Bomull i sinnet

Jag minns ganska tydligt hur det var att vakna 5 april förra året. Först är man ett tomt blad, vet inte riktigt vilka känslor som finns inombords. Man hinner glömma. Men så kommer man ihåg att dagen innan inte var en dröm, att hoppet är ute. Det var riktigt jobbigt. Det blir den första tanken efter bomullen försvunnit från det nyvakna sinnet innan dagen sedan fortsätter utan att man riktigt vet hur man ska ta tag i den.

I tisdags var det lättare. Men jag vaknade med bomullen i huvudet från en dröm om vårt barn. Eller snarare vår väg mot vårt barn. Vi var så nära! Vi var i Taiwan och det var huvudsaken. Att vakna och förstå vad man drömt och var man inte är, var ganska tufft men åtminstone inget hopp som är ute. Jag berättade för mannen så snart jag vaknat. Då berättade han att han drömt om vårt barn! Jag blev lite rörd, för något sådant har han inte berättat tidigare. Han hade drömt att vi fått en flicka. Vår flicka.

Jag känner att jag har några spännande anekdoter och uppdateringar att skriva även om tiden står stilla i själva väntan. Men det är en bit av mig som har lite svårt att orka gå helt in i adoptionsprocessen just nu. Så jag tar det bit för bit.

Vi hörs.

Drömmarnas värld

Om nätterna drömmer jag att jag håller i vårt barn. Ansiktet och den lilla näsan är inborrat i min axel, så jag ser inte hur barnet ser ut. Men jag ser den lilla svarta hårkalufsen, stryker försiktigt med handen över huvudet. Benen hänger avslappnat ned mot min midja. Jag nosar i hårkalufsen, ler. Känner ett lugn i hela kroppen. Vill inte släppa taget.

Det är jobbigt att vakna igen. Att det bara är en dröm. Det påminner om hur jag kunde drömma om plustecken på graviditetsstickor, den där sorgen som sköljer över en när man vaknar. Fortfarande många dagar och nätter kvar.

Här hjälper inga vassa armbågar i världen

En god vän till mig jobbar i samma bransch som jag. Vi har inte längre samma arbetsuppgifter, hon har klättrat litegrann men är inte färdig med det. Hon drömmer om att klättra lite till, att göra karriär någon annanstans än här där vi bor nu (det är jobb som fört oss båda till trakten). Hennes drömmar liknar de  jag hade förut. Nu hör jag mig själv drömma om familjeliv i stället. Visst, jobbet är viktigt. Men det är inte längre allt. Nu är jag snarare glad över att ha ett relativt flexibelt jobb att gå till, arbetsuppgifter jag trivs bra med, en säker inkomst. Inga vikariat, inget hoppande, inga utlasningar. En tillsvidareanställning. 

Maken och jag arbetar också i samma bransch, det var på utbildningen som vi träffades. Vi är glada över att båda två har chans att jobba inom det vi utbildat oss till. Vi är glada över att inte slåss om jobben i de större städerna, behöva armbåga sig fram, köpa en dyr lägenhet och ge sig in i den karusellen. 

Vi tillsammans har andra drömmar i livet nu, här i vårt trygga hem. Så såg det inte ut för nästan fem år sedan, när vi träffades. Då var det främst våra egna jag och våra blivande jobb som stod i fokus. Men som livet förändras.

Tidigare har jag nog haft en annan bild av "såna som jag", sådan som jag blivit nu alltså. Jag har tyckt att det verkar tråkigt, ospännande och osexigt att inte ha ett hett, alltså riktigt hett, jobb att gå till. Vem vill vara utan det, vilken utbildad, klok människa vill leva så? Jag själv, skulle det visa sig. Synd bara att det ska vara en sådan utmaning att hitta dit. Här hjälper inga cv:n, referenser eller vassa armbågar i världen.