Här hjälper inga vassa armbågar i världen

En god vän till mig jobbar i samma bransch som jag. Vi har inte längre samma arbetsuppgifter, hon har klättrat litegrann men är inte färdig med det. Hon drömmer om att klättra lite till, att göra karriär någon annanstans än här där vi bor nu (det är jobb som fört oss båda till trakten). Hennes drömmar liknar de  jag hade förut. Nu hör jag mig själv drömma om familjeliv i stället. Visst, jobbet är viktigt. Men det är inte längre allt. Nu är jag snarare glad över att ha ett relativt flexibelt jobb att gå till, arbetsuppgifter jag trivs bra med, en säker inkomst. Inga vikariat, inget hoppande, inga utlasningar. En tillsvidareanställning. 

Maken och jag arbetar också i samma bransch, det var på utbildningen som vi träffades. Vi är glada över att båda två har chans att jobba inom det vi utbildat oss till. Vi är glada över att inte slåss om jobben i de större städerna, behöva armbåga sig fram, köpa en dyr lägenhet och ge sig in i den karusellen. 

Vi tillsammans har andra drömmar i livet nu, här i vårt trygga hem. Så såg det inte ut för nästan fem år sedan, när vi träffades. Då var det främst våra egna jag och våra blivande jobb som stod i fokus. Men som livet förändras.

Tidigare har jag nog haft en annan bild av "såna som jag", sådan som jag blivit nu alltså. Jag har tyckt att det verkar tråkigt, ospännande och osexigt att inte ha ett hett, alltså riktigt hett, jobb att gå till. Vem vill vara utan det, vilken utbildad, klok människa vill leva så? Jag själv, skulle det visa sig. Synd bara att det ska vara en sådan utmaning att hitta dit. Här hjälper inga cv:n, referenser eller vassa armbågar i världen.