Jag valde att försöka sätta ord på känslorna och tankarna kvällen innan det var dags för gårdagens graviditetstest.När ovissheten stundvis kunde kännas ganska ljuv. Men också jobbig, förstås.
2014-11-02
Är man någonsin så mellan hopp och
förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande
graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta
sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något
annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat
går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som
att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen?
Är vi ens nära nu?
Imorrn kastar vi oss utför stupet.
Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till
kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta.
Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i
sorgen, in i det svarta hålet, igen.
Kroppen skvallrar ingenting, är så
hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så
hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen
av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner
till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista
ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en
framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken
hittar till oss.
För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.
För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.
