De mörka stunderna

I dag är en tung dag. Jag har blött ytterst lite i dag och lika lite igår. Jag förstår att det inte behöver vara mensen som är på gång, även om den brukar starta så här. Men jag vet ju inte och det är det som är så plågsamt. Jag hatar att det här är som att sakta, sakta dra bort ett plåster. I stället för att slita bort det fort. Ledsamheten pyser ur mig. Trots att jag inte vill vara nedstämd så är det just det jag är.

Helgen i Stockholm har självklart varit jättebra. Men det har funnits tillfällen när inte de glada stunderna eller trevliga sällskapet hjälpt. Inombords äts jag upp av ovissheten, av tomheten och det mörka. Nej, det går inte att bestämma sig för att inte sörja i förväg även om det vore fint.

Det känns som att ögonen vattnas varannan gång jag ser en bebis, vilket givetvis sker väldigt ofta i Sveriges största stad.

Att inte dricka alkohol när alla andra i ens sällskap gör det är en annan reminder om att man är mitt uppe i IVF-behandlingen och hoppas att den ska fungera. Men man vet inte om man är gravid. Det påminner lite om det där med att klappa sig på magen, utan att veta om kornet är kvar där inne. Jag beter mig alltså som att jag ska bli mamma fram tills nästa helg, när mattan riskerar ryckas bort under fötterna på mig.

Jag vill aldrig uppleva den här mentala kampen igen, men vet att det kan bli högst aktuellt om inte alltför länge. Det tär på mig. Jag ska ta mig ur den här negativa spiralen så småningom, vad som än händer. Men just nu är det som det är.

Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.

Möjligheternas låda

Som vi väntar på att få användning för grejerna i denna prickiga låda. Häri ligger sprutor, recept, informationsblad, telefonnummer till IVF-kliniken. Just nu är det som i dvala. Men om mindre än två veckor ska jag lyfta luren för ett sista samtal innan vi börjar med nässprejen i juli.

Det går verkligen upp och ner för mig. Ena dagen känner jag att allt, precis allt, är bra och att jag har allt tålamod i världen. Nästa dag är det nästan precis tvärtom. Ibland kan jag inte sätta fingret på det förrän dagen efter. Varför mådde jag egentligen så dåligt igår kväll även fast jag vill må bra? Nästan alltid kan jag misstänka att det har med barnlösheten att göra.

För några dagar sedan var det en sådan dag. Nej, jag kände mig bara upprymd när jag handlade, och postade, presenter till en nykläckt bebis. Det var inte det. Först dagen efter kunde jag spåra roten till knuten i magen. Jag hade träffat två lillgamla lintotts-tjejer, inte helt olika en liten Lina, och det var den där längtan som hade spökat. Att få springa med våra barn i den där lekparken.

När jag berättade för mannen om fröet till ledsamheten var han så bra på att sätta ord på det. Han sa att det är lätt att få bilder, men att vi kommer få allt det där också. Att hans bild, som jag ju vet, är från fotbollsplanen. Och så det klokaste: Att det nog är viktigt att ha de där bilderna.

Ja, som vi väntar på att få användning för grejerna i den där prickiga lådan.  

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.

Why mensen, why?

Tack för all pepp, fina ni!

I dag var ju då Dagen. Jag vet knappt var jag ska börja. Men jag kan nog börja med att säga att både jag och min man kände väldigt fort att vi har hamnat i trygga händer.

Innan vi kom till IVF-kliniken var jag inställd på att jag nog halvt skulle bryta ihop om vi inte fick börja behandlingen snart. Men det har förändrats. Jag bröt inte ihop när jag fick veta att vi kommer att göra det långa protokollet och att vi inte kommer inte att hinna med det innan kliniken har semesterstängt. I stället får jag börja med nässprejen i juli, under semesterstängningen, innan vi fortsätter med sprutor och äggplock i augusti.

Nu fiskar jag efter fördelar med att vänta här, men jag tänker dessutom på att jag nog kommer att hoppa in som chef i juni och då snackar vi små möjligheter till flex och frånvaro. I augusti däremot har både jag och mannen semester. Men när jag hörde på dem att vi nog, kanske, möjligen inte hinner innan sommaren så ville  nog, kanske, möjligen den lilla djävulen inom mig löpa amok. Hiva ner stolar, svinga mellan takbjälkarna och fly ut genom fönstret. Skrika "Why mensen, whyyyy?!!" och fula ord och avsluta med ett förtvivlat vrål.

Men, nej. Jag köper deras förklaring. Min mens är nu och därför kommer vi i gång alldeles för sent med behandlingen, som vi kanske dessutom tvingas avbryta för att kliniken tar semester. Framför allt har vi förtroende för dem. Det känns viktigast för oss. Jag är bara så glad att äntligen vara i gång, även om det blir en lite lång paus. Men vis av erfarenhet vet jag att våren kommer att rusa i väg.

Det känns som att jag fortfarande har en massa inom mig att berätta, men jag tror att berättelsen stannar här för i dag.