Den ofrivilliga barnlösheten och jag

Miss Hultgren delade med sig av sin berättelse som ofrivilligt barnlös tidigare i veckan. I morgon är det ofrivilligt barnlösas dag och jag kände att jag ville göra samma sak. Så här kommer min berättelse.

Jag heter Lina och fyller 29 år om några dagar. För tre och ett halvt år sedan när min man och jag bestämde oss för att bilda familj, det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Vi log finurligt, bar på vår hemlighet. Gick igenom första året förväntansfullt. Tills den ofrivilliga barnlösheten kom. Först smygande, sedan som en kalldusch. Det var så många elaka och dåliga känslor på en och samma gång. Sorgen, ilskan, bitterheten, otillräckligheten, skammen, frustrationen, ovissheten, okunskapen, avundsjukan … Det föddes känslor jag inte visste kunde finnas inom mig. De slukade energi. Ibland tror jag att perioder av barnlösheten bara är stora svarta hål. Allt börjar handla om att lyckas, inget annat än det finns.

Även fast man inte ska berätta att man försöker, det ska ju bli en överraskning 14 veckor in i graviditeten, så visste några få att vi gjorde just det, innan vi visste att det inte fungerade. Sedan tystnade vi nog. Så många graviditetstest som jag tittat på, hoppats. Tänk om, tänk om … Det har aldrig varit två streck.

Ju fler graviditetstest, desto sorgsnare blev vi. Till slut, när vi bestämt oss för att undersökas efter ett och ett halvt år började vi sakteliga berätta. Omgivningen vet inte alltid hur rätt reaktion är, för man berättar ju egentligen inte gärna förrän det faktiskt fungerar. Vi, främst jag, fick veta att om vi, främst jag, stressade mindre skulle vi, främst jag, se att det löser sig. Samma tema: Slappna av! Då kommer det hända. Vi var ju så unga. Det är inte så bråttom, var en annan infallsvinkel. Det är många som blir experter på infertilitet när ämnet tas upp, trots noll erfarenhet och noll examina i ämnet. Till slut orkade jag strunta i huvudet på sned och leendet. Säga stopp. Det finns otroligt lite forskning i ämnet. Viss forskning tyder på att stress kan minska fertiliteten till viss del. Annat tyder inte på det. Som till exempel att kvinnor våldtas och blir gravida, att kvinnor i krig och fattigdom blir gravida. Sluta, sluta lägga skulden på mig började jag att säga till omgivningen, som inte riktigt hade tänkt på att se det ur den synvinkeln.

Ivf ett. Ivf två. Ivf tre. Varje gång har inneburit större hopp, större oro, större förtvivlan. Större besvikelse. Större sorg. Som slutligen blivit en lättnad. Nu begraver vi ivf ett, ivf två och ivf tre och är glada att vi båda två vill sätta punkt samtidigt. Att det räcker för båda två. Nej, doktorn. Vi vill inte veta mer om äggdonation. Om att vi borde ha goda chanser, som det hetat tidigare. Ni är jätterara, ni vill se en graviditet. Men nu sätter vi punkt här. Att slippa allt det onaturliga. Att slippa sprutor, hormoner, se våra sköra små embryon dela sig för att sedan inte stanna kvar i livmodern. Att slippa förvänta sig ett plus på stickan och sedan behöva börja om. Falla ner mot botten i den djupa brunnen, borsta av sig och resa sig stukad, full med blåmärken. Igen. Att bestämma sig för att sluta just där för att vi nog aldrig ens varit nära. Det är en lättnad. När skulle vi annars slutat? Skulle vi fortsätta ett år? Två till? Ett banklån. Ett till. Det räcker.

Ungefär så här kan den ofrivilliga barnlösheten
se ut efter den andra misslyckade ivf:en.

För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!

Vi har försökt att bli föräldrar ungefär halva tiden som vi levt ihop. Ännu är barnlösheten ett svart hål. Fast det har blivit mindre ju mer vi förstår den tror jag. Vi börjar vänja oss vid den här snåriga stigen. Hur illa jag än tycker om det stora svarta hålet, så har den först oss närmare varandra. Svetsat oss samman. Vi har inte låtit den bryta ner oss, utan i stället fortsätter vi ständigt försöka att växa av den. När vi orkar. Och hur nere vi än är då och då, ger vi aldrig ge upp hoppet om att en dag bli föräldrar. Vi försöker alltid påminna varandra om att uppskatta allt det vackra i vårt liv. I allt det jobbiga har vi ändå, nästan alltid, vett nog att vara tacksamma för det vi har. Vi är lyckligt lottade.

Oftast försöker vi ändå att vara ungefär så här glada.
Här på goda vänners bröllop,
dagar efter  att stickan visat minus efter ivf ett.

Visste vi att det fanns ett bestämt datum när vårt barn är i vår famn, att det gick att lova. Då kunde vi kanske tillåta oss att njuta. Men nu? Det finns inga garantier. Vi har gått vår föräldrautbildning, är inne i medgivandeutredningen. Skickar papper. Läser om länder och känner hopp. Vi spirar av längtan efter vårt barn som väntar på oss någonstans där ute i världen. Men det är som att ta ett djupt andetag, igen, som första gången vi besökte läkaren och fick veta att vi var oförklarligt barnlösa, som under ivf:erna ... Och jag tror inte vi kommer att andas ut, känna oss tillfreds, förrän vi landar på svensk mark med vårt barn som snusar sött, i bärselen. Först då kommer alla år av väntan inte kännas särskilt länge.

----------------------------

First Aid Kit sjunger det inte så lite bra i My Silver Lining:
There's no starting over, no new beginnings, time races on.
And you've just gotta keep on keeping on.
Gotta keep on going, looking straight out on the road.
Can't worry 'bout what's behind you or what's coming for you further up the road.
I try not to hold on to what is gone, I try to do right what is wrong. 
I try to keep on keeping on. 

Alltings början

När jag insåg att jag ville ha barn med just T, var det som att jag hade kommit på meningen med livet. Det låter klyschigt, men det kändes så. Jag minns det väldigt väl, det var en krispig höstdag när T:s kusinbarn just hade döpts.

Det kommer som en stöt genom kroppen, att det är så självklart. Och det är så stort den dagen när man på riktigt vet att man vill bli förälder. När man på riktigt vet att man har funnit den person som man vill bilda en familj tillsammans med. Allt faller på plats. Jag berättade för T om det som hänt, redan samma dag.

Jag minns att vi just då befann oss i ett litet skogsparti, mellan hans föräldrar och hans farmor. Jag sa kort och gott: "Nu är jag redo att skaffa barn. Nu hänger det bara på dig när det blir". Han sa inte så mycket, han log mest och lovade att återkomma.

Det var en omvälvande tid, att ha nått en sådan insikt. Jag var inte arg över att T inte nådde dit exakt samtidigt, det kändes snarare naturligt att det tar olika tid. Men visst, det var oerhört speciellt när han månaden senare sa att han också ville att vi skulle börja försöka få barn. Ännu större när vi kastade p-pillren månaden därpå.

När man väljer att vara ganska öppen med den ofrivilliga barnlösheten, även med ytliga kontakter i olika sammanhang, finns risken att en del tror att man tar lätt på det. De ser inte alltid att det är den största sorg man bär på i livet. Då smärtar det att höra "Du är ju så ung! Det är ingen fara". Då kan jag önska att det skulle gå att visa en bild på sin smärta, att andra ska kunna se vad jag känner. Men du ser inte, du vet inte.

Nu är det tre år sedan jag visste att vi var redo för att bli föräldrar.

Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.

Ljuset i tunneln

"Många är så bra på att stötta,
det finns ett ljus i tunneln där nånstans"

Det slog mig häromdagen att det gett mig så mycket att sätta ord på den ofrivilliga barnlösheten, att läsa om den på andra bloggar och inte minst att prata om den med andra som går igenom samma sak. Genom kommentarer, genom forum.

Hur gjorde jag innan bloggen? Bar på det onda i det tysta. Men sen jag började hitta till bloggar och forum i ämnet, så känns det verkligen mindre ensamt. Vi är ju ett helt gäng som tar oss igenom dessa långa resor. Vi har så många berättelser om det också. Det hade jag aldrig reflekterat över innan vi förstod att det inte skulle vara särskilt lätt för oss att bli med barn, just när vi började förstå att det var svårt tänkte jag inte heller på att det är flera som har det så här. Nu vet jag. Många går igenom samma sak som vi. Och många är så bra på att stötta, det finns ett ljus i tunneln där nånstans. Det finns hopp för oss, för er. Nånstans finns en massa små som bara väntar på att hitta hem. De råkar bara ha lite mer tålamod än oss och väljer med omsorg.

Äh, jag vet inte. Jag vill väl bara säga
Tack hörni.

Semestersex

Jag har ju slutat hålla stenkoll på min ägglossning, men med tiden har man blivit lite av en expert att veta hur hur läget är genom att snegla på flytningarna, man blir så fräsch av att desperat försöka bli gravid, och om jag får sia fritt så tror jag att vi missade ägglossningen denna vända.

Vi verkar inte riktigt höra till den kategori som blir gravid under semestern för jag förstår inte riktigt hur vi ska hinna ligga (mycket) med varandra. Snart har halva semestern gått och vi har flängt fram och tillbaka mellan släktingar, så har vi haft besök och nu har jag råkat ut för nackspärr. Osexig semester än så länge, alltså.