kanske blir föräldrar samtidigt. Men nu är det ju så, att livet är som det är. I stället befinner de sig nu när vi befann oss för ett och ett halvt år sedan. Söka hjälp, eller inte?

Det känns så konstigt, att se sig själv från sidan. Hon är inte en känslosam person utåt alltid, vi är lite olika på så sätt. Men jag tror att det här är känsligt. Vi pratade för någon dag sedan och det var som att lyssna på sig själv förr.

Få vet om vad de går igenom. Men det hindrar förstås inte folk från att pika, från att önska sig en liten bebis i släkten ... Jag känner så för henne. För jag tycker att det de går igenom nu, tunneln när man inte vet var den tar en någonstans, det är så mycket jobbigare än det vi är uppe i nu. Bara se sig själv i en djungel av skengraviditeter och ägglossningstester. Vi har varit i skiten, vi är nästan ute på andra sidan och försöker påverka vår situation.

De är i startgroparna. Måste ta diskussionen med varandra. Kan vi få barn? Hur långt vill vi gå för att få barn? Vill vi få barn? Alla dessa trådar som ska plockas upp, redas ut. Stöta och blöta sig själv, sitt liv, känslor man inte visste fanns där.

Det är så konstigt. För som jag har saknat efter någon i ens närhet som kan förstå på riktigt, som går igenom samma sak. Men det här gör mig spyfärdig och hjälplös. Jag skulle vilja göra resan åt henne, för jag vet hur orättvist det är, men det är förstås något de måste göra på egen hand. Det vet jag ju. Åh, inte rättvist alls. Den ofrivilliga barnlösheten visar åter sin fula nuna.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.

Nedräkningen kan börja

Vi, eller mest jag även om min man bidrog med den lååå-ååå-åånga rubriken "Nedräkningen till början på resten av våra liv", har gjort en slags IVF-nedräkning.
Kalendern, eller schemat om en så vill, hänger på kylskåpet och visar när det troligen är dags att börja med nässprejen. Varje dag får man sätta ett kryss. På vägen finns, på några ställen, lite peppande ord, medkänsla och glada utropstecken.
Sedan har vi, eller okej, mest jag, bestämt att när det är 50 dagar, 40 dagar, 30 dagar, 20 dagar och 10 dagar kvar så ska vi göra lite speciella grejer. Det blir att gå på bio, käka ute, äta hotellfrukost, ge varandra varsin liten present och slutligen ha picknick. Lite extra märkvärdigt ska det väl vara att räkna ner till IVF:en när det känns som att det är en sådan fasligt lång tid dit.

55 days to go!

I väntan på juli

Tick tack, tick tack. Livet rullar på. Jag har klippt mig kort och köpt en ny cykel denna ljuva, lediga helg. Vi väntar fortsatt snällt på att det ska bli juli. Jag tror att vi båda två har accepterat, eller i alla fall är i en sådan fas, att tiden inte går fortare av att sitta stilla och titta på klockan. Vi ba' kör. I kväll blir det lite mellofest hemma hos en kompis. Imorrn blir det kanske en cykelutflykt. Vi låter klockan gå.

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.

Gästblogg: Föräldrar utan ett barn

Bildkälla: allthetests.com

Jag bad min man att skriva ett inlägg till bloggen, om hur han känner och vilka tankar han har kring svårigheterna att bli pappa. Snäll som han är, så har han gjort det! En mini-varning till den segis som inte upptäckt en av tidernas bästa tv-serier typ tio år efter att den lagts ner: han berättar om en grej som händer i sista säsongen av tv-serien Vänner.

Here it goes:

I den sista säsongen av komediserien Vänner kämpar Monica och Chandler, som länge försökt att få barn, med att få adoptera en bäbis. Mamman till barnet är till en början skeptisk till att adoptera bort barnet till paret, men när Chandler säger att Monica så länge varit en mamma utan ett barn ändrar sig mamman. Chandler och Monica får till slut sitt barn.

Då trodde jag inte att jag skulle tänka något mer på den scenen, men nu beskriver den väldigt tydligt vad jag och min fru just nu går igenom. Vi har i över två år försökt att bli med barn utan att lyckas och under tiden har det mer och mer börjat kännas som att vi båda redan är föräldrar. Vi är redo, men av någon anledning har det inte blivit av.

Efter flera tester av både spermier och gynekologiska undersökningar vet varken jag och min fru och den medicinska expertisen varför vi inte lyckats – för några ”fel” har inte hittats. Det är jobbigt att hela tiden mötas av ännu ett misslyckande. Det blev liksom inget den här månaden heller. Det är otroligt jobbigt att se min frus förtvivlan över detta. Allt jag vill är att ge henne och mig själv ett barn.

Ibland har det känts som vi aldrig kommer att bli föräldrar – att det inte är tänkt så. De tillfällena kommer och går, men innerst inne vet vi båda att det någon gång kommer att ske. Vi kommer att bli föräldrar. Det är vi inställda på och när vi vågar diskutera flick- och pojknamn, var barnsängen ska stå och vilket rum våra tonårsbarn ska ha känns allt lite lättare. Man måste tänka så – annars blir det för jobbigt.

Jag och min fru är precis som Monica i Vänner – föräldrar utan ett barn. Om några dagar påbörjar vi nästa steg i vår kamp och ska förhoppningsvis få prova på provrörsbefruktning. Kanske, kanske kommer det ett barn till oss inom ett år.

Vi ska planera allt utom barn, eller?

Den här ofrivilliga barnlösheten har fått mig att känna skuldkänslor över min förmåga att planera. Visst, jag vet nu mer än någonsin att man inte kan planera ett barn. Men varför skuldbelägger jag mig själv å det grövsta för att jag inte reflekterat över det innan? Är det så konstigt att jag gått in med den inställningen, egentligen?

Folk sätter sina ungar i bostadskö innan de kan gå. Planering. Ens omgivning uppmuntrar en till att skaffa barn först efter studierna, körkortet och helst efter att man har en tillsvidaretjänst och helst en buffert. Planering. Så uppmuntrar ens omgivning en att man (verkligen, verkligen, verkligen skrivet i sten) ska känna att man har träffat rätt person, att man rest klart och "hittat sig själv" innan man skaffar barn. Planering.

Spara till sitt barns körkort och kanske ytterligare en extra slant. Planering. Och till sig själv ska man tänka på att pensionsspara helst i gymnasieåldern. Planering. Om man stod i fel bostadskö, typ Stockholm men vill bo i Göteborg, så gäller det att komma på det i god tid om man inte ska vara inneboende. "Mäh, tänkte inte dina föräldrar på det när du var liten?". Planering. När vill du ha din semester om sex månader? Planering. Dagisplats. Planering. Vi ringer inte på spontant, utan bestämmer träff med varandra över telefon. Gärna klockslag. Planering.

Hela vårt samhälle banar ju för planering. Vi blir hånade och får skylla oss själva när vi inte har tänkt på att planera vår tillvaro. Är det så jävla konstigt att jag råkade utgå från att vi skulle kunna planera när vi blir föräldrar?

Förresten: När vi bestämde oss för att bilda familj var vi ogifta, utan kombi och bosatta i en tvåa. Så den planeringen har ju hunnit ifatt och förbi skulle man kunna säga.

Testhetsen

Jag fick ett mejl av ett företag som var intresserat av ett eventuellt länkbyte i min blogg. Företaget ville att jag skulle länka till dem i ett inlägg om ägglossningstest och/eller graviditetstest och kanske ha en tävling där testen lottades ut. Då skulle jag få produkter eller marknadsföring. Ni kanske känner igen det?

Jag kände inte för att vara så där supervänlig (även om jag avslutade med vänliga hälsningar). Så jag skrev att jag inte tror att han som mejlade läst igenom bloggen särskilt väl och att jag skrivit om att jag är kritisk till både ägglossningstester och graviditetstester. Jag skrev som jag tycker, att det känns som att "anything goes" när det gäller att tjäna hutlösa pengar på folk som förtvivlat försöker bli gravida. 

Han bad om ursäkt men höll givetvis inte med (förutom om delen att han inte hade läst bloggen särskilt väl, för det hade han inte) utan att de var ett seriöst företag som jobbade med att kvalitetssäkra sina tester och så vidare. Han menade att om testerna var värdelösa skulle ingen köpa dem, att efterfrågan styr.

Där kände jag att mejlkonversationen var över. Vi ser på saken från två skilda håll. Jag ser inte kvalitetssäkring av tester som något positivt (haha) för vare sig mig eller andra personer i en liknande situation. Läs: ofrivilligt barnlösa. Det spelar ingen roll om jag får se minustecknet digitalt (inte gravid/ei raskaana), som ett streck eller en ledsen gubbe (det sistnämnda finns väl inte ännu?). 

Jag gillar inte att företag marknadsför ägglossningstester med "bli gravid snabbare" och inte heller att man kan testa sig flera dagar innan förväntad mens med si och så säkert resultat. Är det negativt fyra dagar innan, så kanske nåt av de tre andra testerna jag hinner göra de nästkommande dagarna visar positivt? Jag mår inte bra av den skiten. Det är därför jag försöker låta bli att använda testerna, eller åtminstone göra det så sällan som möjligt. 

Visst förstår jag att de som producerar alla pinnar, som kostar olika mycket att kissa på, gillar att produktutveckla och vara det de kallar för seriösa. Men för mig räcker med att jag använder surt fördärvade slantar till att sponsra de olika företagen genom att köpa några pinnar då och då. 

Tabun i livet

På jobbet har vi skojat om att för att få de yngre männen att stanna kvar (vi har en historia av hög personalomsättning) så ska vi få dem att hitta kärleken i trakten. När jag nu börjar ha en del tjejkompisar har vi skojat om att det kanske skulle gå att tåta ihop någon av dem med någon av killarna på jobbet.

Så kolliderade kompisvärlden med jobbvärlden igår, och tjejen från jobbet kläcker ur sig att "Åååh, är det du? Dig har vi skojat om att du ska bli ihop med x på vårt jobb, eller y. Fast det vet inte du eller de om." Jag förstår henne, det är hennes framfusiga sida och hon menar inget illa alls. Men det slog mig när hon sa det, att fasen. Det är ju just så där drygt det är att vara singel. Folk vill para ihop en med "nån som skulle passa" i tid och otid utan att man bett om hjälpen. Och jag tänker att det är väl ungefär som den besvärande frasen "Jaha, när ska ni skaffa barn då?".

Förresten, så frågade en kollega på en annan ort just "När ska ni skaffa barn då?" när hon var in på jobbet en sväng förra veckan. Jag fann mig och sa "Vi har faktiskt försökt i över två år men inte lyckats. Så vi ska snart på vårt första möte för provrörsbefruktning." Haha! Där fick du för att försöka prata om "skaffa barn" som om det vore lika trivialt som att prata om vädret, tänkte jag och kände mig lite mallig.

Singelkompisen tog det hur som helst med ro, jag förklarade att vi skojat om att det vore enda sättet att minska personalomsättningen. Men hon hade den besvärade minen. För mig är det nog lika tabu att fråga "Varför är du singel?" som att fråga "När ska ni skaffa barn?" när man nått ett visst ålderspann. De ämnena bör undvikas när man inte känner personen särskilt väl, tänker jag. Jag vill inte slänga min jobbarkompis till hyenorna här, jag tycker om henne väldigt, väldigt mycket. Men det slog mig bara att jag nog blivit lite känsligare för det här med tabubelagda ämnen nu när jag går igenom detta.

En liten familj

Syskonkärlek på 80-talet

Jag har alltid, alltid tänkt att det är viktigt att ge mina barn syskon. Jag är till störst del uppvuxen som ensambarn och jag tycker att det har blivit jobbigare med åren. Vi var två från början. Min bror dog i en olycka innan han hunnit fylla tio, jag skulle fylla fem.

På många sätt tror jag den saknaden kan vara större än att ha varit ensam från början och att det kanske inte alls är så att om vi får ett ensambarn så känner den sig lika ensam som jag gjort. Det är ju så att den tomhet och saknad min familj fått uppleva, ännu upplever, är något väldigt sällsynt.

Men så tänker jag på mormors begravning. Och hur vi var en så liten familj där. Medan mina kusiners familjer kändes så mycket större. Visst, släkten är familj. Men det är den yttre familjen på något sätt, inte den inre kärnan. Jag tänkte på det när vi gick mot kistan familjevis och sa hejdå. Jag, mamma och min man, så skört. Så tänkte jag på det när jag tröstade mamma, att jag kände mig skraj över att hon ska känna sig ensam om inte jag finns hos henne. Det känns sårbart. Jag längtar efter den speciella, sociala, värme och kärlek som jag ser hos en stor familj. Samtidigt har jag märkt att det band som jag och mamma har är sällsynt. Det är något utöver det vanliga. Vi slösar inte dyrbar tid på att vara elaka med varandra eller bråka. Vi tar hand om varandra när det stormar. Och stormat har det gjort.

Jag antar att mina nya tankar på att det känns okej att bli ettbarnsmamma kommer av att jag förlikar mig med att det kanske är så det blir nu. Vi kanske inte kan få fler barn utan får vara glada om detta lyckas en gång. Då måste det kännas okej, ungefär. Och inte bara att det måste, utan att det faktiskt gör det. Det kommer ju kännas helt fantastiskt. Men det är en ovan känsla, att bilden av den stora familjen krymper i tankarna.

Jag vet inte vad jag är rädd för med att vara en liten familj. Även om en stor familj rymmer mycket värme och kärlek, så gör ju en liten det också. Bara på ett annorlunda sätt.

Ett barnlöst bloggår

I dag är det ett år sedan som jag startade den här bloggen! Jag tvekade först om jag skulle börja skriva om den ofrivilliga barnlösheten. Men jag är glad att jag valde att göra det. Det har lett till att jag fått veta att vi är så otroligt många som går igenom den här tunga, tunga resan. Det har också lett till att jag kunnat lära känna mig själv, lära mig att sätta ord på de här svårigheterna. Hur mycket visste jag ens om ofrivillig barnlöshet innan jag tordes sätta ord på den? Bloggen har också hjälpt mig att ha någonstans att kanalisera den absurda infertilitetshumor som ploppar upp i knoppen ibland.

Min man brukar skoja ibland om att jag ju inte kan gå och bli gravid nu när jag fått en så trogen läsarskara. Trots att det ofta är glest mellan inläggen så är ni ständigt mellan 100 och 200 personer som tittar in här varje dag, ibland fler, under det år som jag haft bloggen har över 33 000 besök trillat in. Det brukar också dimpa ner mejl i inkorgen då och då. Jag är dålig på att svara ibland, men är tacksam över de berättelser och bloggar jag får ta del av både i inkorgen och kommentarsfältet. Det märks att vi är många som grubblar och som är förtvivlade. Men så hyser vi ju också det där viktiga hoppet, hoppet, hoppet. Det fina med den kråksången är förstås att vi, mitt i den där hopplösheten, kan påminna varandra om hoppet och framtiden när nuet känns som ett tungt kors att bära. 

Ja, hörni. Ett års skrivande, nästan 2,5 års barnlöshet. Nu fortsätter jag hålla tummarna för oss allihopen.

Kram!

Var är de knubbiga små barnfötterna?

Kommer den här sommaren också bli en sådan sommar? När man ser längtansfullt mot stapplande småbarn, med deras knubbiga små fötter, hur de sträcker ut händerna mot sina mammor. 

Jag tänkte på det vid en tågresa häromdagen. De där stingen, som kommer när en mamma sitter där med sin son. När de ringer mormor och morfar på Skype. Pekar mot moln som dansar förbi utanför tågfönstret, delar på en banan. 

Är vi där nu igen, tänker jag när känslorna nästan svämmar över. När det nästan blir för mycket. Kiknande barnskratt. En liten röst som försöker formulera ord. Är vi där nu igen?

I övrigt har datumet som väntar skänkt mig ett lugn, ett övertag. Nu är det plötsligt bara en månad kvar. En månad innan i alla fall något händer. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha tänkt på jättelänge att vi försöker få barn. Eller att jag kanske bara tänkt en snabb tanke om det och sedan slagit bort det. Det är skönt. Det händer allt oftare. Men visst glömmer man bort sig i de där stingen ibland. Det är ju så dumt att tycka synd om sig själv, men det gör ju så ont även när man försöker låta bli.

Avundsjukan

Det här med barnlösheten har varit ett lättare ok att bära sedan vi fick datumet för första besöket på IVF-kliniken. Men så i söndags hände det. Sorgen och avundsjukan hittade tillbaka till mig.

Vi satt i bilen på väg hem från min mans underbara släkt. Vemodigt och tomt att vända hemåt. Så muntrade jag upp mig själv med att tänka att jättesnart kommer min fina jobbarkompis tillbaka från sin föräldraledighet! Men huvaligen, det som slog mig sedan och gjorde att jag hittade tillbaka till "böl-moodet" för första gången på länge. När min jobbarkompis berättade för mig att hon var gravid, så hade jag och mannen försökt bli med barn i över ett halvår. Nu kommer hon snart tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma med sitt barn i nästan ett år. För att skriva er på näsan litegrann: Jag är fortfarande as ogravid as one can be. Plus att mensen kom igår.

Jag döööör avundsjukedöden.

Nattgrubblerier del III

"Men för fan, varför tänker jag på detta nu?"

Jag tänkte inte så mycket på det när vi skulle ta blodprov. Men på kvällen när jag lagt mig, hade jag all tid i världen att grubbla. Tänk skulle blodprovet visa att jag hade syfilis eller hiv? Det blev en lång natt att slitas mellan "Jaha, då har man gått runt med det här och smittat sin make", "Ska jag väcka honom och säga att jag inte kan sova?" och "Men för fan, varför tänker jag på detta nu?".

Så fortsatte tankarna till "Har man hiv får man väl knappast fortsätta med ivf och absolut inte adoptera?" och "Men folk verkar ju kunna leva rätt normala liv med hiv ändå, det kanske inte är en dödsdom längre?". Dagen efter skakade jag på huvudet åt mig själv. Men veckan därpå var det ändå en lättnandens suck jag drog när brevet med det negativa beskedet kom. Puh. Det firade vi med ett ligg.