Två elefantungar på jäsning

Ju närmare vi kommer att ha befunnit oss i Taiwankö nio månader, desto oftare möts vi av reaktionen "Jaha! Då har ni snart väntat lika länge som en graviditet". Oftast orkar jag inte riskera en dålig stämning. Jag förstår att det bara är en grej man råkar kläcka ur sig utan närmare eftertanke.

Fast inombords tänker jag ironiskt "Ja, preciiiis så är det". Nej, det här är inte likt en graviditet alls på det sättet. Ska vi leka den leken så har jag varit gravid i 54 månader. Det är längre än två frickin elefantgraviditeter. En elefanthona är dräktig knappt två år.

Lägg dessutom till att när vi väl får vårt barnbesked så återstår de sex längsta månaderna av vårt liv i väntan på att få ett resebesked. Vilket kan visa sig bli åtta månaders väntan i stället (prova gå två månader över tiden, där har ni en utmaning). 

Såja, behövde nog bara få det ur systemet. Nu kan jag gå tillbaka till att nicka nästa gång, och nästa gång, jag hör att vår väntan är "lika lång som en graviditet".

Jag och Tobias med en av våra två elefantbebisar: 

via GIPHY

Att vilja bli förälder - men fasa för att bli gravid

Jag har fler än en gång berättat att en del människor i ens omgivning gärna deklarerar att "Nu när ni är på gång att adoptera ska du se att du blir gravid". Det är så skönt att nu, i den mån man orkar ta samtalet, förklara att nu vet vi att vi inte vill bli gravida och därför skyddar vi oss för att vi ska minska risken att bli det.

Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.

Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.

Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.

En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.

Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.

Vad tror de egentligen?

Många längtar med oss. Men … Vi har mer än en gång mötts av något som jag har en känsla av inte kommer ta slut på länge. Människor, inkluderat människor jag älskar, som inte kan låta bli att säga "Ja, man vet aldrig vad som händer. Du kan ju lyckas bli gravid …" eller ännu värre: "Det kan ju hända att ni får egna barn". Till och med nu när vi genuint glada berättar att vi på riktigt är i gång med adoptionsprocessen. Låt mig fråga en sak:

HUR KAN DE TRO ATT DET ÄR VAD VI VILL HÖRA?

Det är en given krock. Jag förstår att orden inte är till för att såra. Men jag blir så himla stött. Vi har släppt tanken på en graviditet, det borde inte vara så svårt för utomstående att göra. Men ni vet väl vad man riskerar få höra när man kontrar med det? "Jaa, det är när man inte tänker på det …" Visst kan det hända att orden bara kommer som en reflex utan att det är tänkt att lägga någon värdering i dem och visst kan det hända att vi råkar bli gravida innan vi kommit längre in i processen och börjar skydda oss. Men fortfarande. Varför skulle vi vilja höra något sådant?

Nu kommer jag att vara hård, för att jag tror att jag måste lägga fram tydligt vilka tankar de välmenande kommentarerna om graviditet väcker i mitt huvud. Det känns som att de förminskar vårt blivande barns värde. Måste jag bli gravid för att vår familjekonstellation ska räknas på riktigt i deras ögon eller vad är det frågan om? Tror de att vi inte vill detta? Vad tror de egentligen att en adoption är för oss, ett tröstpris? Ännu värre: Är det så de ser på det?

Nej, jag förstår att det inte är vad det handlar om. Det är helt enkelt okunskap. Man reflekterar inte så mycket över vad det faktiskt är man säger. För man vet inte hur det känns att höra. Man har inte gått igenom en adoptionsprocess själv. Som sagt, det här är ju inte bara ytligt bekanta utan också människor jag älskar och jag vet ser fram emot att vi ska bli föräldrar även om adoptionen ännu är långt mer abstrakt för de flesta andra än för oss än så länge. Men jag ifrågasätter alltid stillsamt, så fort någon av dessa grodor hoppar ut. Jag hoppas att det sår ett frö i tankeverksamheten och det verkar faktiskt fungera.

Ni som adopterat: Har ni råkat ut för dessa grodor och hur bemöter ni det? Min fasa är att kommentarerna om biologiska barn bara ska fortsätta till och med efter att vi fått äran att adoptera.

När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.

I(V)F - eller mindre ordvitsigt: om

Imorrn är det äntligen dags för blodprov (huvaligen för nålar, tycker både jag och min man). Men det här känns nog som det bästa blodprovet någonsin! Det görs ju för att vi ska få gå vidare i IVF-utredningen.

I helgen har jag kollat på en del IVF-filmer på Youtube. Det slog mig att jag har så lätt att relatera till inför IVF, vad som händer under IVF. Men inte riktigt att det ska bli en graviditet och så småningom en bebis. Det är så många om innan dess. När jag nämnde det för min kollega (min chef, faktiskt) så berättade hon att hennes kompis som väntar barn genom IVF just nu, upplevt det likadant. Hon hade berättat för min chef att hon nästan blivit arg, när hon av en vän (i all välmening) fått saker till bebisen. Jag kan verkligen relatera till att det kan kännas så!

När jag såg ett Youtube-klipp som visade bilder från barnkammaren innan barnet var fött, kände jag bara en "Åh nej! Tänk så går det inte vägen?".

Men man måste ju våga boa när ett barn verkligen är på väg. Det går ju inte att vänta med allt till sista stund. När är ens sista stund?

Jag har nog något att jobba på där. För går det att känna lycka fullt ut i en graviditet, om man oroar sig över missfall för jämnan? Sorgen kommer ju i alla fall om barnet tas ifrån en. Hellre då att ha upplevt kärleksruset och lyckan, än att inte ha hunnit tillåta sig att börja älska tänker jag.

Det är nästan som att tankarna i mitt huvud går långsammare ju närmare behandlingen vi kommer. Jag har hunnit tänka på det här så länge, så många gånger. Men nu när det är på väg att hända, är det verkligen ett mikroskopiskt steg i taget från min sida. Först: blodprov.

Det finns en mening med det här

I måndags var jag och mannen på en liten "fertilitetsutflykt". Eller ja, han lämnade sperma till länssjukhuset. Hela dagen var jag som i en bubbla. Nu har jag kunnat skaka av mig det, vill inte fastna i den onda spiralen. Men allt jag kunde tänka i måndags, var "det var ju inte så här det skulle vara att bilda familj".

Det var väl svårt att veta vad vi kunde förvänta oss innan. Men nej, jag hade knappast för det första trott att vi skulle vara "gravida" så länge som vi varit. Att väntan skulle vara så lång, den är ju inte ens över ännu efter 24 månader. Nej, jag trodde inte att andra (sjukvården) skulle behöva lägga sig i särskilt mycket utan att vi skulle fixa åtminstone den första biten själv. Själva sexakten trodde man ju liksom skulle vara minst komplicerad.

Jag och maken är inte särskilt mycket i den stad som länssjukhuset är i. Men i måndags var vi som sagt där och vi passade på att strosa nere på stan. Nu var det förvisso grått, men fy fasen vilken tråkig stad alltså. Vi lunchade på ett sushi-ställe, trevligt att passa på i och med att den enda sushi-restaurang som funnits här stängde efter ett halvår (för ett halvår sedan).

Sedan var det själva strosandet, då. Nej, ingen stad för mig. Men när vi gick på gågatan funderade jag över vår framtid. Kanske kommer vi besöka staden många gånger framöver. Vare sig det blir fortsatt infertilitetsutredning eller adoption (föräldrautbildningen äger rum där).

Och så är förstås BB där. Iiiih, just ja. Ibland får jag nästan lov att påminna mig själv om varför vi gör det här. Det är ju inte bara för att räkna hur många spermier min man har, eller för att jag ska kissa på pinnar som visar smileys. Jag antar att det ibland är lätt att missa skogen för alla träden. Men det finns ju ett tydligt mål som väl är viktigt påminna sig själv om att minnas med glädje. I slutänden ska vi faktiskt bli föräldrar! 

Ibland är väntan outhärdlig

Så här i efterhand kan jag minnas barndomsvännens ansiktsuttryck när jag berättade att vi har svårt att få barn, min man och jag. Hon och jag hade inte setts på ett år eller så, det brukar gå så långt mellan gångerna och vi hörs knappt emellan. Men nu ville jag berätta. Hennes tvååring sprang runt och lekte.

Hennes ansiktsuttryck. Det var tidigare i höst och jag ser nog att hon frös till, litegrann. Jag kopplade det inte då, tänkte bara att det var förvåning. Men nu, cirka tio veckor senare, förstår jag. När vi träffades sist var hon gravid. Det måste vara så, för i dag har hon outat graviditeten på sin facebookvägg. Och jo, det är kul för henne. Men det känns som att någon drar undan mattan under fötterna på mig när jag inser att detta aldrig kommer att ta slut. Det kommer bara att fortsätta. När ska jag stålsätta mig, acceptera det på riktigt? Inte bara låtsas som att jag är okej med det, skjuta undan smärtan. "Nya tag", "gå vidare".

Jo, mensen drog igång i förrgår.

Just nu har jag lite svårt att ta in allas graviditeter, ens egen icke-graviditet. Jag fastnar med blicken. Behöver en punkt att stirra på för att hålla mig kvar på marken, i verkligheten.

Hur kan det vara så svårt? Jag begriper inte varför detta ska vara så komplicerat. Jag undrar hur det känns för dem som bara bestämmer sig och sedan blir gravida innan mensen ens dyker upp. Planerar in nummer två som om det vore en självklarhet.

Jag måste värja mig för att tänka jobbiga tankar. Vad som hade kunnat vara, det som inte är. Jag måste, måste försöka fokusera på det fina vi har. Den värme och lycka det skänker mig. Jag vet ju. Men det är svårt.Ibland är väntan outhärdlig.

Nu räcker det

Den här gången var det en nära vän till min man. Vi var inne i en affär när det ringde. Jag visste direkt. Det handlar väl inte om att det sitter i ryggmärgen, utan bara att jag hela tiden är på min vakt. Det är som att sova med ett öga öppet, redo att värja sig från faran. Men det går ju inte att gömma sig för vänner. Jag bara väntade på att kallpratet om husköpet och bröllopet skulle vara över och fick efter några minuter höra de väntade orden: "Är det sant? Grattis, vad roligt".

Fast jag var beredd, så knöt det sig i magen. Jag skakade bara på huvudet, suckade uppgivet. Var tvungen att gå ensam, planlöst mellan hyllorna för att inte ställa till en scen. NU RÄCKER DET! DET RÄCKER! Vem är det som driver med mig?! När de lagt på frågade när jag de ska bli föräldrar och jo, visst är det nio månader efter smekmånaden. Give me a break.

Jag tror det blev extra tungt eftersom vi träffat en annan vän och hans vackra, gravida tjej igår.

Nej, varken avundsjuka eller missunnsamhet är klädsamt. Det kommer rinna av mig så småningom. Innerst inne är jag förstås glad för deras skull, de får ju uppleva det som en annan så innerligt längtar efter. Men just nu orkar jag inte tänka rationellt, vara vuxen. Det känns som att vi står i kö, väntar på vår tur. Och så tränger sig precis alla andra före. Så ologiskt, men känslor är ju sällan logiska. Nu har min underbara man tappat upp ett bad till mig. Han vet precis vad en ledsen fru behöver.