Att prata runt ämnet barn

Inläggen här blir färre nu, i och med att jag verkar kunna släppa den ofrivilliga barnlösheten (nåja, till stor del i alla fall) under semestern. Dagarna är så späckade att jag inte riktigt hinner tänka på det och det är väldigt skönt. Vi har nog ett litet tvärtomläge under semestern. Det är ju nu vi vill passa på att träffa nära och kära. Många bor långt bort och vi hinner inte ses när vi har arbetsveckor. Det ger energi till när vi senare är ensamma i sommar och höst tror jag. Men jag har en ny erfarenhet att berätta om.

Vi umgicks med min makes gamla pluggkompis och hans sambo. Innan vi åkte dit hade jag lite ont i magen. Skulle hon stå med putande kula i vädret? Skulle en barnvagn vara inhandlad? Vikta barnkläder? Eller skulle det inte synas ännu, men vara så nytt att de precis börjat berätta för vänner?

Jag har träffat dem enstaka gånger tidigare men vet inte alls mycket om dem. Nu hälsade vi äntligen på hemma hos dem. De bor väldigt idylliskt och renoverar för fullt. Vi hade det jättetrevligt. Då och då pratade runt ämnet barn. Lite Närmsta skolan ligger där/Vi bor ju lite för stort för två... Men det var så förbannat skönt att vi inte pikade varandra. Att Jaha, är det inte dags för er snart/Var är barnkammaren då/Nu fattas bara vaggan...

Magknipet släppte så fort vi kommit dit och under hemresan funderade både jag och min make på om de går igenom samma resa som oss. Mycket talar för det. När vi var där fick jag nästan bita mig i läppen för att inte skrika Hallå! Har ni också lite problems med att producera bebisar eller?! Snälla, säg något! Vi sitter i samma bubbla och vet, ja vi vet, hur det känns! Men det där som kallas uppfostran hindrade mig visst.