Nu du, barnlösheten

I tisdags var en sådan där lite tröttsam dag. Men så hände det. Kvällen kom och med den visade sig Dag 1 äntligen ha anlänt. Onsdag morgon var det jag som kastade mig på luren till kliniken och vi räknade.

Snart, snart, snart ...

14 juli ska jag börja med nässprejen.
4 augusti ska jag ta ett blodprov.
6 augusti ska kliniken ringa upp.
Och så veckan efter det är det äggplock.
Och så veckan efter det är det ett embryo som ska in i magen.

Det här är förstås versionen utan alla om. Dessa om som vi alla som försöker så väl lärt oss att leva med. Om allt går som det ska.

De senaste veckorna har det varit med skräckblandad förtjusning som jag längtar efter IVF:en. Spruträdd som jag är. Men så snart jag fick ett nässprejsdatum av kliniken, så släppte det. Det känns bara som att "Okej, nu kör vi. Bring it."Jag, vi, har gått genom eld och vatten för detta. Stångat oss blodiga. Rivit upp sår som vi inte visste att vi hade. Vänt ut och in på oss själva. Här är vi. Utlämnade, utmattade och försiktigt, inte naivt ivriga som för två år sedan, förhoppningsfulla.

För det var ju en vecka som vi inte pratade om, kliniken och jag. Den sista veckan i maj, som kanske blir vecka 40. Om, om, om ...

Det är som att det funnits ett vakuum. Som att jag skyddat mig från att hoppas ett tag nu. Men det börjar sakta hitta tillbaka. "Just ja, vi ska ju bli föräldrar" (om, om, om ...) Hur kommer livet att te sig efter detta? Då och då reser jag barriären, skyddet, igen. Men ibland är jag lite snällare mot mitt drömmande jag. Svävar iväg. Tänker att nästa midsommar, då kanske vi har den lilla familjemedlemmen i vår famn. Kanske har han, ibland tänker jag hon, rynkiga små ben, en hungrig liten plutmun och en vit liten, liten body på sig och en för stor blomsterkrans på huvudet. Nästa midsommar ... Om, om, om ...

Och så tänker jag lite kaxigt (även om en bit inom mig vill skrika stopp stopp STOPP, jinxa inte!) :
Nu du, barnlösheten. Nu jävlar ska du vara skraj. För nu är det vi som ska vinna. Och du som ska förlora. Nu du.

Långt från Afrodite

Har vi en Ingrid på gång?

Här plågar jag mig själv en dag innan mensen med att googla på namnbetydelser. Men det äääär ju så härligt att drömma sig framåt ibland.

I många fall har jag och min man ganska olika smak när det kommer till namn på våra blivande barn. Men vi har hittat gemensamma nämnare i vissa fall och det verkar vara klassiska, tidlösa (ok, i mångas ögon ganska tråkiga) namn. Typ Anna, Lisa, Stina, Gustav och Olle är sådana namn som ligger oss varmt om hjärtat. Som hämtat ur en Astrid Lindgren-film. Eller 1980-talet, som vi ju båda är födda under.

När jag var liten hette alla mina dockor antingen Anna eller Lisa och så hade jag en käpphäst som hette Vital efter pappas jobbarkompis (men på Vital får nog både jag och min man i kör säga ... Veto). Förresten, så har min syn på barnnamn förändrats rätt radikalt från när jag var i högstadieåldern och tänkte på mammalivet. Då ville jag ha en liten Afrodite och senare en Freja. Inget ont om de vackra gudinnenamnen, men jag ser väl inte mig själv klämma fram en liten Afrodite. Långt att säga också.

Annars gillar jag Mirja eller Mirjam väldigt mycket, det tolkas för övrigt ungefär "efterlängtat barn"(!) vilket fått mig att gilla det ännu mer. Men där går jag bet. Min man tycker att namnet låter för hårt. Dubbelnamn gillar jag också, på tjejer, och klassiska ska namnen vara, men det är svårt att få till det. Har ni förresten också lättast för att komma på tjejnamn? Men å andra sidan tycker jag det känns som att det finns fler tjejnamn jag dras till och att det med killnamnen bara finns några klockrena för mig.

Jajaja, nu ska vi först lyckas tåta ihop en spermie och ett ägg. Men en kan väl få drömma lite, lite innan det är dags att ligga och kvida i menssmärtor nästa gång?

Det finns en mening med det här

I måndags var jag och mannen på en liten "fertilitetsutflykt". Eller ja, han lämnade sperma till länssjukhuset. Hela dagen var jag som i en bubbla. Nu har jag kunnat skaka av mig det, vill inte fastna i den onda spiralen. Men allt jag kunde tänka i måndags, var "det var ju inte så här det skulle vara att bilda familj".

Det var väl svårt att veta vad vi kunde förvänta oss innan. Men nej, jag hade knappast för det första trott att vi skulle vara "gravida" så länge som vi varit. Att väntan skulle vara så lång, den är ju inte ens över ännu efter 24 månader. Nej, jag trodde inte att andra (sjukvården) skulle behöva lägga sig i särskilt mycket utan att vi skulle fixa åtminstone den första biten själv. Själva sexakten trodde man ju liksom skulle vara minst komplicerad.

Jag och maken är inte särskilt mycket i den stad som länssjukhuset är i. Men i måndags var vi som sagt där och vi passade på att strosa nere på stan. Nu var det förvisso grått, men fy fasen vilken tråkig stad alltså. Vi lunchade på ett sushi-ställe, trevligt att passa på i och med att den enda sushi-restaurang som funnits här stängde efter ett halvår (för ett halvår sedan).

Sedan var det själva strosandet, då. Nej, ingen stad för mig. Men när vi gick på gågatan funderade jag över vår framtid. Kanske kommer vi besöka staden många gånger framöver. Vare sig det blir fortsatt infertilitetsutredning eller adoption (föräldrautbildningen äger rum där).

Och så är förstås BB där. Iiiih, just ja. Ibland får jag nästan lov att påminna mig själv om varför vi gör det här. Det är ju inte bara för att räkna hur många spermier min man har, eller för att jag ska kissa på pinnar som visar smileys. Jag antar att det ibland är lätt att missa skogen för alla träden. Men det finns ju ett tydligt mål som väl är viktigt påminna sig själv om att minnas med glädje. I slutänden ska vi faktiskt bli föräldrar! 

Ljuset i tunneln

"Många är så bra på att stötta,
det finns ett ljus i tunneln där nånstans"

Det slog mig häromdagen att det gett mig så mycket att sätta ord på den ofrivilliga barnlösheten, att läsa om den på andra bloggar och inte minst att prata om den med andra som går igenom samma sak. Genom kommentarer, genom forum.

Hur gjorde jag innan bloggen? Bar på det onda i det tysta. Men sen jag började hitta till bloggar och forum i ämnet, så känns det verkligen mindre ensamt. Vi är ju ett helt gäng som tar oss igenom dessa långa resor. Vi har så många berättelser om det också. Det hade jag aldrig reflekterat över innan vi förstod att det inte skulle vara särskilt lätt för oss att bli med barn, just när vi började förstå att det var svårt tänkte jag inte heller på att det är flera som har det så här. Nu vet jag. Många går igenom samma sak som vi. Och många är så bra på att stötta, det finns ett ljus i tunneln där nånstans. Det finns hopp för oss, för er. Nånstans finns en massa små som bara väntar på att hitta hem. De råkar bara ha lite mer tålamod än oss och väljer med omsorg.

Äh, jag vet inte. Jag vill väl bara säga
Tack hörni.

En tro

Ibland undrar jag hur min resa genom den ofrivilliga barnlösheten skulle se ut om jag var troende. Skulle det vara lättare? Skulle det vara svårare? Eller kanske bara annorlunda?

Om jag trodde på en högre makt, kanske jag skulle sätta min tillit i att den visste mitt bästa. Kanske skulle jag hysa större hopp. Kanske skulle jag ha lättare för att se ljuset i tunneln. Det kanske skulle kännas lättare att knäppa händerna och be en bön. Då skulle jag kanske tänka att det inte fanns något jag själv kunde göra för att påverka situationen, utan att makten låg hos en gud.

Men kanske skulle det vara svårare. När jag inte blev gravid. Kanske skulle jag i stället tro att det var mitt fel, att jag inte förtjänade att bli det. Att jag gjort något som gör att jag förtjänar att gå igenom det här helvetet.

Eller så kanske jag skulle tänka lite som nu. Att om vi kan ta oss igenom det här, utan några större skråmor, så kan vi ta oss igenom vad som helst. Att även om jag inte tycker om den här resan, så gör den oss starkare. Fast så orkar jag bara tänka ibland.