Livet på vänt

Mannen har fyllt år så i helgen har vi haft besök av svärisarna och av goda vänner. Sådant som är fint för själen!

I sällskapet inklunderades en bedårande tvåmånadersbebis. Det är förstås både fantastiskt mysigt och ganska jobbigt, det sistnämnda i alla fall efteråt. Det går inte att tränga bort känslorna kring var vi inte är och vad vi längtar efter så. Hur är det möjligt att vi längtat så länge som nära ett halvt decennium?

Vad har vi gjort av den här tiden? Till viss del har vi pausat livet, ibland mer ibland mindre, för det måste man göra. Många önskningar och framtidsplaner startar med "När vi får barn ..." eller "När vi är föräldrar ...". Visst finns det andra saker vi vill, men det här är ju den största drömmen.Vi går och väntar på största förändringen i livet. Vår omvälvande jordbävning. Vårt lilla mirakel. Ja, ni fattar.

På senare tid har jag reflekterat över den långa "livet på paus"-väntan som blivit för oss. Så är ju verkligen de senaste nio månaderna i och med adoptionskön. Den passiva väntan, inte ett finger har vi kunnat lyfta under denna tid. Ja, det skulle väl vara förnyelsen av läkarpappren och våra uppdaterade inkomster möjligen.

Jag är osäker på om jag mår bra eller dåligt i det, men under sommaren har jag nog allt oftare kommit på mig själv med att slås av att "Just ja, här går vi och väntar även fast vi inte kan påverka det på något sätt. Men vi kommer att bli föräldrar. Väl?". Det är som att jag ibland verkligen inte orkar ta in de stora känslorna eftersom föräldraskapet känns så plågsamt långt borta.

Jag blir nästintill apatisk och skjuter undan känslorna som är där någonstans. Med en hektiskt arbetsvardag går det väldigt smidigt. Med med harmoniskt bebisbesök går det inte alls. Då är det som att mitt sinne sluter sig och jag går in i djupa tankar. Grubblar. Försiktigt, försiktigt för att inte den ömtåliga masken ska gå alldeles i bitar.

Men bring it, livet. Jag tänker inte bryta ihop bara för att du är lite utav en "pain in the ass" just nu.

Barnrum in progress

I helgen som var började vi med barnrummet. Så här såg det ut efter ett lager färg. Andra vändan fick vi bort de vita fläckarna. Båda är vi jättenöjda med färgen och glada att vi valde skönt grönt. Vi är nog löjligt stolta över att faktiskt ha åstadkommit detta. Vi fungerar lite så när det kommer till praktiska ting i hemmet. På väggen vid stegen ska den efterlängtade fondtapeten upp. Bästa svärisarna hjälper till med det nu i påsk. Även om jag är i en dipp just nu så är jag sjukt peppad på att se hur det blir utan maskeringstejp, utan plast och utan stege mitt i rummet samt med fintapeten. Hur tuff väntan än är stundtals, ibland långt värre vissa dagar än andra, så har den verkligen sina ljusglimtar. Att se ett barnrum växa fram är en sådan grej.

I samtal med mamma i dag kunde jag sätta fingret på det. Hon föreslog nyttan i regelbundna långpromenader, att det är ett bra sätt att rensa tankarna och lösa problem. Det är det, förvisso, nio gånger av tio. Men adoptionsprocessen - där kan jag inte utsätta mig för en långpromenad där bara jag och tystnaden finns. Tankeverksamheten triggas igång och problemet (väntan) går inte att lösa. Den bara är. Då får jag en inre stress. Nä, det är nog bättre för mig att tackla detta på andra sätt. Jag kommer i alla fall på mig hela tiden med att acceptera sorgen. Jag behöver inte vältra mig i den, men den går inte att ignorera. Den finns där just nu men kommer att gå över.

I månen fanns en stilla tröst

På väg hem från bussen i kväll efter en lång arbetsdag tänkte jag:
Det känns som jag ska börja gråta.
Snart gråter jag.
Jag gråter.

Tårarna segnar tyst nerför kinden. En flämtande andning, en till, rädd att tappa kontrollen. För det är lite så i kväll. Längtan byter skepnad till saknad och känslorna är plötsligt inte under min kontroll. En hinna av sorg och tomhet som jag inte rår på. Förrän fullmånen syns som en strålkastare.

Vi har i alla fall månen och stjärnorna.
Inte i samma ögonblick.
Men som om vi vore tillsammans ser vi dem både jag och du. 

Tänk att i månen fanns en stilla tröst.

Drömmarnas värld

Om nätterna drömmer jag att jag håller i vårt barn. Ansiktet och den lilla näsan är inborrat i min axel, så jag ser inte hur barnet ser ut. Men jag ser den lilla svarta hårkalufsen, stryker försiktigt med handen över huvudet. Benen hänger avslappnat ned mot min midja. Jag nosar i hårkalufsen, ler. Känner ett lugn i hela kroppen. Vill inte släppa taget.

Det är jobbigt att vakna igen. Att det bara är en dröm. Det påminner om hur jag kunde drömma om plustecken på graviditetsstickor, den där sorgen som sköljer över en när man vaknar. Fortfarande många dagar och nätter kvar.

Att tackla graviditetsbesked

Jag fick en kommentar tidigare (för nästan tre veckor sedan, hjälp vad tiden går!) där "E" undrade hur jag hanterar nyheter som att prinsessan Sofia är gravid. Jag sparade att svara på kommentaren eftersom det känns intressant i ett inlägg i stället och sen gav Maria ett bra svar, tyckte jag. 

Självklart reagerade jag när jag såg nyheten! Jag tillät mig att skratta och fnysa lite och så ryckte jag på axlarna. Varför bryr jag mig ens? Jag tror att jag bryr mig främst av två ganska egoistiska anledningar:

1. Det uppenbara: En bulle i ugnen som på beställning, som det ser ut utifrån i alla fall ska väl förstås tilläggas.

2. Jag vill se fler rubriker om kända personer som går igenom ofrivillig barnlöshet och kan berätta vilket helvete det är att brottas med. Chansen att kända personer, med något slags inflytande i vårt samhälle, berättar om det (sitt privata helvete) torde öka ju fler som gör en sådan resa. Därför blir jag inte glatt ivrig när jag ser glättiga, väntade, graviditetsbesked i tidningarna.

Det har funnits en tid när jag blev riktigt missunnsam och nedstämd vid graviditetsbesked. Vare sig det handlade om en (oftast ytligt) bekant eller någon rubrik i skvallerpressen. Sedan ivf:en drog i gång för ett och ett halvt år sedan har jag ändå varit ganska fokuserad på vår egen resa. Än mer när vi tagit oss in i adoptionsprocessen. För hur mycket mer med barn blir vi av att jag tycker det är orättvist att någon annan är gravid? Den hårda sanningen är ju dessvärre, inte ett dugg. Och jag har, precis som du E, känt skam när jag blivit ledsen. Då har jag blivit ännu ledsnare. Men jag har behövt få vara ledsen, få vara bitter. I alla fall en stund. För mig har det varit viktigt att det kan gå över.

E skriver något väldigt skört och träffsäkert som jag tror att många, många av oss ofrivilligt barnlösa som känt skam och sorg känner igen oss i: "Är jag ens mogen att adoptera/bli mamma? Jag kan till exempel fortfarande vara arg över min kropp för att den "vägrar" bli med barn... Det är så barnsligt tänkt, jag vet."

Jag tror, E, att bara du som här törs sätta din sorg i ett perspektiv, sätta ord på dina känslor och vågar ställa jobbiga frågor till dig själv så har du en "mamma-mognad" du kanske själv inte ser. För mig är det nog att just sätta ord på känslorna som varit det viktigaste verktyget. 

Jag har kunnat vara riktigt förbannad på min kropp för att den inte vill bli gravid. Men det är ju så där med livet, att sedan bara några veckor är jag och mannen likt två tonåringar i stället verkligen rädda för att vi ska bli gravida trots skydd. Det är verkligen en ny fas i livet, men är väl ett inlägg i sig.

Det sitter inte i detaljerna

Jag har ganska svårt att tänka på annat än adoptionsprocessen så snart jag lämnat jobbet för dagen. Men jag tänker att det kanske är så här intensivt vissa perioder under den här tiden.

Det är snart fyra år sedan vi började försöka bli föräldrar och mycket vatten har ju runnit under broarna sedan dess. Jag tänker ändå att trots de slitsamma, misslyckade ivf-försöken som sedan förvandlats till en adoptionsprocess, så är tiden innan ivf:en bland det jobbigaste. Innan vi var öppna om det vi gick igenom. När jag bara inte kunde glädjas med andras graviditetsbesked utan blev ledsen (och sedan skamsen). När jag tänkte att jag var värdelös som inte kunde bli gravid. Innan vi fick all den fantastiska hjälp vi fått genom sjukvården, genom kommunen, genom adoptionsorganisationen. När vi stod ensamma. Det var riktigt jobbigt.

Det har varit så, så skönt att få komma till människor som säger "Vi förstår hur ni känner, för det är fler än ni som har det så här. Så här ska ni göra och vi ska hjälpa er".

Jag vet inte, jag tänker tillbaka lite på det så här när man har tid att bromsa lite igen.

När det blev klart att vi skulle göra ivf höll jag på att bryta ihop över att ta sprutorna. Jag var livrädd. Att tänka på hur äggplocket skulle vara trängde jag bort, tills det var dags. Vilken ångest. Men så bra det gick. Vi var så himla duktiga och vi klarade det tillsammans. Det visade sig ju i slutändan att det inte alls var vare sig sprutor, nässprej eller äggplock som var det jobbiga att göra.

Ruvningen, tiden mellan insättningen och graviditetstestet var det näst värsta. Det värsta var att se de negativa testen efter allt vi kämpat oss igenom. Men det är över nu och så skönt att ha det bakom sig. Jag undrar om jag skulle vilja ha det ogjort ändå. Jag tror inte det, trots allt. Det har ju hjälpt till att göra mig till den jag är i dag. Att göra min man och mig till det par vi är i dag. Gett oss möjlighet att se varandra så sköra. Det kanske hade kommit sådana starka tillfällen småningom, men vem vet hur vi hade tacklat det då.  

Antingen är det en försvarsmekanism, eller så ligger det något i det. Jag tror många resonerar som jag. Det känns sunt att kämpa för att negativa saker som hänt i livet förvandlas till en styrka.

Med adoptionen börjar jag tänka nu, ju verkligare det blir även om det är läääänge kvar, att sånt som var lite stötestenar i början: "Hur länge kommer man behöva vänta då?", "Jaha, suck. Ska alla de papprena in dit", "Njaaa, osäkert att det inte är någon bestämd kö att stå i" eller "Nej, så bökigt med två resor". Det är ju ingenting man ojar sig över nu. För vi vet ju, att när vi väl fått barnbesked och så småningom resebesked så finns ju inget annat än att vi ska ta oss igenom den här korta biten för att sedan starta en resa som pågår resten av våra liv. Det sitter inte i detaljerna, utan i helheten.

Väntan

I dag är mammahjärtat tungt att bära. På jobbet går hjärnan på högvarv. Hemma är det tyst, för tyst och lugnt, för lugnt. Att mammahjärtat är tomt gör sig påmint för tydligt i dag. Jag kan inte helt sätta fingret på varför. Men kanske lite.

Nu har det gått en och två dagar sedan läkarbesöket och vi väntar på det där pappret från en vårdcentral. Det finns inget fast datum som säger "då är det klart" utan vi får bara snällt vänta. Så jag antar att de hjärnspökena har något med detta att göra. Det är inte första gången jag blir nere efter att ordnat intensivt med något, nuförtiden adoption och tidigare ivf, och sedan bara vara stilla. Vänta. Det är så tungt, men nu är i alla fall den här dagen nästan slut och i natt ska jag samla energi till nästa. Det kommer att bli bra.

Nya biodagen

Vi var återigen i Stockholm denna helg. Jag på möhippa och mannen på svensexa. En verkligt rolig och minnesvärd helg måste jag säga. Strax efter att vi kommit hem igår var det bara att pinna iväg mot bion för att se Jurassic World, helt okej film!

Innan det bar av mot huvudstaden så har jag fotat några skolavslutningar i jobbet. Det tillhör verkligen stunderna när man längtar med hela hjärtat efter att bli en familj. Alla barn, föräldrar och släktingar är så finklädda och tänk att få höra sitt barn sjunga Idas sommarvisa. Den här gången lyfte jag blicken från linsen för att se föräldrarnas blick. Många tindrande ögon. Jag är osäker på om jag minns min första skolavslutning, kommer däremot ihåg den andra starkt som något väldigt glädjefyllt. Skolavslutningarna i högstadiet var det nästan att man plågade sig igenom. Man ville bara ha sommarlov NU och väntade otåligt på att rektorn skulle prata klart. 

Avslutningsvis kan jag säga att bio var ett ypperligt sätt att slippa använda söndagen till att grubbla över barnlösheten. Nya biodagen kanske?

De tomma söndagarna

Förutom högtider så är söndag eftermiddag en episod när det är som jobbigast att vara ofrivilligt barnlös tycker jag. Helgen är över, så det festliga har man inte framför sig. Tyst och tomt hemma. I dag smattrar dessutom regnet mot fönsterrutan. Så väntar ännu en måndag runt hörnet.

Det är ofta så där för mig, att det är så mycket enklare att le halvfånigt mot söta barnfamiljer på Djurgårdsfärjan en lördag och längta framåt med glädje, än att behöva sitta på tåget hem en söndag eftermiddag och höra kvinnan bakom sig vänligt prata om att hon är i åttonde månaden och jo, det är första barnet.

Nä, när det kommer till barnlösheten är söndagar en dag jag gärna skulle slippa. Alldeles för mycket tid till eftertanke och reflektion. Just i dag tänker jag mycket på länder. Vilket land det kan tänkas bli för oss. Mycket kan givetvis hinna hända. Men i ungefär denna ordning är väl de tre länder som känns mest aktuella för oss just nu:

1. Sydkorea
2. Taiwan
3. Thailand

Som synes så är vi fortfarande väldigt inriktade på Asien. Främst i och med de krav som ställs på oss. Men det kan ju hända att storken tar oss någon helt annanstans.

Jag är i startgroparna av ett litet pysselprojekt här hemma, som jag tänkte ska ta mig igenom söndagarna när det känns som ensammast. Men det går lite trögt eftersom att jag inte får symaskinen att fungera som den ska ...

Helgen har för övrigt varit fylld med trevligheter med god mat, dryck och bröllopsplaner. Våra vänner gifter sig om en ynka månad. Jag är toastmadame och har nu träffat brudens bror, som är toastmaster. Vi ska försöka att snickra ihop något bra. Jag har börjat i den lite mindre komplicerade men ack så angenäma änden, att spana efter vad jag ska ha på mig. Det lutar åt denna.

Förresten så dök min födelsedagspresent från Tobias upp i fredags. På ena sidan är föreningen Barnlängtans symbol och på andra sidan står ordet längtan ingraverat. Snyggt värre!

                                                   

TV-tips om adoption och ofrivillig barnlöshet

Det här programmet handlar förvisso om nationella adoptioner i Storbritannien. Men jag har verkligen fastnat för programmet som heter Vårt uppdrag - adoption och finns på UR play. Man får följa socialarbetarnas jobb väldigt nära. Det är biologiska föräldrar som förlorar sina barn, ofta är det missbruk med i bilden, och så är det fosterföräldrar som älskar barnen av hela sitt hjärta. Och så är det givetvis barnens berättelse. Verkligen sevärd serie.

I Storbritannien är det, enligt programmet, väldigt ont om adoptivföräldrar. Det innebär att föräldrarna ofta kan "välja" barn, vilket innebär att de flesta givetvis vill och kan adoptera bebisar utan dokumenterad sjukdomshistorik.

Apropå adoption på tv så har flera personer tipsat mig om The little couple, som jag inte kommit mig för att se ännu.

Sedan vill jag också återigen berätta att det är ofrivilligt barnlösas dag nu och meddela att TV4 Nyhetsmorgon uppmärksammade detta tidigare i veckan. Om jag inte missminner mig så säger de i inslaget att de kommer fortsätta på det temat i dag.

Hoppas ni får en fin lördag, allihopen. Själv beger jag mig mot jobbet och suktar lite efter den lediga måndagen, men tror att helgen med kamera och anteckningsblock blir rätt kul ändå.

Den ofrivilliga barnlösheten och jag

Miss Hultgren delade med sig av sin berättelse som ofrivilligt barnlös tidigare i veckan. I morgon är det ofrivilligt barnlösas dag och jag kände att jag ville göra samma sak. Så här kommer min berättelse.

Jag heter Lina och fyller 29 år om några dagar. För tre och ett halvt år sedan när min man och jag bestämde oss för att bilda familj, det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Vi log finurligt, bar på vår hemlighet. Gick igenom första året förväntansfullt. Tills den ofrivilliga barnlösheten kom. Först smygande, sedan som en kalldusch. Det var så många elaka och dåliga känslor på en och samma gång. Sorgen, ilskan, bitterheten, otillräckligheten, skammen, frustrationen, ovissheten, okunskapen, avundsjukan … Det föddes känslor jag inte visste kunde finnas inom mig. De slukade energi. Ibland tror jag att perioder av barnlösheten bara är stora svarta hål. Allt börjar handla om att lyckas, inget annat än det finns.

Även fast man inte ska berätta att man försöker, det ska ju bli en överraskning 14 veckor in i graviditeten, så visste några få att vi gjorde just det, innan vi visste att det inte fungerade. Sedan tystnade vi nog. Så många graviditetstest som jag tittat på, hoppats. Tänk om, tänk om … Det har aldrig varit två streck.

Ju fler graviditetstest, desto sorgsnare blev vi. Till slut, när vi bestämt oss för att undersökas efter ett och ett halvt år började vi sakteliga berätta. Omgivningen vet inte alltid hur rätt reaktion är, för man berättar ju egentligen inte gärna förrän det faktiskt fungerar. Vi, främst jag, fick veta att om vi, främst jag, stressade mindre skulle vi, främst jag, se att det löser sig. Samma tema: Slappna av! Då kommer det hända. Vi var ju så unga. Det är inte så bråttom, var en annan infallsvinkel. Det är många som blir experter på infertilitet när ämnet tas upp, trots noll erfarenhet och noll examina i ämnet. Till slut orkade jag strunta i huvudet på sned och leendet. Säga stopp. Det finns otroligt lite forskning i ämnet. Viss forskning tyder på att stress kan minska fertiliteten till viss del. Annat tyder inte på det. Som till exempel att kvinnor våldtas och blir gravida, att kvinnor i krig och fattigdom blir gravida. Sluta, sluta lägga skulden på mig började jag att säga till omgivningen, som inte riktigt hade tänkt på att se det ur den synvinkeln.

Ivf ett. Ivf två. Ivf tre. Varje gång har inneburit större hopp, större oro, större förtvivlan. Större besvikelse. Större sorg. Som slutligen blivit en lättnad. Nu begraver vi ivf ett, ivf två och ivf tre och är glada att vi båda två vill sätta punkt samtidigt. Att det räcker för båda två. Nej, doktorn. Vi vill inte veta mer om äggdonation. Om att vi borde ha goda chanser, som det hetat tidigare. Ni är jätterara, ni vill se en graviditet. Men nu sätter vi punkt här. Att slippa allt det onaturliga. Att slippa sprutor, hormoner, se våra sköra små embryon dela sig för att sedan inte stanna kvar i livmodern. Att slippa förvänta sig ett plus på stickan och sedan behöva börja om. Falla ner mot botten i den djupa brunnen, borsta av sig och resa sig stukad, full med blåmärken. Igen. Att bestämma sig för att sluta just där för att vi nog aldrig ens varit nära. Det är en lättnad. När skulle vi annars slutat? Skulle vi fortsätta ett år? Två till? Ett banklån. Ett till. Det räcker.

Ungefär så här kan den ofrivilliga barnlösheten
se ut efter den andra misslyckade ivf:en.

För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!

Vi har försökt att bli föräldrar ungefär halva tiden som vi levt ihop. Ännu är barnlösheten ett svart hål. Fast det har blivit mindre ju mer vi förstår den tror jag. Vi börjar vänja oss vid den här snåriga stigen. Hur illa jag än tycker om det stora svarta hålet, så har den först oss närmare varandra. Svetsat oss samman. Vi har inte låtit den bryta ner oss, utan i stället fortsätter vi ständigt försöka att växa av den. När vi orkar. Och hur nere vi än är då och då, ger vi aldrig ge upp hoppet om att en dag bli föräldrar. Vi försöker alltid påminna varandra om att uppskatta allt det vackra i vårt liv. I allt det jobbiga har vi ändå, nästan alltid, vett nog att vara tacksamma för det vi har. Vi är lyckligt lottade.

Oftast försöker vi ändå att vara ungefär så här glada.
Här på goda vänners bröllop,
dagar efter  att stickan visat minus efter ivf ett.

Visste vi att det fanns ett bestämt datum när vårt barn är i vår famn, att det gick att lova. Då kunde vi kanske tillåta oss att njuta. Men nu? Det finns inga garantier. Vi har gått vår föräldrautbildning, är inne i medgivandeutredningen. Skickar papper. Läser om länder och känner hopp. Vi spirar av längtan efter vårt barn som väntar på oss någonstans där ute i världen. Men det är som att ta ett djupt andetag, igen, som första gången vi besökte läkaren och fick veta att vi var oförklarligt barnlösa, som under ivf:erna ... Och jag tror inte vi kommer att andas ut, känna oss tillfreds, förrän vi landar på svensk mark med vårt barn som snusar sött, i bärselen. Först då kommer alla år av väntan inte kännas särskilt länge.

----------------------------

First Aid Kit sjunger det inte så lite bra i My Silver Lining:
There's no starting over, no new beginnings, time races on.
And you've just gotta keep on keeping on.
Gotta keep on going, looking straight out on the road.
Can't worry 'bout what's behind you or what's coming for you further up the road.
I try not to hold on to what is gone, I try to do right what is wrong. 
I try to keep on keeping on. 

Vi är äntligen fria

Jag tror jag började känna det i morse. Jag började jobbet en timme senare för att jag hade tid på vårdcentralen. Eftersom jag tagit ut en hel timme och var klar redan efter tio minuter bestämde jag mig för att åka hem och äta frukost. Tobias jobbade kväll, så han gjorde mig sällskap. Vi pratade, skrattade och hade det allmänt mysigt. Avslappnat.

Så skyndade jag mig hem för att bli klar med middagen som jag förberett igår. Tobias kom hem från jobbet och vi fick en till jättetrevlig stund vid köksbordet innan han behövde ta sig tillbaka till jobbet.

Jag började fundera i kväll vad det är som gör att jag är så lätt i sinnet. Så slog det mig. För första gången på ett år så handlar inget av våra samtal om ivf-behandlingar, undersökningar, sprutor, läkarbesök, äggplock, nya ivf-datum, sorgliga ivf-besked. Ivf, ivf, ivf. Den delen av vår vardag är bortspolad.

Jag är så stolt över att vi klarade oss ur det helskinnade. Det behövdes så mycket kärlek och stöttning till varandra att man såhär i efterhand undrar hur det ens var möjligt, hur räckte vi till för varandra utan att slukas av det stora svarta hålet? Några, än så länge, oslängda sprutor i köksskåpet är det enda som vittnar om vad vi gått igenom. Blåmärkena på magen är borta sedan länge. Vi är verkligen snart oss själva igen. Visst har en bit av oss förändrats av detta tunga kapitel i livet. Men ändå. Nu är den delen bara en bit av oss. Det är inte längre luften vi andas, stegen vi tar. Vi är fria.

Vet ni att en av de saker jag älskar mest med Tobias är att han sätter tandkräm på min tandborste i princip varje morgon och kväll. Det är så omtänksamt och jag blir så glad när jag ser den där preparerade tandborsten i badrumshyllan. Det är kärlek. Men ibland glömmer jag förstås bort det och böjer mig ner för att tvätta ansiktet och ja, då kan det gå så här ...

En klick mintdoftande kärlek i pannan.

I nöd och lust

I sluttampen av den här ruvningen har jag gråtit varje dag. Ibland mer, ibland mindre. Det är nog ganska ofta så en ruvning fungerar. Vi ruvare slits mellan hopp och förtvivlan. Förväntan och pessimism.

Så här när vår tredje och sista ruvning närmar sig slutet far många tankar genom huvudet. Jag har på något sätt alltid trott att ivf:en skulle fungera för oss. Nu tror jag det inte.

Jag ska vara ärlig. Ibland känner jag mig egoistisk när jag sörjer. För att det känns som att min man inte ges utrymme att tycka synd om oss, om sig själv, någon måste vara klippan. Men vi tar det här på olika sätt. Kanske beror det på både oss själva och omgivningen. Kanske beror det på att som kvinna är jag den ständiga hönan, försökskaninen, kroppen.

Det är som att kroppen inte längre är min. Den hör till hormonerna, äggen, medicinerna, sprutorna, tankarna och känslorna som slår rot … Jag tror att det är något som bara jag som kvinna innerligt kan förstå. Min mans svåra bit är att stå på sidan om och inte kunna göra något. Vi har gjort den här resan tillsammans, men påverkats av den på olika sätt.

Tillsammans har vi kämpat så för det där plusset. Även om vi inte får se det i morgon, var det värt det? Jag vill svara ja, och jag tror det är så. Men nu räcker det.

Det ska bli så skönt att stänga dörren till detta och gå vidare tillsammans, även om det riskerar att bli smärtsamt till en början. Det här är min sista riktiga dag som ruvare. På lördag morgon vet vi hur det gick.

En lekfull helg

I helgen har vi haft besök av våra vänner som bor i Örebro och deras 2,5-årige son. Vi har åkt pulka, lekt med bilar, kattgosat och ätit bananmuffins. Inget annat än en underbar helg, med andra ord. Det är så ljuvligt att höra barnskratt här i huset. Men det blir så tyst och tomt när det försvinner. Klump i magen. Så nu tänkte jag ta ett glas mjölk och tröstäta en bananmuffin.

Två stora steg

I dag har jag gjort två, eller egentligen tre, spännande saker. Det är två stora steg med samma mål, att bli föräldrar, men i lite olika riktning:

• Adoption: Bokat tid med handläggare hos kommunens familjerätt. Jag pratade med föräldrautbildningen i Falun för någon dag sedan och fick veta att en ny utbildning drar igång i mitten av februari. Men vi får inte anmäla oss till en sådan själva. I stället ska det gå via en handläggare som haft ett möte med oss. Nu är det inbokat till början av december. Pirrigt, pirrigt!
• IVF: Bokat en första tid hos en akupunktör. Jag mejlade honom igår kväll och fick snabbt svar. Han ville att jag skulle komma förbi på torsdag mitt under dagen i två timmar(!). Jag förhandlade det till fredag, när jag tack och lov är ledig hela dagen. Sedan är det tänkt att jag ska gå dit vid kanske sex tillfällen om jag tycker att det känns bra. Jag har inte inställningen att jag går in i detta med höga förhoppningar utan det handlar mer om att jag är öppen för att prova något nytt. Tips! Akupunktur är dyrt, 400 kronor per tillfälle betalar jag nu. Men man kan använda sig av friskvårdsbidraget om man har något sådant. Allt enligt Skatteverkets regler, om arbetsplatsen följer de. För mig blir det således sammanlagt 1400 kronor för behandlingarna i stället för 2400 kronor. 
• IVF: Bokade in mig på zonterapi (ska också gå att använda friskvårdspengen till detta!) men hon hade tid först i januari. Men sen sa min mamma, som älskar allt sånt här "hokus pokus" och prövat det mesta, att det inte brukar vara så bra att kombinera olika behandlingar parallellt med varandra. Så jag funderar på att stuva om zonterapin till senare bara för att prova det för mitt välmående. Eller så bokar jag av det helt.

Jag vet inte hur jag orkat med detta så nära inpå. Men jag tror att det dels beror på att jag var så ledsen redan förra veckan, dels beror på att jag allra mest blev förbannad på vår situation i måndags snarare än att jag bölade hela dagen. Jag blir sällan arg, men det är lite lättare att orka försöka göra något åt sin situation när man är arg än när man är ledsen tror jag. Så länge man lyckas göra något konstruktivt av ilskan. Den är ju förresten också en sorg, bara i en annan form.

Kvällen innan testdagen

Jag valde att försöka sätta ord på känslorna och tankarna kvällen innan det var dags för gårdagens graviditetstest.
När ovissheten stundvis kunde kännas ganska ljuv. Men också jobbig, förstås.

2014-11-02

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.

Nej, nej, nej

Det fungerade inte den här gången heller. Jag har nog hunnit gå igenom hela känsloregistret denna ruvardag 18 och testdag, från pirret innan resultatet till ilskan och frustrationen över vår situation. Just nu har jag mellanlandat i tröttheten, med ett axelryck.

Ledsen? Ja. Chockad? Nej. Jag vet inte. Jag är mest less. Vi kan det här nu. Kan vi inte få prova nåt annat? Vad sägs om ett plus på stickan? En bebis att sniffa i nacken?

Jag känner mig ganska lugn ändå. Det var nästan tuffare när inget av äggen klarade sig till frysen. Nu hade man en liten föraning om vad som riskerade vänta oss. Men när jag behöver ta orden i munnen, ringa till dem som hoppas så mycket med oss och inte få tjuta det där glädjetjutet, så stockar det sig i halsen. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att det är som att ringa och berätta att någon har dött. Ingen man hunnit komma nära kanske, men en bekant så där. Kanske med svajig hälsa. En person som man så gärna ville lära känna.

Det är givetvis en stor sorg att se ett negativt test igen. Men det måste ju göras. Vi blir ju inte med barn bara för att vi tar skygglapparna på och inte gör testet. Vi är där vi är. Jag har pratat med den förstående barnmorskan på ivf-kliniken i Falun. Vi ska höras igen innan jul, så är väl tanken att köra igång med den tredje ivf:en i januari om vi orkar. Jag hinner tänka praktiskt. Ska vi ställa oss i en eller två adoptionsköer då? Undrar om det blir långa eller korta protokollet? Ska man böna och be om två ägg på en och samma gång? Har vi chans till det nu trots att vi är unga? Jag vet inte. Vi får se.  

Jag kan ändå känna att det är skönt att för en stund pausa. Inte vara mitt uppe i en ivf-behandling, alla sprutorna, lutinusträsket, ovissheten. Nu skiter vi i det här en stund. Jag fick ju unna mig en snygg jacka, med gott samvete, i alla fall.

Plågsamma dagar

Vi fick inga ägg till frysen. Det tog hårt både på mig och min man. Jag var på jobbet när brevet kom hem till oss. Jag ville ändå veta direkt och min man läste upp det. Det är ett sånt där tillfälle när det känns så fel att vara på olika ställen. Marken rasade under mig. Jag ville hem direkt, men det var bara att plåga sig igenom resten av arbetsdagen. Jag skulle ändå inte ha velat att vi väntade med att öppna brevet, det hade inte blivit bra hur som helst. Min fantastiska mamma tog med mig på lunch och ansiktsbehandling dagen efter. Som jag älskar henne för det.

Vi pratar om vår situation, sakta men säkert, jag och mannen. På mina tio meningar, kanske min man säger en. Vi förstår att det inte är kört, kanske inte ens nära kört, men vi har svårt att känna hopp. Vi tänker båda två på det faktum att det första resultatet ledde till två befruktade ägg, inget till frysen och slutligen ingen graviditet. Det andra försöket ledde till tre befruktade ägg, inget till frysen och väntan på att veta hur det går med kornet i mig, känns nu ännu mer oumbärlig. 

Båda har vi en rädsla som gnager. Vad säger att det här ägget ska överleva, när inget annat klarat sig? Vi tänker också på att polletten trillat ner på något sätt: det kanske inte är så konstigt att vi inte lyckats på egen hand, när vi inte ens lyckas befrukta ägg med hjälp av ett helt team av experter?

Vi har pratat om att från början tyckte vi att tre försök lät jättebra, mest med tanke på att man då kunde inkludera alla de där äggen som man får till frysen. Nu känns det naivt. Och vi är nog båda rädda för att det känns som att vi är så nära stupet i den här processen. Det känns som att de där försöken som kändes som många snart är slut. 

Alltings början

När jag insåg att jag ville ha barn med just T, var det som att jag hade kommit på meningen med livet. Det låter klyschigt, men det kändes så. Jag minns det väldigt väl, det var en krispig höstdag när T:s kusinbarn just hade döpts.

Det kommer som en stöt genom kroppen, att det är så självklart. Och det är så stort den dagen när man på riktigt vet att man vill bli förälder. När man på riktigt vet att man har funnit den person som man vill bilda en familj tillsammans med. Allt faller på plats. Jag berättade för T om det som hänt, redan samma dag.

Jag minns att vi just då befann oss i ett litet skogsparti, mellan hans föräldrar och hans farmor. Jag sa kort och gott: "Nu är jag redo att skaffa barn. Nu hänger det bara på dig när det blir". Han sa inte så mycket, han log mest och lovade att återkomma.

Det var en omvälvande tid, att ha nått en sådan insikt. Jag var inte arg över att T inte nådde dit exakt samtidigt, det kändes snarare naturligt att det tar olika tid. Men visst, det var oerhört speciellt när han månaden senare sa att han också ville att vi skulle börja försöka få barn. Ännu större när vi kastade p-pillren månaden därpå.

När man väljer att vara ganska öppen med den ofrivilliga barnlösheten, även med ytliga kontakter i olika sammanhang, finns risken att en del tror att man tar lätt på det. De ser inte alltid att det är den största sorg man bär på i livet. Då smärtar det att höra "Du är ju så ung! Det är ingen fara". Då kan jag önska att det skulle gå att visa en bild på sin smärta, att andra ska kunna se vad jag känner. Men du ser inte, du vet inte.

Nu är det tre år sedan jag visste att vi var redo för att bli föräldrar.

Andra ivf:en

Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.

Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.

Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.

I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.

I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.