Ett barnlöst bloggår

I dag är det ett år sedan som jag startade den här bloggen! Jag tvekade först om jag skulle börja skriva om den ofrivilliga barnlösheten. Men jag är glad att jag valde att göra det. Det har lett till att jag fått veta att vi är så otroligt många som går igenom den här tunga, tunga resan. Det har också lett till att jag kunnat lära känna mig själv, lära mig att sätta ord på de här svårigheterna. Hur mycket visste jag ens om ofrivillig barnlöshet innan jag tordes sätta ord på den? Bloggen har också hjälpt mig att ha någonstans att kanalisera den absurda infertilitetshumor som ploppar upp i knoppen ibland.

Min man brukar skoja ibland om att jag ju inte kan gå och bli gravid nu när jag fått en så trogen läsarskara. Trots att det ofta är glest mellan inläggen så är ni ständigt mellan 100 och 200 personer som tittar in här varje dag, ibland fler, under det år som jag haft bloggen har över 33 000 besök trillat in. Det brukar också dimpa ner mejl i inkorgen då och då. Jag är dålig på att svara ibland, men är tacksam över de berättelser och bloggar jag får ta del av både i inkorgen och kommentarsfältet. Det märks att vi är många som grubblar och som är förtvivlade. Men så hyser vi ju också det där viktiga hoppet, hoppet, hoppet. Det fina med den kråksången är förstås att vi, mitt i den där hopplösheten, kan påminna varandra om hoppet och framtiden när nuet känns som ett tungt kors att bära. 

Ja, hörni. Ett års skrivande, nästan 2,5 års barnlöshet. Nu fortsätter jag hålla tummarna för oss allihopen.

Kram!

Inre konversation

Jag: "Yes! Rätt konsistens på flytningen. Vi prickade in ägglossningen."
Jag: "Tänkte du just det där? Herregud. Du är störd. Alldeles för på. Hur ska en bebis tordas ta sig hit?"
Jag: "(...) Snälla blivande bebis! Låtsas inte om det här. Jag är inte så här konstig egentligen. Det har bara blivit så. Vi är helt normala. Snälla, snälla kom hem till oss. Om du vill alltså."
Jag: Fan också. Nu gjorde jag det igen.

Drömmen om ett barn

Jag hatar när man vaknar efter att ha drömt att man är gravid, antingen visar stickan ett plus eller så har man en gravidmage. I drömmen tänker man "Äntligen! Det kan inte vara sant! Jag måste drömma! Nej, det är på riktigt!" Och så är det inte det. Eller att drömma att man håller i ett litet barn, sitt eget barn. Känner den lilla, lilla handen i sin innan bilden tynar bort. Hugget i bröstet när man vaknar. Sorgen. Tomheten. Paniken.

Lika mycket som jag älskar känslan i drömmen, lika mycket hatar jag känslan som kommer sedan.

När minus var en lättnad

Jag köpte ett graviditetstest i dag, det var länge sedan sist. Men jag kan inte förmå mig att ta testet. Det är runt dag 28, men ibland dröjer det någon dag innan mensen kommer. Jag har haft värk och alla de där vanliga symptomen. Men jag vet inte, det var något som sa mig i dag att ett test vore bra att ha utifall att. Men som sagt. Jag slet upp förpackningen, så långt kom jag. Sedan tog det stopp. Jag blir ju så ledsen varje gång det visar negativt. Så jag väntar hellre några dagar. Men jag är ju så nyfiken och vill ju.. kanske... inte... Varför är jag så rädd? It's just a stupid test.

Det påminner om när man var ung och haft oskyddat sex fast tvärtom. När jag var yngre oroade jag mig hela tiden för plus på stickan och fick det aldrig. Nu när jag är äldre oroar jag mig hela tiden för att det inte ska vara ett plus på stickan. Åh, vilken lycka det skulle vara att få hålla i ett positivt graviditetstest. Jag undrar hur det känns?

Oss lurar den inte

För ett tag sedan fick jag höra att en kompis kompis och hennes kille separerat. Jag och hon har inte pratat med varandra, men jag vet att hon och hennes kille gick igenom en resa som liknade vår. Jag har fått veta att de försökt på alla de möjliga sätt att bli med barn, men utan resultat.

Nu är jag ganska säker på att det är den frustrerande barnlösheten som till slut gjort att de, precis som många andra, glidit isär. Den kan göra mig så rädd, den där frustrerande barnlösheten. Men jag och maken är fast beslutna att den inte ska få ha kontrollen över oss. Det får den inte.

Det är förstås lättare sagt än gjort och jag kan ge mig fan på att skulle vi göra slut nu och hitta varsin ny respektive, så skulle vi bli på smällen innan bläcket på skilsmässopappren hann torka. För det verkar vara så den fungerar, den  dumma, dumma oförklarliga barnlösheten. Men oss lurar den inte. Måtte vi inte glömma det.

Still infertile...

Källa: someecards.com

Att prata runt ämnet barn

Inläggen här blir färre nu, i och med att jag verkar kunna släppa den ofrivilliga barnlösheten (nåja, till stor del i alla fall) under semestern. Dagarna är så späckade att jag inte riktigt hinner tänka på det och det är väldigt skönt. Vi har nog ett litet tvärtomläge under semestern. Det är ju nu vi vill passa på att träffa nära och kära. Många bor långt bort och vi hinner inte ses när vi har arbetsveckor. Det ger energi till när vi senare är ensamma i sommar och höst tror jag. Men jag har en ny erfarenhet att berätta om.

Vi umgicks med min makes gamla pluggkompis och hans sambo. Innan vi åkte dit hade jag lite ont i magen. Skulle hon stå med putande kula i vädret? Skulle en barnvagn vara inhandlad? Vikta barnkläder? Eller skulle det inte synas ännu, men vara så nytt att de precis börjat berätta för vänner?

Jag har träffat dem enstaka gånger tidigare men vet inte alls mycket om dem. Nu hälsade vi äntligen på hemma hos dem. De bor väldigt idylliskt och renoverar för fullt. Vi hade det jättetrevligt. Då och då pratade runt ämnet barn. Lite Närmsta skolan ligger där/Vi bor ju lite för stort för två... Men det var så förbannat skönt att vi inte pikade varandra. Att Jaha, är det inte dags för er snart/Var är barnkammaren då/Nu fattas bara vaggan...

Magknipet släppte så fort vi kommit dit och under hemresan funderade både jag och min make på om de går igenom samma resa som oss. Mycket talar för det. När vi var där fick jag nästan bita mig i läppen för att inte skrika Hallå! Har ni också lite problems med att producera bebisar eller?! Snälla, säg något! Vi sitter i samma bubbla och vet, ja vi vet, hur det känns! Men det där som kallas uppfostran hindrade mig visst.

Okänslighet på facebook

"Jag hade god lust att skriva att vi tänkt
live-rapportera från befruktningstillf'ället.
Men där hejdade maken mig, haha."

Min fina kollega har hunnit bli mamma och jag slits mellan att verkligen vilja träffa henne och den bedårande bebisen och att oroas inför det. Jag vet ju att jag verkligen, verkligen vill, det är så häftigt just för att bebisen varit en del av min vardag när den var i hennes mage. Vi är en liten arbetsplats och jag och mamman har jobbat samma skift, så jag har verkligen kunnat följa magen växa. Jag vet att det kommer bli såååå kul att ses. Men jag har en olustig känsla för hur det kommer kännas efteråt. Det är förstås det som grämer mig. Hur förberedd jag än är så kommer det att värka i en del av mig.

Nu har jag kunnat hålla mig själv i schack och inte tänkt alltför mycket på att vi inte är föräldrar ännu. När jag åkte till hemtrakterna passade jag på att vara öppen med delar av min släkt och några vänner om att vi inte kunnat få barn, för det börjar bli så uppenbart för dem. Det har ibland varit som den stora elefanten i det lilla rummet, ni vet. Den står där men ingen pratar om den. Det kändes skönt att berätta. För ju mer jag pratar om det, desto lättare blir bördan att bära. Men det där är förstås olika, min make känner inte så tror jag. Det där går väl längre tillbaka, hur van man är att prata känslor och djupa tankar med släkt och vänner.

Ytligt bekanta däremot. Fy fan, ja här är läge för en svordom. För som jag blev arg för några veckor sedan. Jag uppdaterade min profilbild på facebook. En bild på mig själv, kort och gott. Då frågar en ytligt bekant, i en kommentar, nyfiket efter att snart få se bilder på en miniatyr av mig. Ungefär så. Jag blev så arg. Jag blev så ledsen. Det gjorde så ont. Hur kan hon? Men sedan försökte jag lugna ner mig. Hon är inte ensam om att undra och hon kan inte veta. Men just därför borde hon självklart inte fråga. Jag funderade på att skriva ett privat meddelande till henne om hur det låg till, för att lära henne en läxa. Fast nej, jag vill inte tvingas berätta om vår känsliga situation för henne bara för att hon skrev något så klumpigt.

I stället samlade jag mig och kom på en hyfsat vass replik tillbaka. Jag skrev något i stil med att "allmänintresset verkar ibland vara så pass stort att vi funderar på att kalla till presskonferens när en miniatyr av oss väl är på väg." Jag hade god lust att skriva att vi tänkt live-rapportera från befruktningstillfället. Men där hejdade maken mig, haha.  

Varför känner man sig så värdelös?

En sak som gör ont med att inte kunna bli gravid (eller ja, än så länge i alla fall - hej optimist) är att jag känner mig värdelös. Logiken säger mig att jag inte är värdelös bara för att jag inte är gravid efter flera försök. Men den där osäkerheten inombords säger något annat. Det är så urbota korkat, för jag tycker ju inte att någon annan människa på denna jord som inte blir med barn, är värdelös. Verkligen inte. Inte heller tycker jag att min make är värdelös för att han inte lyckats göra mig med barn. Verkligen inte.

Men mig själv ser jag ner på i svaga stunder. Som om det vore en prestation att bli på smällen och jag lyckas inte med det "i skarpt läge" ungefär. Då spelar det ingen roll att jag är "bra" på andra sätt. För jag kan "inte ens" bli gravid. Jag är värdelös. När jag skriver det så här, så hör jag ju hur fånigt det låter. Men det går inte riktigt att säga åt sina känslor att de är dumma, det lyssnar de inte på.

Varför känner man sig så värdelös?

Jag tänker också på när omgivningen, när de väl får höra att vi försöker och inte lyckats, säger "Tänk inte på det". Ibland är personer kloka och lägger till ett, "Ja, det kanske inte är så lätt... men försök att inte tänka på det". Då har jag faktiskt börjat sätta ner foten, så att de inte kommer undan med sina välmenande kommentarer. "Nej, det är faktiskt inte så lätt. Den som går igenom det här skulle aldrig säga att man ska försöka att inte tänka på det. Den vet hur tungt det är."

       

Bebisfest och bekännelser

"Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket och söta bebisar..."



Igår var jag på en mycket trevlig babyshower. Det var den första babyshowern jag varit på, någonsin. Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket, en vacker blivande mor och söta bebisar. Jag är stolt över mig själv, för det gjorde inte så farligt ont. Även om det är jobbigt, inte minst när jag inte vet om jag är gravid eller inte, så är inte sorgen lika stark som den glädje jag känner för min vän som blir mamma snart.

Skengraviditeten spökar, som på beställning, men jag har bestämt mig för att vänta så länge som möjligt med att testa mig om jag ens ska göra det den här vändan.

Herregud, hur många slantar har man lagt ner på graviditetstest?

Jag tänker mig att jag sitter på en hård platstol, i en gympasal. På ett hopfällbart bord ligger några sorgsna bullar på ett fat, bredvid står en rulle Mariekex och en termos med kaffe. Så bekänner jag:
"Hej. Mitt namn är Lina och jag är besatt av graviditetstest."
"Hej Lina."

Men så är det förstås inte. I verkligheten står jag gång på gång där i badrummets osmickrande belysning med testet framför mig. Med minustecknet som bränner fast på näthinnan. Ibland försöker jag kisa litegrann, vicka på testet för att se om det kanske gömmer sig ett till streck där någonstans. Men nej, ständigt dessa ensamma streck.