Att ge vår dotter lika mycket tid

Jag fick en fråga om hur vi resonerat kring föräldraledigheten, så jag tänkte försöka svara på det.

Först och främst har vi sedan ruta ett haft inställningen att föräldraledigheten delar vi exakt lika. Den linjen har vi behållit hela vägen än så länge.

För oss handlar det delvis om att vi båda längtat efter detta väldigt länge och att vi tycker att båda har rätt till den upplevelsen lika mycket. Men framför allt handlar det om något betydligt större. Vi ser det som något av det dyrbaraste vi kan ge vår dotter - lika mycket tid med båda sina föräldrar. Det känns så in i ryggmärgen självklart för oss, även om jag förstår att inte alla resonerar så.

Ekonomiskt hamnar vi inte i något dilemma, båda har nästan på kronan lika lön. Men hade lönerna varit olika hade vi gjort allt för att inte låta det styra föräldraledigheten ändå utan anpassat oss efter det.

När det kommer till i vilken ordning vi ska vara hemma, har båda haft inställningen att det inte spelar någon roll. Om den ena känner starkt för det ena alternativet, har vi båda sagt att det är okej. Så länge visste vi inte alls vem som skulle vara hemma först. Men så satte vi ett mål för när vi skulle ha bestämt oss, tror det var början av januari, och när det närmade sig sa jag att jag gärna är hemma först. Tobias första reaktion? "Jag kan också tänka mig att vara hemma först!" Haha. Men vi beslutade att jag är det.

Ett litet sidospår här: Vi har en vakans på jobbet så hon som ska föräldravikariera för mig har börjat redan nu. Obeskrivlig känsla varje gång jag slås av den - det finns en vikarie för mig! För jag ska få vara hemma med mitt barn snart! Föräldraledigt! Wow. Wow. Wow.

Ur mitt perspektiv finns några bra saker med att jag är hemma först:

• Den absolut största fördelen: Vi kan äta lunch tillsammans hela familjen! Jag pendlar en halvtimme till jobbet, medan Tobias jobbar löjligt nära vårt hem. Hanna behöver inte vara ifrån honom en hel arbetsdag, utan vi kan så ofta vi vill äta tillsammans mitt på dagen. Dessutom kan jag och Hanna hälsa på Tobias på jobbet om vi går ner på stan eller till lekparken.
• Det tar emot att tänka på det redan ... Men när det är dags att skola in Hanna på förskolan (preliminärt hösten 2018), har vi sett det som lämpligast att Tobias tar huvudansvaret vad gäller den biten eftersom han kommer vara den som oftast hämtar och lämnar. Jag pendlar ju ...
• Något som varit mindre viktigt, men ändå är något vi haft i åtanke är att jag är den som har störst erfarenhet av barn. Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Jag är säker på att Tobias och Hanna skulle kunna ha det lika fantastiskt hemma tillsammans första tiden som jag och hon kommer att ha. 

Det finns så mycket glädje i detta och så många fördelar med att vara hemma först, eller sist. Tobias är självklart avis på att jag är den som får ta hand om Hanna i början. Det här är något vi längtat efter ofantligt länge. Medan jag är avis att han får spara allt det roliga när jag måste gå tillbaka till jobbet ... 

Jag längtar verkligen efter föräldraledigheten. Men den kommer gå undan och det är ingenting mot hur mycket jag längtar efter att vi ska få leva ett helt liv tillsammans hela familjen. 

Gjorde vi rätt?

Det märks att vi är inne i en ny väntansfas nu. Jag grubblar och mannen spelar tv-spel med kompisar för att hålla tankarna borta. Det säger han inte nu, men vi börjar känna igen varandras väntan och den tyngd som kommer med den.

Mitt senaste grubblande handlar om det, att jag så innerligt hoppas att vårt barn tycker att det blev rätt och att det blev bra. Att vårt barn känner att vi är en familj, att vårt barn inte känner att vi gjorde fel som adopterade. Det kommer inte gå att veta förrän om flera, flera år hur vårt barn kommer att känna inför detta. Det vore så sorgligt och tragiskt om vårt barn tycker att  adoption i grunden är fel och att det var fel av oss att adoptera. Det vore så sorgligt och tragiskt eftersom det inte går att göra ogjort. Vi kan bara göra vårt bästa för att finnas där, så som föräldrar ska, och lyssna in. Vara ödmjuka inför föräldraskapet och se var det tar oss. Vi gör ju detta för att vi tror på det. Att det är rätt och riktigt. Men vi kan aldrig bestämma vad vårt barn, som faktiskt är huvudpersonen i detta, ska tycka eller känna.   

Ni vet, sådana där oändligt stora frågor som de flesta av dem som får biologiska barn inte behöver ställas inför. Bland heterosexuella par som bildar familj genom hederliga missionären eller annan valfri position inbillar jag mig att det räcker med den stora frågan som förhoppningsvis de flesta av oss ställer sig och känner ett rungande ja inför: Är detta rätt person att bilda familj med? Bra. Då kör vi. 

Men för oss som adopterar kommer liksom ett helt paket med frågor jag känner att jag är skyldig att ställa mig själv redan innan vi är en familj. Frågorna kommer dessutom utan både bruksanvisning och facit, givetvis. 

Hur skulle jag kunna vilja vara utan detta?

I torsdags fyllde min svärfar jämnt, så vi tog med honom på en kryssning till Tallinn. Det blev jättelyckat! Vi har haft riktigt fina och mysiga dagar tillsammans med Tobias föräldrar och bror samt min mamma. Det kan vara så oförskämt skönt med miljöombyte ibland. Eller vad sägs om att smutta champagne till frukost? Inte direkt nåt man kommer på att göra hemma. Min fantastiska rutinmamma hade förstås disciplin nog att äta havregrynsgröt först! En annan sparade gott om utrymme för lyxfrukostens kakbuffé, hehe.

Väl tillbaka i Gimo på lördag fick Tobias pappa en jättefin present av sina svågrar och svägerskor. De gav ett gåvokort till Barnens Vänners biståndsarbete! Så speciellt att få uppleva och en rörande gest. Jag har sagt det förr: Det är så många som väntar och längtar med oss.

Jag förstår att hur eller när vårt barn än kommit till oss kommer hon eller han vara älskad och omhuldad av så många. Men den resa vi gör mot vårt barn ... den är verkligt alldeles särskild. Några sådana här stunder hade vi med stor sannolikhet inte fått uppleva om vår resa mot föräldraskapet varit enkel eller låt oss säga relativt vanlig. Det hade förstås haft sin charm och varit jäkligt skönt inte minst. Men jag skulle inte vilja byta ut det, inte alls. Inte ens de tunga dagarna. Hur skulle jag kunna vilja vara utan den kärlek som vår resa för med sig?

Håll ut hjärtat. Mamma och pappa är på väg (och vi har heeela släkten med oss!).

Något att sakna

Under kategorin "Saker jag kommer sakna när vi blir föräldrar" återfinns definitivt:
Planera onsdagsmiddagen utifrån frågeställningen "Vad passar med rött vin?"


via GIPHY

Svaret denna gång? Varma mackor med lyxig svampstuvning. Tillbehör: Lyxost. Efterrätt: Chilinötter och chips.

Hjärta, hjärna och anknytning

Boken Adoptera - Ett sätt att bli förälder är skriven av Annika Creutzer

Jag har läst Adoptera - Ett sätt att bli förälder, skriven av Annika Creutzer. Boken har vi faktiskt fått till oss både från svärmor (via adoptivmamma) och en jobbarkompis till mig som hittade den på loppis. Den är sedan 2002, så den har några år på nacken och några bitar är därmed inaktuella men den är ganska intressant ändå. Bitarna när adoptivföräldrar berättar om sina upplevelser och tankar blir ju aldrig gammalt, till exempel. Sedan gillar jag bitarna "Exempel på packlista" och "Frågor att ställa om barnet" (till barnhemmet).

Den ger förstås också möjlighet till reflektion. Jag och Tobias är väldigt kluvna kring anknytningen och att låta andra hålla vårt barn, till exempel. Där har vi nog inte bestämt oss helt och måste prata mer om. Vi är tvärsäkra på att när barnet ska tröstas första tiden, så är det av mig eller Tobias och ingen annan. Där kommer vi vara hårda, efter vad vi läst oss till.

Men vi vet inte hur pigga vi är på att genast slita vårt barn från en mysig famn som barnet hittat till (läs nära släkting) för att ingen annan än vi ska hålla i vårt barn. Här säger ju litteraturen en sak, bara föräldrarna ska hålla i barnet i starten - hur lång den nu är, medan hjärtat säger att det känns konstigt att skyndsamt ta barnet från en famn även om det uppges vara för barnets bästa "(...) ett barn som vuxit upp på barnhem måste lära sig att inte längre betrakta alla vuxna som presumtiva matare och kramare utan förstå att han eller hon fått föräldrar", står till exempel i denna bok. Jag tycker den här biten krockar lite med att man inte vill påstå att barnet gör fel när det sätter sig i mormors knä. Vi får se vad som känns bäst.

Jag förstår ju att det handlar om att försöka förhindra ett gränslöst beteende men det är svårt. Jag tänker att det kanske inte är så "farligt" att barnet sitter kortare stunder i någon annans famn? Men å andra sidan … kanske bäst att hålla sig stenhårt till experternas råd i början.

Vi behöver nog läsa lite mer och hämta input från andra adoptivföräldrar (Heja Facebook!). Sen är det förstås svårt att veta hur lång tid anknytningen tar. Vi har pratat om att vara instängda "bara vi" i veckor, kanske en månad om magkänslan säger det, innan vi för första gången träffar någon annan (Heja Skype!) förutom när vi landar på Arlanda och har man tålamod så pass länge känns det som att man har goda möjligheter att lägga en fin grund för anknytningen. Vi får se vad hjärtat och hjärnan säger till slut.

Mina skuldkänslor bör inte väga tyngre än någon annans

Det är lite svårt att sätta ord på. Men jag kan känna en del skuldkänslor när det kommer till adoptionen. Det är en liten djävul som sitter på min axel, den säger att det är egoistiskt av mig att bli förälder genom adoption. Och den har ju rätt, till viss mån, den där smarta lilla djävulen som får mig att tänka och analysera.

Det kan hända att vårt barns biologiska mamma inte kan ta hand om sitt barn på grund av missbruksproblem, sjukdom eller att hon inte längre finns i livet. Men ett troligt scenario är, att det finns en kvinna därute som skulle kunna ta hand om sitt barn i stället för att adoptera bort det bara hon hade de ekonomiska förutsättningarna för det och det var accepterat i samhället att hon var ensamstående.

Det är det jag försöker förklara när andra pratar om adoption som något slags välgörenhetsprojekt, att vi i så fall skulle spara pengarna och ge summan till ett barnhem eller en mamma som i så fall skulle få chansen att inte behöva adoptera bort ett barn. Men att det här i första hand handlar om två vuxna människor som vill bilda familj. Det säger jag allra ödmjukast, för jag vill inte att vårt barn ska känna att han eller hon påtvingas tacksamhet att komma till vår familj i stället för att riskera fattigdom med vad det skulle kunna innebära. Det är inte barnet som gör valet, lika lite som ett biologiskt barn väljer föräldrar. Men vårt barn kommer antagligen få frågan "Känner du dig inte tacksam?" långt fler gånger än kompisar som är födda i Sverige - även om frågan borde vara lika viktig eller oviktig för alla att reflektera över.

(...)"Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra
en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara".

Så påminner jag mig själv, som så många gånger förr, om att det i princip alltid är egoistiskt att "skaffa barn". Det skulle vara en tung börda att lägga på ett barn, skulle det inte, att säga att man offrat sitt eget liv för att man i stället ta hand om den personen. Ungefär. Att man egentligen ville göra något helt annat. Sedan hoppas jag förstås att vårt barn ska känna att det är just hos oss som han eller hon hör hemma, att vi tillsammans är en familj som älskar varandra och värnar om varandra.

Föräldraskapet handlar förstås om så mycket mer än att vara egoistisk. Jag har mycket kärlek att ge och det vill jag ge mitt barn. Jag vill se livet ur vårt barns ögon, visa henne eller honom allt det goda. Trösta och skydda från det onda. Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara.

Häromdagen kom jag hur som helst att tänka på det här med egoism ur ytterligare ett perspektiv. Det handlar om att se till den stora bilden och hur världen med dess orättvisor ser ut, både vad gäller ekonomi och stöttning. Att det jag gör, adopterar, är ju inte mer egoistiskt än att jag hade bildat familj biologisk väg och sedan inte skänkt en stor summa pengar till ett barnhem eller för att en mamma ska få de ekonomiska förutsättningarna att uppfostra ett barn. Eller att för den delen försöka kämpa för jämställdhet och mänskliga rättigheter i andra länder som ligger efter. Det är ju bara för att det ställs på sin spets som jag tänker på det nu när jag är i adoptionsvärlden.

Jag undrar hur många som bildar familj på biologiskt vis, jämfört med dem som går igenom en adoptionsprocess, som tänkt på det ur den synvinkeln?

Visst, en del kanske tänker att om jag inte adopterade skulle barn inte behöva adopteras bort utan länder skulle tvingas stötta de biologiska familjerna. Det kommer inte hända i dag, inte inom den närmsta tiden. Tradition och tabun ändras inte över en natt. En rapport som MIA (Myndigheten för internationell adoption) publicerade 2009 visar att antalet nationella adoptioner sjunker i Taiwan trots regeringens och organisationernas arbete med frågan. "Inhemska adoptioner är ofta skamfyllda och hemliga", går att läsa i rapporten. "När en ensamstående mamma träffar en man är det inte ovanligt att varken han eller hans familj accepterar det barn som kvinnan har och barnet kan då lämnas för adoption. Barnet riskerar annars att bli illa behandlat i familjen", framgår också i rapporten.

Jag känner mig trygg med det land som vi väljer att adoptera ifrån. Även om det inte är helt avgörande så kommer förhoppningsvis den biologiska mamman vara känd, alltså att vårt barn kan söka upp henne i framtiden om han eller hon vill det. Och kanske kommer den biologiska mamman vara med och påverka vilken familj hennes barn hamnar hos och om hon vill så kommer vi ha chansen att träffa henne, det känns stort för oss.

Jag kommer i alla fall fram till att nej, mina skuldkänslor över att världen ser ut som den gör bör inte väga tyngre än någon annans. För vad är det som säger att den som bildar familj på biologiskt vis, inte kan ordna det för en mor så att samhället hon lever i inte missgynnar ensamstående? Ingenting. Lika mycket som jag sätter mina gränser, sätter du dina.

Bara mänskliga

Dagarna bara rusar förbi. I helgen som gick var det bröllop. Riktigt trevligt, även om det blev en aningens mycket av det goda. Nu är det bara en och en halv vecka kvar till vår semester. Det är mycket som ska vara i ordning på jobbet innan det är dags att koppla av. Så det här är den första perioden på länge som jag inte tänker särskilt mycket på vårt icke-föräldraskap. Det är skönt. Men jag kan också känna att jag senare inte vill att jobb och annat ska vara en så stor del av livet som det är nu.

Som säkert framgick i förra inlägget grubblar jag över adoption mycket ändå, på andra sätt. Jag tänker på vad vårt barn kommer möta för frågeställningar, hur stor risken för människohandel är vid adoption och sådana tråkiga saker. Men tro inte att det avskräcker mig från att adoptera att ventilera sådant. Nej. Jag tror bara det handlar om min källkritiska sida, den lilla journalisten i mig. Så är det nog för både mig och min man. Ingen av oss kan naivt gå in i en adoptionsprocess. Vi måste syna den i sömmarna. Sedan sover vi tryggt.

Och när det kommer till adoptivfrågor, så kan jag ändå känna att jag inte kan stänga av hörseln när människor som är adopterade berättar om sina känslor och funderingar. Jag vill veta och då måste jag lyssna och ta till mig.

I dag har jag lyssnat på ett jättebra avsnitt av Adoptionspodden där svenska Rebecca som är adopterad från Thailand intervjuas. Hon kommer inte in på tacksamheten utan mer att det funnits en tid i hennes liv där hon känt att hon varit "det svarta fåret", att hon inte varit så perfekt som hon tror att hennes föräldrar hade velat och tänkt sig när de kämpade för att få barn. Jag vet fler adopterade som berättat att de känt så, i och för sig givetvis även icke-adopterade. Ett jättebra poddavsnitt. Men oj, oj. Så många minor det finns att trampa på som förälder.

Jag tror att när jag tänker på vår resa mot att bli föräldrar, visst målar man upp en viss bild och den bilden blir rätt lätt stor när man väntat så länge som vi gjort. Men förväntningarna och förhoppningarna ligger ju hos oss, inte att vårt barn ska vara på ett visst sätt. Det får vi ju se hur det blir med det och det i sig är vansinnigt spännande.

I framtiden är vi beredda på att det nog blir tonårsgräl, smäll i dörrar, kläder som doftar tjuvrök eller att vi tvingas byta ut wifi-koden på grund av för sena nätter på nätet. Det är sådant som händer i en tonårsfamilj. En vardag, ett liv. Jag tror inte på svarta får men jag tror inte på några helgon heller. Vi, liksom vårt barn hur oändligt älskad hen än kommer att vara, är ju för tusan bara mänskliga.

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.

I(V)F - eller mindre ordvitsigt: om

Imorrn är det äntligen dags för blodprov (huvaligen för nålar, tycker både jag och min man). Men det här känns nog som det bästa blodprovet någonsin! Det görs ju för att vi ska få gå vidare i IVF-utredningen.

I helgen har jag kollat på en del IVF-filmer på Youtube. Det slog mig att jag har så lätt att relatera till inför IVF, vad som händer under IVF. Men inte riktigt att det ska bli en graviditet och så småningom en bebis. Det är så många om innan dess. När jag nämnde det för min kollega (min chef, faktiskt) så berättade hon att hennes kompis som väntar barn genom IVF just nu, upplevt det likadant. Hon hade berättat för min chef att hon nästan blivit arg, när hon av en vän (i all välmening) fått saker till bebisen. Jag kan verkligen relatera till att det kan kännas så!

När jag såg ett Youtube-klipp som visade bilder från barnkammaren innan barnet var fött, kände jag bara en "Åh nej! Tänk så går det inte vägen?".

Men man måste ju våga boa när ett barn verkligen är på väg. Det går ju inte att vänta med allt till sista stund. När är ens sista stund?

Jag har nog något att jobba på där. För går det att känna lycka fullt ut i en graviditet, om man oroar sig över missfall för jämnan? Sorgen kommer ju i alla fall om barnet tas ifrån en. Hellre då att ha upplevt kärleksruset och lyckan, än att inte ha hunnit tillåta sig att börja älska tänker jag.

Det är nästan som att tankarna i mitt huvud går långsammare ju närmare behandlingen vi kommer. Jag har hunnit tänka på det här så länge, så många gånger. Men nu när det är på väg att hända, är det verkligen ett mikroskopiskt steg i taget från min sida. Först: blodprov.

Det finns en mening med det här

I måndags var jag och mannen på en liten "fertilitetsutflykt". Eller ja, han lämnade sperma till länssjukhuset. Hela dagen var jag som i en bubbla. Nu har jag kunnat skaka av mig det, vill inte fastna i den onda spiralen. Men allt jag kunde tänka i måndags, var "det var ju inte så här det skulle vara att bilda familj".

Det var väl svårt att veta vad vi kunde förvänta oss innan. Men nej, jag hade knappast för det första trott att vi skulle vara "gravida" så länge som vi varit. Att väntan skulle vara så lång, den är ju inte ens över ännu efter 24 månader. Nej, jag trodde inte att andra (sjukvården) skulle behöva lägga sig i särskilt mycket utan att vi skulle fixa åtminstone den första biten själv. Själva sexakten trodde man ju liksom skulle vara minst komplicerad.

Jag och maken är inte särskilt mycket i den stad som länssjukhuset är i. Men i måndags var vi som sagt där och vi passade på att strosa nere på stan. Nu var det förvisso grått, men fy fasen vilken tråkig stad alltså. Vi lunchade på ett sushi-ställe, trevligt att passa på i och med att den enda sushi-restaurang som funnits här stängde efter ett halvår (för ett halvår sedan).

Sedan var det själva strosandet, då. Nej, ingen stad för mig. Men när vi gick på gågatan funderade jag över vår framtid. Kanske kommer vi besöka staden många gånger framöver. Vare sig det blir fortsatt infertilitetsutredning eller adoption (föräldrautbildningen äger rum där).

Och så är förstås BB där. Iiiih, just ja. Ibland får jag nästan lov att påminna mig själv om varför vi gör det här. Det är ju inte bara för att räkna hur många spermier min man har, eller för att jag ska kissa på pinnar som visar smileys. Jag antar att det ibland är lätt att missa skogen för alla träden. Men det finns ju ett tydligt mål som väl är viktigt påminna sig själv om att minnas med glädje. I slutänden ska vi faktiskt bli föräldrar!