Typiskt kroppen

I och med tre ivf-försök kan jag självsäkert konstatera att jag övervunnit min spruträdsla. Förut brände tårarna under ögonlocket så fort en sköterska skulle sticka mig i armen eller fingret.

Jag har alltid sagt att jag vill bli blodgivare, om det inte vore för att jag var så spruträdd. Så efter att ha läst en nyhet om att fler blodgivare behövs här i Dalarna, det brukar vara brist på blod inför varje sommar har jag för mig, tog jag tag i saken häromveckan. Jag begav mig mot Blodcentralen i stan, fyllde i blanketten och lämnade prover för att se om jag är lämplig blodgivare. Det är jag inte! Jag blev faktiskt lite ledsen, besviken, när det kom ett brev som meddelade det igår. Återigen säger min kropp att den gör som den vill, inte som jag vill. Typiskt kroppen. Typiskt, typiskt kroppen.

Mitt blodvärde är normalt. Mina järndepåer ligger också inom de normala värdena, men de är för låga för att jag ska få vara blodgivare. I stället är jag välkommen att prova igen om ett par år. Jag är vegetarian, äter ägg- och mjölkprodukter men varken kött eller fisk, så det här är väl en påminnelse om att inte bara köpa järnvitaminer utan faktiskt äta dem också.

Men visst är det frustrerande. Jag vill ju lämna blod nu. Inte bara för andras skull, utan också för min egen. Det hade ju varit ett briljant kapitelavslut. Ett litet "Att göra ivf när man är spruträdd är skitjobbigt. Men inget ont som inte har något gott med sig". Nu får jag tålmodigt vänta på att flera pusselbitar på det personliga planet faller på plats när vårt barn väl är hos oss, att då kommer vi med stor sannolikhet förstå varför det blev just tre ivf-försök, varken fler eller färre, och när, varför vi startade adoptionsprocessen precis när vi gjorde, för att bli klara precis när vi blev. Det är så jag förstått det på många föräldrar, som precis som vi längtat så innerligt efter just sitt barn och sedan fått det i sina armar. Och det är ju verkligen inte fy skam. Punkten på barnlösheten och början på något nytt, något helt fantastiskt. Blodgivandet får jag däremot, än så länge, lämna över till er andra järnrika folks därute!

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.