Hej men nej

Bild av skämttecknare Jan Stenmark

Nyligen blev jag kontaktad av en person på ett företag som undrade om jag inte ville skriva om deras graviditetstest och ägglossningsstickor. Mejlet inleddes "Tack för en bra blogg".

Mitt svar blev:
Hej!
Precis som andra som hör av sig med liknande förfrågningar har du uppenbarligen inte läst bloggen särskilt noggrant. 
Jag skulle aldrig uppmuntra kvinnor till att använda graviditetstest eller ägglossningsstickor. För mycket smärta och sorg förknippat med sådana produkter som företagen tjänar multum på.

Vänliga hälsningar 

Då vet ni.

En otålig väntan

Jag var helt säker på att ivf:en skulle vara i gång i helgen eller åtminstone nästan i gång. Men nej. Är jag gravid? Nej. Det har Clearblue redan hunnit berätta i dag. Det är så frustrerande att mensen hittills är fyra dagar sen och nästan förnedrande att ta graviditetstestet som skyltar med sitt "Inte gravid" minuterna därpå. Även om det inte var oväntat, så gör det mig ledsen. För den där mikroskopiska chansen finns ju.

Det mikroskopiska hoppet hinner dessutom växa lite när man först testar med ett ägglossningstest som ger positivt utslag och sedan måste ta sig till apoteket för att köpa ett graviditetstest. Att ägglossningstestet var positivt beror säkert på allt prasteron som jag trycker i mig, kom maken på. Dessutom var testet för gammalt, såg jag sen, men då tänker jag att kontrollstrecket inte borde ha fungerat.

Vi fortsätter vänta otåligt på ivf nummer tre. Heja, heja. Friskt humör.

Kvällen innan testdagen

Jag valde att försöka sätta ord på känslorna och tankarna kvällen innan det var dags för gårdagens graviditetstest.
När ovissheten stundvis kunde kännas ganska ljuv. Men också jobbig, förstås.

2014-11-02

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.

Nej, nej, nej

Det fungerade inte den här gången heller. Jag har nog hunnit gå igenom hela känsloregistret denna ruvardag 18 och testdag, från pirret innan resultatet till ilskan och frustrationen över vår situation. Just nu har jag mellanlandat i tröttheten, med ett axelryck.

Ledsen? Ja. Chockad? Nej. Jag vet inte. Jag är mest less. Vi kan det här nu. Kan vi inte få prova nåt annat? Vad sägs om ett plus på stickan? En bebis att sniffa i nacken?

Jag känner mig ganska lugn ändå. Det var nästan tuffare när inget av äggen klarade sig till frysen. Nu hade man en liten föraning om vad som riskerade vänta oss. Men när jag behöver ta orden i munnen, ringa till dem som hoppas så mycket med oss och inte få tjuta det där glädjetjutet, så stockar det sig i halsen. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att det är som att ringa och berätta att någon har dött. Ingen man hunnit komma nära kanske, men en bekant så där. Kanske med svajig hälsa. En person som man så gärna ville lära känna.

Det är givetvis en stor sorg att se ett negativt test igen. Men det måste ju göras. Vi blir ju inte med barn bara för att vi tar skygglapparna på och inte gör testet. Vi är där vi är. Jag har pratat med den förstående barnmorskan på ivf-kliniken i Falun. Vi ska höras igen innan jul, så är väl tanken att köra igång med den tredje ivf:en i januari om vi orkar. Jag hinner tänka praktiskt. Ska vi ställa oss i en eller två adoptionsköer då? Undrar om det blir långa eller korta protokollet? Ska man böna och be om två ägg på en och samma gång? Har vi chans till det nu trots att vi är unga? Jag vet inte. Vi får se.  

Jag kan ändå känna att det är skönt att för en stund pausa. Inte vara mitt uppe i en ivf-behandling, alla sprutorna, lutinusträsket, ovissheten. Nu skiter vi i det här en stund. Jag fick ju unna mig en snygg jacka, med gott samvete, i alla fall.

Testhetsen

Jag fick ett mejl av ett företag som var intresserat av ett eventuellt länkbyte i min blogg. Företaget ville att jag skulle länka till dem i ett inlägg om ägglossningstest och/eller graviditetstest och kanske ha en tävling där testen lottades ut. Då skulle jag få produkter eller marknadsföring. Ni kanske känner igen det?

Jag kände inte för att vara så där supervänlig (även om jag avslutade med vänliga hälsningar). Så jag skrev att jag inte tror att han som mejlade läst igenom bloggen särskilt väl och att jag skrivit om att jag är kritisk till både ägglossningstester och graviditetstester. Jag skrev som jag tycker, att det känns som att "anything goes" när det gäller att tjäna hutlösa pengar på folk som förtvivlat försöker bli gravida. 

Han bad om ursäkt men höll givetvis inte med (förutom om delen att han inte hade läst bloggen särskilt väl, för det hade han inte) utan att de var ett seriöst företag som jobbade med att kvalitetssäkra sina tester och så vidare. Han menade att om testerna var värdelösa skulle ingen köpa dem, att efterfrågan styr.

Där kände jag att mejlkonversationen var över. Vi ser på saken från två skilda håll. Jag ser inte kvalitetssäkring av tester som något positivt (haha) för vare sig mig eller andra personer i en liknande situation. Läs: ofrivilligt barnlösa. Det spelar ingen roll om jag får se minustecknet digitalt (inte gravid/ei raskaana), som ett streck eller en ledsen gubbe (det sistnämnda finns väl inte ännu?). 

Jag gillar inte att företag marknadsför ägglossningstester med "bli gravid snabbare" och inte heller att man kan testa sig flera dagar innan förväntad mens med si och så säkert resultat. Är det negativt fyra dagar innan, så kanske nåt av de tre andra testerna jag hinner göra de nästkommande dagarna visar positivt? Jag mår inte bra av den skiten. Det är därför jag försöker låta bli att använda testerna, eller åtminstone göra det så sällan som möjligt. 

Visst förstår jag att de som producerar alla pinnar, som kostar olika mycket att kissa på, gillar att produktutveckla och vara det de kallar för seriösa. Men för mig räcker med att jag använder surt fördärvade slantar till att sponsra de olika företagen genom att köpa några pinnar då och då. 

När minus var en lättnad

Jag köpte ett graviditetstest i dag, det var länge sedan sist. Men jag kan inte förmå mig att ta testet. Det är runt dag 28, men ibland dröjer det någon dag innan mensen kommer. Jag har haft värk och alla de där vanliga symptomen. Men jag vet inte, det var något som sa mig i dag att ett test vore bra att ha utifall att. Men som sagt. Jag slet upp förpackningen, så långt kom jag. Sedan tog det stopp. Jag blir ju så ledsen varje gång det visar negativt. Så jag väntar hellre några dagar. Men jag är ju så nyfiken och vill ju.. kanske... inte... Varför är jag så rädd? It's just a stupid test.

Det påminner om när man var ung och haft oskyddat sex fast tvärtom. När jag var yngre oroade jag mig hela tiden för plus på stickan och fick det aldrig. Nu när jag är äldre oroar jag mig hela tiden för att det inte ska vara ett plus på stickan. Åh, vilken lycka det skulle vara att få hålla i ett positivt graviditetstest. Jag undrar hur det känns?

Bebisfest och bekännelser

"Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket och söta bebisar..."



Igår var jag på en mycket trevlig babyshower. Det var den första babyshowern jag varit på, någonsin. Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket, en vacker blivande mor och söta bebisar. Jag är stolt över mig själv, för det gjorde inte så farligt ont. Även om det är jobbigt, inte minst när jag inte vet om jag är gravid eller inte, så är inte sorgen lika stark som den glädje jag känner för min vän som blir mamma snart.

Skengraviditeten spökar, som på beställning, men jag har bestämt mig för att vänta så länge som möjligt med att testa mig om jag ens ska göra det den här vändan.

Herregud, hur många slantar har man lagt ner på graviditetstest?

Jag tänker mig att jag sitter på en hård platstol, i en gympasal. På ett hopfällbart bord ligger några sorgsna bullar på ett fat, bredvid står en rulle Mariekex och en termos med kaffe. Så bekänner jag:
"Hej. Mitt namn är Lina och jag är besatt av graviditetstest."
"Hej Lina."

Men så är det förstås inte. I verkligheten står jag gång på gång där i badrummets osmickrande belysning med testet framför mig. Med minustecknet som bränner fast på näthinnan. Ibland försöker jag kisa litegrann, vicka på testet för att se om det kanske gömmer sig ett till streck där någonstans. Men nej, ständigt dessa ensamma streck.