Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.

Nu är vi i gång

Dag 1 med nässprej:
Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt.

Och hur det känns:
När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.

Frågor ploppar upp

Det går av bara farten, tycker jag. I fredags var det bio för att fira att det bara är 40 dagar kvar till nässprejen. Just nu väntar jag på att IVF-kliniken ska ringa upp för att jag har en fråga om ett bröllop utomlands som vi gärna vill åka på. I övrigt ägnar jag inte så värst stor del av dagarna åt att tänka på framtiden. Jag tror att jag är ganska "här och nu" för tillfället.

Men visst reflekterar jag över mycket. Inte minst över hur jag mår i dag och hur jag mådde för ett år sedan. Jag mår så mycket bättre nu, inte bara bättre utan jag mår så bra, att jag knappt kan förstå hur tungt både arbetslivet och den här delen av privatlivet var för ett år sedan, ja bara för sex månader sedan.

Gällande bröllopet håller jag tummarna för att början av september fungerar utmärkt. Enligt mina beräkningar bör det ligga till så att om IVF-försöket lyckas, är det ett bra datum och om IVF-försöket inte lyckas så är det ändå för tidigt med ett nytt. Men vi får se. Då är man väl kanske inte supersugen på att vara på ett bröllop heller. Så är ju i och för sig också svårt att tänka. Kanske å andra sidan skönt att komma bort och få tänka på något annat för en helg.

Så här på ålderns höst (fyller häridagarna 28, hehe) börjar jag också undra över när första mensdagen egentligen är. Sånt behövde man inte tänka på innan dessa försök. Jag har alltid räknat det från den dagen "första droppen" kommer även om det just bara är en droppe. Nu har jag märkt att det kan vara lite tricksigt att göra så. Jag ska fråga IVF-kliniken hur man gör med nässprejen, som ju ska tas dag 21. Är det superviktigt att veta vad som är dag 21 då? Är det bättre eller sämre att ta det nån dag för tidigt, nån dag för sent? Det hoppas jag också få svar på.

Min nässprej heter Synarela, jag har inte läst på något alls om den men tänkte väl försöka göra det innan det är dags för sprejningen.