Vi ska planera allt utom barn, eller?

Den här ofrivilliga barnlösheten har fått mig att känna skuldkänslor över min förmåga att planera. Visst, jag vet nu mer än någonsin att man inte kan planera ett barn. Men varför skuldbelägger jag mig själv å det grövsta för att jag inte reflekterat över det innan? Är det så konstigt att jag gått in med den inställningen, egentligen?

Folk sätter sina ungar i bostadskö innan de kan gå. Planering. Ens omgivning uppmuntrar en till att skaffa barn först efter studierna, körkortet och helst efter att man har en tillsvidaretjänst och helst en buffert. Planering. Så uppmuntrar ens omgivning en att man (verkligen, verkligen, verkligen skrivet i sten) ska känna att man har träffat rätt person, att man rest klart och "hittat sig själv" innan man skaffar barn. Planering.

Spara till sitt barns körkort och kanske ytterligare en extra slant. Planering. Och till sig själv ska man tänka på att pensionsspara helst i gymnasieåldern. Planering. Om man stod i fel bostadskö, typ Stockholm men vill bo i Göteborg, så gäller det att komma på det i god tid om man inte ska vara inneboende. "Mäh, tänkte inte dina föräldrar på det när du var liten?". Planering. När vill du ha din semester om sex månader? Planering. Dagisplats. Planering. Vi ringer inte på spontant, utan bestämmer träff med varandra över telefon. Gärna klockslag. Planering.

Hela vårt samhälle banar ju för planering. Vi blir hånade och får skylla oss själva när vi inte har tänkt på att planera vår tillvaro. Är det så jävla konstigt att jag råkade utgå från att vi skulle kunna planera när vi blir föräldrar?

Förresten: När vi bestämde oss för att bilda familj var vi ogifta, utan kombi och bosatta i en tvåa. Så den planeringen har ju hunnit ifatt och förbi skulle man kunna säga.

Här hjälper inga vassa armbågar i världen

En god vän till mig jobbar i samma bransch som jag. Vi har inte längre samma arbetsuppgifter, hon har klättrat litegrann men är inte färdig med det. Hon drömmer om att klättra lite till, att göra karriär någon annanstans än här där vi bor nu (det är jobb som fört oss båda till trakten). Hennes drömmar liknar de  jag hade förut. Nu hör jag mig själv drömma om familjeliv i stället. Visst, jobbet är viktigt. Men det är inte längre allt. Nu är jag snarare glad över att ha ett relativt flexibelt jobb att gå till, arbetsuppgifter jag trivs bra med, en säker inkomst. Inga vikariat, inget hoppande, inga utlasningar. En tillsvidareanställning. 

Maken och jag arbetar också i samma bransch, det var på utbildningen som vi träffades. Vi är glada över att båda två har chans att jobba inom det vi utbildat oss till. Vi är glada över att inte slåss om jobben i de större städerna, behöva armbåga sig fram, köpa en dyr lägenhet och ge sig in i den karusellen. 

Vi tillsammans har andra drömmar i livet nu, här i vårt trygga hem. Så såg det inte ut för nästan fem år sedan, när vi träffades. Då var det främst våra egna jag och våra blivande jobb som stod i fokus. Men som livet förändras.

Tidigare har jag nog haft en annan bild av "såna som jag", sådan som jag blivit nu alltså. Jag har tyckt att det verkar tråkigt, ospännande och osexigt att inte ha ett hett, alltså riktigt hett, jobb att gå till. Vem vill vara utan det, vilken utbildad, klok människa vill leva så? Jag själv, skulle det visa sig. Synd bara att det ska vara en sådan utmaning att hitta dit. Här hjälper inga cv:n, referenser eller vassa armbågar i världen. 

Att prata runt ämnet barn

Inläggen här blir färre nu, i och med att jag verkar kunna släppa den ofrivilliga barnlösheten (nåja, till stor del i alla fall) under semestern. Dagarna är så späckade att jag inte riktigt hinner tänka på det och det är väldigt skönt. Vi har nog ett litet tvärtomläge under semestern. Det är ju nu vi vill passa på att träffa nära och kära. Många bor långt bort och vi hinner inte ses när vi har arbetsveckor. Det ger energi till när vi senare är ensamma i sommar och höst tror jag. Men jag har en ny erfarenhet att berätta om.

Vi umgicks med min makes gamla pluggkompis och hans sambo. Innan vi åkte dit hade jag lite ont i magen. Skulle hon stå med putande kula i vädret? Skulle en barnvagn vara inhandlad? Vikta barnkläder? Eller skulle det inte synas ännu, men vara så nytt att de precis börjat berätta för vänner?

Jag har träffat dem enstaka gånger tidigare men vet inte alls mycket om dem. Nu hälsade vi äntligen på hemma hos dem. De bor väldigt idylliskt och renoverar för fullt. Vi hade det jättetrevligt. Då och då pratade runt ämnet barn. Lite Närmsta skolan ligger där/Vi bor ju lite för stort för två... Men det var så förbannat skönt att vi inte pikade varandra. Att Jaha, är det inte dags för er snart/Var är barnkammaren då/Nu fattas bara vaggan...

Magknipet släppte så fort vi kommit dit och under hemresan funderade både jag och min make på om de går igenom samma resa som oss. Mycket talar för det. När vi var där fick jag nästan bita mig i läppen för att inte skrika Hallå! Har ni också lite problems med att producera bebisar eller?! Snälla, säg något! Vi sitter i samma bubbla och vet, ja vi vet, hur det känns! Men det där som kallas uppfostran hindrade mig visst.

12 svar på frågan: "Är det inte dags?"

Varför svara med det där osäkra leendet och mumla något ohörbart nästa gång någon undrar om det inte är dags för er att skaffa barn snart?
Här kommer tolv alternativa svar att variera emellan:

1. Nej, jag och min make vill vänta tills det är möjligt att adoptera en alien i stället.
2. Barn? Känns inte det lite 90-tal?
3. Jag har redan en massa barn hemma, nere i källaren, jag pratar bara inte om dem på jobbet.
4. Min man blev experimenterad på av utomjordingar när han kom i puberteten. Hans pungkulor byttes ut mot två geléhallon.
5. Vi vet inte hur man gör.
6. Vi vill vänta tills det är möjligt för min make att vara gravid och amma. Det känns mest rättvist så.
7. Njä, vi siktar in oss på att bli crazy cat-people i stället.
8. Det känns som en större utmaning att börja försöka om sisådär 20 år. Nu skulle det ju vara alldeles för lätt.
9. Vi väntar på ett tecken. Som att Elvis ska vakna till liv. Eller att Mat-Tina blir statsminister.
10. Jag sitter lite tajt till, har svårt att få ledigt från jobbet när det är dags för förlossning och så där. Men annars så.
11. Det känns så taskigt mot alla som inte kan få barn att skaffa ett. Så vi tänkte vara utan.
12. Det är på gång, vi väntar bara på rätt tillfälle att kidnappa ett. Hur långt gången är du nu igen?

Fler förslag?