Välmening som slår fel

via GIPHY

När en vän i all välmening försöker tipsa dig om "nån som hjälpt flera att bli gravid". Du tackar vänligt men bestämt nej till mer information, berättar att du inte längre sörjer att inte bli gravid utan längtar efter att få bli förälder genom adoption och får ett "kan du inte prova prata med henne i alla fall. Jag vill bara hjälpa …"

Då känner jag mig snömulad. Jag vill jag skrika något elakt eller cyniskt, kanske ha sönder någonting. Men jag behärskar mig. En vän är ändå en vän, även när den gör bort sig. Alla kan inte ha koll på vilka minor och klavertramp som finns. Så jag svarar snällt att den bästa hjälp vi kan få av omgivningen nu, är kärlek och glädje till vårt barn när hon eller han äntligen kommer hem till oss. Mantra, mantra ...

Bara så där

Vi får så mycket kärlek. Det är många som hör av sig och berättar att de längtar och väntar med oss. På min mans sida har vi en stooor släkt och det blir mycket värme, kan jag tala om. Vi är inte ensamma i detta slitsamma, tuffa. Hjärtat smälter. Många i släkten läser bloggen och den blir ett så bra verktyg att kunna berätta om tankar, känslor och förstås viss praktisk information. Den bidrar nog till att vi sällan behöver förklara, de har släppts in i det som vi går igenom med mycket av vad det innebär.

När det kommer till adoptionen känner vi oss så lyckligt lottade att ingen reagerat ifrågasättande eller kommit med syrliga kommentarer. I vår omgivning finns positiva människor som är genuint intresserade av vad vi går igenom och som längtar efter den nya släktingen, vare sig den föds på BB i Falun eller någon annanstans i världen. Det kanske kan tyckas självklart. Men vi tar inte det för givet. Alla möter inte den förståelsen fullt ut. För en del är det annorlunda.

I dag kom lite omtanke från oväntat håll. Jag var på kurs och sprang på min högsta chef som fått veta vad vi går igenom, antagligen genom min sjukskrivning, och ville ge en kram och stöttande ord. Bara så där. Jag tyckte att det var så rart av henne.

Så tänker jag återigen: Om vi hade valt att vara tysta. Hur hade vi då orkat utan all den energi som omgivningen ger oss?

Andra ivf:en

Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.

Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.

Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.

I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.

I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.

När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.

Tabun i livet

På jobbet har vi skojat om att för att få de yngre männen att stanna kvar (vi har en historia av hög personalomsättning) så ska vi få dem att hitta kärleken i trakten. När jag nu börjar ha en del tjejkompisar har vi skojat om att det kanske skulle gå att tåta ihop någon av dem med någon av killarna på jobbet.

Så kolliderade kompisvärlden med jobbvärlden igår, och tjejen från jobbet kläcker ur sig att "Åååh, är det du? Dig har vi skojat om att du ska bli ihop med x på vårt jobb, eller y. Fast det vet inte du eller de om." Jag förstår henne, det är hennes framfusiga sida och hon menar inget illa alls. Men det slog mig när hon sa det, att fasen. Det är ju just så där drygt det är att vara singel. Folk vill para ihop en med "nån som skulle passa" i tid och otid utan att man bett om hjälpen. Och jag tänker att det är väl ungefär som den besvärande frasen "Jaha, när ska ni skaffa barn då?".

Förresten, så frågade en kollega på en annan ort just "När ska ni skaffa barn då?" när hon var in på jobbet en sväng förra veckan. Jag fann mig och sa "Vi har faktiskt försökt i över två år men inte lyckats. Så vi ska snart på vårt första möte för provrörsbefruktning." Haha! Där fick du för att försöka prata om "skaffa barn" som om det vore lika trivialt som att prata om vädret, tänkte jag och kände mig lite mallig.

Singelkompisen tog det hur som helst med ro, jag förklarade att vi skojat om att det vore enda sättet att minska personalomsättningen. Men hon hade den besvärade minen. För mig är det nog lika tabu att fråga "Varför är du singel?" som att fråga "När ska ni skaffa barn?" när man nått ett visst ålderspann. De ämnena bör undvikas när man inte känner personen särskilt väl, tänker jag. Jag vill inte slänga min jobbarkompis till hyenorna här, jag tycker om henne väldigt, väldigt mycket. Men det slog mig bara att jag nog blivit lite känsligare för det här med tabubelagda ämnen nu när jag går igenom detta.

Tack för att du frågar

Jag har ett sånt där himla bra jobb, där jag får träffa många människor som har mycket att berätta. Häromdagen pratade jag med en kvinna som berättade att hon har fyra barn. Min spontana reaktion var "Åh! Vad roligt med så många barn." Kvinnan undrade om jag och min man har barn och jag sa att vi inte har det ännu. Då frågade hon direkt om vi hade svårt att få barn.

Jag blev så paff, men sa att jo, det hade vi. Hon var så vän och sa bara "Det löser sig". Jag blev inte alls arg på henne, utan kände bara TACK! Tack för att du frågar om vi har svårt att få barn.

Jag vet inte om det är en viss kulturskillnad, eller om det bara handlar om den här kvinnan som person. Men hon kommer hur som helst från Indonesien. Och det var första gången jag träffade henne. Jag förstår, andra hade kanske reagerat med sorg eller ilska. Det beror också på när och hur någon frågar, förstås. Här tror jag att hon läste av mig ganska bra.

Jag har spelat ut samma kort, "inte ännu", till andra personer som inte alls tagit det vidare så modigt som hon gjorde. De har i stället kommit med:
1. Man ska inte vänta för länge!
2. Det är bra. Man ska inte ha för bråttom!

Att prata runt ämnet barn

Inläggen här blir färre nu, i och med att jag verkar kunna släppa den ofrivilliga barnlösheten (nåja, till stor del i alla fall) under semestern. Dagarna är så späckade att jag inte riktigt hinner tänka på det och det är väldigt skönt. Vi har nog ett litet tvärtomläge under semestern. Det är ju nu vi vill passa på att träffa nära och kära. Många bor långt bort och vi hinner inte ses när vi har arbetsveckor. Det ger energi till när vi senare är ensamma i sommar och höst tror jag. Men jag har en ny erfarenhet att berätta om.

Vi umgicks med min makes gamla pluggkompis och hans sambo. Innan vi åkte dit hade jag lite ont i magen. Skulle hon stå med putande kula i vädret? Skulle en barnvagn vara inhandlad? Vikta barnkläder? Eller skulle det inte synas ännu, men vara så nytt att de precis börjat berätta för vänner?

Jag har träffat dem enstaka gånger tidigare men vet inte alls mycket om dem. Nu hälsade vi äntligen på hemma hos dem. De bor väldigt idylliskt och renoverar för fullt. Vi hade det jättetrevligt. Då och då pratade runt ämnet barn. Lite Närmsta skolan ligger där/Vi bor ju lite för stort för två... Men det var så förbannat skönt att vi inte pikade varandra. Att Jaha, är det inte dags för er snart/Var är barnkammaren då/Nu fattas bara vaggan...

Magknipet släppte så fort vi kommit dit och under hemresan funderade både jag och min make på om de går igenom samma resa som oss. Mycket talar för det. När vi var där fick jag nästan bita mig i läppen för att inte skrika Hallå! Har ni också lite problems med att producera bebisar eller?! Snälla, säg något! Vi sitter i samma bubbla och vet, ja vi vet, hur det känns! Men det där som kallas uppfostran hindrade mig visst.